Dem som kritikernas blickar gått förbi

Det blev ett sorgligt besök på Karinholm i Vik. Meningen var att Karin Sverenius (1950-2017) skulle fortsätta att måla och ställa ut i sin kombinerade ateljé och konsthall. Men så dog Karin också, inte långt att efter att Ingvar Holm, hennes make, hade gått bort.

Under en helg kunde man en sista gång se hennes målningar på Karinholm, som nu ska säljas. Fast det finns ännu en chans att tyitta på målningarna, till och med den 17 december visas de på konstmuseet Ars Divina i Bjärnum. Och jag hoppas att hennes fascinerande, så olika och varierade självporträtt den här gången hänger duk vid duk.

Karin Sverenius var ju högst personligt närvarande i sin konst. Särskilt självporträtten blir en självbiografi. Tråkigt att hon inte fick den uppmärksamhet hon var värd. Jag, som inte är konstkritiker utan blott konstbetraktare och journalist, har aldrig förstått att en konstnär kan vara hur bra som helst men ändå bli förbisedd av konstkritiker och gallerister.

Charlotte Johannesson betraktar sina datorverk under tiden med Digitalteatern på 80-talet. Foto: Birgitta Olsson

Moki Cherry (1943-2009), också hon delvis verksam i Skåne, är ett liknande exempel. Det smärtade Moki rätt igenom hela livet att hennes konst – tygapplikationer, foto- och bildkollage, ett slags tavelskulpturer – aldrig riktigt uppmärksammades och togs på allvar. Men Moderna Museet i Stockholm ägnade ju en utställning åt Moki Cherry? Jovisst, efter att hon dött.

Därför blev jag så glad för att Elisa Halvegård, som i skymundan, lite vid sidan om, varit konstnär i Malmö sen 70-talet, fick en egen vägg när temautställningen ”Malmö brinner” sammanställdes på Moderna Museet/Malmö. Äntligen! utropade jag. Elisa har gått från grafiska till broderade bilder och även målningar, alltid lika personligt verklighetsdrömska och så pyttesmå att man får lägga näsan emot för att se alla detaljer i en bild.

Också glädjande att nu i veckan gå omkring på Malmö konsthall och konstatera att Charlotte Johannesson, från Malmö och numera Skanör, börjat uppmärksammas i eget namn och inte enbart som en del av sin konstnär till man, alltså Sture Johannesson. Nog var det på tiden, för att uttrycka det milt.

Från Charlotte Johannessons utställning på Malmö konsthall: ett porträtt av Joseph Beuys flimrar fram på datorskärmen. Foto: Bengt Eriksson 

Det började med att Mats Stjernstedt, chef för Malmö konsthall, valde Charlotte Johannesson som en av de nordiska konstnärerna på årets Venedigbiennal. Jag fick gnugga mig i ögonen och titta en extra gång innan jag kunde tro att det stämde.

Trippelutställningen ”Ressure/Imprint” på Malmö konsthall (Charlotte Johannesson, Ester Fleckner och Ruth Wolf-Rehfeldt) visar att Stjernstedt menar allvar med att lyfta fram hennes konst från skiftet mellan 1970- och 80-talen, då Charlotte gick från textil- till datorverk.

Fast för mig pågår Charlottes (och Sture) Johannessons utställning mest hela tiden. Det har den gjort sen tidigt 80-tal. På väggarna i vårt hus hänger några affischer/stora tryck med Digitalteaterns datorbilder: tre porträtt av David Bowie, Bob Dylan och Boy George (sistnämnda bild blev omslag på ett nummer av rocktidningen Schlager).

Digitalteatern var namnet som Charlotte och Sture Johannesson använde när de började skapa bilder med hjälp av den dator, Apple II Plus, som de bytte till sig mot ”I´m No Angel”, en av Charlottes vävnader. Förresten var det nog snarare så att Digitalteatern fick hjälpa Appledatorn. För Charlotte (och Sture) Johannessons bilder gick egentligen inte att göra på en dator.

239 pixlar gånger 192 och åtta färger. Under åren har jag bytt åsikt om dessa pionjärbilder inom datorkonsten. De var först klatschiga popbilder i tiden och sen daterades de av den snabba datorutvecklingen till dokumentationer av tidiga, primitiva datorer. Nu – ja, inte förrän idag – begriper jag vad de är: enastående konstverk.

De överstora pixlarna kunde vara grovt garn och tygremsor. David Bowie-, Bob Dylan- och Boy George-bilderna är ju vävnader. De har ”bara” förts över från vävstol till dator. Utställningen på konsthallen i Malmö poängterar just den känslan.

Charlotte Johannessons textila verk (med motiv som Musse Pigg och utropet ”Drop Dead”) flankerar ett bord med sex datorskärmar där bildspel flimrar förbi (bland annat porträtt av Joseph Beuys, David Bowie, Victoria Benedictsson, Ulrike Meinhof och Sture Johannesson). Runt hörnet hänger två långa rader med datorgrafik: bilder skapade i och utskrivna från dator.

Det kunde vara popkonst. Men bildernas populärmotiv betraktas lite från sidan, ur en annan vinkel. Jag går närmare, allt närmare och närstuderar bilderna. De är ju liksom rutmönstrade. Som om bilderna broderats på aidaväv.

3 X kultur

1. Layout. Apropå datorpionjärer minns jag när Unni Drougge, nu författare och redaktör för Kvinnotryck, satt i en gammal skola i Buus (en bit norrom Vollsjö) och layoutade Magazin April på en Appledator med liten svartvit skärm. Men Unni layoutade i färg! Det färgrika resultatet, som inte syntes förrän tidningen tryckts, skapade Unni i sitt huvud.

2. Målningar. For till Lövestad för att se en utställning med Stig Åke Stålnacke, journalist och konstkritiker innan han började måla, på Galleri Gimlelund. Riktigt uppiggande! Stålnackes tidigare mörka målningar visar nu yttre och inre landskap där mörkret lättas upp av ljusare akrylfärger. Också flera figurativa, låt säga, allmogemålningar.

3. Än mer konst. Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn har skapat en aldrig tidigare visad Yoko Ono-utställning. Frågor, budskap och tankar som Yoko spritt i tryck och på stortavlor sattes ihop till utställningen ”Transmission”, som börjar i konsthallen för att sen sprida sig ut på stan: till caféer, tidningar, radio, frimärken… Måste ju kollas in!

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Elfstrands keramiska kulturarv

En krukmakares förutsättningar: lera och ved. Inom Färs härad fanns bäggedera.

Redan på 1700-talet etablerades krukmakerier i Röddinge, gissningsvis på grund av närheten till Fyledalens lera. Under 1800-talet fortsatte krukmakare och kakelugnsmakare, gesäller och lärlingar att slå sig ner i Färs. Krukmakerier har funnits i Fränninge, Lövestad, Heinge, Ry, Övedskloster, Södra Åsum, Sjöbo och Grimstofta.

Elfstrands krukmakeri, nu museum, i Sjöbo. I förgrunden sonen Alberts skojfriska keramik och på skåpet bakom pappa Axel Elfstrands strama urnor. 

Detta läser jag i boken ”Elfstrands krukmakeri i Sjöbo”, utgiven av Kulturen i Lund. Fast titeln borde ha varit ”Elfstrands krukmakeri i Grimstofta”. Idag en villastadsdel i Sjöbo tätort men när det mot slutet av 1800-talet började drejas krukor i vad som skulle bli Elfstrands krukmakeri hörde inte Grimstofta till Sjöbo utan var en by strax utanför.

Jag ska inte berätta hela historien om Elfstrands krukmakeri (läs mer i boken!), hur krukmakeriet hamnade i just Grimstofta, om tidigare krukmakare och gesällen Axel Gottfrid Andersson som bytte namn till Elfstrand när han övertog verkstaden 1899, om en av sönerna, Albin, som lär ha varit en lovande krukmakare men dog redan 1922, istället skulle en annan son, Albert, överta krukmakeriet efter sin far Axel, död 1944, och mor Elna, som svarade för glasyren och sålde keramiken på marknader i Kivik, Sjöbo och Hörby och som dog 1954.

Pappa Axels urnor. 

Albert Elfstrand arbetade fram till 1979, då han gick i pension, och bodde kvar på Grimstofta till sin död 1987. Elfstrands krukmakeri är idag ett museum som ägs och förvaltas av Sjöbo kommun. Så jag parkerar bilen och går först in i huset med verkstaden, där Maria Ekberg – en av dagens keramiker, bosatt i Hammenhög, som på flera sätt arbetar i Elfstrands anda – ställer ut.

Keramik av Maria Ekberg.

Också hon skapar bruksföremål som får hantverk att bli konst och som dessutom har en snarlik färgskala. Ekberg gör större och mindre baljor, äggakage- och andra fat, bringare, skålar, vitlöksrivare med mera i något ljusare gult, brunt och grönt.

Maria Ekbergs keramikbaljor.

Går ut igen genom verkstaden, som tyvärr inte lockar mig att stanna och titta närmare. Verkstaden lär stå som den var när Albert Elfstrand dog. Smutsigt alltså, som keramikverkstäder blir. Men när Elfstrands är ett museum ska det väl fungera för besökarna? Elfstrands verkstad känns mest som ett fornminne, inte som grunden till ett levande kulturarv.

Hur drejades krukor vid sekelskiftet 1900? Glasyr då och nu? Jag vill se en keramiker som sitter här, drejar och visar!

Stallet och gesällbostaden står, så tvingas jag nog skriva, och förfaller. Går förbi och in i boningshuset, både ett museum som visar hur familjen Elfstrand bodde och en utställningslokal för keramiken. Axels fina krus, fat, muggar och supkoppar i gult-brunt-grönt med sirlig dekoration (ofta blommor och blad) och Alberts grövre, mer egenartade fat, kitschiga figurer (smala eller tjockare spargrisar, en tomte väl och ska det vara en råtta?) samt hans specialitet: keramikkyrkor.

Men jag blir ändå besviken.

Fler elfstrandska keramiktallrikar, assietter och koppar. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Jag tycker det saknas föremål, för jag har ju sett på nätet att det finns mycket mer keramik från Elfstrands. Till exempel alla dessa kräftfat, som Axel Elfstrand verkar ha varit – nästan – ensam om att göra. Jag vill ha en hel monter med olika kräftfat! Det är ganska låga priser också på keramik från Elfstrands så Sjöbo kommun kan utöka samlingen för en högst rimlig penning.

Elfstrands krukmakerimuseum håller bara öppet under några sommarmånader (15 juni – 15 augusti) och då två ynka halvdagar i veckan. Axel Elfstrand – en av de främsta keramiker som Sverige haft – borde kunna locka horder med kulturintresserade, både sommar- och övrig tid. Här kunde visas en så omfångsrik Elfstrandsutställning att den blev omtalad i hela Sverige!

Jag är orolig. Det känns sorgligt. Politikerna i Sjöbo håller väl inte på att slarva bort det unika kulturarvet efter krukmakarfamiljen Elfstrand?

Läs mer
”Elfstrands krukmakeri – Berättelser i ord och bild om en 200-årig hantverkstradition i Färs härad i Skåne” (Kulturen Lund)
Christina Lindvall-Nordin: ”Skånsk allmogekeramik – Lergods under tre sekler” (Lerkvarnen 25)
Tom Möller: ”Krukmakare och kakelugnssmakare – Eldens gång från fyr till pipa” (Raster)

Mer allmogekonst
Efter Elfstrands fortsatte jag till Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp. Där finns mer Elfstrandkeramik – som små, små krus, en askkopp med en kitschig dragspelare och inte minst en visserligen rätt avskavd tallrik men med motiv av en pilevall. Det har jag aldrig sett förut! ”Nej, den är ovanlig”, säger Dennis Dahlqvist, konst- och designkritiker samt allmogemuseichef.

(Ystads Allehanda 2015)

För ett demokratiskt internet

Tänk om Bob Dylan eller Jimi Hendrix bodde bortåt Lövestadhållet?

Patrik Fältström, som jag sitter i bilen för att besöka, har kallats såväl IT-världens Dylan som Hendrix. Som någon sa: ”Det var väl han som uppfann e-mejl?” Men ”Paf”, som han kallas, är ändå en okändis.

För vad de arbetar med och gör, de som ägnar sig åt IT och internet, det sker i en annan, parallell värld som de flesta inte har en aning om. Att datorn startar på morgon och jag kommer ut på nätet räcker för mig.

På väg österut med sikte på Kullamöllan, eftersom Patrik Fältström också är ordförande i den förening som svarar för underhållet av möllan strax söder om Lövestad. Ja, där syns möllan, då tar jag av till höger. Vid ett stort bord – med en av husets katter utsträckt mitt på – sitter vi en lång stund och liksom förpratar.

Om att flytta från Stockholm till Skåne, köpa ett hus av en tillfällighet, bo på landet men nära hela världen, en timma till Kastrup och inte ens det till Sturup, jobba hemma vid datorn.

”Jag tycker om att sova i min egen säng”, säger han. ”Nu kan jag ha ett möte någonstans i Europa, flyga ner på morgon och hem på kvällen. Det gick inte från Arlanda.”

Patrik Fältström, föreläser på KTH. Foto: Janwikifoto / Creative Commons.

Patrik Fältström är numera ”Head of Research and Development” på företaget Netnod i Stockholm. Måndag-tisdag befinner han sig där, resten av veckan i Skåne och är nåbar via datorn.

Det är lite kul. IT-gurun Fältström har inget bredband utan är uppkopplad via radiomast. ”Bredbandet når inte hit. Men det fungerar bra. Jag har ju ett företagsabonnemang och betalar en slant för det.”

Det började på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) och har följts av en imponerande CV. Själv fäster jag mig vid att det var han som fick Mac- och PC-datorer att klara av att kommunicera med svenska bokstäver (prickarna ställde till problem).

”Det handlade om att kunna skicka bilagor”, förtydligar han. Nu ägnar han sig bland annat åt arabiska bokstäver, för att förenkla så jag själv begriper.

”Det finns andra som är mer tekniskt kunniga idag”, säger Patrik Fältström. ”Jag valde en annan väg…”

Ja, en nog så viktig väg och funktion, som kan beskrivas med orden: Internet och annan digital kommunikation som arbetsmöjlighet och socialt samkväm. Underrubrik: Ett demokratiskt internet.

Patrik Fältström är sin – och vår – egen inofficiella IT-minister utan portfölj och parti. Han var rådgivare åt de tre senaste svenska regeringarna av olika politisk färg, satt i den IT-politiska strategigruppen, IT-rådet och Digitaliseringsrådet.

Nuvarande regering har däremot inte hört av sig.

”Jag har aldrig arbetat direkt åt en minister utan med tjänstemännen. Nu pratar jag med några riksdagspolitiker som råkar vara miljöpartister, eftersom Kulturdepartementet visar störst intresse för IT-frågor”, säger han. Och tillägger: ”Den första regering jag arbetade för var den amerikanska. Det var 1997 och då gällde det .com-domänen.”

Patrik Fältströms budskap, ideologi eller bara sunt vett går ut på att ”det bästa är om vi samsas om den passiva infrastukturen”. Det innebär att det inte ska dras dubbla bredband av flera företag utan att den som drar bredbandet måste hyra ut det till andra operatörer på samma villkor.

Målet, om vi hoppar över en timmas diskussion om teknik och politik hemma hos Patrik Fältström, är till exempel att man ska kunna driva företag i Lövestad och Vollsjö lika väl som i en större stad. Hur går det med din framtidsvision? undrar jag.

Svar: ”Långsamt.”

Vi pratar lite om DAB också, något annat som engagerar Patrik Fältström. Ska Sveriges Radio lägga ner FM-sändningarna, den radio vi lyssnar på idag, och få oss att köpa nya digitala DAB-apparater istället? Hans svar: ”FM-nätet ska finnas så länge det behövs, inte läggas ner i förtid.”

(Krönika i YA 2015)

Nils Nilsson, den stenknackande konstnären

Röset med märkligt formade stenar och på toppen ett skulpterat stenhuvud med krona som majestätiskt höjer sig uppåt en klarblå himmel.

”Var?” undrade någon, när jag la ut ett foto på facebook och skrev bildtexten ”I skulpturparken”. En annan föreslog: ”Påskön”. Ja, nästan så man kunde tro det. Men jag kvistade faktiskt inte över till Påskön nu i söndags utan gjorde endast en biltur i trakten.

En ”skulpturpark” är det kanske inte riktigt heller utan en skulpturträdgård. I sommar så fridsam och skön igen – för några år sen började trädgården återskapas med växter och blommor från tiden – att den förtjänar namnet Edens skulpturträdgård. Så ville Nils Nilsson att den skulle vara: som Edens lustgård i Bibeln. Tyvärr har Jordanfloden sinat och rinner idag som blott en rännil genom Eden.

Stenröset med Erik den helige.

Hallsbergs stenar brukar trädgården – mer prosaiskt och ganska oförskämt – också kallas. Dags att upphöja ”stenarna” till vad de är: skulpturer. Liksom det är dags att ge Nils Nilsson från Hallsberg, några kilometer norr om Lövestad och Heinge, i Färs härad och Sjöbo kommun, sina välförtjänta titlar: skulptör och konstnär, kanske författare också eller berättare.

Vid enskifte i Heinge by
vi drefs ut till sten moras o dy
År aderton hundra tjugofem
Hallsberg blef vårt nya hem
För detta namn ej annan norm
än bergets läge namn och form
Jag var då i mitt sjuende år
Hur här såg ut i minnet står…
(Ur texten på ”Familjetavlan”)

Antalet stenar anges till 13. Men det beror lite på matematiken. Det nämnda röset består av ett flertal stenar, både utan och med motiv och inskriptioner. Huvudet med kungakrona är Erik IX – eller Erik den helige – och längre ner finns Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Enligt ett foto från 1800-talets slut verkar det ursprungligen ha funnits ännu fler skulpterade figurer.

Lots hustru.

Det här är min favorit, tillsammans med den skulptur som fått namnet Lots hustru. Där syns hennes noga utmejslade ansiktsdrag och under huvudet en skrynklig stenkjol som symbolerar tidens ”snaror och fåfänga”. Statyn i detta skånska Eden bör vara inspirerad av den halitpelare, som kallas just Lots hustru, på Sodomberget i Israel men kunde också vara ett verk av någon samtida skulptör. Forntida och modernt, på samma gång.

1825 genomfördes enskifte i byn Heinge. Familjen Nilsson tvingades lämna sin fädernegård och tilldelades mark utanför byn. Hallsberg låg inte bara ensligt utan marken var tydligen full med stora stenar. Åtminstone skulle sonen Nils, sju år, minnas det så livet igenom.

Stamtavlan.

Nils Nilsson ärvde gården efter sin far. Han fick nio barn, sju av dem dog. Även hustrun dog tidigt. När hans son gifte sig lämnade Nils i sin tur över gården och flyttade ner till det så kallade undantaget, vid ån och kvarnen, tvåhundra meter därifrån.

Det var då, efter 1875-76, alltså långt fram i livet, som Nils Nilsson började skapa sina stenskulpturer.

Stenarna (grotte-, meteor-, sjöbottna- eller järnsten) hade han nog hittat i marken. Hans redskap var enkla kvarnhackor som hanterades med mästerligt resultat. Den första stenen är en stamtavla över släkten, från 1697 och framåt. På den andra berättar Nils om sin far och minnet av tvångsflytten till Hallsberg – och om behovet av att tro på Gud, för att stå ut.

O, tänk – då Adam och Eva
i lustgård Eden gått,
med Gud i sällhet lefva,
om de i lydnad stått
Af ormens list förfördes
till brott emot Guds bud,
Guds avbild då förstördes
de flydde för sin Gud.
(Ur en av texterna på Örtagårdsstenen)

Övriga tavlor/skulpturer har religiösa motiv och texter, vissa är helt fyllda med texter och bilder. Som stenen med ”Örtagårdsminnen”, där Nils Nilsson återberättar historien om Adam och Eva i Edens lustgård. En annan sten inspirerades av Uppenbarelseboken och i mynningen till Jordanfloden – en grävd bäck – står en sten med en uthackad karta över det heliga landet.

Bibelsten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Små, små figurer och detaljer, både fram och bak på stenarna och även på sidorna; egentolkade Bibeltexter på prosa men ofta också fint rimmade med inbyggda melodier, likt psalmer och gamla folkvisor. Livsskulpturer som i en självbiografi över Nils Nilssons dagliga, vemodiga liv och eviga tankar, hans hoppfulla tro. Ett dokument över en tid som gått och en fantastisk skulpturträdgård.

Nils Nilsson (1818-1896) var en stor skulptör och konstnär. Han borde lyftas fram, minnas och hyllas – mycket mer!

1) Läs. Gå in på hemsidan för Färs Härads Hembygdsförening (www.farsharadshembygdsforening.com), klicka på länken till Hallsbergs stenar och läs mer om Nils Nilsson.

2) Lyssna. Skånes Taltidning gjorde för något år sen ett reportage om Hallsbergs stenar och Nils Nilsson. På Hembygdsföreningens hemsida går det att lyssna på reportaget.

3) Titta. För ytterligare några år sen gjordes en film med titeln ”Rundvandring bland Hallsbergs stenar”. Filmen har lagts upp på Youtube och även denna kan nås via hemsidan för Färs Härads Hembygdsförening.

(Ystads Allehanda 2014)

Så har ytterligare några år gått i Sjöbo

Säkert femton, kanske tjugo år sen jag senast såg filmen, hade den på ett VHS-band som kom på avvägar. När jag återser den efter alla dessa år så känns det som att se en annan film. Jag gör nya iakttagelser.

Tidigare var det innehållet – berättelsen om året som gick i en liten skånsk kommun – som steg fram i förgrunden. Så är det förstås fortfarande: människorna är filmens huvudpersoner. Men när den nu kommit på DVD så stannar jag upp och betraktar olika sekvenser i filmen, spolar tillbaks och ser om scenerna flera gånger.

Så vackert filmat. Naturscenerna, som följer årstidernas växlingar i Sjöbo kommun, är så bildsköna. Fågelsträcken mot den föränderliga himlen. Kaninen som springer för livet över åkern undan jägarens skott. Och kameran ligger kvar: kaninen får springa långt och länge, blir allt mindre för att till sist rädda sig in i skogen.

Omslag till DVD-utgåvan (2013).

Scenen är förstås symbolisk också i en film som börjar med att skildra det dagliga livet i den lilla kommunen och långsamt övergår till att vara en film om himma och borta, vi själva och dom andra, alltså kommunens invånare kontra ”främmande” flyktingar och den folkomröstning om flyktingmottagning som hölls 1988 och skulle göra Sjöbo till en riksökänd kommun.

Dokumentärfilmen ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo” gjordes året före folkomröstningen och premiären skedde 1988 i anslutning till valdagen på Florabiografen i Sjöbo. Dvd-utgivningen är inte minst en hyllning till en av Sveriges främsta dokumentärfilmare, Ebbe Gilbe (1940-2008) på Österlen. Han regisserade, Gunnar Källström filmade och Kjell Tunegård stod för ljud och klippning.

Att filmen hade premiär på Flora var givet – det är ju den biograf som finns i Sjöbo – men valet av premiärsalong kan också vara symboliskt med tanke på Florahusets bruna historia från andra världskriget.

Likadant i intervjuerna, när människorna talar. Bild och ljud ligger kvar och inväntar medan människorna tänker efter, tar en paus, tystnad. Först om en stund fortsätter någon att prata. Tempot känns långsamt, nästan slow motion. Men det blir synonymt och ett med berättelsen. Filmens tempo var livets tempo i Sjöbo kommun 1987.

När den visades på TV så anmäldes filmen till Radionämnden. Många Sjöbobor blev arga, de tyckte att filmen förlöjligade Sjöbos invånare. Det tyckte inte jag, inte då och det tycker jag ännu mindre idag. ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo” är raka motsatsen: en öm film. Gilbe, Källström och Tunegård har stor respekt för de människor som medverkar. De kan prata fritt och länge utan att någon reporter lägger sig i och styr.

Det blev inte heller – vilket påståtts – en film som tar ställning för den ena sidan. Nej, filmen handlar nästan inte alls om flyktingar och den kommande folkomröstningen.

Filmaffischen (1987-88).

När det demonstreras utanför kommunhuset så hörs slagord och syns plakat från både Nej- och Ja-sidan. Dåvarande centerpolitikern Sven-Olle Olsson får uttrycka sina åsikter om framtidens svenskar som inte längre kommer att vara ”blonda och blåögda”.

Om filmen har någon egen tendens så är det förvåning över att så många – och olika – människor kan rymmas i en liten kommun där livet går framåt med en timme per dag. Gamla, medelålders och unga, fattiga och (ny)rika, oisolerade trästugor och en inomhus swimmingpool, de som lever i tiden som varit och de som befinner sig i en kommande tid, de som hör hemma på landsbygden och de som ser sin framtid någon annanstans.

Här finns en klassisk scen – alla som såg filmen för cirka 25 år sen måste fortfarande minnas den – där en gammal man kämpande i motvinden på cykel möter den lokala byggmästaren i sin sportbil.

En lantbrukare och en biografmaskinist på Flora, ett syntpopband, Hans-Hans i Lövestad (bygdens köpman), greveparet Ramel på Övedskloster och tränaren för Klasaröds BK. Samt, ja, några invandare. En nygift polska lär sig mödosamt svenska.

Ur detta uppstod och växte det som skulle kallas främlingsrädsla. Varför skedde det? Hur var det möjligt? Det är den fråga som med förvåning ställs i filmen ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo”.

(Ystads Allehanda 2013)

Den skånska synten

Det ligger en synthesizer, närmare bestämt en Korg Poly-800, under en säng på övervåningen.

Där finns också en fyrspårs portastudio med kassett av märket Fostex. En antikvitet idag när datorerna tagit över, men på 80-talet var en så kallad Porta det mest moderna som fanns om man ville göra egna musikinspelningar.

Korgs polyfona synt – en av de första det gick att spela flera toner på samtidigt – kom 1983-84. Ebbe Gilbes film ”Så går ett år / Tiden i Sjöbo” – där syntbandet Det här är pop? från Vollsjö medverkar – hade premiär 1988.

Just då var det, några år på 80-talet, som syntmelodier och electrorytmer hördes genom Vollsjö.

Förresten, synt eller synth?

Boken ”Den svenska synthen” (Kalla Kulor) får heta så bäst dess författare Bengt Rahm vill. Jag vägrar skriva synt med ”h”. För då borde väl uttalet bli ”synfen”?

”Den svenska synthen” är en utmärkt historik över svenska ungdomar som började spela synthesizer och startade syntband.

Bengt Rahms bok ”Den svenska synthen” (Kalla kulor). Rekommenderas! Men vem skriven boken om ”Den skånska synten”?

Förebilder var bland andra Kraftwerk (från Tyskland) och Depeche Mode (England). Några av de första banden i Sverige hette Ståålfågel, Cosmic Overdose och Ratata.

Det var så många som började spela att man kan tala om 80-talets syntvåg. Så många i Skåne också att det går att skriva en extra bok med titeln ”Den skånska synten”. (Fast visst, det står ju rätt mycket om skånska syntar redan i Bengt Rahms bok.)

Malmös syntpionjärer, Page, råkade jag höra 1982.

Då jobbade jag med TV-programmet Öresound och det hade kommit in en kassett med låten ”Dansande man”. Jag lyssnade och tänkte: Page måste jag intervjua!

När jag frilansade på Radio Malmöhus och spelade upp demokassetter så minns jag att Ausgang Verboten var ett av de nya banden. Från Ystad kom ett band som hette Face.

Ja, nånstans i källaren ska det finnas en hel kartong med demokassetter från den tiden.

På 90-talet skulle Hässleholm bli centrum för så kallad elektronika: musiker som Anders Tilliander, Sophie Rimheden och Familjen (Johan T Karlsson).

De flesta av 80-talets syntband, både i och ännu fler utanför boken, blev aldrig kända då och är bortglömda idag. Men det var kanske själva meningen med syntmusik?

Synthesizer är ju ett demokratiskt instrument som uppmanar: Spela själv! Idéerna betyder mer än musikaliska kunskaper. Många som spelade synt hade nog aldrig vågat ägna sig åt musik om inte synthesizern uppfunnits.

Åter till Vollsjös syntscen, som bestod av banden Det här är pop? och Interface. Först två band som sen blev ett och sen blev de visst två igen?

Några syntar, en trummaskin och sång. Egna låtar. Medlemmarna hette Mikael Jeppsson, Ulrika Tuvesson, Mikael Franzén, Joel Eriksson, Fredrik Åhman och Martin Willford.

Det här är pop? hade förvånansvärt många spelningar: i Lövestad, Tomelilla och Ystad samt ett par i Vollsjö, bland annat på folkparken Nyvång där Sjöbo-filmens team spelade in.

Vad hette låtarna? Hur lät dom? Var finns demokassetterna från Joels rum? ”Någonstans”, säger vår son Joel, ”ska väl kassetterna finnas.”

En – enda – av Vollsjösyntarna blev professionell musiker. Nämligen Martin Willford, som numera bor i England och just ikväll har en spelning i London under namnet Shift.

(Ystads Allehanda 2012)

Nytt i deckarhyllan: Olle Lönnaeus trea

Olle Lönnaeus
En enda sanning
(Damm förlag)

Mitt i natten, vinter och snöstorm. Joel hittar sin åldrige far hängande från en krok i ett ödsligt hus på slätten utanför Tomelilla. Självmord eller kan det vara mord? På väggen syns en rödmålad text: Ghabad Allah – Guds vrede.

Också Olle Lönnaeus nya, tredje deckare hör till undergenren country noir. Miljö: Österlen med omnejd, närmare bestämt Spjutstorp, nämnda Tomelilla, Simrishamn och Lövestad.

Den här gången har han också lagt till en parallellhistoria, någon slags kombinerad polisroman och politisk thriller på temat islam och terrorism. Det fungerar inte riktigt.

Lönnaeus är författare, när han skriver Österlen-noir. Han skildrar Skånes sydöstra landsbygd så atmosfäriskt och stämningsrikt att den känns. Kylan biter hårt, vinden och snön viner mot läsarens ansikte. Han beskriver också landsbygdens udda individer, de som lever med en fot på vardera sidan om lagen.

Mer urbana läsare kan nog tro att såna här märkliga personer finns inte. Men det gör de, till exempel på Österlen. Vilket härmed intygas av en som bor trakten.

När Lönnaeus skriver om militanta islamister blir han däremot sitt vanliga jag, alltså journalist. Orden lever inte lika starkt. Det känns mer som referat.

Jag önskar att Olle Lönnaeus höll sig på Österlen. Det är där han hör hemma, som deckarförfattare. Typ en skånsk motsvarighet till Daniel Woodrell.

Hur ska nästa deckare bli? Här introduceras Sveriges första kvinnliga arabiska kriminalinspektör, Fatima al-Husseini. Kan Lönnaeus släppa henne – eller har han med ”En enda sanning” skrivit sin första serieroman?

(Kvällsposten 2012)

Vollsjö – kulturföretagsbyn

Jag drömmer om att det ska bli som det var förr i tiden, för det har jag sett på gamla foton att så måste det ha varit då. I drömmen kantas Storgatan (och även övriga gator) i Vollsjö av småföretagare: enmans- och enkvinnasföretag, familjeföretag med någon anställd.

Jag drömmer om ”Vollsjö – småföretagsbyn”. En slogan som kunde sitta på Vollsjö-skylten vid infarterna. Men det saknas något för att drömmen ska bli verklighet: det krävs gröna rör. De ska ligga under marken och genom rören ska dras fiberkabel, alltså bredband, som sträcker sig längs Storgatan, når fram till varje hus och företagare.

Behövs det? Ja. Har inte de flesta i Vollsjö (och Skåne) som vill ha ”bredband” redan tillgång till det genom en sladd i teleuttaget (så kallad ADSL) eller med antenn och radiolänk? Jo, kanske. Så finns det ju mobila bredband också! Det räcker väl? Nej, det räcker inte.

Telia är på väg att skrota de hundra år gamla koppartrådarna för fast telefoni. Därmed försvinner ADSL. Dessutom är ADSL, radiolänk och mobilt bredband för långsamma. Det går trögt om man använder datorn i jobbet och om nätuppkopplingen ska kunna locka fler att driva företag på och kring Storgatan i Vollsjö.

Hela seminariet spelades in och kan ses/höras via följande länk.

Spännande att höra om och när min dröm kan bli verklighet. Därför anmälde jag mig till rikskonferensen om ”Bredband i en mindre kommun”, som härom veckan arrangerades i Sjöbo kommunhus. (Vollsjö ingår i Sjöbo kommun.)

Varför hölls seminariet i Sjöbo? Förklaring: Sjöbo kommun ligger (med hjälp av företaget Teleservice) långt fram vad gäller att förse invånarna med bredband. Jag var där av eget intresse, för att jag bor och arbetar här. Men var fanns övriga journalister, de tekniskt kunniga IT-skribenterna? Ointressant eller var Sjöbo för långt bort från Kista och Stureplan?

Näringsdepartementet, Bredbandsforum och Digitaliseringsrådet, privata och kommunala bredbandsbolag, Stadsnätsföreningen med flera var representerade bland talarna. Jag noterade att regeringen beslutat att år 2020 ska 90 procent av Sverige ha tillgång till bredband med 100 megabits hastighet. Patrik Fältström, vår lokale nätexpert i världen, bosatt i Lövestad, påpekade försynt att han i över 20 år har hävdat att Sverige måste bygga bredband.

Har jag fel när jag tror att bredbandsutbyggnad är som när telefon och telegraf en gång byggdes ut i hela Sverige, eller när järnvägen knöt ihop städer med landsbygd och Sverige med världen? Nödvändigt för dagens och än mer morgondagens företagande och en viktig del av det där jag skrivit om förut men som sällan nämns numera, nämligen att ”hela Sverige ska leva”.

Om någon undrar varför den här krönikan publiceras på YA:s kultursidor och inte en ekonomisida så beror det på att många av de företag som i framtiden ska finnas på Storgatan i Vollsjö kommer att arbeta med kultur och nöje. Jag tänker mig en gata kantad av bokförlag, musikarrangörer, tidningsredaktioner, illustratörer… Alla kan sitta här och jobba, tack vare bredbandet.

Det tror jag, det kallas dröm. Så på skylten vid infarten ska det nog istället stå: ”Vollsjö – kulturföretagsbyn”.

(Ystads Allehanda 2011)

Klarinettisten som inte blev vid sin klarinett

YSTAD Är du morgonpigg? Jacques skakar på huvet och sätter sig vid bordet. Men han sover dåligt, säger han. Så du är ändå uppe på morgon? Oavsett om det är en biografi eller memoarbok (se bokens titelblad respektive baksida) som Jacques Werup har skrivit, så handlar ”Medan jag levde” om hans liv. Därför får också intervjun inledas personligt. Man mot man.

Jacques, du beskriver dig själv som ”en ganska ful pojke, vindögd och försedd med jättelika framtänder”. Ditt öknamn var ”Geten”. Men vad i… tänker intervjuaren. Den där charmören, som fortfarande har håret i behåll och svart är det också. Så hade man velat se ut!

– O, utbrister Jacques, det var gulligt sagt.

Foto: Adam Haglund.

– Så lustiga vi är, fortsätter han. Ja, både jag och du, tydligen. Och de flesta människor. Vi bär med oss vår mänsklighet, djupt inom oss. Synen på sig själv, vad och vem man tyckte att man var, det lever kvar och påverkar oss, livet igenom.

Det finns en dubbeltydig mening i boken: ”Jag minns ju vad jag minns.”

– Exakt så är det. Jag minns vad jag minns och har lust att minnas. En del av det kom med i boken, annat strök jag. Aldrig har jag arbetat så mycket som när jag skrev den här boken. Jag har använt rödpennan mer än någonsin.

Andra kan minnas samma händelser på andra sätt?

– Javisst, så är det också. Men jag har inte skrivit en memoar, poängterar (= rättar) Jacques, utan en självbiografi. Ja, det kan vara en hårfin gräns, men biografin är mindre anspråksfull. De som skriver memoarer brukar ha behov att manifestera sig, rada upp vad de åstadkommit i livet. Jag skriver nästan inte alls om mina yrkesmässiga turer, det handlar mer om existensen.

Fast nog innehåller boken också minnen från olika delar av hans yrkesliv. Nästan hela bredden finns med: jazzmusikern, poeten, den skönlitteräre prosaförfattaren, sångpoeten, den mer faktabaserade författaren…

Jacques Werup är matthandlarsonen som aldrig sålt en matta. Han var också den unge malmöitiske jazzklarinettisten som inte blev vid sin klarinett. Det är mycket ovanligt att svenska författare har en så spretig litterär och även musikalisk verksamhet. Varför blev det så här?

– Det beror på oviljan att anpassa mig och en lika stor vilja att tänja gränser, våga riskera att formen förändras och att man därmed tar ett steg vidare. Det är poesins fel, tror jag. I poesin är ingenting bestämt, man kommer aldrig fram, letandet är själva målet. Om jag vill vara någonting så är det poet.

Men, invänder intervjuaren, jag tror att ditt kulturella flersyssleri också har andra orsaker, som jag tänkte vi skulle reda ut. Så självkritisk som i den nya boken har du inte varit tidigare. Du redogör för dina sämre sidor, citerar din hustru som tyckte att du var ”tillgjord” på scen och synar dina – eventuella – litterära och musikaliska färdigheter.

Foto: Adam Haglund.

– Du kan ha rätt i det, jag har nog inte beskrivit mig så här förut. Jag är ju en dålig jazzmusiker, egentligen. Fast så bra som idag har jag aldrig spelat på mina blåsinstrument (klarinett och tenorsaxofon), jag tränar mer än någonsin. Och min hustru är min största kritiker.

– Du kan förresten ha rätt i bäggedera. Om man förringar sig själv för mycket, alltför många gånger, så kan det istället uppfattas som att man framhäver sig. Man verkar, som du säger, ”pompös”.

Och vad beror det på, att du försöker göra dig både mindre och större? Och att du hoppat från det ena till det andra litterära och musikaliska uttrycket. Jag tror det beror på förhållandet mellan far och son, att din pappa inte ville acceptera att du skulle ägna dig åt musik eller litteratur.

– Det är klart det gör. Även om jag inte tänker på det så handlar det förstås om det stora godkännandet. Att äntligen bli godkänd. Det är ju därför min far har så stor plats i boken.

Och nog accepterade han – ”godkände” – ditt livsval till slut. Så måste man väl se hans förtjusning över att han själv i sin äldsta höst fick stå på scenen som statist i ”Svansjön” på Malmö stadsteater.

– Javisst var det kul!

Du skriver mycket om åldrande, om den åldrande mannen: din pappa, dig själv och andra män. En ung kvinnlig läsare kanske tycker annorlunda, men jag som också är en åldrande man med sjukdomar och fel på kroppen (vad Jacques råkat ut för kan ni läsa i boken och vad jag lider av ska ni inte bry er om) tycker att Jacques Werup redogör för åldrandet, ganska sakligt, liksom konstaterar hur det är, men han självömkar inte.

– Nej, jag tror inte att jag ömkar, varken mig själv eller andra. Det åldern för med sig, tycker jag, är att man bättre förstår andra människor. Förut hade man sagt: ”Den där fan…” Nu tänker man: ”Jag är ju likadan själv.”

– Man blir mer förstående, får större medkänsla. Även om inte livet är lättare så blir ens egna beteende bättre. Sjukdom gör en mer vänligt inställd, om inte mot livet så mot andra människor.

Vi sitter på konditoriet i ”den lilla staden”, vid sidan om Mariakyrkan, och fikar medan vi pratar. ”Nu ska jag gå min dagliga runda i den lilla staden”, skriver Jacques Werup. I självbiografin återkommer han gång på gång till ”min lilla stad”. Några rader här, en halvsida där, någon enstaka gång flera boksidor i följd. Stycke för stycke och sida för sida kommer läsaren allt närmare ”den lilla staden” men aldrig riktigt nära. Som Jacques Werup också skriver: ”Idyllen i min lilla stad är helt igenom äkta, sammansatt av ett autentiskt livs alla motsägelser.”

– I mitt liv har jag pendlat mellan små och stora platser. Allra först var det Malmö, sen blev det Lövestad-Paris, nu är det Ystad. Det är en härlig stad med alla kommunikationer. Man stiger på tåget och åker från Ystad rätt in till incheckningsdisken på Kastrup.

Ystad är, skriver du, ”knappt mindre idyllisk än en större by”. Men ”den lilla staden” kan väl också bli som en liten by, i betydelsen ”en sluten stad” med få och små glipor utåt.

– Då får man själv öppna upp! Ystad är en behaglig ort, här är fantastiskt. Det finns många kosmopolitiska människor här omkring. Ja, motsatsen också. Men så är det ju. Ystad är en förort till mycket, till allt, till världen.

”Nu är det natt i den lilla staden. Det kan det vara i morgon också.” Så slutar Jacques Werups självbiografi.

(Ystads Allehanda 2010)

Gas och bananer

Är företagsledningarna så dumma och sturska att de inte lyssnar på råd eller har de så usla rådgivare? Fruktproducenten Dole och oljebolaget Shell är stora multinationella koncerner så nog måste de kunna få tag på kompetenta styrelseledamöter och affärsjurister.

Ett antal bananarbetare i Nicaragua stämmer Dole Food Company Inc. Arbetarna hävdar att de blivit sterila av bekämpningsmedlet som använts på bananplantagerna.  Fredrik Gerttens filmbolag i Malmö, WG Film, börjar dokumentera tvisten.         

När filmen – med titeln Bananas!* – ska visas på Los Angeles Film Festival lyckas Dole skrämma arrangören. Filmen tas ur tävlan (men visas ändå, vid sidan om). Då stäms Fredrik Gertten och hans filmbolag av Dole.

Svindyrt att bedriva en domstolsprocess i USA – lätt att skrämma skiten ur en liten filmare, trodde Dole. Men borde man inte ha inhämtat information om Gertten? Då hade man insett att han visserligen är en liten filmare men en ettrig jäkel som aldrig ger sig!

WG Film hade en försäkring som tar hand om en del kostnader och en jurist i USA anlitades. Processen blir allt mer offentlig. Svenska riksdagsmän till höger och vänster och den europeiska journalistfederationen kritiserar Doles försök att hindra yttrandefriheten, hamburgerkedjan Max slutar handla med Dole/Saba och en folkpartist uppmanar Malmö kommun att göra likadant.

Shell Exploration and Production AB ska provborra efter naturgas i en linje från Höganäs till Simrishamn samt vid Höllviken. Fast det uppger man inte utan inleder lite försiktigt med Lövestad, inte den mest inflytelserika orten i Sjöbo kommun. De lokala politikerna säger ja till provborrning.

Så det börjar bra för Shell – nu kommer misstagen. Ortsborna blir oroliga (vad händer med grundvattnet? ska det bli gruvhål?) och Shell ordnar en informationskväll. Ju mer oro desto mer informeras det. Shell annonserar i lokalpress och ber oroliga att höra av sig. Och för varje gång blir allt fler allt mer oroliga. Till sist säger Tomelillas politiker, till skillnad mot i Sjöbo, nej till provborrning.

Ska det vara så svårt att fatta att största möjliga tystnad gäller. Säg så lite som möjligt, det går över. Dole-filmen hade bara fått folk att rycka på axlarna och muttra ”Ännu ett sånt där jäkla multinationellt bolag” och inte heller hade det legat en broschyr från det nya skånska nätverket HEAVEN OR sHELL i postlådan.

Vad händer nu? Fredrik Gertten reser i och utom Europa för att presentera filmen och överallt slutar städer, kommuner och företag att köpa Doles frukter och grönsaker. Shells agerande har pekat på att det i slutänden inte är varje kommun eller ens region som beslutar om gasborrning i den lokala jorden – det gör Bergstaten, en statlig myndighet. När kommer den så kallade minerallagen att tas upp i Riksdagen, skrivas om och ge kommunerna mer inflytande?

Knappast de resultat som Dole och Shell ville ha.

(Krönika i Ystads Allehanda den 14 oktober 2009)