Etikettarkiv: Ulrike Meinhof

Dem som kritikernas blickar gått förbi

Det blev ett sorgligt besök på Karinholm i Vik. Meningen var att Karin Sverenius (1950-2017) skulle fortsätta att måla och ställa ut i sin kombinerade ateljé och konsthall. Men så dog Karin också, inte långt att efter att Ingvar Holm, hennes make, hade gått bort.

Under en helg kunde man en sista gång se hennes målningar på Karinholm, som nu ska säljas. Fast det finns ännu en chans att tyitta på målningarna, till och med den 17 december visas de på konstmuseet Ars Divina i Bjärnum. Och jag hoppas att hennes fascinerande, så olika och varierade självporträtt den här gången hänger duk vid duk.

Karin Sverenius var ju högst personligt närvarande i sin konst. Särskilt självporträtten blir en självbiografi. Tråkigt att hon inte fick den uppmärksamhet hon var värd. Jag, som inte är konstkritiker utan blott konstbetraktare och journalist, har aldrig förstått att en konstnär kan vara hur bra som helst men ändå bli förbisedd av konstkritiker och gallerister.

Charlotte Johannesson YA (1)Charlotte Johannesson betraktar sina datorverk under tiden med Digitalteatern på 80-talet. Foto: Birgitta Olsson

Moki Cherry (1943-2009), också hon delvis verksam i Skåne, är ett liknande exempel. Det smärtade Moki rätt igenom hela livet att hennes konst – tygapplikationer, foto- och bildkollage, ett slags tavelskulpturer – aldrig riktigt uppmärksammades och togs på allvar. Men Moderna Museet i Stockholm ägnade ju en utställning åt Moki Cherry? Jovisst, efter att hon dött.

Därför blev jag så glad för att Elisa Halvegård, som i skymundan, lite vid sidan om, varit konstnär i Malmö sen 70-talet, fick en egen vägg när temautställningen ”Malmö brinner” sammanställdes på Moderna Museet/Malmö. Äntligen! utropade jag. Elisa har gått från grafiska till broderade bilder och även målningar, alltid lika personligt verklighetsdrömska och så pyttesmå att man får lägga näsan emot för att se alla detaljer i en bild.

Också glädjande att nu i veckan gå omkring på Malmö konsthall och konstatera att Charlotte Johannesson, från Malmö och numera Skanör, börjat uppmärksammas i eget namn och inte enbart som en del av sin konstnär till man, alltså Sture Johannesson. Nog var det på tiden, för att uttrycka det milt.

Charlotte Beuys 1

Från Charlotte Johannessons utställning på Malmö konsthall: ett porträtt av Joseph Beuys flimrar fram på datorskärmen. Foto: Bengt Eriksson 

Det började med att Mats Stjernstedt, chef för Malmö konsthall, valde Charlotte Johannesson som en av de nordiska konstnärerna på årets Venedigbiennal. Jag fick gnugga mig i ögonen och titta en extra gång innan jag kunde tro att det stämde.

Trippelutställningen ”Ressure/Imprint” på Malmö konsthall (Charlotte Johannesson, Ester Fleckner och Ruth Wolf-Rehfeldt) visar att Stjernstedt menar allvar med att lyfta fram hennes konst från skiftet mellan 1970- och 80-talen, då Charlotte gick från textil- till datorverk.

SJ 120 BoyFast för mig pågår Charlottes (och Sture) Johannessons utställning mest hela tiden. Det har den gjort sen tidigt 80-tal. På väggarna i vårt hus hänger några affischer/stora tryck med Digitalteaterns datorbilder: tre porträtt av David Bowie, Bob Dylan och Boy George (sistnämnda bild blev omslag på ett nummer av rocktidningen Schlager).

Digitalteatern var namnet som Charlotte och Sture Johannesson använde när de började skapa bilder med hjälp av den dator, Apple II Plus, som de bytte till sig mot ”I´m No Angel”, en av Charlottes vävnader. Förresten var det nog snarare så att Digitalteatern fick hjälpa Appledatorn. För Charlotte (och Sture) Johannessons bilder gick egentligen inte att göra på en dator.

SJ 117 Bowie NY239 pixlar gånger 192 och åtta färger. Under åren har jag bytt åsikt om dessa pionjärbilder inom datorkonsten. De var först klatschiga popbilder i tiden och sen daterades de av den snabba datorutvecklingen till dokumentationer av tidiga, primitiva datorer. Nu – ja, inte förrän idag – begriper jag vad de är: enastående konstverk.

De överstora pixlarna kunde vara grovt garn och tygremsor. David Bowie-, Bob Dylan- och Boy George-bilderna är ju vävnader. De har ”bara” förts över från vävstol till dator. Utställningen på konsthallen i Malmö poängterar just den känslan.

Charlotte Johannessons textila verk (med motiv som Musse Pigg och utropet ”Drop Dead”) flankerar ett bord med sex datorskärmar där bildspel flimrar förbi (bland annat porträtt av Joseph Beuys, David Bowie, Victoria Benedictsson, Ulrike Meinhof och Sture Johannesson). Runt hörnet hänger två långa rader med datorgrafik: bilder skapade i och utskrivna från dator.

Det kunde vara popkonst. Men bildernas populärmotiv betraktas lite från sidan, ur en annan vinkel. Jag går närmare, allt närmare och närstuderar bilderna. De är ju liksom rutmönstrade. Som om bilderna broderats på aidaväv.

3 X kultur

1. Layout. Apropå datorpionjärer minns jag när Unni Drougge, nu författare och redaktör för Kvinnotryck, satt i en gammal skola i Buus (en bit norrom Vollsjö) och layoutade Magazin April på en Appledator med liten svartvit skärm. Men Unni layoutade i färg! Det färgrika resultatet, som inte syntes förrän tidningen tryckts, skapade Unni i sitt huvud.

2. Målningar. For till Lövestad för att se en utställning med Stig Åke Stålnacke, journalist och konstkritiker innan han började måla, på Galleri Gimlelund. Riktigt uppiggande! Stålnackes tidigare mörka målningar visar nu yttre och inre landskap där mörkret lättas upp av ljusare akrylfärger. Också flera figurativa, låt säga, allmogemålningar.

3. Än mer konst. Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn har skapat en aldrig tidigare visad Yoko Ono-utställning. Frågor, budskap och tankar som Yoko spritt i tryck och på stortavlor sattes ihop till utställningen ”Transmission”, som börjar i konsthallen för att sen sprida sig ut på stan: till caféer, tidningar, radio, frimärken… Måste ju kollas in!

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Annonser

Ystads konstmuseum (9): Svenskt 70- och 80-tal

Tänd mörkret!
Svensk konst 1975-85
Ystads konstmuseum

När man ska gå igenom utställningen så kan man antingen följa kataloghäftet och börja vid receptionen: sätta sig ner, ta på lurarna och höra musikgruppen Void Minimalistic Orchestra från Malmö framföra ”Prokrustes bädden” (från 1981) med fyra elgitarrer på gränsen mellan rock- och konstmusik.

Bra startpunkt: Void Minimalistic Orchestra blir ett – av flera möjliga – ljudspår till en utställning från en tid då konst (mycket måleri men också foton, (serie)teckningar, skulpturer och andra objekt) och musik samverkade likt älskare eller syskon.

YA Konst Bild 3 liten

Stora utställningssalen med Erla Thórarinsdóttir och Knut Swane.

Man kan också strunta i museets snitslade bana, gå rätt upp till tredje våningen och vända huvudet åt vänster. Det är häftigt, ordgrant och flertydigt. På kortväggen i hörnet tvärs över rummet syns en stor målning av Erla Thórarinsdóttir och på långväggen hänger målningar av Knut Swane och därefter Wallda-gruppen (Max Book, Eva Löfdahl, Stig Sjölund), allt från första hälften av 80-talet.

Måleriet är, som sagt, häftigt och vilt, bägge orden användes som benämningar på en ny konstriktning – eller attityd – kring 1980. Fast de uppräknade hörde inte till de vilda konstnärerna – eller kanske? Där finns beröringspunkter. Också de var konstnärer i samma vilda och häftiga tid.

Mycket av den konst som svenska och även andra konstnärer skapade under – så kan man nog säga – konstdecenniet 1975-1985 var barn av och i sin tid. Konstverken påminde om varann – om varandras existens – men blev också olika, varje konstnärs eget verk.

När jag står där, mitt i rummet på tredje våningen, med ögonen, alla sinnen – hela kroppen – vidöppna, tittar på och inte minst känner konsten, så återkommer tiden. Just dessa år kring 1980 skapades ”min” konst, aldrig har jag upplevt konst så starkt, som så viktig, som då. Det var tiden då 70-talets kollektivism mötte 80-talets individualism, politiken blev personlig, plakatkonst omvandlades av och genom varje konstnär till ett eget politiskt uttryck och budskap.

Att 80-talskonst inte skulle vara politisk… nej, det är en myt! Låt oss fortsätta runt och titta…

YA Konst Bild 1.liten

Anette Abrahamsson ”When we are together”.

Anette Abrahamsson, svenska men mest verksam i Danmark, dominerar ett av smårummen. Hon har – i mina ögon – blivit den främsta svenska representanten för det vilda, häftiga måleriet, som inte var så starkt i Sverige men desto starkare i Tyskland och Danmark. Målningen ”When we are together” (1984) föreställer en lång kvinna – utan ansikte – och en kortare man. Direkt och snabbt målat, gripande – ja, påfusigt.

Intressant också att se hennes video, ”III Pictures of III Pictures”, där målarkonst och musik förenas i människans kropp, som får uttrycka livet (fritt och fängslat).

I det andra lilla rummet finns målningar av Ivar Södergren och Jörgen Melanton, två personliga realister, drömska och fantasyaktiga på var sitt sätt. Södergrens vykorts- eller serierutesmå gouacher (1979-89) – till exempel en Prippsburk med fyra ben som lyfter på det ena och pinkar – hänger i rader som seriestrippar; Melanton har bland annat målat ett gäng apor som spelar ”Djungelrock” (1980).

Bland konstnärerna i den stora salen bör speciellt nämnas Carsten Regild, Roger Risberg och Petter Zennström – så olika men också de med en samhörighet i tiden.

YA Konst Bild 2 liten

Carsten Regilds ”Lampa”.

Regild, som gjort ”Den svarta glödlampan” på affischen till utställningen, hämtade hantverksskicklighet från reklamen. Hans ”Antiwolf”-målningar på masonit (1977) är både dåtida och ännu äldre, konst och reklam, en egen sorts popkonst. Risberg kunde måla ett vilt ”Porträtt” (1984) i häftiga, oblandade färger som gult och rött.

YA Konst Bild 4 litren

Roger Risbergs ”Porträtt”.

Zennström skrapade groteskt realistiska bilder ur kartong med rubriken ”Dödens Nyheter” (1975-85). Det är med stor glädje jag återser ett Jamaicamotiv som på 80-talet var illustration till en text jag hade skrivit om reggae.

I det sista lilla rummet visas en film med Margaretha Åsbergs dansföreställning ”Life Boat” (1976) till musik av Steve Reich. Också Åsberg hör hit, som en del av den nyskapande och framåtblickande tiden.

Omöjligt att nämna alla konstnärer som omfattas av utställningen ”Tänd mörkret!” – men ytterligare några ska få plats.

På våningen under, alltså den andra, finns de serietecknande konstnärerna Gunnar Lundkvist med ”Klas Katt” och Joakim Pirinen med ”Socker-Conny”.

YA Konst Bild 5 litenKristina Abelli Elanders “4-ever U-nited”.

Också Kristina Abelli Elander måste ha varit influerad av tecknade serier. Hennes målningar – som av tvåsamhet och barn i ”4-ever U-nited” (1985) – är stiliserade och enkla, målade i vackra färger, rena, rara och klara, men i figurerna, liksom under själva materialet, bubblar oron och ifrågasättandet.

”Tänd mörkret!” är en vandringsutställning, producerad i Göteborg av Ola Åstrand och Ulf Kihlander. Ändå är det som om utställningen vore specialgjord för Ystads konstmuseum, som om konstmuseichefen Thomas Millroth (och intendenten Ýrr Jónasdóttir) sammanställt den.

Millroth har också varit med från början. Jag rekommenderar – verkligen! – den pocketbokskatalog, som gavs ut när utställningen visades i Göteborg och där Millroth är huvudförfattare. I boken förenas konst och musik på ett tydligare sätt än i själva utställningen. Varför spelas inte tidstypisk musik i varje utställningsrum?

YA Konst Bild 6 liten

Ulrike Meinhof-monter.

Millroth har dessutom kompletterat utställningen med fler – ofta lokala – konstnärer. I bottenplanet, i före detta fotogalleriet, finns – det är ju Millroths specialitet – ett stort antal så kallade Artist’s books. Jovisst begriper jag att de måste ligga i montrar för att kunna bevaras, men böcker ska inte tittas på utan läsas. Jag vill bläddra i dem!

Förläggaren Bo Cavefors och konstnären Sture Johannesson hör också till komplementet. På 70-talet stoppades Cavefors utgivning av Ulrike Meinhofs texter och Kulturhuset i Stockholm stängde Johannessons utställning om Meinhof (och drottning Silvia).

Propagerade Cavefors/Johannesson för terrorism eller dokumenterade en tid i historien? Ställdes frågan: Vilken sorts samhälle föder terrorism? Då som nu, kan tilläggas. Har en liten monter på Ystads konstmuseum blivit aktualiserad på nytt – och därmed kontroversiell, på nytt?

Allra sist: I förra fotogalleriet hänger även några bilder (gouache och tusch) av Kalle Berggren, en annan favorit. Bilderna ur ”Resan till Åland” (från, tror jag, sent 70-tal) är lika drömska som realistiska med en ton av mardröm.

Alla foton: Bengt Eriksson

(Publicerat i Ystads Allehanda 2008)