Etikettarkiv: Spänning

Fem (sen)sommardeckartips

Inomhus med regnet smattrande mot rutan eller utomhus i skuggan av solen. Oavsett när, var och hur du läser har deckarkrönikören valt ut några böcker för sommarens kriminella läsning.

Kvinnan på tåget1) ”Kvinnan på tåget” (Massolit) av Paula Hawkins lanseras som en ny ”Gone Girl” (succéthrillern som blev film). Fast likheterna är få – annat än att också Hawkins skriver spännande.

Rachel tar varje dag förortståget in till London för att dölja att hon är arbetslös. Genom tågfönstret syns huset där hennes förre man bor med en ny fru. Jobbigt att se. Istället fantiserar Rachel om paret i huset bredvid och deras lycka.

Om hon nu fantiserar… Vad hände? Varför är Rachel blodig? En intensiv thriller och kvinnoroman gånger tre.

Good girl2) Också ”Good Girl” med undertiteln ”Ingenting är som du tror” (Harper Collins) av Mary Kubica har liknats vid ”Gone Girl”.

En thriller om en polis, en lejd kidnappare, en ung kvinna som hålls instängd i en stuga i Minnesota och hennes familj. Berättelsen varvas mellan personerna och kidnappningshistorien vevas upp bakifrån, långsamt och lågmält men ändå ettrigt.

Sida för sida, tills historien blivit något annat än man trodde från början.

cirkeltecknaren3) Den märkliga fransyskan pseudonymen Fred Vargas skriver märkliga polisromaner om den märklige kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg i Paris. ”Cirkeltecknaren” (Sekwa) – första titeln i serien – har konstigt nog inte kommit på svenska förrän nu.

Här skulpteras Adamsberg, får sin form som polis och människa. Någon ritar cirklar på gatorna i Paris och Adamsberg blir intresserad. Han ”vet” att något mer komma att hända.

Och plötsligt ligger döda – mördade – kroppar i cirklarna. Realism och fantasy, ja, smått övernaturligt på samma gång.

De hatiska4) Få svenska deckarförfattare skriver med större patos än Björn Hellberg.

Också hans nya deckare ”De hatiska” (Lind & Co), som ingår i serien om den fiktiva staden Lovikens poliser, skildrar ett aktuellt samhällstema: så kallade nättroll. Ung, kvinnlig bloggare blir hotad, både på nätet och gatan.

Dessutom har Hellberg fogat in sitt – och allas vårt – eviga tema, nämligen det dagliga livet. Hur ska en människa hantera sitt liv, när mångårig närvaro med någon övergått till motvaro?

Sturemordet5) Även om inte spänningen följer med så gör stämningen det, när Jakob Nilsson förvandlar Stieg Trenters detektivroman ”Sturemordet” (från 1962) till tecknat seriealbum (Kartago).

Resumé för den som inte läst boken: Fotografen Harry Friberg besöker Sturebadet. Plötsligt faller en man ner genom glastaket.

Serieskaparen Nilsson är framför allt suverän på att teckna stämningsfulla 60-talsmiljöer – som i rutan där Friberg syns med Stockholms stadshus bakom sig. En fin liten tavla.

(KB/YA/TA 2015)

Mys i deckarhyllan med Skövdes Agatha Lang

Kristina Appelqvist
Flickan framför muren
(Piratförlaget)

•APPELQVIST_Flickan_Katal_7.10.14l.inddIntrigen är mer av Agatha Christie och stämningen mer av Maria Lang. Genre: mysig deckare. Vilket sällan brukar gå ihop. Mord är inget mysigt, kort sagt. Med Kristina Appelqvist som ett – av få – undantag. Hon klarar av att kombinera realism, romantik och spänning; underhållning och allvar.

I den nya, andra delen av hennes likaså andra (!?) romanserie om människor på och kring Västgöta universitet i Skövde ska en tysk, ja, före detta östtysk, kvinnlig professor utses till hedersdoktor. Resultat: mord förstås och dessutom under själva promotionshögtiden.

Appelqvist har fått ihop en rätt klurig kriminaltråd som snurrar upp sig bakåt till DDR-tiden och spinner framåt igen till idag med en extra knut i slutet. Ändå kan jag inte låta bli att sakna något från hennes första Skövde-serie, nämligen det romantiska kärleksparet: högskolans kvinnliga professor och hennes kriminalkommissarie.

Litteraturforskaren Helena Waller, huvudperson i den nya serien, sprider inte samma romantiska stämning. Och alltså, är kvinnor verkligen så sena på att få ihop det, vid den åldern…

(2015)

Så föddes rocktidningen Schlager

Minns inte året men jag frågar Thore och han tror också att det var 1979. Så fort gick det alltså från idén till starten av Schlager. Däremot minns jag var det började, det minns jag exakt.

Jag var fortfarande medlem i frilansreportagebyrån Grupp Fem i Lund medan Thore flyttat upp till Stockholm. Men nu var han nere i Lund på besök och vi skulle åka hem till mig i Vollsjö.

Vi satt i bilen, jag vid ratten och han bredvid, och strax före Harlösa (ja, jag kan peka ut huset vi körde förbi just då) så sa jag, ungefär: ”Tänk om vi skulle starta en musiktidning som är som Musikens Makt borde ha varit?”

Thore gav mig ett snabbt ögonkast och svarade direkt: ”Då gör vi det.”
BE

Det skulle ta ett år av möten med medarbetare och dummyskisser innan jag tillsammans med layoutare Lars ”Amba” Esselius kunde plocka ut Schlagerettan ur offsetpressen. Den doftade av svärta, svett och en och annan svordom.

Vi visste vad vi ville – ”vi skall fylla det skriande hål i svensk musikpress som bristen på en seriös musiktidning varit…fylla hålet med en journalistik som inte ser musiken frikopplad från omvärlden. Tvärtom, mitt i den.” – som jag skrev i första ledaren. Vi skaffade egna annonssäljare, egen distribution, egen ekonomi (med ett lån från en av medarbetarnas svärmor – tack för det! ).

Självständighet och en obändig tro på lusten att skriva och berätta om rockmusikens puls var våra ledstjärnor – dagochnatt.
TH

Stopp! Nu hoppade du sådär 1 ½ år framåt i tiden!

Jag kan när- och varsomhelst spotta hur många idéer som helst men det som kommer sen – streta, streta, streta för att förverkliga idén – är inte riktigt min grej. När jag hade föreslagit att vi skulle starta en ny musik- eller rocktidning, då tog du över…

Vilka skulle ingå i redaktionen: skriva, fotografera och göra layout? Och sälja annonser, för tidningen skulle väl inte vara annonsfri? Var det förresten vi själva som skulle ge ut tidningen? Vilket format skulle den ha? Vad skulle tidningen heta?

Det första som kom var en dummy, i tabloid och på tjockare papper, gjord i några få exemplar. Xtra hette tidningen som dummy. Men när kom namnet Schlager? Vem hittade på det?
BE

Att kalla en rocktidning för Schlager var nog det minst rock’n’rolliga förslaget vi kom på, alla skrattade åt associationerna om tvålfagra, upprisslade rampljuskåta svensktoppare. Så kunde vi inte heta. Men snart insåg vi att det fanns en god ironi i att använda ett sådant namn, tänk bara på Sillstryparns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival…” som blev en alternativhit 1975. Vi kunde anamma Ulf Dagebys attityd och skriva både elakt och initierat om alla genrer.

Om det var Bengt E som kastade ur sig förslaget över en öl på Gröne Jägaren på Söder i Stockholm som Håkan L påstått, eller om det var Håkan L som Bengt numera hävdar, minns nog ingen längre. Men det har mindre betydelse. Schlager fick det bli! Och när vi väl bestämt oss fanns ingen återvändo.

Men vägen till namnet var snårig. Låt mig saxa ur Lars Nylins historieskrivning som publicerades i jubileumsnumret #100: ”Sökandet efter att hitta det klassiska evergreennamnet. Ett namn som alltid håller. Alltid vinner. En schlager. Starka kandidater var Xtra (ursprungsnamnet), Metro, Feber (som en senare utgiven skånetidning kom att heta), Rotrock, Rockmani och Musikmagazinet.”
TH

Säg inte så, om ingen annan vill ta åt sig äran för att ha kommit på namnet Schlager så gör jag gärna det. Snabbt efter att ”jag” föreslagit det så tyckte jag att Schlager var ett bra namn. För mig har en schlager aldrig varit en hit eller slagdänga utan mer av en evergreen: en sång eller låt som fastnar i minnet för att den innehåller något minnesvärt. Just sån musik som Schlager skulle skriva om – så ny och annorlunda och spännande musik att den lever för evigt.

Jag minns något annat också som vi sa 1979 i bilen mellan Lund och Vollsjö. Om det var jag eller du som sa det och vem som höll med: ”Schlager kommer att bli en tidning som finns i några få år men som man minns i 100.” En Schlager, alltså.
BE

Inför första numret satt jag i direktsändning på nöjesprogrammet Måndagsbörsen och fick frågan om namnet på tidningen. Jag berättade om valarnas sång, de håller kontakten med varandra med en sång. En ny varje år. Det kan man också kalla en riktig Schlager.

Kärnan av medarbetare kom från den nedlagda stockholmsredaktionen av tidningen Musikens Makt. I den fanns Håkan Lahger, Mats Lundgren och några andra fria skribenter och fotografer som tröttnat på den göteborgska toppstyrningen av tidningen.* Vi tyckte rockmusiken var så mycket mer än ett politiskt manifest, så mycket mer än ”en alternativ folkets röst”. Vi sneglade på engelsk musikpress – New Musical Express var en tabloid med mycket svärta i fotot och färgrikt rock’n’roll språk. Vi läste amerikanska Rolling Stone där reportrar som Hunter S. Thompson revolutionerade den personligt laddade journalistiken.
TH

Schlager var Musikens Makt på 80-talet, för mig. Så skulle MM ha utvecklats om inte huvud/göteborgsredaktionen levt i en stillastående värld. Schlager släppte in mer av samhället och blev därför en ännu mer politisk musiktidning än MM.

Jag var nog den enda av Schlagers tidigare MM-medarbetare som faktiskt fick sparken (från ett ideellt, oavlönat arbete) för att jag hävdade lokalredaktionens självständighet och påpekade att musik, samhälle och politik inte kan skildras på knäckebrödsprosa.

Som Schlagers ålderman hade jag också helt andra tidningar som inspirationskällor: HEJ! (en kortlivad, mer politiserad version av Bildjournalen), Street Life (engelsk musik-, kultur- och samhällstabloid), Rock & Folk (fransk musiktidskrift), undergroundpionjärer som Crawdaddy (USA), Frendz (England), Superlove (Danmark) och Rolling Stone (under de tidigaste åren).
BE

Så här i backspegeln kan man säga att timingen för en svensk rocktidning var perfekt.

Punken hade vitaliserat rockmusiken, energin smittade av sig på alla delar av musik- och hela kulturscenen. Det vibrerade av aktivitet i garagen och på musikfesterna, suget efter en svensk motsvarighet till engelska NME var stort. Bengt och jag hade rest tillsammans, gjort reportage om engelska Stiff on Tour och trampat runt i det nigerianska mörkret och väntat på en konsert med Fela Kuti. Konserten stoppades av polisen.

Som skribenter kände vi oss hemma i det här nya suget. Vi ville göra en tidning som var så aktuell som möjligt, som var billig att trycka och passade in i tidningsställen och på löpsedlarna. Vi valde snart tabloidformatet – tryckpressarna var intrimmade på det formatet och tidningsdistributörerna likaså. Vi skulle finnas bland de andra kommersiella tidningarna. Fanzines och hemmatryck i all ära, de görs av fans för fans.

Det skulle ta ett drygt år av möten och manglingar med blivande medarbetare och dummyskisser, resonemang om innehåll och profil innan Schlager nummer ett föddes med ”Turister i tillvaron” på förstasidan.
TH

Jag var med på ett annat sätt. Efter att en gång ha flyttat från Stockholm så vägrade jag flytta tillbaka. Någon vecka då och då, säg en i månaden, var jag uppe på redaktionen i Stockholm och jobbade. Annars skötte jag mitt nerifrån Skåne, både skrivandet och som redaktör för Skräpkultursidan (och senare också Svarta sidan).

Det var en poäng, tyckte jag. Stockholm är inte = hela Sverige. Den svenska landsorten är inte = storstan. Människor är både lika och olika. Vi lever på olika sätt, i stan och på landet. Till exempel musiksmakerna kan skilja sig åt. På landet är inte folk, om ni ursäktar, lika skitnödigt trendkänsliga som i stan. Då på 80-talet var det ännu mer så, än idag.

Jag tog medvetet på mig den rollen – att komplettera. Jag ville att Schlager skulle vara en tidning som riktade sig till rocklyssnare både i och utanför Stockholm, i stora och mindre städer, och på bonnvischan. Det var därför jag tidigt bidrog med så icke-häftiga inslag som en intervju med Gyllene Tider.

Rock är mer än musik, var en slogan som Schlager hade. Den här boken innehåller ju musiktexter – för musiken var grunden – men Schlager innehöll mycket annat som också var ”rock”: film, litteratur, tecknade serier, mer allmänna reportage med mera. Jag ville dessutom hårdra Schlagers slogan ännu lite mer: rock är inte bara rock. I Schlager skulle det också skrivas om andra sorters musik: mycket reggae, afro-musik, populärmusik från Frankrike och Italien, lite jazz och även svensk folkmusik.
BE

Bredden i innehållet var absolut en del av styrkan, vi var inte navelskådande eller listrabblande. Vi hade medarbetare som – för att använda ett 2000-tals-uttryck – filtrerade världen genom rockjournalistiska glasögon. Att revoltera mot fördomsfulla äldre generationer, att sprida engagemang för idéer man tror på och visa upp sitt såriga känsloliv – det är själen i denna attityd. Men det alternativa innehållet gav ”inte bröd på bordet”, varken då eller idag. Vi ville vara en rocktidning där kvalitet och nyfikenhet på alla musikaliska uttryck var ledord.

För att få också det mera kommersiella musiksverige på vår sida krävdes stöd från viktiga ”insiders” och vi hade hjälp av tre väldigt väsentliga personer – Kjell Andersson, producent och artistansvarig på EMI som fick den kommersiella ”branschen” att ta oss på allvar, produktionsbolaget EMA-Telstars ägare Thomas Johansson som hade kanaler till utländska etablerade artister och Magnus Wirström/Claes Bondelid som tillsammans värvade viktiga annonsörer som Levis och EMI – och därmed intäkter.

Men ekonomin var en ständig balansgång och tidningen litade mycket på frivilligt fotarbete, volontärer gick runt på stan och sålde tidningar, klistrade affischer på elskåp och i skivbutiker. En del frivilliga blev skribenter och fasta medarbetare som Lars och Sören Nylin, Hélène Benno och Per Kviman. Många musiker – tack Ebba G Dag V Olle L Reeperbahn Johan K Lustans Lakejer och alla andra! – ställde upp på stödkonserter och såg till att kassaflödet räckte till nästa tryckning.

Fast den allra viktigaste anledningen till att Schlager lyckades överleva år ETT var att svenska musiker och läsare ville ha en tidning med skribenter som tog deras arbete, musik och tankar på allvar. Som inte tramsade med färgidolporträtt eller skvaller, som vågade mingla med dem på en efterfest och dagen efter skriva en kritisk recension. Integritet. Dedikation. Sånt lönar sig att satsa på.
TH

Före Schlager hade jag arbetat i tolv år som frilansande skribent. Det var min skolgång: från grundskolan upp genom gymnasiet, skulle man kunna säga. När vi startade Schlager så började jag på den frilansande musikskribentens universitet. Ett bra universitet, för det var fritt. Jag kunde göra = skriva både om vad jag ville och som jag ville. Och det var mycket det, som inga redaktörer tidigare hade tillåt mig att göra. Nu ville och skulle jag göra alltihop – med det samma och på samma gång!

Musik hänger intimt ihop med musikskaparnas liv (nog också med lyssnarnas) och det samhälle de (och vi) lever i, med annan kultur – som litteratur (till exempel kriminalromaner), konst (till exempel tecknade serier), film, media, design och mode (som västerländsk populärmusik alltid fört en dialog med) och förstås politik. Det hävdade jag då och det hävdar jag fortfarande. Jag strävade efter att så mycket som möjligt – gärna allt! – skulle finnas med i varje musikartikel.

Vilket ledde till att somliga artister och musiker inte blev så helförtjusta när jag med- eller omedvetet fick dem att prata om sånt de inte alls hade tänkt skulle vara med i intervjun. Min idé och utgångspunkt var att om jag, lika mycket musiknörd som musikjournalist, tyckte att något var intressant, då kunde nog också läsarna tycka det.

Den amerikanska så kallade nya journalistiken (med framför allt Tom Wolfe, Truman Capote och Joan Didion som mina egna idoler) hade det börjat talas om igen i Sverige på 80-talet. Schlager gick ett steg vidare ändå: vi ägnade oss åt subjektiv journalistik, där journalisten placerar sig mitt i texten och redogör – tydligt – för sina åsikter och ställningstaganden. Eftersom ingen journalistik är objektiv (skillnaden är att där finns skribentens subjektiva åsikter gömda i texten) så borde subjektiv journalistik vara en mer ärlig form av journalistik. Men det kan vara svårt att balansera rätt – risken är ju att journalisten tar alltför stor plats på bekostnad av ämnet.
BE

Att arbeta med tidningen Schlager var som att leva mitt i en journalistisk experimentverkstad och livsstil. Många av oss bodde mer eller mindre på redaktionen, gick på klubbar och lyssnade, skrev och hamrade fram våra texter på nätterna innan lämning. Vi levde mitt bland det vi skrev om, det genomsyrade alla de långa och djuplodande samtalen och de korta nyheterna, recensionerna och krönikorna.

På samma sätt var det med bilderna. Fotograferna var redan från starten med i redaktionen, deltog i layoutarbetet och var medskapande i tidningens form. De svartvita scenbilderna, de i bästa mening intima och personliga porträtten samspelade med texterna till en helhet som fångade tidens anda – så som vi såg den.

Våra svenska fotografer fick inspiration av våra engelska stilbildande rockfotografer – Pennie Smith och Anton Corbijn – som fångade musikerna med en subjektiv blick. Fotografer som ofta tillbringade mycket längre tid med sina ”objekt” än skribenterna, skapade en personlig relation till dem. Allt för att komma innanför den poserande och tillrättalagda image som rockkulturen vimlar av, då som idag.

Som relativt nykläckt skribent med en bakgrund som reportagefotograf på bildbyrån Grupp Fem i Lund, var jag hungrig på alla former av skribentuppdrag och skrev gärna långt och med många beskrivande och målande ord. Jag skrev alltmer om film, om foto och om konst. Det subjektiva sättet att se och berätta öppnade en väg vidare mot det filmiska tänkandet och berättandet i rörliga bilder som jag ägnade mig åt efter Schlagertiden.

Jag var samtidigt involverad i tidningens form, hängde över axlarna på layoutavdelningen och monterade texter. Jag ville att våra reportage skulle vara som en filmisk upplevelse, en text och bildkomposition som ville få läsarna att vara där – att se och känna det vi upplevde.
TH

Vilket skriftspråk bör/ska/måste man använda för att beskriva något så svårfångat – ja, obeskrivbart, enligt vissa – som musik? Vilken sorts språk passar bäst för att förmedla en intervju så att den blir ett samtal som kommer så nära läsaren som möjligt? Hur ska den framtida journalistprosan se ut?

1980-talet var en språklig experimenttid, inte bara men kanske särskilt i Schlager. Tal- och skriftspråk gick en match. Vissa intervjuer kunde delvis skrivas ut fonetiskt, artiklar blev närapå noveller, ingen klagade ens (inte så jag hörde det i alla fall) när jag lät en recension bli en nödrimmad dikt med ojämn högerkant.

De flesta i Schlagerredaktionen och även andra Schlagerskribenter kände nog likadant. Nästan alla skrev nästan alltid ”dom” istället för ”de” och ”dem”. Också ”nån” och ”nånting” förekom ofta istället för ”någon” och ”någonting”. Till och med Schlagers mest prydliga medarbetare kunde plötsligt skriva ”va” istället för ”vara”.

Det var en strävan att utvidga skriftspråket och därmed journalistikens möjligheter. Men med det produktionstempo som gällde för Schlager så var en sån idé egentligen vansinnig. Den ovannämnda artikeln om Gyllene Tider minns jag speciellt. Hur lång kan den ha varit, kanske 30 000 tecken. Jag satt och skrev den hemma i Vollsjö under en eftermiddag.

För att så mycket av texten som möjligt skulle hinna upp till Stockholm och skrivas in = sättas så sprang min hustru efter varje A4 (skrivmaskin gällde ju, inga fax och absolut inte mejl!) uppför Storgatan till posten. Som den idiot jag var hade jag inte ens karbonpapper i skrivmaskinen. Så när jag postat iväg ett A4 visste jag inte vad jag redan hade skrivit. Att samtidigt då försöka experimentera för att man så övermaga trodde att man skulle nyskapa den svenska journalistiken…

Det var väl dumt eller åtminstone dumdristigt.
BE

Att ordagrant skriva ut intervjuer från kassettband dokumenterar också hur det journalistiska arbetet har gått till, det redovisar verbala krumsprång och allehanda felsägningar. Det ligger en spänning och autenticitet i detta. En kvalitet. Men kan det bli för mycket sanning? Så sant att man som skribent väljer bort?

Experimenten med de personliga texterna och formaten spillde samtidigt över på formen, efter ett år med sladdrigt tidningspapper och ibland gråtonad svärta ville vi göra en tidning som var mer hållbar, med mera färgtryck. Fotograferna och annonsörerna tryckte på och när vi gjorde om tidningen till ett Rolling Stone-liknande format blev vi både uppmuntrade och utskällda. Proffsigt! För kommersiellt! Snyggt! Tidningsbutikerna gillade det, det var lättare att exponera framsidan bland andra magasin i hyllorna, distributionen hatade det för portot blev 50 procent dyrare för alla postutskick till prenumeranter.

Men vägen vidare var utstakad, ambitionen var att göra Schlager till mer av ett magasin, en kulturtidskrift som både gick att sälja kommersiellt och var journalistiskt hållbar bland de ”hardcore” läsare som hållit tidningen under armarna de första åren. Vi ville båda och på väg in i år tre av tidningens historia var det glättiga papperet och svärtan på plats.
TH

Antologin ”Best of Schlager” innehåller enbart texter, till råga på allt enbart texter om musik. Det var ett val vi gjorde. Ett av många möjliga val. Borde inte fotograferna också vara representerade i boken? Och alla andra ämnen – vid sidan om musiken – som Schlager skrev om: filmen, litteraturen och konsten, mode och media, allmänartiklarna.

Musiken var grunden till Schlager, texterna om musik var kärnan. Vi ville fokusera på det, på musiken. Det publicerades så många artiklar i Schlager och alltför få av dessa kan rymmas i en bok. Vi ville renodla, visa vad och hur det skrevs om rock och annan musik i rocktidningen Schlager. Försöka spegla Schlagers musikjournalistik och även enskilda musikskribenter på ett så rättvisande sätt som möjligt, visa att de – vi – skrev likartat men också olika.

Det har blivit en spräcklig bok med musiktexter av alla former: långa reportage, fråga-svar-intervjuer, porträtt, snabbare nedslag, live- och skivrecensioner. I första hand har vi tagit med texter av fasta och regelbundna medarbetare, blandade texter om utländska och svenska grupper/artister, på samma sätt som varje nummer av Schlager var ett urval av det aktuella och mest intressanta. Vi har också valt att enbart hämta texter från Schlagers tre första år, då tidningen ägdes av medarbetarna och var en självständig, personlig röst i det svenska musiklandskapet.

Nej, det var inte lätt att välja texter. Andra redaktörer hade nog gjort ett annat urval och själva hade vi kanske också kunnat göra det, en annan dag, en annan månad, ett annat år. Ni som var med på 80-talet och läste Schlager kan säkert sakna en och annan text, precis som man ju alltid saknar någon låt på ett samlingsalbum med titeln ”Best of… ”.

Skåne i augusti 2011
Bengt Eriksson och Thore Soneson

(Förord till boken ”Best of Schlager – När den svenska rockjournalistiken föddes”, utgiven av förlaget Reverb 2011)

”Min” jazzfestival i Ystad (7): I år och nästa år.

Vad kännetecknade Ystads jazzfestival 2012: Kvalitet. Vart jag gick och lyssnade så spelades det högkvalitativ jazz (och ibland annan populärmusik).

Vad kännetecknade inte jazzfestivalen: Spänning och nyskapande.

Nästan all (jazz)musik smekte publiken. Musiken var angenäm. Jag stampade takten och kände värme i hjärtat. Sällan eller aldrig klöste musiken till, rev mig på kinden och skrämdes.

Detta kännetecknar jazzens historia: Hela tiden har det kommit nya musiker – ända sen Louis Armstrong – och jazzformer som skrämt kritiker och övriga jazzlyssnare. Fått dem att utbrista: Det där är inte jazz! Är det ens musik?

Om sådant hördes på årets jazzfestival så undgick det mig. I fjol fanns i alla fall Tonbruket och kanske att saxofonisten Petter Wettre kan räknas hit i år.

De flesta har spelat och sjungit lättillgänglig jazz av äldre modell. Även de nya, unga medverkande, som framfört sina egna varianter av – äldre – jazzmusik.

Datumen för nästa jazzfestival har redan bestämts. Håll koll på www.ystadjazz.se.

Om man vrider klockan bakåt: Skulle Albert Ayler och Peter Brötzmann kunnat spela i Ystad? Och vartusan finns Jonas Kullhammar?

En balansgång, det förstår jag. Jan Lundgren och övriga arrangörer måste fylla så många konserter som möjligt och få ihop sponsorer. Det ska gå runt ekonomiskt.

Men bör inte en jazzfestival, till exempel Ystad Sweden Jazz Festival 2013, ha – eller ta sig – ett ansvar för jazzens fortlevnad och vidareutveckling? Jag tycker fortfarande som i min krönika förra året.

För det första: Årets festival bjöd på många bra jazzsångerskor (samt ett par pianister). Dags att ta fram och hit fler kvinnliga jazzinstrumentalister. Det finns många, i den nya generationen jazzmusiker.

För det andra: Men inrätta nu den där jazzklubben där unga – och även äldre – jazzmusiker kan spräcka upp reglerna och bryta sönder konventionerna!

(Ystads Allehanda 2012)

PS. Den här krönikan finns ockå utlagd på YA:s nätsida – med kommentarer från några läsare/jazzfestivalbesökare. Klicka HÄR om du vill läsa kommentarerna.

PPS. Det bör också tilläggas att efter att den här krönikan hade skrivits för att hinna in i papperstidningen så kunde man i den stora avslutningskonserten, där legenden Quincy Jones hyllades, höra två mycket bra kvinnliga instrumentalister – Ebba Westerberg, slagverk, och Karin Hammar, trombon – som medlemmar i Bohuslän Big Band.

I deckarhyllan: Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson
Paradisoffer
(Piratförlaget)

Ju mer ihärdigt en författare påpekar att ”det här är fiktion”, vilket Kristina Ohlsson gör i efterordet till ”Paradisoffer”, desto mer misstänksam blir jag. Då får jag för mig att berättelsen ligger nära verkligheten.

Med sin nya roman har Kristina Ohlsson bytt undergenre inom kriminallitteraturen. Hennes tidigare hyllade utgivningar – ”Änglavakter” (2011) och ”Tusenskönor” (2010) fanns bland Deckarakademins nominerade som respektive års bästa svenska deckare – var polisromaner med drag av både procedurskola och pusseldeckare.

”Paradisoffer” är också ett slags polisroman men framför allt en internationell thriller. Huvudpersonerna finns kvar. Alex Recht är fortfarande kriminalkommissarie medan analytikern Fredrika Bergman flyttat från polisen till justitiedepartementet. Dessutom introduceras en tredje huvudperson, lika udda och speciell: Eden Lundell, kvinna och chef för Säpos kontraterrorenhet.

Handlingen utgår från Sverige men inkluderar också USA, Tyskland och Afghanistan. Störst spänning utspelar sig på en Boeing 747, som kapas på väg mellan Stockholm och New York. De anonyma kaparna kräver att Sveriges regering ska stoppa utvisningen av en man som Säpo klassat som en säkerhetsrisk. Annars kommer planet – med 400 personer ombord – att sprängas.

Det handlar alltså om terrorism. Ja, men om mer än terrorism och terrorister – det handlar om den politiska jordmån i främst USA men även övriga västvärlden som kan få en människa att bli terrorist och om regeringars och säkerhetstjänsters oförmåga att tänka utanför sin lilla fyrkantiga låda vid terroristbekämpning. Varför just dessa personer bestämt sig för att bli terrorister och utföra en flygkapning har en oväntad och högst personlig förklaring.

Berättelsen pendlar mellan mark och luft, Sverige och USA, den svenska regeringen, Säpo och kriminalpolisen, Säpo kontra FBI och för den delen FBI kontra CIA. Egentligen händer det inte så mycket, inslagen av action är få och små, utan spänningen uppstår genom Kristina Ohlssons förmåga att skapa tempo. Hon skriver aldrig för mycket om någonting utan växlar – känsligt, exakt och snabbt – mellan personer, miljöer, händelser.

Vilket måste bero på att den här gången skrev hon inte som en fabulerande deckarförfattare utan ur sig själv. Kristina Ohlsson har arbetat på Säpo och senast som terroranalytiker på OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa). Hon har det i sig. Hon kan det här. ”Paradisoffer” är hennes hittills bästa deckare.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Rättsläkare som skriver rättsläkarkrimi: Elias Palm

Sen hösten 2011 har jag skrivit om krimi, även benämnt deckare, utifrån samhällsperspektiv på LO Tidningen / Krimi, numera Arbetet / Krimi. Intervjun med rättsläkaren Elias Palm är en av texterna som publicerats där. Om du vill läsa fler texter på Arbetet / Krimi så klicka HÄR.

——————————————————————————————-

Följande text har två alternativa rubriker: ”Den ofrivillige deckarförfattaren” och ”Ett passande jobb för en kvinna”.

I slutet av 90-talet, då Patricia D. Cornwells böcker om den kvinnliga amerikanska rättsläkaren Kay Scarpetta hade börjat få många läsare också i Sverige, skrev jag en artikel om ett par kvinnliga rättsläkare, den ena i Stockholm och den andra i Lund. Vi pratade om USA och Sverige, kriminalfiktionen och verkligheten.

Då var det ont om kvinnliga svenska rättsläkare, i verkligheten alltså. Medan de började bli allt fler också i svensk kriminalfiktion.

Internationellt hade Kay Scarpetta sällskap av Temperance Brennan, rättsmedicinsk antropolog hos den kanadensiska kriminalförfattaren Kathy Reichs. I TV-serien om kommissarie Morse kunde man se rättsläkaren Laura Hobson i Oxford. Senare har den amerikanska TV-serien ”Jordan” (om rättsläkaren Jordan Cavanaugh) tillkommit.

Vem som var först i Sverige har jag inte forskat efter men några författare som (spontant ur minnet) låtit kvinnor bli rättsläkare är Gösta Unefäldt, Helene Tursten och Åke Edwardson. Vid filmatiseringarna av böckerna bytte också Anna Janssons kvinnliga rättstekniker yrke till rättsläkare.

Elias Palm, rättsläkare och författare. Foto: JFK Photo.

Samt Elias Palm, som hittills gett ut två titlar, ”Corpus delicti” och ”Causa mortis” (bägge Ordfront), i en trilogi där Ella Andersson inte bara är rättsläkare på en anonym ort i Sverige utan dessutom huvudperson. När Palm inte skriver krimi så arbetar han också som rättsläkare, på Rättsmedicinen i Lund.

Krimi, förresten. Låt mig ta den här omvägen, för Elias Palm bekräftar min tes att många (de flesta? alla?) som skriver krimi har ett större syfte med författandet än att enbart skriva spännande kriminalhistorier. Palm tänkte inte ens skriva en krimi.

– Jag hade en idé, berättar han. Eller rättare sagt, jag hade upplevt någonting som jag ville skildra. Men var snäll och avslöja inte för mycket om intrigen…

– Tänk om man gav upp allting och bara försvann. För att börja om på nytt. Jag ville gestalta den känslan, som jag själv hade haft. Så jag skrev en roman och lämnade in till förlaget.

– Men, säger Palm, eftersom huvudpersonen var rättsläkare tyckte förlaget att det snarare borde vara en kriminalhistoria. Och undrade om jag skulle kunna förändra berättelsen mer åt det hållet. Egentligen var det inte så mycket som behövde skrivas om men spänningsmomenten blev något mer intensiva.

Döda människor, lik, våld, mord, blod, skalpeller och obduktioner…

Elias Palms debutkrimi: ”Corpus delicti”.

De flesta måste väl tycka att det är obehagligt att läsa sådana beskrivningar. Man kunde ju tro att författare väljer att ha en kvinna som rättsläkare för att få en balans mellan det hårda, tuffa och det kvinnliga som brukar anses stå för det mjuka. Men för Elias Palm var det inte så.

– Med tanke på mitt eget yrke, säger han, föll det sig naturligt att skriva om en rättsläkare. Och att jag valde att ha en kvinnlig rättläkare berodde dels på att läsaren inte skulle uppfatta huvudpersonen som ett alter ego och dels för att jag tyckte jag kunde skapa en spännande karaktär utifrån starka och komplexa kvinnor i min närhet.

Jag berättar för Elias Palm om de där intervjuerna jag gjorde för drygt tio år sen och så få kvinnor som då var rättsläkare i Sverige. När jag nu, år 2011, gick in på nätsidan för Rättsmedicinalverket, som de svenska rättsläkarna sorterar under, stod det kvinnonamn överallt!

– Idag är det ungefär fifty-fifty bland rättsläkarna. Ser man istället till de läkarstuderande som specialiserat sig på rättsmedicin så dominerar kvinnorna.

Hur kunde det bli så – och gå så fort?

– Eftersom det tidigare fanns få kvinnor bland rättsläkarna har man satsat på att försöka locka fler läkarstuderande kvinnor till rättsmedicinen. Och lyckats.

Det är inte så att unga kvinnor läser krimi, ser hur många kvinnliga rättsläkare som finns i romanerna och tycker det verkar vara ett intressant arbete?

– Till någon del kan det väl också vara så, säger Elias Palm. Och jag får väl erkänna, tillägger han, att jag läste Patricia Cornwell och nog blev lite inspirerad av Kay Scarpetta till mitt yrkesval.

En av de rättsläkare som jag intervjuade för cirka tio år sen hade inte Patricia Cornwell så jag gav henne några pocketar att läsa. Hon utbrast: ”Spännande. Men vilken stor skillnad mot hur vi arbetar! Kay Scarpetta är ju en detektiv lika mycket som rättsläkare. Dessutom åker hon ut till brottsplatserna. Det gör inte svenska rättsläkare.”

Elias Palm, som våren 2010 tjänstgjorde på Chief Medical Examiner Office i New York, invänder:

Uppföljaren: ”Causa mortis” (bägge Ordfront).

– I USA har rättsläkare en annan funktion än i Sverige. Där kan rättsläkaren också leda förundersökningen. Patricia Cornwells böcker behöver inte vara så långt ifrån verkligheten.

– Att rättsläkarna i Sverige inte alltid åkte ut och undersökte kroppar på plats berodde på att vi var för få och därför tvungna att säga nej när polisen ringde. Då slutade polisen att ringa. Idag åker svenska rättsläkare ut till brottsplatserna. Vi har lyckats vända det, polisen ringer igen och vi säger nästan alltid ja, vi kommer.

– Efter första boken var det en del som kritiserade mig för att jag var för undervisande. Jag beskrev rättsläkarens arbeta för noggrant. Så jag drog ner lite på det i den andra romanen.

Men nej! Just det gör ju dina böcker extra intressanta – att romanerna samtidigt blir yrkeskunniga reportage från en arbetsplats som är helt okänd för läsarna.

– Ja, jag vill ju ge en riktig bild av yrket, visa hur rättsläkarens arbete faktiskt går till. Men utan att det mest makabra skildras i detalj. Den som vill ha splatter får leta nån annanstans. En rättsläkares arbete handlar också om att kunna bemöta anhöriga på ett professionellt sätt.

I den här texten har genomgående ordet rättsläkare använts som yrkestitel. Men i kriminallitteraturen används tre titlar: obducent, patolog och rättsläkare.

– En patolog arbetar på ett sjukhus med att leta efter sjukliga förändringar som kan ha lett tills ett dödsfall. Patologerna själva obducerar sällan numera.

– Rättsläkaren får sitt uppdrag av polisen och letar efter helt andra faktorer. Det är också rättsläkaren som obducerar. På så vis är vi obducenter. Men efter styckmålsrättegången, där de som åtalades för att ha mördat och styckat Catrine da Costa i media kallades allmänläkaren och obducenten, använder inte rättsläkare så gärna benämningen obducent.

(LO Tidningen / Krimi 2011)