Etikettarkiv: Thatcher

Exil av Denise Mina – igen

Denise Mina
Exil
Övers: Boel Unnerstad
(Minotaur; nu återutgiven av Modernista)

mina_exil_omslag_inbDenise Minas nya deckare, ”Exil”, tar vid där hennes föregående, ”Död i Garnethill”, slutade.

Mina skriver, i likhet med många deckarförfattare, serieromaner. Samma personer och miljöer återkommer, till och med berättelserna i de bägge romanerna hänger så tätt ihop att det är en fördel att läsa böckerna i utgivningsordning.

I den första romanen målades ett porträtt av den skotska staden Glasgow och dess människor. I den nya och andra förtydligas detaljerna, ännu fler av Glasgows invånare presenteras, så fattiga att benämningen trasproletariat kan användas.

Resumé: Minas återkommande hjältinna heter Maureen O´Donnell, något över 20 och arbetartjej. I den förra romanen hade hon flyttat in i en egen lägenhet efter att ha legat på mentalsjukhus. Anledningen till att hon mår så dåligt är att hennes far förgrep sej på henne som ung.

Maureens bror, Liam, har nu slutat att langa knark. Hennes tjejkompis, Leslie, arbetar fortfarande på Glasgows kvinnohus. Maureens pappa, som lämnade familjen efter övergreppet, är tillbaka i Glasgow och Maureen mardrömmer – dag som natt – om att stöta ihop med honom på gatan. En av Maureens systrar har flyttat – flytt – till London, börjat arbeta på bank och blivit ”ett av mrs Thatchers stjärnögda barn”.

Mina för oss otäckt nära – långt in i – en hård trist stad där människorna lever hårda trista liv. Hon skriver inte diskbänks- utan rännstensrealism. Beskrivningen lär dessutom vara äkta och sann. Enligt statistiken har Glasgow en högre procent alkoholister och psykiskt sjuka än övriga Storbritannien.

I ”Exil” tar Maureen oss med till ett av Glasgows kommunala bostadskomplex. I bottenvåningen finns en lång rad igenbommade affärer och på ena hissdörren kan man läsa att ”AMcG suger kuk”. Maureen – och vi – stiger in i hissen och hamnar i ”ett moln av amoniakluktande, intorkad urin”.

Här bor Jimmy Harris, ensamstående pappa till en undernärd barnaskara. Hustrun Ann gick till kvinnojouren och anklagade maken för misshandel. Nu har hustrun försvunnit, troligen till London. (Jag kan väl avslöja att hon kommer att hittas död. Men har hon blivit mördad?)

Maureen känner sympati. ”Jimmy skulle inte ens kunna slå på en tamburin”, som hon uttrycker det. Har han verkligen misshandlat hustrun? Ljuger hustrun? Kan misshandlaren vara någon annan? Vad ligger bakom? Jimmy är ju bara en stackars fattig sate som har svårt att klara familjen och livet och allt, som bara gör så gott han kan även om det är lite.

Också Maureen O´Donnell far till London med nattbussen. Och hamnar i en ännu hårdare och tristare stad där skottarna lever ännu hårdare och tristare liv. Många från Glasgow har utvandrat till London i hopp om ett arbete och ett något bättre liv – och fått det ännu svårare.

I den förra boken förekommer en lika poetisk som socialrealistisk skildring av caféet The Equal alldeles nedanför Garnetkullen. I ”Exil” finns en lika poetisk och socialrealistisk – och dessutom ruggig – skildring av puben The Coach and Horse i Brixton söder om floden i London.

De flesta besökarna är män och alla vita, trots att Brixton är en stadsdel med stor svart befolkning. De sitter tysta, hit kommer man inte för att prata utan för att dricka. Här – eller på någon ännu värre pub, ja, sådana finns – hamnar de skottar som var skurkar redan hemma i Glasgow eller blivit det efter flytten till London.

Också ”Exil” är en (tras)proletärroman – en samhällsroman om Glasgow på hemmaplan och i exil. En alldeles för otäckt nära skildring av den skotska arbetarklassens lägsta skikt där livet går runt sina sista varv med hjälp av narkotikalangning och prostitution samt vidhäftande våld. Liksom ”Död i Garnethill” är ”Exil” en suverän roman och en bra deckare.

Säger man det till deckarförfattarinnan så blir hon glad. Det tar hon som högsta betyg. För det är syftet med romantrilogin om Maureen O´Donnell i Glasgow: att skildra stadens fattiga arbetarbefolkning, realistiskt och journalistiskt.

Arbetssättet har varit just ”journalistiskt”. Denise Mina bor i Glasgow men tillhör inte stadens arbetarklass. Hon beskriver vad hon sett och hört i hemstaden. Trilogins tredje del, ”Den sista utvägen”, kommer förresten på svenska redan i höst.

(Tidningen Boken 2002)

PS. Också Denise Minas debutdeckare = första delen i Garnethill-trilogin har alltså återutgetts av förlaget Modernista som till hösten även återutger tredje och avslutande delen.

Annonser

Britain Noir

Redan 1938 importerade Peter Cheyney den amerikanska detektivromanen, typ pulp, till England genom att i ”The Urgent Hangman” placera Slim Callaghans detektivbyrå på en bakgata till Chancery Lane i London.

Peter Cheyney: ”The Urgent Hangman”.

På 60-talet skrev Robin Cook (numera känd som Derek Raymond) flera deckare/thrillers, bl a ”The Crust On Its Uppers” och ”Public Parts And Private Places”, i hårdkokta Londonmiljöer.

P B Yuill, t ex ”Hazell Plays Solomon”, poängterade på 70-talet det engelska genom att låta privatdetektiven James Hazell snacka cockney. Liza Codys böcker om privatsnokan Anna Lee – den första, ”Dupe”, kom 1980 – varslade ännu om vad som skulle hända…

Liza Cody: ”Dupe”.

På 90-talet exploderade noir-genren: hårdkokta deckare/thrillers publicerades som blodig konfetti. Idag har ”Britain Noir” trängt undan de klassiska engelska genrerna (landsortsdeckaren och spionthrillern) både vad gäller antalet titlar och angelägenhetsgrad.

Nyligen kom den tredje ”Fresh Blood”-samlingen (alla The Do-Not Press; red: Mike Ripley och Maxim Jakubowski) med nya brittiska noir-författare. Också ”London Noir” (Serpent´s Tail; red: Maxim Jakubowski) och ”Britpulp!” (Sceptre; red: Tim White) innehåller exempel på brittisk noir i novellformat.

Noir-novellsamlingen ”London Noir”.

Många noir-författare från samlingarna – t ex Mark Timlin, Nicholas Blincoe, Ian Rankin, Stella Duffy, Carol Anne Davis, Ken Bruen, Denise Mina, Martyn Waites, Peter Guttridge, Paul Charles och Stewart Home – har även skrivit romaner som brukar finnas på bokhandlarnas engelska pockethyllor.

Det är mörka, hårda och tuffa – ja, övertuffa kriminalhistorier: ett uppförstorat och förtydligat koncentrat av livet i Englands nutida storstad, som ofta men inte alltid heter London. Huvudpersonen kan vara polis, privat- eller amatördetektiv eller själv en skurk.

Mina favoriter – Gillian Slovo, Mike Ripley, Mark Timlin och Nicholas Blincoe – skriver var sin sorts noir.

Den enda författarinnan, Gillian Slovo, föddes i Sydafrika och har gjort flera böcker om föräldrarnas kamp mot apartheid. Deckardebuten skedde 1984 med ”Morbid Symptoms” (Pluto), där hon introducerar Kate Baeier, socialist, feminist, journalist och saxofonist.

Gillian Slovo: ”Morbid Symptoms”.

Baeier, som återkommer i bl a ”Death Comes Staccato” (Women´s Press) och ”Cat Nap” (Virago), har liksom Slovo sin bakgrund i 60-talets solidaritetsrörelser. Genom Baeiers/Slovos vänsterpolitiska ögon skildras London åren kring Thatcher – huvudstaden i ett land i nyliberalistisk förvandling.

Mike Ripley skriver en serie deckare – 1988 kom debuten ”Just Another Angel” (Collins) och den åttonde och senaste heter ”That Angel Look” (Do-Not) – som kan kallas ”comic noir”. Jag-berättaren, Fitzroy Mcclean Angel, är taxichaufför och deltidsmusiker (trumpet).

Mike Ripley: ”Just Another Angel”.

Angel kör en Londoncab, kallad Armstrong, och delar bostad i Hackney (inte Londons bästa adress) med katten Springsteen. Det är precis så roligt som du anar. För att hålla verkligheten på avstånd drar Ripley/Angel fler vitsar per deckarromansida än Kinky Friedman.

Fr o m debuten 1988 med ”A Good Year For The Roses” (Corgi) har Mark Timlin åstadkommit hela femton böcker – t ex ”Paint It Black” (Vista) och ”Quick Before They Catch Us” (No Exit) – om privatsnoken Nick Sharman med kontor i Tulse Hill, South London.

Mark Timlin: ”A Very Good Year For Roses”.

Timlins deckare är så hårdkokta, våldsamma och rent ut sagt råa att han kallas ”Londons Mickey Spillane”.

Fast snarare har han studerat Cheyney, som inte var mindre våldsam. Återigen samma tid och stad, men Timlin/Sharman betraktar London från ännu en annan utsiktspunkt: de nergångna stadsdelarna söder om Themsen där befolkningen är engelsk arbetarklass och invandrare.

Nicholas Blincoe debuterade senare, 1995. Romanerna ”Acid Casuals”, ”Jello Sallad” (bägge Serpent´s Tail) och ”Manchester Slingback” (Pan) handlar mer om Manchester än London. Den senaste, ”Dope Priest” (Hodder & Sloughton), utspelar sej i Israel.

Nicholas Blincoe: ”Manchester Slingback”.

I ”Manchester Slingback” – hans tveklöst bästa – skildrar Blincoe hemstadens och Englands utveckling genom att dubbelkopiera 80- och 90-talens Manchester; den gamla utslitna och den nya yuppiefierade.

Om Slovo, Ripley och Timlin känner sej hemma på jazz- och rockklubben, så finns Blincoe på ett raveparty. Hans noir gränsar till acid. Blincoe skriver som på syra.

Nej, inte ett ord ska jag nämna om romanernas kriminella innehåll. Aldrig har deckargåtor betytt mindre än i Britain Noir.

De nya brittiska noir-författarna utnyttjar och leker med detektivromanen, tänjer ut och spränger sönder. De skriver inte skön utan ”ful” litteratur: pulp. Många böcker publiceras direkt i pocket. Cirkeln sluts bakåt till Peter Cheyney.

Resultatet blir genomlevda porträtt av dagens England, målade i grälla nyanser av svart.

(Krönika i Allt om böcker 2000)

Tio i topp med Fela Anikulapo Kuti

1. Zombie
2. Gentleman
3. Ikoyi Blindness
4. Alagbon Close
5. Kalakuta Show
6. Coffin For Head Of State
7. I(nternational T(hief) T(hief)
8. Teacher Teach Me Non Nonsense
9. Expensive Shit
10. Beasts Of No Nations

Länk till Spotify-lista med ovannämnda låtar.

Fler Kuti-låtar pga av klagomål. Den här Spotify-listan går att komplettera. Gör det!

——————————————————————

Söndagen den 2 augusti 1997 avled den nigerianske musikern, orkesterledaren och politiske agitatorn Fela Anikulapo Kuti. Dödsorsaken var hjärtproblem som följd av AIDS.

Fela Kuti blev 58 år. Begravningståget, som efter likvakan på Tafawa Balewa Square gick från centrala Lagos ut till förstaden Ikeja, följdes av uppskattningsvis 1 miljon människor. På gatumarknaderna i Lagos lär man kunna köpa en videoinspelning från begravningen.

Också jag utför ett sorgearbete. Långsamt men säkert lyssnar jag mej igenom hela min Fela-samling. Den omfattar ett 30-tal skivor, både LP och CD. Ändå är samlingen långt ifrån komplett.

Från slutet 1960- och in på 90-talet gjorde Fela mer än 50 skivinspelningar. Han betraktade en LP som en singel, spelade ofta in en enda lång låt på vardera LP-sidan. När han var som mest aktiv på 1970- och 80-talen kunde han vissa år producera fem, sex, sju olika LP-skivor.

—————————————————————–

Själv började jag på allvar uppskatta – eller ska jag använda ordet förstå? – Fela Kuti på plats i Lagos 1978.

Fela Kuti: ”Zombie”.

I en skramlig taxi på väg genom de fattigare delarna av förorterna Surulere och Mushin föll musiken på plats. Felas musik, som han kallade Afrobeat, blev urban folkmusik: en musikalisk spegel av livet i Afrikas mest folkrika stad.

Den intensiva trafiken som förflyttade sej med en kilometer per timma. Människorna som var så många att de både vimlade och stod stilla. De trånga, leriga gatorna. Skjulen av sten, trä och plåt. Landsbygdens befolkning som flyttat in till Lagos och bodde under motorvägarnas viadukter. Ljuden och lukterna, livsintensiteten och dödsnärheten. Allt detta hörs i Fela Anikulapo-Kutis musik.

—————————————————————

Låtar som ”Gentleman” och ”Yellow Fever” är hätska angrepp på de afrikaner som klär och uppför sej som vita engelsmän, t o m använder olika preparat för att bleka huden.

Fela Kuti: ”Coffin For Head Of State”.

I ”Vagabonds In Power” går han till angrepp mot Nigerias president, general Obasanjo, och andra höga makthavare, mot maktfullkomlighet och korruption. ”Coffin For Head Of State” är en ännu argare, desperat attack mot Nigerias makthavare och en hyllning till hans döda – mördade – mamma. I ”Beasts Of No Nation” utvidgas kritiken till att också omfatta Thatcher, Reagan och Botha i Sydafrika. ”Teacher Don’t Teach Me No Nonsense” kritiserar den falska, icke-afrikanska historieskrivningen. ”Alagbon Close” lånar titeln från polisstationen i Lagos. För att nämna några låtar/skivor…

Många av mina Fela-skivor köpte jag i de ”trading stores” med sortiment från kylskåp till grammonskivor som finns i Lagos. Men en LP, ”Zombie”, vågade inte affärerna sälja utan den hittade jag som piratkassett hos en mer modig gatuförsäljare.

Låten ”Zombie” skildrar Nigerias militärer och poliser
som just ”zombies”: de går diktaturens ärenden utan att tänka och ifrågasätta. Texten är typisk för Fela Kuti. Ett budskap, uttryckt med några få ord, upprepas och hamras in:

Zombie no go talk unless you tell am to talk
Zombie no go go unless you tell am to go
Zombie no go come unless you tell am to come Zombie
no go think unless you tell am to think…

Enligt ryktet ska det ha varit ”Zombie” som 1977 fick 1000 uppretade militärpolisen att anfalla Kalakuta Republic, namnet på Felas hus i Surulere.

Fela Kuti: ”Expensive Shit”.

De män och kvinnor som befann sej i huset misshandlades. Felas mor, Funmilayo Anikulapo-Kuti, då 77 år, som hade grundat Nigeria Women’s Union, kastades ut genom ett fönster på andra våningen. Hon avled senare av skadorna. Händelsen skildras i låten ”Kalakuta Show”.

(Ur olika texter, publicerade i Svenska Dagbladet 1997, Gränslöst 1997 och Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2011)