Journalist eller ”journalist”?

Det första som hände var att jag träffade Lotta. Strax började vi prata om Ture Sventon. Det andra var att jag fick syn på Gitta. Och sen skedde det oundvikliga – fast det dröjde, dröjde och dröjde…

Spridda göteborgsminnen: ölfiket om hörnet till Andra Långgatan med stora ostmackor; konserten med Pärson Sound/Sound of Music i Konsthallen; VIP-rummet på Que Club förstås; göteborgsanarkisterna som Olle tog mig med till: Ingemar Johansson (nej, inte han), Bengt Eriksson (inte jag) och Ingemar Nilsson (som skulle bilda Dom smutsiga hundarna); polisförhör om Harry Hjörnes nedklottrade narkotikaaffischer; Kometen, Vickan, Kinesiska muren och mest Gillestugan (wienerschnitzlar och servitriser i vita förkläden!); nej, både Ola Magnell och jag dementerar: vi spelade inte gitarr i köket till studentkorridoren på Skeppargången; en sååå ung Göran Stangertz på Stadsteatern (Ingrid fotograferade)…

För att övergå till något mindre väsentligt, dvs undervisningen, så tog jag i alla fall med mig två lärdomar från Journalistinstitutet/högskolan: 1) Att redigera (med penna och typometer (hade man ju glädje av länge) och 2) Jag skulle inte bli journalist.

Stilstudie på blivande ”journalist”, plåtad av (tror jag) Ingrid tidigare Sandberg (om annan fotograf känner sig ansvarig: hör av sig!)

Som Meta suckade: ”Du blir nog ingen vanlig journalist.” Nej tack men ja tack. Skriva nyheter eller ens reportage som anställd på en redaktion – kunde bli tråkigare? Mesta skoltiden ägnade jag åt att göra det trista så roligt som bara gick. Typ referera hur hockeyspelare pass-pass-passade och sköt i mål (men nu trasslar min hustru till det, trodde det var Måwe som gillade min formulering men hon säger det var Alfvegren) och redigera text runt ett stort påskägg (då skulle man haft dator).

En hel månads praktik på Trelleborgs Allehanda innan byte till Allers nya ungdomstidning HEJ! (Ullaliina, som förmedlade ny praktikplats, ska ha evigt tack). Axelsson reste ner till Trelleborg för att tala mig till rätta. Det gick sådär = inte alls.

Sista terminen passerade i kärlekens töcken. Var jag ens på skolan? Slutuppgiften, som Gitta hävdar att vi skulle skriva, gjorde jag någonsin den? Vad handlade uppgiften om, i så fall? Ringer nuvarande JMG och frågar…

*

Frilansens ABC: Skriv aldrig, aldrig, aldrig på spek. Försök alltid, alltid, alltid höja arvodet. Användbart ord: Nej (till extrapublicering när, var & hur som helst och alltför usla arvoden). Var vänlig men bestämd = bli känd som besvärlig men ändå rätt trevlig. Glöm inte: redaktörer kommer och redaktörer går.

Favoritredaktörer: de intuitiva och spontana som kastade ett öga på en och undrade ”Vad vill du skriva om?” och så – genast – var man fast frilans. (Finns såna redaktörer idag?)

Motto (1): göra utan att kunna i betydelsen lära sig medan man gör det. Exempel: självkör på lokalradion med en kvarts instruktion direkt före programmet – och så rakt ut i radion under tre timmar. Motto (2): gräva med liten spade. Motto (3): en text utan semikolon är ingen text.

Några minnen: Stadt Hamburg-ungdomarnas skateboarduppvisning i direktsändning på Radio Malmöhus med resultatet hål i väggen (det var en ollie), blixtrande snabb intervju med Lydia Lunch i New York (1 minut, max!), hemma i Serge Gainsbourgs vardagsshowrum i Paris och utdelning av Musiken Makt-priset som ”årets taskspelare” till Sven-Olle Olsson i Röddinge.

Klar chans på SM-medalj för medverkan i flest antal tidningar, tidskrifter och radioprogram. Frågor: Du skriver om musik väl alternativt om kriminallitteratur? Svar: Nej, jag skriver om livet. Förebild: min pappa. Med målet att – som han – bli en så noga och skicklig hantverkare att man får mästarbrev och i sina allra bästa stunder kanske t o m lyckas vara lite av en konstnär. Bäst: radiodokumentären jag gjorde om min faster.

Fast den här journalistiken, har jag egentligen åstadkommit nåt med den (för det tycker jag man ska med sitt liv)? Vissa dagar, så visst kanhända möjligen eventuellt. Men de flesta: Näää. Jo, utan mig hade kanske inte Susanne Ljung och Dotun Adebayo blivit journalister. Det var ju bra. Och så har jag överlevt som frilans i 45 år. Det får väl anses som åkej. Jo, jag är mallig för Schlager också (de första åren).

(Publicerad i boken ”Det hände mig nåt på vägen från Första Långgatan / Journalisthögskolans pionjärelever på spaning efter den tid som flytt 45 år efteråt”, utgiven 2014 av Ultima Esperanza)

Musical om kapitalism och fascism

Hur det är för er vet jag inte men för mig är det i alla fall kul med det här bloggarkivet eller vad Erikssons kultursidor ska kallas. Jag lockas att leta efter och hittar artiklar som jag knappt minns att jag skrivit. Som följande korta porträttintervju, från maj 1969. Himmel! Nästan precis 40 år sen.

Det fina – för att inte säga sååå söta – fotot togs av Ingrid Sandberg, kursare på Journalisthögskolan i Göteborg. Hon plåtade ibland när jag skrev. Jag har… hmmmm… skannat foton från tidningen och det är ju sånt som man inte får göra. Men jag kunde inte låta bli! Jag tycker Ingrids foto fångat Göran Stangertz precis som jag tror att jag kommer ihåg honom som ung och då i Göteborg.

Hoppas Ingrid ursäktar mitt fräcka tilltag. Jag har inte sett och träffat henne – dig – efter Journalisthögskolan. Så också det är snart 40 år sen. Hör av dig om du ser det här!

Intervjufrågorna ställdes av en mycket ung journalist och besvarades av en regissör och skådespelare som inte var mycket äldre.

Göran Stangertz, fotograferad 1969 av Ingrid Sandberg.

För några dagar sen hade Shakespeares ”Trettondagsafton” premiär på Göteborgs stadsteater. I musicaltappning och med titeln ”Your own thing”. Och med popgruppen Perhaps på scen i en blandning av ljusshow och popgala. Det är den unge Göran Stangertz som satt i scen det hela. Men själv är han blygsam.

– Vi jobbar kollektivt. Jag samordnade bara alla idéer, säjer han.

”Your own thing” ska locka en ny publik till Göteborgs stadsteater. Fortsätta att locka ungdomar – som Kent Anderssons ”Hemmet” och ”Sandlådan” har börjat med. Kent Andersson har också översatt och bearbetat dom svenska sångtexterna i ”Your own thing”.

– Popmusik är en del av den moderna kulturen. Man kan kanalisera ungdomsrevolten genom popmusiken. Det är därför jag har ett discoteque i foajén. Som spelar bra progressiv popmusik som motvikt till alla dåliga discoteque i Göteborg och på andra ställen. Spelar plattor med icke-kommersiella grupper som Fugs och Mothers of Invention.

Säjer Göran. Men jag frågar – varför valde ni då Perhaps som popgrupp till pjäsen? Är inte dom…?

– Jovisst, avbryter Göran. Dom är kommersiella ut i fingerspetsarna. Men vi valde dom bara för att vi måste ha några som kan spela bra och känna igen en och annan not. Och man får hoppas att pjäsen öppnar ögonen på dom en smula. Och att dom går härifrån med en liten annorlunda syn. För popindustrin är ett typexempel på kapitalism och fascism. Det är också det som ”Your own thing” handlar om.

Göran Stangertz är 24, har gått på scenskolan i Göteborg och nu varit två år som skådespelare på Stadsteater. Han var bl a med i ”Hemmet”. Dessförinnan sysslade han en del med Studentteatern i Lund.

– Svensk teater, var finns den annat än i Göteborg? konstaterar han och fortsätter:

– Det beror på att en massa vettiga människor har samlats här i Göteborg. Människor som har en gemensamt politisk ståndpunkt och därför kan fungera tillsammans. Och jobba kollektivt. All teater är politisk. Antingen är den borgerlig eller också radikal. Det är bra att teater inte längre är teater för sin egen skull. Utan griper in i samhället och samhällsdebatten.

Men jag är på mitt mest elaka humör så jag drämmer till med: Apropå kollektiv teater… Det finns rykten som vill låta påskina att vissa skådespelare är lite sura på Kent Andersson. Ni jobbar fram pjäserna tillsammans och sen står Kent Andersson som författare. Och får alla royalties.

– Nä då. Det stämmer inte alls. Dom pjäser som vi gör kollektivt är kollektivt jobb. Pengarna från dom pjäserna samlas i en speciell kassa. Sen ska vi bl a bygga ett barndaghem för pengarna. Och ha dom till stipendier, säger Göran Stangertz som ser ut att vara 17 år fast han är 24.

Till sist en fråga som jag tänkt på hela tiden: Det är väl inte så att du har nån filmroll på lut?

– Det har jag väl i och för sej. Men så där väldigt officiellt är det inte ännu.

(Ungdomstidningen HEJ! nr 21 – 25 maj 1969)