Etikettarkiv: Skanska

Praktikanten på Allehanda

Trelleborgs Allehanda var en av de första tidningar som jag jobbade på. Förresten jobbade… Det skulle vara praktiktermin på Journalisthögskolan men tidningar har sällan uppfattat praktikanter som annat än en extra journalist.

Genast sattes jag på att jobba en söndag och ta emot resultat från Jägersro. Det gick ju inte. Som om det inte räckte med att hästarna döpts på trav & galopp-engelska så uttalade rapportörerna dessutom namnen på trelleborgskånska. Snacka om obegripligt för en söder om söderkis, alltså Stockholm.

Jädra liv! Spelarna ringde och undrade vilka kusar som egentligen vunnit. Inte ett namn rätt! Därefter fick jag göra mer av det jag ville på tidningen.

Till exempel presentera Discoteque Etiquette, granne med tidningen på Östergatan, och låta ägarna, Tommy Mårtensson och Åke Widerberg (finns de kvar i stan?), utgjuta sig över Trelleborgs myndigheter som inte bidragit ekonomiskt. De drömde om en större lokal i tre våningar: popband, diskotek och viskällare.

Bengt E 70tal

Krönikören vid typ den tiden. Foto: Birgitta Olsson 

När Ola & The Janglers spelade i Parken så intervjuade och recenserade jag. Också Dr Jack, ett band från Svedala, som spelade blues och deltog i tävlingen Sydsvenska Popparaden presenterades inför finalen i Trelleborgsparken.

Men när jag sen dristade mej till att recensera en klassisk konsert i Församlingshemmet så uppstod en smärre insändarstorm. Jag råkade recensera såväl musik som publik och – inte minst – akustik. Det sistnämnda var tydligen ett ömt öra.

Oj, nu ser jag ju också vilka fantastiska musiker som spelade! Både Tore Uppström, piano, och Dorothy Irving, sång, var där.

I min klippbok (i början av den journalistiska banan var sånt viktigt) finns också en hyllning till utställningarna på Trelleborgs Museum och amanuensen Ulla Ahnfelt, som fanns där redan då, 1968. Visst blev hon kvar som chef för museet ända till år 2003?

”TA:s reporter” satte dessutom på sej kockmössan – fotot togs på Stadshotellets restaurang – för att visa att även karlar kan ”steka något riktigt läckert”, enligt bildtexten.

Två recept: Trelleborgslåda och Köttgryta. Ganska avancerade rätter med ingredienser som tryffel (vit) och vattenkastanjer (inhackade), soja och chili. Fast mest imponerad blir jag själv av vin- och ölvalet: ”spetsa gärna ölet med kumminbrännvin”.

Detta tilldrog sej i oktober 1968 och jag hade varit 21 år = myndig och haft rätt att köpa ut på Systemet i fem månader. Snabbt avancerat!

Det blev bara en månad på TA. Praktiken fortsatte på pop- och ungdomstidningen HEJ! i Helsingborg. Om ni inte minns eller var med så beskrevs HEJ! av Ludvig Rasmusson, då popkrönikör i Dagens Nyheter, som i ”nästan alla stycken” bättre än Bildjournalen.

Mina skivrecensioner i TA sept / okt 1968:
Svante Thuresson: ”Du ser en man”
Ola & Janglers: “Let´s Dance”
Spooky Tooth: “Spooky Tooth”
Big Brother and the Holding Company: “Cheap Thrills”
Jim Webb: ”Sings Jim Webb”

(Trelleborgs / Ystads Allehanda 2006)

I CD-spelaren: Ossler

Ossler
Stas
(Razzia)

Ossler StasPelle Ossler är Sveriges främste sångpoet. Punkt.

Han spelar också den vassaste taggtråds- och mest vrålande tondövsgitarr man kan höra med Thåström. Men på sitt nya album ”Stas” är det inte hans elgitarr utan främst syntar och elektroniska ljud som skapar ödesstämningen.

Ordagrant: ödesstämning.

Ändå har ”Stas” blivit Osslers mest lugna album. Musiken står stilla, livet har tagit en paus eller snarare hamnat i ett vakuum mellan det som var och det som eventuellt, möjligen, förhoppningsvis kan följa.

Det är på allvar, det hörs ju från första ton och ord.

Allvaret betonas av Osslers sång, själva rösten, hans diftongmjuka skånska stämband. Han skriker inte, höjer aldrig rösten utan viskar.

Hör inledningsorden i andraspåret ”Tysk höst”, efter att tonerna, ljuden, klangerna scenograferat stämningen i den inledande instrumentalen ”Hundön”:

Det tog slut nu på våren till trastarnas sång…

Omedelbart drabbande. Det känns som kramp i hjärtat.

Plötsligt har det blivit så kallt, som om benen inte bär och samtidigt värmer Ossler med sin sång. Detta märkliga att en ärlig, uppriktig sångpoet och artist kan ta sig in i lyssnarens egen smärta och faktisk ge lindring.

Att lyssna på Ossler är lika nödvändigt som smärtsamt, lika svårt som omöjligt att låta bli.

”Fars dag” är nog ”värst”. Vad skildrar den här sången: arvssynden, arvssmärtan, den cykliska olyckan?

Med Ossler vet man aldrig exakt.

Han förmedlar historier som ger en aning. Orden är diffusa men känslan är konkret. I en intervju läser jag att sångerna på ”Stas” handlar om en skilsmässa.

(Hifi & Musik 2013)

Två bonnalortar från Tomelilla

Lösa tyglar
Country och humor
Jan Sigurd och Anna-Lena Brundin
Teaterhallen, Folkets park Tomelilla

Stämning och budskap sätts direkt när de inleder med Tammy Wynettes countrylåt ”Stand by your man”. På svenska eller snarare skånska vänds låten in och ut, omtolkas till ”Stå vid din spis”.

Johnny och Jeanette är bonnalortar från Tomelilla, gillar country och att köra omkring i husbilen. Det är den röda tråden, fast mer slak än rak och avklippt här och där, i Jan Sigurds och Anna-Lena Brundins föreställning med sånger, ståupp-komik och smärre sketcher.

Johnny Sigurd och Jeanette Brundin är klädda som svenska countryfans kan vara på konserter, alltså i cowboyhatt och westernboots. Oavsett om låtarna kommer från country, rock´n´roll, dansband, visor eller jazz så hör de hemma i samma genre.

Skåntry kan musikformen kallas, eftersom det sjungs på bredaste skånska.

För kompet svarar hillbillyorkestern Lasse Muhammedz (akustiska gitarrer, elbas och trummor) i cowboyhattar och westernskjortor med krusiduller. Scenkläderna kunde lika gärna sitta på Lasse Stefanz.

Johnny Sigurd och Jeanette Brundin, bonnalortar från Tomelilla.

Innehållsligt, vad gäller själva manuset, går det än upp och än ner. Höjder och dalar.

Till exempel i ett nummer där roligheterna bygger på felbetoningar. Johnny och Jeanette har rest omkring i världen, till och med ”vat i kan”. Eller när en dansk turist i öknen undrar: ”E de moske en kirke”.

Jag hängde bara med på hälften.

Ändå är det roligt nästan jämnt. Vilket mer beror på framförandet än texterna. Och det gäller framför allt Anna-Lena Brundin, som vet att det inte bara handlar om vad man säger utan hur man säger det man säger.

Hon sjunger och pratar på bredaste skånska, använder också blickar och leenden (av alla sorter). Hon har dessutom en otrolig förmåga att helomvända på en bokstav, gå från stort skratt till djupt allvar.

Som när hon kallar kvinnors vallningar för ”fattigmansbastu” eller undrar varför guld är finare än silver. Ja, vi tycker ju bättre om guldfisk än silverfisk. Eller kommer in på omskärelse av män respektive kvinnor. Dags för ”kvinnokamp”, som lika snabbt omvandlas till ”människokamp”.

Har jag varit orättvis mot Jan Sigurd? Också han är fyndig och rolig men verkar mer beroende av ett bra manus.

Bäst är han i sångnumren. Till Mikael Wiehes ”Titanic”-melodi sjunger Jan Sigurd om en vinglig båtresa, som ska visa sig vara en färjefärd mellan Helsingborg och Helsingör. Resan gestaltas exakt och mycket roligt av Sigurds sång (och allt vingligare gång).

Countryduetten om småstaden ”Jackson” – eller ”Laxå” i en tidigare översättning – fungerar också fint med Lee Hazlewoods och Nancy Sinatras svenska motsvarigheter Johnny och Jeanette. Nu handlar texten om bonnalortarnas möte med ”Stockholm”.

Fast också vad gäller sången står Anna-Lena Brundin för toppnumren: ”Crazy” (skriven av Willie Nelson) har fått titeln ”Galen” och ”Jolene” (Dolly Parton) har blivit ”Katrine”. Att bara våga ta dessa countryklassiker i mun och dessutom lyckas personliggöra dem!

Vilken skåntrysångerska hon är, Anna-Lena ”Jeanette” Brundin.

(Ystads Allehanda 2012)

Inställd jakt på Philemon Arthur and the Dung

”Jakten på orkestern utan ansikte”, så ska filmen heta enligt DVD-omslagets baksida. Men på framsidan är titeln ”Philemon Arthur and the Dung – orkestern utan ansikte”.

Ordet ”jakten” har alltså försvunnit.

Jonas Johannesson och Martin Snygg, som gjort dokumentärfilmen om den hemlighetsfulla skånska musikduon, verkar inte ha kunnat bestämma sig för vilket innehåll dokumentären skulle ha. Eller de kanske ändrade sig medan de höll på att filma?

”Orkestern utan ansikte” – den titeln passar bäst – hade nyligen premiär på Tempofestivalen i Stockholm och kommer också på DVD (Tor Vision).

Större delen ägnas åt en rekapitulation (för oss som var med) alternativt presentation (för nytillkomna) av den skånska duo som 1972 gav ut en LP som inte bara tilldelades en grammis utan fick skivbranschen att lägga ner grammisgalan – under 18 år!

Martin Snygg försöker få Philemon Arthur and the Dung i sökaren. Foto: Anders Engle.

Anledningen var dels att Philemon Arthur and the Dung inte skulle vara riktiga musiker (skånsk fulsång, ostämd gitarr och kakburkar som trummor), dels att den progressiva musikrörelsen nu hade tagit över grammisgalan.

Filmen har blivit en hygglig sammanfattning av historien om Philemon Arthur and the Dung.

Inte minst är det roligt att höra Anders Lind från skivbolaget Silence berätta om den annorlunda inspelningen. Några mindre kända detaljer lyfter historiken och idén att blanda skånska naturbilder lite hur som helst för att poängtera att det inte är känt varifrån i Skåne som den hemliga duon kommer, det är både snyggt och smart.

Så når filmen fram till den punkt när ”jakten” ska börja – då tvekar Johannesson och Snygg.

Intresset för vilka som kan dölja sig bakom namnet Philemon Arthur and the Dung har i snart 40 år varit minst lika stort som nyfikenheten på Bo Balderson.

De vill vara hemliga, så jag tycker inte man ska avslöja dem. Men det finns ju många trådar att dra i och hypoteser att undersöka.

Det enda som sker i filmen är att Mikael Wiehe ännu en gång får svara ”Inga kommentarer” på frågan om han var med. Filmarna kunde väl åtminstone ha låtit en dialektforskare jämföra Wiehes och Philemon Arthurs – olika – skånska dialekter.

Nej, det blev en antiklimax.

(Kvällsposten 2010)

Den fortsatta historien om Malmös eventuellt nya konstmuseum

Två frågor måste besvaras för att kunna läggas till handlingarna.

Varför var – och är – det ingen bra idé att Malmös nya konstmuseum placeras i Rooseum? Det är den ena frågan. Göran Christenson, chef för Malmös konstmuseum utan eget hus, förklarar genom att räkna och jämföra kvadratmeter.

– Moderna Museets visningsyta i Rooseum är 809 kvadratmeter. Det står på deras hemsida. Konstmuseets visningsyta i Malmö museum är 1 000 kvadratmeter.

Malmö konstmuseum skulle få ännu mindre möjlighet att visa samlingarna om man flyttade till Rooseum. Den nödvändiga klimatanläggningen upptar numera Rooseums källare och därmed har visningsutrymmet krympt.

Den andra frågan som Malmös invånare kunde ställa sig är om det inte räcker snart. Nu finns ju också Moderna Museet i Malmö. Hur många konstinstitutioner behövs? Kan den kommunala budgeten klara av fler?

Att Moderna Museet kom till Malmö var inte gratis. Kommunal matematik är snårig men Stadsfastigheters ombyggnad av Rooseum kostade 43,5 miljoner eller också kan man räkna den hyra för Rooseum på 5,6 miljoner per år
som Malmö stad betalar – samt ger ytterligare någon miljon i basfinansiering till MM i Malmö.

– När vi började prata om att Moderna Museet kunde komma till Malmö så hördes protesterna, säger Stefan Lindhe, moderat och vice ordförande i kulturnämnden. Kan inte konstmuseet finnas i Rooseum? Lägger sig inte Moderna Museet i vägen för konstmuseet?

– Nu är vi förbi det. Vi har hunnit en bit längre. Moderna Museet får intresset för konststaden Malmö att öka ännu mer och det är bra för konstmuseet, säger Lindhe.

– Att Moderna Museet finns i Rooseum ska inte påverka diskussionen om ett nytt konstmuseum, säger också Carina Nilsson, socialdemokratiskt kommunalråd för kultur och ordförande i kulturnämnden. Det är två olika diskussioner.

– Vi har gått ut och hört med Malmöpanelen (ett slags ”mini-Malmö” som representerar invånarna) och frågan om konstmuseet kom högt upp. Jag blev faktiskt förvånad. Men först ska frågan utredas, säger Nilsson.

Malmös nya konstmuseum?

Utredas? Redan för nära 25 år sen, i samband med diskussionen om ett nytt stadsbibliotek, talades det ju om att konstmuseet hade för små utrymmen och behövde ett eget hus. Det har lagts fram sex, sju olika förslag på lämpliga hus, både ombyggnader och nybyggen, ritats skisser och gjorts modeller. Men fortfarande finns det ingen kommunal utredning?

– Det har aldrig satts någon riktig prislapp på vad ett nytt konstmuseum skulle kosta, säger Carina Nilsson.

– Just nu tittar vi på kostnaderna för gemensamma utrymmen – reception och verkstäder – som då ska flyttas ut från Malmö museum. Varför har ingen sådan utredning gjorts? Det var bland det första jag undrade över som kulturkommunalråd.

Malmös två största politiska partier – S och M – är alltså överens: Rooseum är en olämplig lokal och konstmuseifrågan hänger inte ihop med MM i Malmö. För att ta det från grunden, igen: Varför behövs ett nytt konstmuseum?

Den här gången förklarar Göran Christenson genom att räkna pengar, konstverk och samlingar:

– Malmö stad har en ofantligt stor konstsamling med inriktning på framtiden och det senaste. Att visa den är en profilering mot andra städer.

– Konstmuseet får inga kommunala medel för att köpa in konst men vi har privata donationer. Beroende på aktiemarknaden kan jag köpa konst för mellan 3 och 4 miljoner per år. Det har jag gjort de senaste 20 åren.

– Vi försöker så gott vi kan att visa så mycket som möjligt av nutidssamlingen på de utrymmen vi har.

– Jag vill inte ha något jättemuseum, säger Christenson, men det är viktigt med ändamålsenliga lokaler, modern säkerhet och anpassat klimat. Det får vi i det nya huset. Utställningsytan blir 3 000 kvadratmeter. Där kommer att finnas plats för den moderna samlingen, den klassiska, nordiska och ryska och för Carl Fredrik Hill.

– Det blir fantastiskt fint precis vid hamninloppet! tillägger moderaten Stefan Lindhe.

Men enligt Carina Nilsson, kulturkommunalrådet i Malmö, har det ju inte gjorts någon utredning om ett nytt konstmuseum. Hur kan Göran Christenson och Stefan Lindhe då tala om ”det nya huset”. På konstmuseets hemsida finns till och med ett foto på huset där Malmö konstmuseum kan eller ska finnas år 2014.

– Det är ju Skanska som står för det där förslaget, säger Carina Nilsson. Först måste det behandlas av kulturnämnden och ännu har vi inte sett något förslag.

Från Skanska går det inte att få information. Mycket hysch, hysch. Så det tog ett tag att pussla ihop de olika bitarna – men ungefär så här bör det ligga till.

Malmös nya konstmuseum! Eventuellt…

En tävling om att bebygga parkeringsplatsen i kvarteret Tyfonen, beläget på Universitetsholmen med Lärarhögskolan som granne, utlystes av Malmö stad i mars 2007. Det vinnande bidraget, ett tolvvåningshus med namnet Meeting Point Malmö, togs fram av arkitektkontoret Schmidt, Hammer, Lassen och byggherren Skanska Öresund AB. Sen dess har Skanska gått vidare och låtit rita in både en ny musikhögskola och ett nytt konstmuseum i byggnaden.

– Samtidigt, säger Göran Christenson, håller konstmuseet på att ta fram ett nytt koncept för museet. När Malmö konstmuseum får ett eget hus är det viktigt att vi inte konkurrerar med Malmös övriga konstliv – Moderna Museet, Konsthallen och gallerierna – utan har vår egen funktion.

– Både konceptet och ritningen på det nya konstmuseet ska bli klara i maj.

Inte heller detta nya förslag till ett nytt konstmuseum i Malmö har alltså föregåtts av ett politiskt beslut och en utredning utan tas fram av ett privat byggföretag med hjälp av kommunala tjänstemän och med insyn av en intresserad, pådrivande oppositionspolitiker. Allt medan Malmös största politiska parti fortfarande tvekar.

– Ännu har vi inte riktigt satt ner foten för att konstmuseet ska flytta ut, säger Carina Nilsson.

– Det kostar ju med ett spektakulärt konstmuseum som det i Bilbao och delar av samlingen visas redan. Den finns deponerad på institutioner, också företag och banker skulle kunna visa den kommunala konsten. Möjligen finns det andra lösningar än ett eget konstmuseum.

Stefan Lindhe utbrister:

– Vi kan göra det till en valfråga!

Göran Christenson:

– Politik kan ofta vara oförklarlig och oförståelig. Jag undrar också varför det ska behöva gå så långsamt, ta så lång tid.

(Kvällsposten 2010)