Etikettarkiv: Simrishamns kommun

Konstresa till Österlens fasader

Vilket glädjande stort intresse för konst det finns på Österlen, ja, i övriga Skåne och hela Sverige också för delen. Det räcker med att man skriver Kivik A… eller Street A… på facebook för att det stora svenska konstintresset – genast – ska brista ut.

Kivik Art, som öppnade någon vecka senare än planerat och i sommar inte mäktade med att uppföra det nya verket (Sol LeWitts ”9 Towers”), har det varit tyst om ett tag nu. Diskussionsvågorna om Street Art Österlen stormar däremot desto mer våldsamt.

Falkholt Ystad bloggen

Carolina Falkholts fasadmålning på Dragongatan i Ystad. 

I den här stilen går inläggen på facebook och twitter: ”Hemskt”, ” Grymt fult”, ”Att måla på hus är ju bara att förstöra”, ”Det där kunde mina barnbarn gjort bättre”, ”Industribyggnader är vackrast som de är”, ”Jag gillar inte graffiti”, ”Klotter”, ”Ska det vara konst?”, ”Klantigt målat”, ”Kvinnoförnedring” (om Carolina Falkholts målningar), ”Macho” (om Pink Lady), ”Jag vill inte bli pådyvlad detta!”, ”Offensiv visuell våldtäkt på den offentliga miljön”, ”Med en högtrycksspruta är det återställt”, ”Hur mycket kostar det?” och så vidare.

Till och med ett foto som jag la ut på facebook med den sen länge etablerade lokala konstnären Gittan Jönssons utsmyckning av en hisstrumma i Simrishamn med hennes återkommande motiv – dammsugerskan – utlöste en hetlevrad diskussion. Det var oväntat, det hade jag inte trott. Jag trodde alla skulle tycka att hennes dammsugerska var en vacker målning – till skillnad mot det andra ”klottret”.

Mona Kealah bloggen

Mona Kealah, en lada i Vallby.

Fast det bör påpekas att debatten både innehåller röster för och emot. De negativa är, såvitt jag kan se, dessutom i minoritet – men de syns och hörs mest – och de positiva rösterna i majoritet.

Litet konstordslexikon: Den moderna formen av graffiti blev stor i New York på 70-talet. Då handlade det om ornamenterade ”taggar” (signaturer) som olagligt och därför snabbt sprejades på tunnelbanevagnar. På 80-talet började graffitin få motiv. Klotter? Eventuellt tidiga ”taggar” men absolut inte de senare sprejmålningarna på murar och hus. Sprejkonst kunde man också säga, fast en av de mest kända graffitimålarna, Keith Haring, använde ju krita.

Street Art – eller gatukonst – är en vidareutveckling som omfattar skulpturer, installationer och lite vad som. Också street art skapas, liksom graffiti, oftast olagligt. Gatukonst blir till när, var och hur som helst.

Escif bloggen

Escifs skånsk-grekiska tallrik på silon i Östra Tommarp.

Så varken klotter, graffiti eller ens gatukonst är riktiga beskrivningar av de mural-, vägg- och fasadmålningar som ingår i Street Art Österlen. Här finns bygglov och projektet finansierades med bland annat statliga och kommunala pengar (från Postkodlotteriet, Kulturbryggan, Sparbanken Syd och Simrishamns kommun). Inte lika säljande men ett mer passande namn hade varit Ny offentlig konst på Österlen: utsmyckning och budskap.

Jag kör runt och tittar. Bilradion står på och plötsligt – som en kommentar till Street Art Österlen – repriseras ett gammalt radioprogram där konstnären Siri Derkert intervjuas. När hon 1961-62 gjorde utsmyckningar i form av ristningar i betong på Östermalms tunnelbanestation i Stockholm så skälldes också detta för ”klotter”.

Tomelilla 1

Pink Lady arbetar med sin stora tegelstenskvinna på en brandgavel i Tomelilla. 

Tomelilla 2 liten

Fatimas hand av Saadia Hussein på motsatta husgaveln i Tomelilla. 

Vissa av Street Art Österlens deltagande konstnärer har bakgrund i graffiti – andra inte. De använde sprejburkar, roller och pensel. Målade på fri hand, efter skisser eller med schabloner. Olika motiv och uttryck, också olika syn på väggens funktion: stanna upp och betrakta målningen (en konstutställning) eller se den i förbifarten (som en del av platsen)?

Mona Kealah (från Egypten) och Gustaf Engström (Sverige) har målat varsin vägg på en lada i Vallby. En bit från vägen, vilket fick Kealah att välja ett stort ansikte i olika skepnader, från ljusare till mörkare = människans egenskaper, som syns på håll. Engström tvingar en att köra in på en mindre väg för att betrakta hans gråvita, stormiga hav.

Gittan Jönsson

Gittan Jönssons dammsugerska på en hisstrumma i bostadsområdet Bruket i Simrishamn.

Liksom jag måste bromsa in, vända och stanna, annars är det omöjligt att se vad Olga Alexopoulous (Grekland) målat på en gavel i Hannas: ett (grekiskt?) bergslandskap och en runsten (som i Norden). Även Escif (Spanien) använde silon i Östra Tommarp som duk till sin fotorealistiska målning av en skånsk keramiktallrik (som krossats för Grekland). De klatschiga färgerna i Anthony Mills (USA/Sverige) popkonst syns från infarten till Vitaby – men motivet (Nina Simone, Aretha Franklin med flera afroamerikanska kvinnor i en rosa Lincoln) bör man köra nära och titta noga på.

Mellan två brandväggar i Tomelilla har Pink Lady (Ecuador/USA) och Saadia Hussein (Pakistan/Sverige) skapat ett världstorg, där västvärlden (en målning av en kraftfull tegelstenskvinna) och islam (symboliserad av Fatimas hand) möts och umgås. Gittan Jönssons dammsugerska är lika dekorativ och som politisk i storformat på en hisstrumma vid bostadshusen Bruket i Simrishamn. Nu har dammsugerskan dessutom blivit politisk på ännu ett sätt, för här ställer hon också en fråga – ja, kalla det krav – om de futtiga pengar som går till konstnärlig utsmyckning av nya bostadsområden.

Gustaf Engström liten

Gustafs Engströms stormiga, hav i gråskala.

I Borrby finns det mest graffitiaktiga. Ajja Bajja (Polen/Sverige), Elina Metso och Hets (bägge Sverige) med flera har gjort kollektiva, både groteska och realistiska målningar (som ”Råttkvinnan” och flickan med en stor rödbeta) på Lantmännens byggnad. Det kan se ut som om de – illegalt – tagit över och smyckat den stora, fula byggnaden med graffiti.

Mest fascinerande, spännande och intressant är grafittakonstnären Carolina Falkholt, som man kan ägna en hel dag åt. Börja med fjolårets fasad i Simrishamn, kör vidare till de nya fasadmålningarna i Ystad, avsluta med hennes utställning med namnet ”Associationsrikedom” på konstmuseet.

Borrby liten

”Råttkvinnan” och en flicka med stor rödbeta hos Lantmännens i Borrby.

En och ”samma” kvinna i olika positioner eller snarare ur olika vinklar. Vissa arga röster verkar bara se ett könsorgan men nog föreställer bilderna mer än så? Något annat? Känns inte kollisionen mellan sexuell lust och olust? Ja, tvång, våld och skändning. Det sköna blir vidrigt. Och vad menar Falkholt med att göra kvinnan till en matta på Ystads konstmuseum?

Notering: Ystad kommun, numera S-styrd, upplät inte mindre än två husväggar åt Carolina Falkholt utan att veta vilka motiv hon skulle måla väggarna. Rättare sagt, det kunde nog politikerna ana efter den uppståendelse som Falkholt orsakat med sin utsmyckning – också där en väggmålning – på en högstadieskola i Nyköping. Stadens politiker uppskattade inte resultatet. I Ystad frågade inte ens politikerna efter vad hon skulle måla. Carolina Falkholt fick fria konstnärshänder. För detta bör Ystads politiker ha en stor applåd.

Falkholt museet bloggen

Carolina Falkholts kvinno- och landskapsmatta på Ystads konstmuseum. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Street Art Österlen-favoriter:
1) Carolina Falkholts grafittakonst (från Simrishamn till Ystad)
2) Pink Lady: ”The Brick Lady” (Tomelilla)
3) Gittan Jönsson: ”Dammsugerskan” (Simrishamn)
4) Saadia Hussain: ”Fatimas hand” (Tomelilla)
5) Delat mellan Escif: ”Keramiktallrik” (Östra Tommarp) och Gustaf Engströms ”Storm” (Vallby)

Böcker:
Staffan Jacobson: Spraykonst – Graffiti från tecken till bild (1990) .
Gastman, Nelson, Smyrski: “Street World – Urban Art and Culture From Five Continents” (2007)
Mia Gröndahl: ”Gaza Graffiti” (2009)
Kolbjörn Guwallius: ”Sätta färg på staden” (2010)
Carlo McCormick: “Trespass – A History of Uncommissioned Urban Art” (2010)
Mia Gröndahl: “Revolution Graffiti” (2013)
Alan Ket: “Banksy – The Man, His Work And The Movement He Inspired” (2014)

(Något kortare version i Ystads Allehanda 2015)

Annonser

Lundell bor långt ifrån Kivik Art

”Lundell vann striden om betongtorn”, så löd rubriken i Svenska Dagbladet. ”Ulf Lundell vinner skulpturstrid”, rubriksatte Dagens Nyheter. ”Lundell vann i domstol – tornet måste rivas”, stod det i Kvällsposten.

Men, för att uttrycka det enkelt, det stämmer inte. Det är ingen riktig beskrivning av Ulf Lundells evighetsstrid mot Kivik Art Centre i allmänhet och i synnerhet Antony Gormleys och David Chipperfields så kallade ”torn”. Hur vore det med lite källkoll?

”Sculpture for the Subjective Experience of Architecture”, som är tornets krångligare namn, består av tre delar: Grottan, Scenen och Utsiktstornet. Som närmsta granne med Kivik Art har Ulf Lundell i flera omgångar vänt sig till domstol och ifrågasatt om det kan vara lagligt att uppföra ett 16 meter högt betongtorn i naturen på Lilla Stenshuvud.

Tidningarnas rapporter gäller det senaste domstolsutslaget om det tillfälliga bygglov som Simrishamns kommun har utfärdat. Det är ”oklart hur länge konstverken faktiskt ska stå uppställda på sina nuvarande platser”, menar mark- och miljödomstolen. Därför blir det omöjligt med – just – tillfälligt bygglov.

Film med/om Antony Gormleys så kallade ”torn” och andra arkitekturskulpturer på Kivik Art.

Om man hårdrar så kan man hävda att ”Ulf Lundell vann” men domstolens beslut handlar alltså om att kommunen inte kan ge ett ”tillfälligt” bygglov till Kivik Art. Observera nyckelordet ”tillfälligt” och betänk ordets, kommunens och Kivik Arts fortsatta möjlighet: permanent. Dessutom kan Kivik Art överklaga till ännu en instans – fast då krävs att målet är prejudicerande.

Slutsats: som mest en delseger alternativt delförlust men matchen Ulf Lundell versus Kivik Art är långtifrån avgjord. Den här striden har (tro det eller ej) pågått i cirka sju år och kan fortsätta i två, tre, fyra – ja, vem vet hur många ytterligare år.

Det började redan 2007, då Kivik Art Centre invigdes. Ett av de första skulpturala verken var en ”betongram” (designad av norska arkitektbyrån Snøhetta) på åkern mellan Lilla Stenshuvud och Ulf Lundells gård. Han klagade: betongramen störde utsikten. Kivik Art gick honom till lags och tog bort ramen.

Året efter, alltså 2008, uppfördes det som i folkmun fått heta ”tornet” och domstolsvandringen inleddes. Ulf Lundells första klagan gällde att betongtornet saknade bygglov. Simrishamns kommun tyckte inte det behövdes. Efter att ha vandrat den långa rättsliga vägen – Länsstyrelsen, Förvaltningsrätten, Kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen – så ”vann” Lundell. Det krävdes bygglov. Då utfärdades ett preliminärt bygglov och vandringen genom rättssystemet började om på nytt.

Dementi av några myter: Nej, det går inte att stå uppe i Gormleys torn och se in hemma hos Ulf Lundell, inte ens med en stark kikare. Det kan några tusen Kivik Art-besökare intyga. Däremot ser man ju hans hus (eftersom Lundell talat om var han bor).

Kivik Art Centre ligger inte inom Stenshuvuds nationalpark utan på privat mark. Allemansrätten gäller men om man kritiserar Kivik Art så ifrågasätter man samtidigt en privat markägares rätt att bestämma över sin egendom. Inte heller kan ordet svartbygge användas. Verken har uppförts efter kontakt med och godkännande av kommunen.

Vad händer nu? En detaljplan håller på att utarbetas med syfte att Kivik Art Centre ska kunna bygga stipendieateljéer för arkitekter och konstnärer. Inte säkert att Kivik Art får prövningstillstånd men oavsett skulle en överklagan av mark- och miljödomstolens beslut ger mer tid att arbeta med detaljplanen. När den är klar så kommer Simrishamns kommun att utfärda – permanent – bygglov.

Även om Lilla Stenshuvud är privat mark så råder landskapsbildsskydd för området. Länsstyrelsen kan ha vissa invändningar men några sådana har faktiskt inte framförts i samband med det tillfälliga bygglovet. Sen klagar Lundell och överklagandena vandrar – än en gång – genom rättsinstanserna. Till sist slås det fast att det var rätt att ge bygglov till Kivik Art. Det är vad jag tror.

Ulf Lundell gillar inte betong i naturen. Medan jag tycker att betongen smälter in lika oväntat som fint i naturen på Lilla Stenshuvud. Om jag varit han så hade jag inte haft ett dugg emot att se Gormleys torn genom fönstret. Och kolla, vid sommarens besök på Kivik Art. Lundell må vara granne – men det är ett stort fält mellan hans hus och tornet. Han bor såååå långt ifrån Kivik Art.

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2014)