Etikettarkiv: Silo

Konstresa till Österlens fasader

Vilket glädjande stort intresse för konst det finns på Österlen, ja, i övriga Skåne och hela Sverige också för delen. Det räcker med att man skriver Kivik A… eller Street A… på facebook för att det stora svenska konstintresset – genast – ska brista ut.

Kivik Art, som öppnade någon vecka senare än planerat och i sommar inte mäktade med att uppföra det nya verket (Sol LeWitts ”9 Towers”), har det varit tyst om ett tag nu. Diskussionsvågorna om Street Art Österlen stormar däremot desto mer våldsamt.

Falkholt Ystad bloggen

Carolina Falkholts fasadmålning på Dragongatan i Ystad. 

I den här stilen går inläggen på facebook och twitter: ”Hemskt”, ” Grymt fult”, ”Att måla på hus är ju bara att förstöra”, ”Det där kunde mina barnbarn gjort bättre”, ”Industribyggnader är vackrast som de är”, ”Jag gillar inte graffiti”, ”Klotter”, ”Ska det vara konst?”, ”Klantigt målat”, ”Kvinnoförnedring” (om Carolina Falkholts målningar), ”Macho” (om Pink Lady), ”Jag vill inte bli pådyvlad detta!”, ”Offensiv visuell våldtäkt på den offentliga miljön”, ”Med en högtrycksspruta är det återställt”, ”Hur mycket kostar det?” och så vidare.

Till och med ett foto som jag la ut på facebook med den sen länge etablerade lokala konstnären Gittan Jönssons utsmyckning av en hisstrumma i Simrishamn med hennes återkommande motiv – dammsugerskan – utlöste en hetlevrad diskussion. Det var oväntat, det hade jag inte trott. Jag trodde alla skulle tycka att hennes dammsugerska var en vacker målning – till skillnad mot det andra ”klottret”.

Mona Kealah bloggen

Mona Kealah, en lada i Vallby.

Fast det bör påpekas att debatten både innehåller röster för och emot. De negativa är, såvitt jag kan se, dessutom i minoritet – men de syns och hörs mest – och de positiva rösterna i majoritet.

Litet konstordslexikon: Den moderna formen av graffiti blev stor i New York på 70-talet. Då handlade det om ornamenterade ”taggar” (signaturer) som olagligt och därför snabbt sprejades på tunnelbanevagnar. På 80-talet började graffitin få motiv. Klotter? Eventuellt tidiga ”taggar” men absolut inte de senare sprejmålningarna på murar och hus. Sprejkonst kunde man också säga, fast en av de mest kända graffitimålarna, Keith Haring, använde ju krita.

Street Art – eller gatukonst – är en vidareutveckling som omfattar skulpturer, installationer och lite vad som. Också street art skapas, liksom graffiti, oftast olagligt. Gatukonst blir till när, var och hur som helst.

Escif bloggen

Escifs skånsk-grekiska tallrik på silon i Östra Tommarp.

Så varken klotter, graffiti eller ens gatukonst är riktiga beskrivningar av de mural-, vägg- och fasadmålningar som ingår i Street Art Österlen. Här finns bygglov och projektet finansierades med bland annat statliga och kommunala pengar (från Postkodlotteriet, Kulturbryggan, Sparbanken Syd och Simrishamns kommun). Inte lika säljande men ett mer passande namn hade varit Ny offentlig konst på Österlen: utsmyckning och budskap.

Jag kör runt och tittar. Bilradion står på och plötsligt – som en kommentar till Street Art Österlen – repriseras ett gammalt radioprogram där konstnären Siri Derkert intervjuas. När hon 1961-62 gjorde utsmyckningar i form av ristningar i betong på Östermalms tunnelbanestation i Stockholm så skälldes också detta för ”klotter”.

Tomelilla 1

Pink Lady arbetar med sin stora tegelstenskvinna på en brandgavel i Tomelilla. 

Tomelilla 2 liten

Fatimas hand av Saadia Hussein på motsatta husgaveln i Tomelilla. 

Vissa av Street Art Österlens deltagande konstnärer har bakgrund i graffiti – andra inte. De använde sprejburkar, roller och pensel. Målade på fri hand, efter skisser eller med schabloner. Olika motiv och uttryck, också olika syn på väggens funktion: stanna upp och betrakta målningen (en konstutställning) eller se den i förbifarten (som en del av platsen)?

Mona Kealah (från Egypten) och Gustaf Engström (Sverige) har målat varsin vägg på en lada i Vallby. En bit från vägen, vilket fick Kealah att välja ett stort ansikte i olika skepnader, från ljusare till mörkare = människans egenskaper, som syns på håll. Engström tvingar en att köra in på en mindre väg för att betrakta hans gråvita, stormiga hav.

Gittan Jönsson

Gittan Jönssons dammsugerska på en hisstrumma i bostadsområdet Bruket i Simrishamn.

Liksom jag måste bromsa in, vända och stanna, annars är det omöjligt att se vad Olga Alexopoulous (Grekland) målat på en gavel i Hannas: ett (grekiskt?) bergslandskap och en runsten (som i Norden). Även Escif (Spanien) använde silon i Östra Tommarp som duk till sin fotorealistiska målning av en skånsk keramiktallrik (som krossats för Grekland). De klatschiga färgerna i Anthony Mills (USA/Sverige) popkonst syns från infarten till Vitaby – men motivet (Nina Simone, Aretha Franklin med flera afroamerikanska kvinnor i en rosa Lincoln) bör man köra nära och titta noga på.

Mellan två brandväggar i Tomelilla har Pink Lady (Ecuador/USA) och Saadia Hussein (Pakistan/Sverige) skapat ett världstorg, där västvärlden (en målning av en kraftfull tegelstenskvinna) och islam (symboliserad av Fatimas hand) möts och umgås. Gittan Jönssons dammsugerska är lika dekorativ och som politisk i storformat på en hisstrumma vid bostadshusen Bruket i Simrishamn. Nu har dammsugerskan dessutom blivit politisk på ännu ett sätt, för här ställer hon också en fråga – ja, kalla det krav – om de futtiga pengar som går till konstnärlig utsmyckning av nya bostadsområden.

Gustaf Engström liten

Gustafs Engströms stormiga, hav i gråskala.

I Borrby finns det mest graffitiaktiga. Ajja Bajja (Polen/Sverige), Elina Metso och Hets (bägge Sverige) med flera har gjort kollektiva, både groteska och realistiska målningar (som ”Råttkvinnan” och flickan med en stor rödbeta) på Lantmännens byggnad. Det kan se ut som om de – illegalt – tagit över och smyckat den stora, fula byggnaden med graffiti.

Mest fascinerande, spännande och intressant är grafittakonstnären Carolina Falkholt, som man kan ägna en hel dag åt. Börja med fjolårets fasad i Simrishamn, kör vidare till de nya fasadmålningarna i Ystad, avsluta med hennes utställning med namnet ”Associationsrikedom” på konstmuseet.

Borrby liten

”Råttkvinnan” och en flicka med stor rödbeta hos Lantmännens i Borrby.

En och ”samma” kvinna i olika positioner eller snarare ur olika vinklar. Vissa arga röster verkar bara se ett könsorgan men nog föreställer bilderna mer än så? Något annat? Känns inte kollisionen mellan sexuell lust och olust? Ja, tvång, våld och skändning. Det sköna blir vidrigt. Och vad menar Falkholt med att göra kvinnan till en matta på Ystads konstmuseum?

Notering: Ystad kommun, numera S-styrd, upplät inte mindre än två husväggar åt Carolina Falkholt utan att veta vilka motiv hon skulle måla väggarna. Rättare sagt, det kunde nog politikerna ana efter den uppståendelse som Falkholt orsakat med sin utsmyckning – också där en väggmålning – på en högstadieskola i Nyköping. Stadens politiker uppskattade inte resultatet. I Ystad frågade inte ens politikerna efter vad hon skulle måla. Carolina Falkholt fick fria konstnärshänder. För detta bör Ystads politiker ha en stor applåd.

Falkholt museet bloggen

Carolina Falkholts kvinno- och landskapsmatta på Ystads konstmuseum. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Street Art Österlen-favoriter:
1) Carolina Falkholts grafittakonst (från Simrishamn till Ystad)
2) Pink Lady: ”The Brick Lady” (Tomelilla)
3) Gittan Jönsson: ”Dammsugerskan” (Simrishamn)
4) Saadia Hussain: ”Fatimas hand” (Tomelilla)
5) Delat mellan Escif: ”Keramiktallrik” (Östra Tommarp) och Gustaf Engströms ”Storm” (Vallby)

Böcker:
Staffan Jacobson: Spraykonst – Graffiti från tecken till bild (1990) .
Gastman, Nelson, Smyrski: “Street World – Urban Art and Culture From Five Continents” (2007)
Mia Gröndahl: ”Gaza Graffiti” (2009)
Kolbjörn Guwallius: ”Sätta färg på staden” (2010)
Carlo McCormick: “Trespass – A History of Uncommissioned Urban Art” (2010)
Mia Gröndahl: “Revolution Graffiti” (2013)
Alan Ket: “Banksy – The Man, His Work And The Movement He Inspired” (2014)

(Något kortare version i Ystads Allehanda 2015)

Annonser

Konstnärliga och mänskliga kroppar

Mechthild Kalisky & Elisabeth Moritz
Corpus
Neon, Brösarp t o m 1 augusti

Tysk-svenskan Elisabeth Moritz och tysk-fransyskan Mechthild Kalisky träffades i Paris, där bägge hade ateljéer i stadsdelen Belleville. Också tidigare har de, vilket kan anas, ställt ut tillsammans. De arbetar inte alls med samma konstnärliga material men deras konst berör ändå varann. Det känns – även när det inte syns.

Ansikten av Elisabeth Moritz. Foto: Bengt Eriksson.

Elisabeth Moritz kommer emot mig så hastigt och i så stort format att jag nästan måste värja mig. De svävar mitt i det första gallerirummet: två stora, sönderklippta foton av hennes ansikte (och lite till). Nej, konsten attackerar mig inte – inte riktigt så. Men tänk att någon kommer fram på en bjudning och presenterar sig, högljutt och bestämt.

Direkt är jag mitt i utställningen, som styrs av Moritz medan Kalisky kompletterar och poängterar, ger ännu större tyngd åt utställningen. Strax, när jag börjar om och ser utställningen från början – de mindre, likadana eller snarare ”likadana” självporträtten, som också de klippts sönder, fast ännu mer, så att ansiktet upplösts och rämnat – då rämnar också styrkan. Bakom det framfusiga och starka, högljudda och bestämda, visar sig svagheten, oro och rädsla.

Självporträtt av Elisabeth Moritz. Foto från Neon.

Vid de tre mindre bilderna har Moritz lekt med det franska ordet ”Tumeur” (alltså tumör), som kan delas upp i två ord och då blir ”Tu meurs” (= du dör). Tre ännu mindre bilder, också sönderklippta, så där som när man viker ihop ett papper, klipper med sax och sen viker upp papperet igen. Resultatet blir som ett mönster. Jag får känslan av terapiverksamhet.

På väggen finns även flera stora, svartvita teckningar av trädgrenar och rottrådar. Tyckte jag, tills jag läste att verken heter ”Innanför min hud I-V”. Alltså blodådror, muskler, nerver och allt som håller ihop människans kropp. Men jag tycker ändå att jag ser en rot och en krona, bägge lika viktiga för människan som för trädet.

I nästa gallerirum kommer förklaringen – det handlar om Elisabeth Moritz själv, hennes sjukdomstillstånd. På väggen kan man läsa prosapoetiska tankar ur en dagbok från sjukdomstiden. Nej, jag vill inte citera. Det är så starkt att stå där och läsa hennes tankar, efter att ha sett bilderna. Det ska du också göra, själv.

Hon skriver om att sluta se – ja, sluta leva – för att sen se på nytt, som barnet kan ha sett något för allra första gången. Ja, ett enda citat då: ”Det jag ser nu KÄNNER jag.”

Blyskjortor av Mechthild Kalisky. Foto: Bengt Eriksson.

Nu börjar också Mechthild Kalisky att kommentera – med tyngd. Vilket jag menar ordagrant. På golvet ligger hennes skulpturala verk i rad: tio blyskjortor. Tungt bly som dessutom så effektivt skyddar och stänger ute – likt en skyddsväst mot beskjutning från skott och kulor såväl som tankar och idéer. De tio skjortorna blir en armé av uniformer som utsöndrar ”maskulinitet”.

Även de skulpturer som Kalisky ställer ut i silon (glöm för allt i världen inte att besöka den, silon ligger bakom själva galleriet) är tunga: tolv stycken cirka mans- och kvinnohöga vita marmorbitar från Carrara i Italien. På marmorn har Kalisky screenat foton av kvinnor som med händerna håller upp tyngden av sina bröst.

Serigrafier på marmor av Mechthild Kalisky. Foto: Bengt Eriksson.

”Le bruit que font les morts se retournent dans leur tombe” (på svenska: ”Ljudet från de döda när de vänder sig i graven”) är verkens gemensamma titel. Marmorn representerar mannens tunga, maskulina arbete medan kvinnans tyngd och börda är hon själv, hennes egen kropp. Ska jag tolka så? Att brösten – enbart – är en börda. På några marmorbitar har Mechthild Kalisky målat ett mensrött band. Ska jag också se det så?

En av serigrafierna på marmor. Foto: Bengt Eriksson.

I det runda rummets instängda luft – nej, jag har aldrig kunnat bestämma mig för om Neongalleriets silo känns som en gravkammare eller ett tempel – kippar musiken efter andan. Alex Vermeulen har gjort musik till Kaliskys skulpturer. Den låter exakt så: i andnöd. Några toner klinkar, musiken växer.

(Ystads Allehanda 2010)