Alltså vi bara måste åka och titta! utbrast jag och min hustru när Tove Jansson-utställningen premiäröppnade 2014 på konstmuseet Ateneum i Helsingfors. En stor jubileumsutställning, året då hon skulle ha fyllt 100.
Sen gick utställningen vidare till Millesgården i Stockholm och Göteborgs konstmuseum. Och vi utbrast, en gång och två gånger till: Vi måste åka och titta!
Men det blev aldrig av. Som så ofta: annat i livet kom emellan.
Självporträtt av Tove Jansson som ung gånger 3.
Nu har vi i alla fall varit och sett Tove Jansson-utställningen, den här gången kallad ”Kunst, kærlighed & mumitrolde”, hos konstföreningen Gammel Strand i Köpenhamn. Eller den danska versionen – det verkar nämligen som om utställningen anpassats efter lokalerna och även krympt en smula, undan för undan.
Att se Tove Jansson-utställningen i Köpenhamn (inte slut förrän i början av september) är ett måste om man gillar Mumintrollen och/eller är konstintresserad. Detta ska läsas ordagrant: man är lika med alla och måste betyder måste.
Utställningen sträcker sig över tre våningar och jag ska väl inte tala om för dig hur du bör se den. Fast om jag i förväg känt till utformningen så hade jag tagit mig an den danska utställningen enligt följande…
Självporträtt av en ung Tove Jansson som kvinna.
Jag hade gått direkt till rummet med oljemålningar, främst porträtt. Egentligen rummen, för det senaste självporträttet, av en äldre Tove Jansson, finns i ett rum bredvid.
Efter att ha stått där en lång stund – tittat, känt och tänkt – skulle jag ha fortsatt till väggen med de svartvita foton som hennes bror Per-Olov Jansson tog av Tove från 1940- till 80-talet, till exempel i baddräkt på en klippa i Finlands skärgård, i vida byxor med ryggen mot en spegel och samboparet Tove och Tuulikki med motorbåt vid deras karga klippö.
Också här kan man bli stående: låta minnet av de målade självporträtten möta – ja, krocka – med fotona. Och bli sorgsen, det går inte att undvika.
Se på de tidiga målningarna, från 30- och 40-talen. Ett av självporträtten – i topp och kjol – heter till och med ”Kvinna”. Så har hon målat sig själv: i sina försök att klä ut sig till kvinna. Men se hur Tove ändå, på varje målning, sträcker på halsen och missa inte heller hennes vidöppna ögon.
Också på en målning av ”Familjen” från andra världskriget – mamman och illustratören Signe, pappan och skulptören Viktor samt bröderna Lars och Per-Olov vid ett blodigt schackspel – sträcker Tove på halsen så att hon kan se bortom familjen.
Självporträtt av Tove Jansson som äldre kvinna.
Utanför är fel ord. Men hon är inte med, inte riktigt där, utan någon annanstans. Gå sen – nu – och jämför dessa unga, vilsna men starka självporträtt med målningen av den livsrödögda Tove Jansson (från 1975).
En annan tidig målning: ett stilleben med blommor i ett öppet fönster. Genom fönstret skymtar ett par figurer, lite otydligt men det verkar vara två kvinnor, som går nära ihop. De är målningens verkliga stilleben: fortfarande levande eller levande döda.
Varför visas inte många fler målningar av Tove Jansson på utställningen? Det finns ju så många fler att visa!
För att vara rättvis så visas också några abstrakta 60-talsmålningar – ett stormande hav, den förvittrade marken – men jag hade velat se de tidiga, paradisiska naturmålningarna, som mer eller mindre blev Mumindalen, de senare, förenklade målningarna och gärna exempel på muralmålningar.
Den målande Tove Jansson var och är fantastisk – ja, enastående. En skandal att hon nära nog fram till idag enbart varit känd för Mumintrollen (berättelserna, illustrationerna, tecknade serier och filmer).
Väggen med Per-Olov Janssons foton på sin syster.
Utställningen ”Kunst, kærlighed & mumitrolde” domineras av de sistnämnda. Det kan jag förstå.
Den stora publiken vill förstås se teckningarna, de är många, främst svartvita men också i färg, av Muminmamman och Muminpappan, Snorkfröken, Lilla My och så vidare. De yngsta besökarna skutar nog förtjust omkring bland träden i Mumindalen och målar egna Mumintroll.
Men jag kan väl ändå tycka att det är att smalna av och förminska en stor konstnär?
Av Muminteckningarna (tror jag vågar hävda att Tove Jansson skapade Muminfamiljen som ett sätt att hantera känslorna för sin egen familj, det var på 30-talet, först 1947 började Mumin publiceras) tycker jag mest om de svartvita med mycket svärta.
Då blir teckningarna mer än illustrationer; de är konst. Mumin når bortom sin egen dal, ut till hela världen och livet, ut- som invärtes.
Här finns också flera fina förarbeten – skisser – till Mumin. Som raden med tuschskissade Hemuler: en kvinnlig Hemul som förändras tills hon blir Tove Jansson själv.
(YA/KB/TA 2017)
Erikssons kultursidor 