Exil av Denise Mina – igen

Denise Mina
Exil
Övers: Boel Unnerstad
(Minotaur; nu återutgiven av Modernista)

Denise Minas nya deckare, ”Exil”, tar vid där hennes föregående, ”Död i Garnethill”, slutade.

Mina skriver, i likhet med många deckarförfattare, serieromaner. Samma personer och miljöer återkommer, till och med berättelserna i de bägge romanerna hänger så tätt ihop att det är en fördel att läsa böckerna i utgivningsordning.

I den första romanen målades ett porträtt av den skotska staden Glasgow och dess människor. I den nya och andra förtydligas detaljerna, ännu fler av Glasgows invånare presenteras, så fattiga att benämningen trasproletariat kan användas.

Resumé: Minas återkommande hjältinna heter Maureen O´Donnell, något över 20 och arbetartjej. I den förra romanen hade hon flyttat in i en egen lägenhet efter att ha legat på mentalsjukhus. Anledningen till att hon mår så dåligt är att hennes far förgrep sej på henne som ung.

Maureens bror, Liam, har nu slutat att langa knark. Hennes tjejkompis, Leslie, arbetar fortfarande på Glasgows kvinnohus. Maureens pappa, som lämnade familjen efter övergreppet, är tillbaka i Glasgow och Maureen mardrömmer – dag som natt – om att stöta ihop med honom på gatan. En av Maureens systrar har flyttat – flytt – till London, börjat arbeta på bank och blivit ”ett av mrs Thatchers stjärnögda barn”.

Mina för oss otäckt nära – långt in i – en hård trist stad där människorna lever hårda trista liv. Hon skriver inte diskbänks- utan rännstensrealism. Beskrivningen lär dessutom vara äkta och sann. Enligt statistiken har Glasgow en högre procent alkoholister och psykiskt sjuka än övriga Storbritannien.

I ”Exil” tar Maureen oss med till ett av Glasgows kommunala bostadskomplex. I bottenvåningen finns en lång rad igenbommade affärer och på ena hissdörren kan man läsa att ”AMcG suger kuk”. Maureen – och vi – stiger in i hissen och hamnar i ”ett moln av amoniakluktande, intorkad urin”.

Här bor Jimmy Harris, ensamstående pappa till en undernärd barnaskara. Hustrun Ann gick till kvinnojouren och anklagade maken för misshandel. Nu har hustrun försvunnit, troligen till London. (Jag kan väl avslöja att hon kommer att hittas död. Men har hon blivit mördad?)

Maureen känner sympati. ”Jimmy skulle inte ens kunna slå på en tamburin”, som hon uttrycker det. Har han verkligen misshandlat hustrun? Ljuger hustrun? Kan misshandlaren vara någon annan? Vad ligger bakom? Jimmy är ju bara en stackars fattig sate som har svårt att klara familjen och livet och allt, som bara gör så gott han kan även om det är lite.

Också Maureen O´Donnell far till London med nattbussen. Och hamnar i en ännu hårdare och tristare stad där skottarna lever ännu hårdare och tristare liv. Många från Glasgow har utvandrat till London i hopp om ett arbete och ett något bättre liv – och fått det ännu svårare.

I den förra boken förekommer en lika poetisk som socialrealistisk skildring av caféet The Equal alldeles nedanför Garnetkullen. I ”Exil” finns en lika poetisk och socialrealistisk – och dessutom ruggig – skildring av puben The Coach and Horse i Brixton söder om floden i London.

De flesta besökarna är män och alla vita, trots att Brixton är en stadsdel med stor svart befolkning. De sitter tysta, hit kommer man inte för att prata utan för att dricka. Här – eller på någon ännu värre pub, ja, sådana finns – hamnar de skottar som var skurkar redan hemma i Glasgow eller blivit det efter flytten till London.

Också ”Exil” är en (tras)proletärroman – en samhällsroman om Glasgow på hemmaplan och i exil. En alldeles för otäckt nära skildring av den skotska arbetarklassens lägsta skikt där livet går runt sina sista varv med hjälp av narkotikalangning och prostitution samt vidhäftande våld. Liksom ”Död i Garnethill” är ”Exil” en suverän roman och en bra deckare.

Säger man det till deckarförfattarinnan så blir hon glad. Det tar hon som högsta betyg. För det är syftet med romantrilogin om Maureen O´Donnell i Glasgow: att skildra stadens fattiga arbetarbefolkning, realistiskt och journalistiskt.

Arbetssättet har varit just ”journalistiskt”. Denise Mina bor i Glasgow men tillhör inte stadens arbetarklass. Hon beskriver vad hon sett och hört i hemstaden. Trilogins tredje del, ”Den sista utvägen”, kommer förresten på svenska redan i höst.

(Tidningen Boken 2002)

PS. Också Denise Minas debutdeckare = första delen i Garnethill-trilogin har alltså återutgetts av förlaget Modernista som till hösten även återutger tredje och avslutande delen.

Det är så enkelt men inte så enkelt

Kristian Lundberg
Och allt skall vara kärlek
(Ordfront)

”Det är så enkelt”, skriver Kristian Lundberg. ”Det är så enkelt”, skriver han på var och varannan sida i sin nya bok, ”Och allt ska vara kärlek”, som kanske är en roman men ännu mer en själv- eller snarast livsbiografi.

Och en ”fristående uppföljare till Yarden”, enligt omslaget. Men den nya boken är lika mycket en föregångare till succéboken ”Yarden”; både en bakåt- och framåtblick, ännu ett skriv- och livsförsök.

”Det är så enkelt”, skriver Lundberg. Han tillägger: ”Faktiskt.” Och så svårt, tillägger recensenten. Att leva. Att veta vem man är; vem man var och om man fortfarande är densamma. Att älska. Att veta vad kärlek skulle kunna vara och förmå.

Kristian Lundbergs så kallade deckare i Malmömiljö hade jag skrivit om och hyllat. När sen ”Yarden” kom, så sa Kristian Lundberg: ”Det här är nåt annat.” Men jag var tyst, jag svarade inte, då sa han: ”Men det tycker inte du…”

Nej, det tyckte inte jag. Det kan jag inte tycka. Tvärtom tycker jag att Kristian Lundberg alltid skriver ”likadant” (om än inom citattecken). Varje ny bok, poesi eller prosa, blir ett nytt kapitel i en och samma livslånga bok = hans livsbok. Om han fogade ihop raderna till meningar och jämnade ut högerkanten så skulle dikterna bli prosa. Om han plockade meningar ur prosaböckerna, klippte av och delade upp dem på olika rader så skulle prosan bli poesi.

Miljön är Malmö, i dikter som prosa, i nästan-deckare som nästan-romaner. Var går gränsen mellan icke- och kriminalitet? Finns en sådan gräns? Nej, allt handlar om livet, om olika sätt att förhålla sig till livet, olika förmågor att klara av det. Vem är jag? Och därför lever jag så här. Vem är du? Och därför lever du så där.

”Det så enkelt. Faktiskt”, skriver Kristian Lundberg. ”Och allt ska vara kärlek.” Han återminns, det han mindes förut, jag minns det också, hur han tidigare blickade tillbaks på barn- och ungdomen. Barndomsvännerna, vart tog de vägen? Frasse. Rolle. Sonny. Conny. ”Listan är oändlig.” Vart tog Kristian själv vägen, vad gjorde uppväxten med honom. Han minns sin mor. Han minns spriten. Han minns – nej, det gör han inte – tiden på sjukhus. Han minns arbetet på Yarden, nere i Malmö hamn, också i nya boken.

Han ältar. Och ältar. Återbesöker platserna, i minnet och verkligheten, alla gator och stadsdelar där han växte upp, ser dem nu och minns dem då. Bennets väg 45c i Rosengård. Ehrensvärdsgatan. Rosendalsvägen. Kirseberg. Värnhemstorget. Omställningsplatsen för fabriksnya bilar i Malmö hamn, alltså Yarden. Fotot av pojken i ett träd på väggen i en övermöblerad lägenhet. Hans mors sönderklottrade block. Sig själv. Den han var, den han blev, den han är. Kärleken. Den som var, som kunnat bli.

Kristian Lundberg skriver lika intensivt som hans mor i sitt block. Han skriver som om han predikar. Han predikar livet. Och kärleken. Inte minst för sig själv, men också för oss. Han skriver sig och därmed mig och därmed dig. Längre meningar varvas med kortare. Som om han skrivit snabbt, intensivt, för att hålla sig vid liv, för att återupprätta livet. Och kärleken. Och sen redigerat texten, lika snabbt och intensivt. Det tog nog lång tid.

Han diktar och berättar. Dikt? Eller prosa? Bäggedera. Mitt emellan. Varken eller. ”Den som skriver”, skriver han, ”är i rörelse mellan polerna av disciplin och vansinne. Kan jag säga att det är ett behärskat raseri? Finns det ett sådant uttryck?” Kan jag skriva, skriver recensenten, att han försöker behärska ett liv som raserat… nej, inte raserats utan raserat sig självt. Behärska sig själv, 14-åringen på skolpsykologens mottagningsrum.

Berätta sin historia och stadens, greppa sin historia och arbetarstaden Malmö. Sin klass. ”Att vara barn och fattig är att bli instängd i en mörk, trång garderob”, skriver han. ”Vad händer om man kastar ett barn i marken?” undrar han. ”Vad händer om man kastas i marken. Inte en gång, utan flera gånger? Dag efter dag?” undrar han. ”Är det verkligen så enkelt?” frågar han. ”Det är så enkelt”, svarar han. ”Hur blir man mänsklig? Man misslyckas.” Vansinnet. Grymheten. Alkohol. Delirium. Kärleken. Ensamheten. Far och son. Son och far. Sin son. Sin far. ”Han kommer som ett varsel, om man så vill.”

”Och allt skall vara kärlek” handlar också om författaren Lundberg. Om att försöka skriva det han vill skriva; sitt liv, sin stad, sin klass. Det går inte, det är omöjligt. Han börjar om på varje sida. Boken består av korta, intensiva texter, där han försöker en gång till, tar om. Mellan texterna i boken finns – eller har det funnits – andra texter, lika intensiva, lika behärskat rasande, säkert också skrivna men slängda, de deleatades, för att Kristian Lundberg börjat om; igen, igen.

”Och allt skall vara kärlek” är en tunn bok till sidantalet men mättad, så innehållsrik att den rämnar och skrämmer. Till sist återstår kärleken. Hon/Henne. Finns hon? Är hon? Ett opassande ord kommer för mig: rosenrött. Kristian och Hon, Hon och Kristian återfinner varann. Boken ”Och allt ska vara kärlek” slutar i så rosenrött att jag tror det är en dröm. Kan det vara sant? Finns kärleken som en fysisk person eller skriver Kristian Lundberg om kärleken – den allmänna, den nödvändiga, den omöjliga?

(Ystads Allehanda 2011)