Etikettarkiv: Misshandel

Exil av Denise Mina – igen

Denise Mina
Exil
Övers: Boel Unnerstad
(Minotaur; nu återutgiven av Modernista)

mina_exil_omslag_inbDenise Minas nya deckare, ”Exil”, tar vid där hennes föregående, ”Död i Garnethill”, slutade.

Mina skriver, i likhet med många deckarförfattare, serieromaner. Samma personer och miljöer återkommer, till och med berättelserna i de bägge romanerna hänger så tätt ihop att det är en fördel att läsa böckerna i utgivningsordning.

I den första romanen målades ett porträtt av den skotska staden Glasgow och dess människor. I den nya och andra förtydligas detaljerna, ännu fler av Glasgows invånare presenteras, så fattiga att benämningen trasproletariat kan användas.

Resumé: Minas återkommande hjältinna heter Maureen O´Donnell, något över 20 och arbetartjej. I den förra romanen hade hon flyttat in i en egen lägenhet efter att ha legat på mentalsjukhus. Anledningen till att hon mår så dåligt är att hennes far förgrep sej på henne som ung.

Maureens bror, Liam, har nu slutat att langa knark. Hennes tjejkompis, Leslie, arbetar fortfarande på Glasgows kvinnohus. Maureens pappa, som lämnade familjen efter övergreppet, är tillbaka i Glasgow och Maureen mardrömmer – dag som natt – om att stöta ihop med honom på gatan. En av Maureens systrar har flyttat – flytt – till London, börjat arbeta på bank och blivit ”ett av mrs Thatchers stjärnögda barn”.

Mina för oss otäckt nära – långt in i – en hård trist stad där människorna lever hårda trista liv. Hon skriver inte diskbänks- utan rännstensrealism. Beskrivningen lär dessutom vara äkta och sann. Enligt statistiken har Glasgow en högre procent alkoholister och psykiskt sjuka än övriga Storbritannien.

I ”Exil” tar Maureen oss med till ett av Glasgows kommunala bostadskomplex. I bottenvåningen finns en lång rad igenbommade affärer och på ena hissdörren kan man läsa att ”AMcG suger kuk”. Maureen – och vi – stiger in i hissen och hamnar i ”ett moln av amoniakluktande, intorkad urin”.

Här bor Jimmy Harris, ensamstående pappa till en undernärd barnaskara. Hustrun Ann gick till kvinnojouren och anklagade maken för misshandel. Nu har hustrun försvunnit, troligen till London. (Jag kan väl avslöja att hon kommer att hittas död. Men har hon blivit mördad?)

Maureen känner sympati. ”Jimmy skulle inte ens kunna slå på en tamburin”, som hon uttrycker det. Har han verkligen misshandlat hustrun? Ljuger hustrun? Kan misshandlaren vara någon annan? Vad ligger bakom? Jimmy är ju bara en stackars fattig sate som har svårt att klara familjen och livet och allt, som bara gör så gott han kan även om det är lite.

Också Maureen O´Donnell far till London med nattbussen. Och hamnar i en ännu hårdare och tristare stad där skottarna lever ännu hårdare och tristare liv. Många från Glasgow har utvandrat till London i hopp om ett arbete och ett något bättre liv – och fått det ännu svårare.

I den förra boken förekommer en lika poetisk som socialrealistisk skildring av caféet The Equal alldeles nedanför Garnetkullen. I ”Exil” finns en lika poetisk och socialrealistisk – och dessutom ruggig – skildring av puben The Coach and Horse i Brixton söder om floden i London.

De flesta besökarna är män och alla vita, trots att Brixton är en stadsdel med stor svart befolkning. De sitter tysta, hit kommer man inte för att prata utan för att dricka. Här – eller på någon ännu värre pub, ja, sådana finns – hamnar de skottar som var skurkar redan hemma i Glasgow eller blivit det efter flytten till London.

Också ”Exil” är en (tras)proletärroman – en samhällsroman om Glasgow på hemmaplan och i exil. En alldeles för otäckt nära skildring av den skotska arbetarklassens lägsta skikt där livet går runt sina sista varv med hjälp av narkotikalangning och prostitution samt vidhäftande våld. Liksom ”Död i Garnethill” är ”Exil” en suverän roman och en bra deckare.

Säger man det till deckarförfattarinnan så blir hon glad. Det tar hon som högsta betyg. För det är syftet med romantrilogin om Maureen O´Donnell i Glasgow: att skildra stadens fattiga arbetarbefolkning, realistiskt och journalistiskt.

Arbetssättet har varit just ”journalistiskt”. Denise Mina bor i Glasgow men tillhör inte stadens arbetarklass. Hon beskriver vad hon sett och hört i hemstaden. Trilogins tredje del, ”Den sista utvägen”, kommer förresten på svenska redan i höst.

(Tidningen Boken 2002)

PS. Också Denise Minas debutdeckare = första delen i Garnethill-trilogin har alltså återutgetts av förlaget Modernista som till hösten även återutger tredje och avslutande delen.

Annonser

Ännu en – kvinnlig – polisroman inifrån

Cherstin Juhlin
Bryggan
(Recito)

Bryggan JuhlinCherstin Juhlin, numera pensionerad polisinspektör och brottsutredare i Kristianstad, har skrivit sin andra deckare om Annika Vester, också polisinspektör och brottsutredare i Kristianstad med omnejd (inklusive Åhus).

Ännu en polisroman inifrån – och det märks, också den här gången.

Trots att det handlar om mord – vilket ju en deckare ska göra – så anstränger sig inte Juhlin för att skapa action utan berättar så autentiskt som möjligt om främst den kvinnliga polisens arbete och även privatliv.

Nej, jag kan inte vara säker men det känns ovanligt verklighetsnära.

Resultat: ett porträtt av en medelålders kvinna och polis.

”Bryggan” är en kvinno- och livsroman lika mycket som kriminal- och polisroman. Annika Vesters privata bry med sina gamla föräldrar blir nästan mer spännande än mordutredningen.

Själva kriminalgåtan känns inte heller konstruerad.

Misshandeln och mordet som ska följa långt i romanen bottnar i människornas liv och blir en närapå logisk följd av förhållandet mellan en ensamstående kvinna, några män och hennes son. Det skulle inte förvåna mig om jag slog upp Kvällsposten och såg en artikel om en liknande händelse rätt ur verkligheten.

Cherstin Juhlin berättar så bra att hon borde kunna jämföras med många mer kända och framgångsrika deckarförfattarinnor. Nästan, vill säga.

Skillnaden mellan henne och svenska deckardrottningar är att de senare ofta skriver sina slutmanus i tätt samarbete med flinka förlagsredaktörer. Juhlin har skrivit själv (med lite ”skrivtips och peppning” från några författarkollegor).

Även om ”Bryggan” är ett lyft i jämförelse med föregångaren ”Anagram” så hade också den nya boken förtjänat en sista redaktionell genomgång (ytterligare lite språklig puts, några nedstrykningar, en lätt omdisponering av de olika tidsplanen) för att bli riktigt bra.

Inte mycket, bara finputs, det där lilla sista och extra som behövs.

(KvP 2013)

Deckarhyllan: Sara Blædels återkomst på svenska

Sara Blædel
De bortglömda
(Massolit, övers: Ninni Holmqvist)

”De bortglömda” är den bästa polis- och samhällsroman som Sara Blædel skrivit sen ”Kalla mig Prinsessa” (utgiven 2005 i Danmark och översatt 2007). Då passar det ju extra bra att Blædel – efter några oöversatta titlar – med just den här deckaren återintroduceras för svenska läsare.

Det verkar ha uppstått ett institutionstrauma i Danmark: ett dåligt samvete för hur föräldralösa och förståndshandikappade behandlats på barnhem, sjukhus och andra institutioner. Också Sara Blædel – liksom tidigare Jussi Adler-Olsen, Erik Valeur med flera – har dansk så kallad institutionsvård som kriminellt ämne i sin nya Louise Rick-deckare.

Det som skedde på Eliselund, vårdanstalten för ”efterblivna” och ”glömda”   barn , kan inte kallas annat än kriminellt. Barnen skildes från föräldrarna och ”vården” bestod av disciplin och misshandel. Den här anstalten på Mittsjälland må vara fiktiv men flera liknande institutioner fanns i Danmark.

”De bortglömda” inleds med en dikt av Solborg Ruth Kristiansen. En hemsk dikt om ett ensamt, övergivet barn. Ännu hemskare blir det när jag googlar och ser att Solborg är alldeles verklig. Hon var ett av anstaltsbarnen.

Sara Blædel har – som alltid – skrivit rappt. Den här gången skriver hon också ovanligt ilsket. Skriftstilen och tonen pulserar av vrede. Hon är förbannad.

Sara Blædel på Krimimessen i Horsens, Danmark 2012. Foto: Birgitta Olsson

Samtidigt skriver hon vidare på sin serie kvinnodeckare. Det är ju det genomgående temat: skildringen av väninnorna Louise Rick, kriminalinspektör, och Camilla Lind, journalist.

Louise, fortfarande ensamstående med barn, har blivit flyttad uppåt / åt sidan som chef för en nyskapad avdelning inom Köpenhamnspolisen. Medan Camilla nu ska gifta sig så borgerligt att det planeras för kyrkbröllop.

(KvP 2012)

Samling hos Wallner

Samlingsutställning
Galleri Wallner, Simris
T o m den 4/9

En samlingsutställning som inte har annat gemensamt än att galleristen Thomas Wallner tycker om konstnärerna. Säger han men jag håller inte riktigt med.

Här uppstår ett tema eller till och med två teman när jag går runt och betraktar verken av de åtta konstnärer som visas på Galleri Wallner. Temat kan sammanfattas i ordet spegel eller spegling.

Anna Nordqvist Andersson: Hide and seek (2010). Silver gelatin print. 

 Flera konstnärer – Anders Krisár, Kristina Matousch, Astrid Svangren och Charlotte Walentin – har använt sådana material (i tur och ordning: glas, plåt och plexiglas) att betraktaren och delar av konsthallen speglas i verken. Även Anna Nordqvist Anderssons foton och Camilla Akrakas målningar blir som speglar: möten med betraktaren, till utseendet, livet och erfarenheterna.

Nämnda Nordqvist Andersson och Matousch samt Sigrid Sandström tycker jag mindre om, i betydelsen har svårare att ta till mig.

Anna Nordqvist Anderssons svartvita foton representerar ett sorts konstnärligt fotografi som jag inte begriper. Underprestation vad gäller teknik och inte heller motivet (en kvinna och ett ansikte, synligt eller dolt) når fram.

Anders Krisár: Fog Father (2006/2011). Chromogenic print mounted to glass.

Kristina Matousch har målat svarta ränder, rutor och ringar på rostfri plåt. Resultat: silversvarta målningar där kan man kan spegla sig i de omålade partierna. Det är småkul men mest en uppvisning i teknisk skicklighet.

Sigrid Sandströms målningar – de kan se ut som om små papperslappar tejpats på ett större papper men är alltså akrylmålningar – blir kraftfulla tillsammans. Här syns tyvärr bara en.

Patrick Nilssons bilder i pastell och blyerts har en snäll yta med ett skrämmande djup. Som när man upptäcker att de tecknade människorna i förorten nog inte är lekande barn utan vuxna som misshandlar och slår ihjäl varann.

Anders Krisárs brungråa foton av sin mor och far – oskarpa, liksom borttynande – är starkt drabbande, inte minst för att fotona monterats på glas så att jag ser mig själv i pappan och mamman.

Charlotte Walentin: The Big Crunch (2010). Nylontråd, lack, plexiglas och gängstav. 

Säg, varför passerar vissa konstverk bara förbi medan andra känns långt in i hjärtat? Till exempel Astrid Svangrens stora plexiglas, bemålat och försett med likaså målade silkespapper, och främst Charlotte Walentins plexiglasskivor, som skojar med perspektiven.

På eller i ”The Big Crunch” har hon stoppat trasselsuddar av nylontråd mellan ett par skivor så jag tror att verket är en halvmeter djupt. Så tittar jag från sidan: blott någon centimeter. Det mindre svartlackerade plexiglaset med en ditsatt skruv, ”Abstract Flesh #8”, är desto tjockare. Fast det verkar millimetertunt.

Svangren och Walentin lockar och drar mig till sig. Nej, jag vet inte varför.

Camilla Akrakas målningar – två porträtt och en femdelad målning av en afrikansk horisont – berör mig starkast.

Camilla Akraka: Syster Barfota (2011). Olja på pannå.

Jag fick googla för att komma underfund med att ”Mistress Unknown” föreställer en svart älskarinna (till en vit man, förmodar jag) i de amerikanska sydstaterna. ”Syster Barfota” – en ung, lång och smal svart kvinna med löparskor i händerna bland de pyttesmå husen på svensk landsbygd – bör vara Camillas syster Maria Akraka.

Personliga motiv för Camilla Akraka; ”exotiska” för oss.

Nästan fotorealistiska måningar i en färgskala som får mig att tänka på gamla svenska skolaffischer som hängt och blivit urblekta. Undrar om hon också inspirerats av afrikanska affischmålare? Camilla Akrakas bilder viskar och mumlar en berättelse som jag blott anar.

Skulle vara kul med en separatutställning, säger jag. Jo, instämmer Thomas Wallner. Det var alltså, påpekar jag mer bestämt, en beställning på en separatutställning med Camilla Akraka!

(Ystads Allehanda 2011)