Dem som kritikernas blickar gått förbi

Det blev ett sorgligt besök på Karinholm i Vik. Meningen var att Karin Sverenius (1950-2017) skulle fortsätta att måla och ställa ut i sin kombinerade ateljé och konsthall. Men så dog Karin också, inte långt att efter att Ingvar Holm, hennes make, hade gått bort.

Under en helg kunde man en sista gång se hennes målningar på Karinholm, som nu ska säljas. Fast det finns ännu en chans att tyitta på målningarna, till och med den 17 december visas de på konstmuseet Ars Divina i Bjärnum. Och jag hoppas att hennes fascinerande, så olika och varierade självporträtt den här gången hänger duk vid duk.

Karin Sverenius var ju högst personligt närvarande i sin konst. Särskilt självporträtten blir en självbiografi. Tråkigt att hon inte fick den uppmärksamhet hon var värd. Jag, som inte är konstkritiker utan blott konstbetraktare och journalist, har aldrig förstått att en konstnär kan vara hur bra som helst men ändå bli förbisedd av konstkritiker och gallerister.

Charlotte Johannesson betraktar sina datorverk under tiden med Digitalteatern på 80-talet. Foto: Birgitta Olsson

Moki Cherry (1943-2009), också hon delvis verksam i Skåne, är ett liknande exempel. Det smärtade Moki rätt igenom hela livet att hennes konst – tygapplikationer, foto- och bildkollage, ett slags tavelskulpturer – aldrig riktigt uppmärksammades och togs på allvar. Men Moderna Museet i Stockholm ägnade ju en utställning åt Moki Cherry? Jovisst, efter att hon dött.

Därför blev jag så glad för att Elisa Halvegård, som i skymundan, lite vid sidan om, varit konstnär i Malmö sen 70-talet, fick en egen vägg när temautställningen ”Malmö brinner” sammanställdes på Moderna Museet/Malmö. Äntligen! utropade jag. Elisa har gått från grafiska till broderade bilder och även målningar, alltid lika personligt verklighetsdrömska och så pyttesmå att man får lägga näsan emot för att se alla detaljer i en bild.

Också glädjande att nu i veckan gå omkring på Malmö konsthall och konstatera att Charlotte Johannesson, från Malmö och numera Skanör, börjat uppmärksammas i eget namn och inte enbart som en del av sin konstnär till man, alltså Sture Johannesson. Nog var det på tiden, för att uttrycka det milt.

Från Charlotte Johannessons utställning på Malmö konsthall: ett porträtt av Joseph Beuys flimrar fram på datorskärmen. Foto: Bengt Eriksson 

Det började med att Mats Stjernstedt, chef för Malmö konsthall, valde Charlotte Johannesson som en av de nordiska konstnärerna på årets Venedigbiennal. Jag fick gnugga mig i ögonen och titta en extra gång innan jag kunde tro att det stämde.

Trippelutställningen ”Ressure/Imprint” på Malmö konsthall (Charlotte Johannesson, Ester Fleckner och Ruth Wolf-Rehfeldt) visar att Stjernstedt menar allvar med att lyfta fram hennes konst från skiftet mellan 1970- och 80-talen, då Charlotte gick från textil- till datorverk.

Fast för mig pågår Charlottes (och Sture) Johannessons utställning mest hela tiden. Det har den gjort sen tidigt 80-tal. På väggarna i vårt hus hänger några affischer/stora tryck med Digitalteaterns datorbilder: tre porträtt av David Bowie, Bob Dylan och Boy George (sistnämnda bild blev omslag på ett nummer av rocktidningen Schlager).

Digitalteatern var namnet som Charlotte och Sture Johannesson använde när de började skapa bilder med hjälp av den dator, Apple II Plus, som de bytte till sig mot ”I´m No Angel”, en av Charlottes vävnader. Förresten var det nog snarare så att Digitalteatern fick hjälpa Appledatorn. För Charlotte (och Sture) Johannessons bilder gick egentligen inte att göra på en dator.

239 pixlar gånger 192 och åtta färger. Under åren har jag bytt åsikt om dessa pionjärbilder inom datorkonsten. De var först klatschiga popbilder i tiden och sen daterades de av den snabba datorutvecklingen till dokumentationer av tidiga, primitiva datorer. Nu – ja, inte förrän idag – begriper jag vad de är: enastående konstverk.

De överstora pixlarna kunde vara grovt garn och tygremsor. David Bowie-, Bob Dylan- och Boy George-bilderna är ju vävnader. De har ”bara” förts över från vävstol till dator. Utställningen på konsthallen i Malmö poängterar just den känslan.

Charlotte Johannessons textila verk (med motiv som Musse Pigg och utropet ”Drop Dead”) flankerar ett bord med sex datorskärmar där bildspel flimrar förbi (bland annat porträtt av Joseph Beuys, David Bowie, Victoria Benedictsson, Ulrike Meinhof och Sture Johannesson). Runt hörnet hänger två långa rader med datorgrafik: bilder skapade i och utskrivna från dator.

Det kunde vara popkonst. Men bildernas populärmotiv betraktas lite från sidan, ur en annan vinkel. Jag går närmare, allt närmare och närstuderar bilderna. De är ju liksom rutmönstrade. Som om bilderna broderats på aidaväv.

3 X kultur

1. Layout. Apropå datorpionjärer minns jag när Unni Drougge, nu författare och redaktör för Kvinnotryck, satt i en gammal skola i Buus (en bit norrom Vollsjö) och layoutade Magazin April på en Appledator med liten svartvit skärm. Men Unni layoutade i färg! Det färgrika resultatet, som inte syntes förrän tidningen tryckts, skapade Unni i sitt huvud.

2. Målningar. For till Lövestad för att se en utställning med Stig Åke Stålnacke, journalist och konstkritiker innan han började måla, på Galleri Gimlelund. Riktigt uppiggande! Stålnackes tidigare mörka målningar visar nu yttre och inre landskap där mörkret lättas upp av ljusare akrylfärger. Också flera figurativa, låt säga, allmogemålningar.

3. Än mer konst. Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn har skapat en aldrig tidigare visad Yoko Ono-utställning. Frågor, budskap och tankar som Yoko spritt i tryck och på stortavlor sattes ihop till utställningen ”Transmission”, som börjar i konsthallen för att sen sprida sig ut på stan: till caféer, tidningar, radio, frimärken… Måste ju kollas in!

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

The Digital Theatre

Sture Johannesson har samma spjuverglimt i ögat som min busunge därhemma, Moa, 5 år, när hon kommit på nåt extra roligt.

Han är det närmaste en Frank Zappa (den amerikanske musikern) och en Robert Crumb (serietecknaren) vi har i Sverige. En Bill (i Richmal Cromptons böcker) eller en Pigge alternativt Gnidde (seriefigurerna) i den svenska konsten.

Sture Johannesson. Foto: Birgitta Olsson.

Det är som om Sture Johannesson inte kan låta bli att om och om igen utsätta kulturetablissemanget och den s k goda smaken för bustricks.

– Ja, det är ju det som är allra roligast, flinar Sture.

– Njaaaaaaa, invänder Ann-Charlotte, att göra bilderna tycker jag nog är roligast.

Sture Johannesson har också en annan specialitet: att strö omkring sej aforismer, eller moderna ordspråk, eller varför inte reklamslogans. Korta, kärnfulla, elaka och roliga sentenser som talar om vad han tycker om kultur och kulturpolitik.

Som när han på en fest träffade Ulla Sandell, denna malmöitiska och socialdemokratiska kulturpolitiker, som blivit världsberömd i hela Sverige för sina bråk med såväl fria teater- och musikgrupper som nu senast skådespelarna vid Malmö stadsteater.

– Digitalteatern, frågade Ulla Sandell, vad är det?

– Digitalteatern, svarade Sture Johannesson, är en fri teatergrupp i din smak. En fri teatergrupp utan en enda skådespelare som kan börja bråka.

Digitalteatern – eller The Digital Theatre, som det står på firma logotypen med de två ”gubbarna”, den ena positiv (+) och den andra negativ (-) och sur – det är det, som Sture och Ann-Charlotte arbetar med idag, 1983.

Charlot Johannesson. Foto: Birgitta Olsson.

Första gången jag hörde talas om Digitalteatern var när jag för drygt två och ett halvt år sen hälsade på hemma hos konstnärerna Sture och Ann-Charlotte Johannesson i Malmö.

Ivrig som ett barn som släppts lös i en godisaffär förevisade Sture de enstaka dataapparaterna (den första datan bytte de till sej mot en av Ann-Charlottes vävar) och TV-monitorerna som stod i ett rum av lägenheten. Han knackade fram texter och ritade på bildskärmen, då fortfarande bara i svart/vitt, stoppade in en piratkopia av ett amerikanskt dataspel om haveriet vid kärnkraftverket Three Mile Island och berättade om Digitalteaterns storslagna framtid: om datagrafik, vinjetter och trailers till TV-program.

– Målet, sa han, är att göra 30 sekunders reklam för Volvo på sattellit-TV.

Det lät alldeles fantastiskt alltihop. Jag fattade knappt hälften och trodde nog inte på mer än en fjärdedel. Men jag minns att han pekade på SAF-broschyren ”Skapande eller bevakande Sverige” och sa:

– Jag har ju trott att det är konsten det finns plats för kreativitet och experiment. Men nu har jag försökt få pengar från KRO (Konstnärernas Riksorganisation), Statens Konstråd och Konstnärsnämnden. De kunde väl åtminstone visa lite intresse. Men inte, allihop är de lika konservativa.

– Så jag har börjat undra. Det kan väl inte vara så att SAF har rätt? Att konstnärerna och deras organisationer, de är det bevakande Sverige? Och att industrin och de kommersiella krafterna i själva verket är det skapande, progressiva Sverige?

Foto: Birgitta Olsson.

Nu – 1983 och alltså två år senare – har Digitalteatern vuxit ur Johannessons lägenhet och flyttat in i egna lokaler tvärs över farstun i samma hus.

Nu kan Sture Johanesson titulera sej direktör för AB Digitalteatern och apparaterna – dataapparater, bildskärmar, videokameror och videbandspelare, skrivare m m – fyller upp två rum.

Hur mycket har det kostat?

– Inklusive Ann-Charlottes och mina levnadsomkostnader rör det sej om ungefär en och en halv miljon.

Och varifrån har pengarna kommit?

– Från STU (Styrelse för teknisk utveckling). Med hjälp av intyg från STU har jag också fått banklån.

Och så kan Sture inte låta bli att tillägga:

– När jag skrev till Statens kulturråd svarade dom: ”Det var en bra idé. Den ska vi stoppa.” När jag var över i ”datadalen” Silicon Valley i Kalifornien sa dom också: ”Det var en jättebra idé.” Men sen frågade dom: ”How much money do you need?”

– Också STU förstod att man idé var praktiskt genomförbar. Att smådatorerna är framtidens data, att smådatorer förmår lika mycket som stordatalaboratorierna. Och det vet ju alla som arbetar med data. Men ingen hade vågat försöka.

Foto: Birgitta Olsson.

Hittills är det Ann-Charlotte – eller Charlot, som hon kallar sej när hon gör databilder – som stått för Digitalteaterns bildskapande. Sture har stått för systemuppbyggandet och utprovandet av ”digitalteaterkonceptet”.

Charlot arbetar antingen med utgångspunkt från ett foto eller en annan bild. De överförs till dataskärmen genom en videokamera eller också ritar hon direkt på skärmen.

Ljuspennan är hennes pensel, bildskärmen hennes duk. Genom att trycka ner en tangent på datamaskinen kan hon sekundsnabbt växla mellan två varianter av samma bild.

”Ska den där flaskan vara så lång?” Ett tryck på tangenten. ”Jo, kanske.” Tryck. ”Näää, det tror jag inte ändå.”

”Och vilken färg ska adresslappen ha?”

Charlot för med ljuspennan över datapaletten som ligger bredvid datan och adresslappen fylls med lila färg.

”Nja”, mumlar hon för sej själv. ”Grön, då…” Bildskärmen försvinner från bildskärmen, men kommer strax tillbaka. Nu fylls adresslappen med grön färg. Sen prövar hon gul, röd, ljusare röd…

Med en så kallad ”bit stick” kan hon vrida bilden: ställa den på kant eller snett eller vända den upp och ner.

Charlot lutar sej tillbaka. Lägger huvudet på sned. Betraktar bilden på bildskärmen. Först en variant, sen en annan. ”Mmmmmmmmm”, mumlar hon, ”det kan kanske bli bra.”

Boy George. The Digital Theatre. Apple II Computer Graphics Studio 1983, 70×100 cm. @ & signed by Charlotte & Sture.

En svartvit arbetskopia knackar skrivaren fram. En arbetskopia i färg kan hon få från polaroidkameran, som helt enkelt fotograferar av bildskärmen. Ungefär en minut tar det.

Den färdiga bilden kan tas fram i två olika former. Antingen ”tecknad” av skrivaren, eller ritaren kan man väl säga eftersom den ju ritar. På kommando från datan ritar den en färg i taget. Eller också kan Charlot fotografera av bildskärmen och få bilden på en färgdia.

Den bild hon tycker är bäst sparar hon på en diskett, en liten digital inspelningsskiva, som stoppas in och förvaras i artoteket: det säkra kassaskåpet.

Sture visar arbetet med den reklamtrailer som presenterade Digitalteatern på Datadagarna i Linköping i juni. För första gången visade Digitalteatern sej på den kommersiella marknaden.

David Bowie. The Digital Theatre. Apple II Computer Graphics Studio 1983, 70×100 cm. # & signed by Charlotte & Sture.

Charlots datagrafik är första steget. Andra steget är trailern – rörliga bilder. Tredje och återstående steget är musiken, som Göran Weihs arbetar med i musikstudion.

Allt i ett. ”Kan du tänka tanken, kan du också göra det.” Det är det Sture Johannesson menar med ”digitalkonceptet”. Digitalteatern ska kunna göra både bild och ljud till t ex en TV-signatur, en digital teaterföreställning, en rörlig firmalogotype eller en TV-commersial.

– I Digitalteatern är den traditionella grafiken – t ex träsnitt, litografi och torrnålsgravyr – museal. Om inte grafikerna skaffar sej nya uttrycksformer kommer dom snart att hamna på Skansen, säger både Sture och Ann-Charlotte. Hade inte det här dykt upp, tillägger f d textilkonstnärinnan Ann-Charlotte, hade jag helt slutat göra bilder.

– Det roliga med datagrafiken är att man hela tiden gör saker man inte gjort förut. Man känner sej som vetenskapsman och konstnär på samma gång.

Bob Dylan. The Digital Theatre. Apple II Computer Graphics Studio 1983, 70×100 cm. Galerie Green, Malmö.

– Vi ville inte heller reduceras till signerare av överskottsmaterial från stordatalaboratorierna, säger Sture. Gå till en programmerare och säga: ”Kan du göra si och så.” Och programmeraren gör en databild, som konstnären signerar.

– Så görs fortfarande den mesta datakonsten och så arbetade jag på IBM i början av 70-talet. Det var då jag insåg att man som datagrafiker måste äga och ha kontroll över sina arbetsredskap. Själv kunna tekniken.

Hur ser Digitalteaterns framtid ut – hur kommer den att arbeta om ett par år?

– Nu måste vi börja marknadsföra oss. Vi behöver en säljare som kan skaffa jobb.

– Det är förstås en rolig ploj när jag säger att målet för Digitalteatern är att göra 30 sekunders reklam för Volvo som sänds över Europa via satellit-TV. Men det är också allvar. I slutet av 70-talet gick konstnärer i demonstrationståg och protesterade mot att fabriker las ner. Men det var ju för sent. Varför inte gå in ett steg tidigare?

– Om en konstnär kan hjälpa svenska företag att öka exporten hjälper han också till att trygga jobben. Konstnären kan kanske t o m bidra till att skapa fler arbeten i Sverige. Det är väl ett bevis på samhällsengagemang och samhällsansvar.

Foto: Birgitta Olsson.

Om vi blickar ännu längre in i framtiden – hur kommer framtidens konstnärer att använda datan?

– Vi i vår generation kan bara nosa på framtiden, anser Sture. Nästa generation – dagens unga ”game freaks” och ”hackers” – bland dom finns de första datagenierna som kommer att använda datan på helt fantastiska och oväntade sätt.

– Samma sak med musikstudion, säger Göran Weihs. Digitaleaterns musikstudio har kostar ungefär 150 000 kronor. Om fem år kan man kanske skaffa en liknande studio för 50 000, om tio år för 30 000. Och då kommer det att finnas fem, tio, tjugo digitala inspelningsstudios bara i Skåne.

– Det, tillägger Sture, är själv kärnan i min idé om Digitalteatern: att sprida kunskapen om data. Det är viktigt att inte bara de stora institutionerna förfogar över apparaterna, som gör det möjligt att framställa bild och ljud med hjälp av data.

– Jag vågar påstå att Digitalteatern är unik – inte bara i Sverige utan i hela Europa. Det vi gör i Digitalteatern – på små billiga datorer, samma datorer som används för bokföring – det har tidigare bara kunnat göras i stordatalaboratorier, som kostat tio gånger så mycket.

(Upp & Ner 1983)