Etikettarkiv: Ludvig Rasmusson

Praktikanten på Allehanda

Trelleborgs Allehanda var en av de första tidningar som jag jobbade på. Förresten jobbade… Det skulle vara praktiktermin på Journalisthögskolan men tidningar har sällan uppfattat praktikanter som annat än en extra journalist.

Genast sattes jag på att jobba en söndag och ta emot resultat från Jägersro. Det gick ju inte. Som om det inte räckte med att hästarna döpts på trav & galopp-engelska så uttalade rapportörerna dessutom namnen på trelleborgskånska. Snacka om obegripligt för en söder om söderkis, alltså Stockholm.

Jädra liv! Spelarna ringde och undrade vilka kusar som egentligen vunnit. Inte ett namn rätt! Därefter fick jag göra mer av det jag ville på tidningen.

Till exempel presentera Discoteque Etiquette, granne med tidningen på Östergatan, och låta ägarna, Tommy Mårtensson och Åke Widerberg (finns de kvar i stan?), utgjuta sig över Trelleborgs myndigheter som inte bidragit ekonomiskt. De drömde om en större lokal i tre våningar: popband, diskotek och viskällare.

Bengt E 70tal

Krönikören vid typ den tiden. Foto: Birgitta Olsson 

När Ola & The Janglers spelade i Parken så intervjuade och recenserade jag. Också Dr Jack, ett band från Svedala, som spelade blues och deltog i tävlingen Sydsvenska Popparaden presenterades inför finalen i Trelleborgsparken.

Men när jag sen dristade mej till att recensera en klassisk konsert i Församlingshemmet så uppstod en smärre insändarstorm. Jag råkade recensera såväl musik som publik och – inte minst – akustik. Det sistnämnda var tydligen ett ömt öra.

Oj, nu ser jag ju också vilka fantastiska musiker som spelade! Både Tore Uppström, piano, och Dorothy Irving, sång, var där.

I min klippbok (i början av den journalistiska banan var sånt viktigt) finns också en hyllning till utställningarna på Trelleborgs Museum och amanuensen Ulla Ahnfelt, som fanns där redan då, 1968. Visst blev hon kvar som chef för museet ända till år 2003?

”TA:s reporter” satte dessutom på sej kockmössan – fotot togs på Stadshotellets restaurang – för att visa att även karlar kan ”steka något riktigt läckert”, enligt bildtexten.

Två recept: Trelleborgslåda och Köttgryta. Ganska avancerade rätter med ingredienser som tryffel (vit) och vattenkastanjer (inhackade), soja och chili. Fast mest imponerad blir jag själv av vin- och ölvalet: ”spetsa gärna ölet med kumminbrännvin”.

Detta tilldrog sej i oktober 1968 och jag hade varit 21 år = myndig och haft rätt att köpa ut på Systemet i fem månader. Snabbt avancerat!

Det blev bara en månad på TA. Praktiken fortsatte på pop- och ungdomstidningen HEJ! i Helsingborg. Om ni inte minns eller var med så beskrevs HEJ! av Ludvig Rasmusson, då popkrönikör i Dagens Nyheter, som i ”nästan alla stycken” bättre än Bildjournalen.

Mina skivrecensioner i TA sept / okt 1968:
Svante Thuresson: ”Du ser en man”
Ola & Janglers: “Let´s Dance”
Spooky Tooth: “Spooky Tooth”
Big Brother and the Holding Company: “Cheap Thrills”
Jim Webb: ”Sings Jim Webb”

(Trelleborgs / Ystads Allehanda 2006)

Annonser

Hifi & Musik, 40 år

När och hur jag började skriva i Hifi & Musik (eller Stereo-Hifi Teknik och Musik, som den hette då) minns jag exakt.

Det var 1972 och Stereo-Hifi hade alltså funnits ett par år. Själv hade jag precis flyttat ner till Skåne från Stockholm och var, redan då som nu, diversearbetare inom kultur och nöje. Hade skrivit en skivspalt i ungdomstidningen Hej! och skrev nu om popmusik på Aftonbladets kultursida, samtidigt som jag jobbade med folkfesten i Malmö och på en fritidsgård i förorten Höja.

”Mitt” första nummer av Stereo-Hifi, tror jag: nr 12/december 1972. Observera det tidstypiska omslaget.

Där började det, under ett arbetspass på fritidsgården. Jag ville ha fler ställen där jag kunde skriva om musik så jag smög in i ett tomt rum, lånade telefonen och ringde upp Alf Agdler, som var chefredaktör för Stereo-Hifi (och även hade startat tidskriften och förlaget Nordpress med bland andra Thore Rösnes).

Grönt ljus direkt, inga problem. Det första jag föreslog att jag skulle skriva var en recension av en… fågelskiva, LP:n ”Birds and Wild Beasts of Africa”, som om det varit (och det var det väl?) en form av folksång (fast av och med fåglar).

Men nu, när jag letat reda på en tidskriftsbunt från 70-talet och låter fakta reparera mitt 70-talsminne, ser jag att jag satte full fart direkt. Snabbt bidrog jag också med en recension av en politisk fransk jazzskiva – med sångerskan Colette Magny – och en artikel som fick rubriken: ”Svensk folkmusik, vad är det?”.

Det här var utmärkande för Stereo-Hifis syn på det mesta: journalistik, musik och politik. 70-talet var ju en vänsterpolitisk tid då den progressiva musikrörelsen satte agendan för svensk musik, musikbevakning och nog hela musikindustrin. Vad man än tyckte om det så måste alla förhålla sig till proggrörelsen. På Stereo-Hifi förhöll man sig med öppenhet.

Mina politiska åsikter delades knappast av någon på redaktionen. (Thore Rösnes var till exempel den evige liberalen. Jag minns en redaktionslunch, långt senare, efter namnbytet till Hifi & Musik, då popskribenten Björn Håkansson utbrast (det här var när folkpartiet gjort ett riktigt uselt riksdagsval): ”Jaså, du är folkpartist! Undrade just hur en sån kunde se ut.”)

Första numret med namnet Hifi & Musik: nr 9/september 1976.

Men ingen på redaktionen protesterade mot att jag framförde mina politiska åsikter, i artikel efter artikel. Det enda som inträffade var att Thore Rösnes initierade en debattserie om jazzmusik, dess kommunikativa syfte och eventuella politiska koppling (utgångspunkten var en åsikt jag framfört om jazzmusikern Gato Barbieri och som Thore inte delade).

Stereo-Hifi/Hifi & Musik betraktades både som en musik- och en tekniktidskrift och togs på stort allvar på 70-talet – inte minst av Musikens Makt, den progressiva musikrörelsens tidning. Också fascinerande – ja, häpnadsväckande – att se vilken blandning av musikartiklar, intervjuer och recensioner som finns i den här 70-talstidskriftsbunten som jag sitter och bläddrar i. Det gäller både egna och andras bidrag.

Somliga musikaliska vinklingar är nog omöjliga för yngre nytillkomna att förstå – som att det på 70-talet var alldeles självklart att skriva en lång artikel (Hifi & Musik 9/76, första numret med det nya namnet) där följande frågor ställdes till både skivbolagens ägare/anställda och till artisterna: 1) Kände de sig träffade av kritiken mot att de arbetar på kommersiella, multinationella bolag, 2) Vad tycker de om förslaget att det bör finnas en ”statlig kvot” som stadgar att alla distributörer måste ta in udda skivor med till exempel folkmusik, 3) Hur behandlas musikskribenter/recensenter som är kritiska mot skivindustrin?

Många intressanta svar och uttalanden också – som detta från Ulf Lundell:

– Det första jag satt min fot på EMI så började dom snacka om vem man skulle smöra. Tommy Rander eller Mats Olsson? De har en jävla makt de där två herrarna. Det var ett tafsande om hur man skulle vinkla in det på ett snyggt sätt och smöra genom tredje hand så det inte märktes. Det är komiskt.

Hifi & Musik nr 6/7 juni/juli 1978. (J-a bra intervju med Robert Broberg om jag får säga.)

Ytterligare artiklar/intervjuer/artistnamn: Carmen på skiva, 50-talet – jazzens guldålder, Karl Gerhard, Dragspelstema (från Calle Jularbo till Clifton Chenier), Lill-Babs, artikelserie om afrikansk musik, Steely Dan, sexistiska skivomslag, Kevin Coyne, Ian Dury, flera countryspecialer (svensk country, Carter Family, Jerry Jeff Walker, Holy Modal Rounders med flera), Körhistorien genom tiderna, Janne Schaffer, Ray Davies/The Kinks, Rikskonserter och musikpolitiken, Skillingtryck, Blue Note – ett riktigt jazzmärke, Allan Pettersson, Chuck Berry, Jazzprofilen – Larry Coryell, Den kristna svenska skivindustrin, engelsk punk, gitarrtema (gitarren – en historisk exposé, jazzgitarr, akustiska virtuoser, den indiske ragagitarristen Brij Bushan Kabraq och Alf Hambe), vissångare från Norge, alternativet MNW, Debatt: ”Där socialismen går in går musiken ut”, Bob Dylan – popens förste poet, Jazzprofilen: Egil Johansen…

Många bra musikskribenter medverkade i Stereo Hifi/Hifi & Musik. Inte minst Thore Rösnes, som bland annat recenserade jazzskivor, och även Alf Agdler, mer intresserad av country. Henrik Salander var regelbunden popmedarbetare när jag började skriva, efter honom följde popskribenterna Sven Bernstrup, Per Mortensen och Björn Håkansson. De artiklar om klassisk musik som Åke Engström skrev minns jag fortfarande, lika klassiska som ämnet. Han efterföljdes av Stig Jacobsson, som ju fortfarande är medarbetare. Och Bengt Nyquist förstås, som skrev om bägge delarna, både teknik och musik. Bland de medverkande fanns även Göran Holmquist, Håkan Lahger, Lennart Persson, Gunnar Salander, Ingrid Strömdahl och Mats Zetterberg.

Vinjetten förekom första gången i Stereo-Hifi Musik och Teknik nr 3/mars 1973.

I slutet av 70-talet kom Erik Boman till Hifi & Musik, först som musik- och sen chefredaktör. Han fortsatte att hålla sidorna öppna för alla sorters musik.

Under andra halvan av 70-talet infördes fackredaktörer för recensionssidorna. Rösnes tog hand om jazz, Engström om klassisk musik, Bernstrup och Mortensen om pop, jag om folkmusik. Jag minns sovvagnsresor till Stockholm alternativt morgonflyg med snabb taxi från Bromma för att hinna till tidiga redaktionsmöten.

Annars minns jag inte så mycket från recensionsmötena. Men flera nya spännande recensenter tillkom – som Christina Mattsson, Britta Svensson, Peter Hackman, Karl-Erik Tallmo och Per Tjernberg – så skivredaktörerna gjorde nog lite nytta.

Ska jag till sist riktigt malla mig (och det ska jag) så är jag extra stolt över att jag i Stereo-Hifi nr 3 1973 – nästan otroligt också att redaktionen/ägarna var så öppna för vartåt musiksmaken kunde ta vägen långt in i framtiden – startade en återkommande krönika med vinjetten ”Musik från jordens alla hörn” för att skriva om den musik som först 1987 skulle bli allmänt känd som world music.

Popskribenten Eriksson nångång på 70-talet. Foto: Birgitta Olsson.

Nej, jag var inte först i Sverige med att skriva om ”världsmusik” (ära dem som äras bör, både Ludvig Rasmusson och Sören Erlandsson gick före) men ”Musik från jordens alla hörn” var den första satsningen på en regelbunden bevakning av folk- och världsmusik i någon svensk tidning/tidskrift.

1980 åkte jag ut från Hifi & Musik. Ägarna, fast jag tror inte hela redaktionen höll med, tyckte det var illojalt att jag samtidigt som jag skrivit i Hifi & Musik hade börjat planera och arbeta för starten av en rocktidning som skulle få namnet Schlager. Det var ju en konkurrent! Bara något år senare tog Erik Boman tillbaka mig. Och nu – sen dess – skriver jag på…

Thore Rösnes och jag blev också sams igen (när han 1995 skulle starta musiktidskriften Gränslöst så frågade Thore om jag ville återuppta världsmusikkrönikerandet under vinjetten ”Musik från jorden alla hörn” – och dessutom med samma fyrkantiga jordklot som i originalvinjetten från Stereo-Hifi).

(Hifi & Musik 2010)

Högt upp på Högalid, långt ner vid Hornstull

Jag var uppe i Stockholm i helgen – rättare sagt: jag var uppe på Högalid och nere vid Hornstull. Inte riktigt samma sak. Jag tycker Hornstull/Högalid på Södermalm i Stockholm allt mer blir en småstad i storstaden. Man nickar åt folk på gatan och i affärerna, tycker att man – vi – känner varann. Nästan. Man har sina stamfik och orkar man inte laga mat en kväll så går man ner till kvarterskrogen.

Dags att skriva en ny krönika om Högalid och Hornstull, tänkte jag. Det går ju inte så fort som jag trodde heller, tänkte jag också. Omvandlingen från Knivsöder till ett slags IT-, media- och skådespelarsöder.  Långsammare än jag trodde byts de gamla och äldre invånarna ur mot nya och yngre. Och nu snart har alla hyresrätter blivit bostadsrätter (t o m i vårt hus, som ett av de allra sista).

 

I väntan på den nya krönikan plockade jag fram en äldre krönika jag skrev om Hornstull och Högalid för några år sen. Några fik och krogar har kommit och gått men annars stämmer krönikan ganska bra idag också. Utom om man – du – bor i trakten, då blir den nog mer en jämförelse, ger ett litet tidsperspektiv.

hogalid-2jpg1

De två systrarna på Högalid. Foto: Bengt Eriksson

Jag lever ett stilla liv vid Hornstull, sitter utomhus vid Cinnamon Bakery & Coffee Shop med en kaffemugg och en halväten ostmacka i en plastkorg på bordet. Sommar, sol och värme. Mycket varmt idag! Man kan steka ägg på Verkstadsgatan. En rullskridskoåkare kör förbi. Vackra mammor i sommarklänningar promenerar med barnvagnar.

Det är semestertid och jag har åkt i omvänd riktning (mot Tomas Löfström i sin krönika). Att påta i trädgården är inte min idé om semester. Löfström har sommarhus på Österlen, medan jag har sommarlägenhet i Stockholm. Nej, det är inte riktigt rätt. Mitt sommarviste återfinns vid Hornstull, vilket bara delvis är Stockholm. Som det står på t-tröjorna som Cinnamon säljer: ”The People´s republic of Hornstull”.

Jag lever ett stilla semesterliv på Knivsöder, som man tidigare (in på 70-talet faktiskt) kallade kvarteren kring Högalidskyrkan, Långholmsgatan och Västerbron på västra Södermalm.

Som sagt sitter jag på Cinnamons uteservering. Brevid kaffemuggen och brödkorgen ligger en uppslagen bok: ”Författarmiljöer i Stockholm” (Lind och Co). Ulla Montan har fotograferat ett fyrtiotal Stockholmsförfattare i hem eller skrivmiljöer och Ludvig Rasmusson presenterar dem på sin typiska tankeflanörsprosa. (Nog hör ni hans kåserier i P1 på söndagarna?)

Ulla Montan är en märklig fotograf. Bra men dålig; dålig men bra. Bäggedera, om vartannat. Nej, jag blir inte klok på fotografen Montan. Blundar hon och trycker?

När jag bläddrar i boken får jag upp ett grått och stelt – ja, förstelnat – porträtt av Svenska Akademins ledamöter. På ett annat uppslag finns ett atmosfärrikt färgfoto av Per Wästberg i ett rum med böcker från golv till tak. Bilden på Göran Greider vid datorn hade även en amatörfotograf som jag kasserat. Johanna Nilsson är däremot fint fångad, där hon i sitter och skriver på en laptop i Kulturhusets café med ett grått Stockholm utanför fönstret.

Fler författare som avbildats i sina miljöer: Ernst Brunner, Olov Svedelid, Maria Wine, P O Enquist, Hans Alfredson, Ulf Lundell, Liza Marklund, Tomas Tranströmer, Ann Jäderlund (Sveriges bästa poet!), Jonas Gardell, Kristina Lugn, Björn Ranelid, Klas Östergren…

De bor och skriver på Kungsholmen, Öster- och Södermalm, kring Johannes, i Gamla Stan och i förorterna. Stockholmsförfattare finns överallt – utom vid Hornstull. (På Söder bor författarna främst vid Mariatorget.) Det är ju konstigt. Finns det verkligen inga nu levande författare i den här delen av Stockholm? Historiskt är ju det här litterära kvarter…

Romanen ”Människor kring en bro” av Josef Kjellgren (publicerad 1927) handlar om bygget av Västerbron. Hemma i hyllan har jag också en bok av Erik Asklund, ”En kille från Hornstull”, där han beskriver uppväxten bland Högalids gangsterungar. Klas Östergrens roman ”Gentlemen” utspelar sej delvis på Långholmsgatan. Han placerade Atletklubben Europa snett emot Kafé Tjoget (kanske Stockholms sista ölcafé). I Montans och Rasmussons bok får inte heller Östergren styra steget hitåt utan också han håller sej kring Mariatorget.

Idag skulle det alltså inte finnas några författare på Knivsöder? Bor inte ens Bernt Carlsson kvar på Varvsgatan? Ja, det var förstås ett tag sen jag såg honom på kineskorgen Lai Lai… Eller är det bara Montan och Rasmusson som inte hittat till den här delen av Söder?

Jag sitter på Cinnamon men jag kunde lika gärna sitta med en espresso på Café dello Sport eller om det varit middagstid suttit och ätit något urstarkt indiskt på Bombay eller smuttat på ett glas svalt vitt på Moldaus bar.

Jag sitter och filosoferar, tänker att Hornstull ju kunde ha varit Aix-en-Provence eller Albufeira eller vilken liten sydeuropeisk semesterstad som helst. Sommarhett både här och där. Folk tar det lugnt. Ännu en skridskoåkare rullar nedför gatan. Mammorna har satt sej för att fika med barnen i knät.

Jag lever ett lika stilla och lojt semesterliv vid Hornstull som jag andra gånger och somrar levt i Aix och Albufeira. På morgonen kvistar jag ner till Slipgatan och äter frukost med morgontidningarna på Högalids finbageri. Till lunch eller middag kan välja mellan flera olika indier, kineser, italienare och japaner. Fikar gör jag på de ovannämnda eller hos Lasse i Parken och vid Mors stuga på Långholmen.

Och jag är inte ensam. Fullt med folk på caféerna och krogarna. Det är rent sydeuropeiskt: i kvällssvalkan sitter folk utomhus och pratar, läppjar på öl och vin, äter nåt lätt. Fortfarande är det hyggligt billiga priser vid Hornstull.

Observera att jag inte åkt till Stockholm på semester utan till Hornstull. En stad i staden eller ”People´s republic”. Här finns allt jag behöver: mataffärer, systembolag, Mickes begagnade skivor (med öppettider från cirka elva till elva) och, inte att förglömma, Kvartersbion vid Hornstulls strand. En högst speciell bio; en och samma person säljer biljetter och godis, släpper in och sköter projektorn.

Det enda jag saknar är väl en bokhandel eller ett antikvariat. (Måste ta tunnelbanan in till City för att köpa sommarlektyr med min nye deckarfavorit, amerikanen Jon A. Jackson.) Men det kommer nog, det också.

Knivsöder har blivit ett lugnt område. En småstad eller kanske snarare en förort lik den jag växte upp i på 50- och 60-talen. Varvade bostäder, arbetsplatser och några krogar. Dessutom är det ett grönt område. Jag flanerar på Långholmen och bland kolonistugorna i Tantolunden.

Också Hornstull är ju Stockholm, faktiskt. Men en annan del av staden. En del som semesterfirande besökare sällan hittar till; staden i staden, kvarteren vid sidan om, republiken för sej.

Därför har jag börjat uppskatta Stockholm igen: för att Stockholm allt mer förvandlats från en stor stad till en storstad. Ett kännetecken på en storstad är nämligen att staden inom sej rymmer flera olika mindre städer. Som Hornstull. Men kvarteren är föränderliga. När vi skaffade lägenheten fungerade fortfarande Kafé Tjoget som ölfik. Då var det främst äldre, snart eller redan pensionerade arbetare som bodde vid Hornstull.

Ingenstans i Stockholms innerstad fanns det så många som röstade socialdemokratiskt som här vid Hornstull. Långsamt men säker har befolkningen bytts ut och föryngrats. Hyrorna stiger och snart kommer före detta Knivsöder att vara ett inneställe att bo på, det kan jag lova! I gratistidningen Södermalm läser jag att Amelia Adamo (chefredaktör för tidningen Amelia) och Torbjörn Larsson (nu VD för Expressen) sålt huset i Bromma och flyttat in till stan. Och var skulle de ha skaffat en lägenhet, om inte vid Hornstull?

Bengt Eriksson, som titulerar sej (populär)kulturjournalist, bor oftast i Vollsjö men även vid Hornstull i Stockholm. Han rekommenderar romanerna ”Fuska i sin existens” och ”Rikoschetternas marknad” av Stockholms motvarighet till Charles Bukowski, nämligen Bernt Carlsson.

(Krönika i Ystads / Trelleborgs Allehanda 2002)