Dem som kritikernas blickar gått förbi

Det blev ett sorgligt besök på Karinholm i Vik. Meningen var att Karin Sverenius (1950-2017) skulle fortsätta att måla och ställa ut i sin kombinerade ateljé och konsthall. Men så dog Karin också, inte långt att efter att Ingvar Holm, hennes make, hade gått bort.

Under en helg kunde man en sista gång se hennes målningar på Karinholm, som nu ska säljas. Fast det finns ännu en chans att tyitta på målningarna, till och med den 17 december visas de på konstmuseet Ars Divina i Bjärnum. Och jag hoppas att hennes fascinerande, så olika och varierade självporträtt den här gången hänger duk vid duk.

Karin Sverenius var ju högst personligt närvarande i sin konst. Särskilt självporträtten blir en självbiografi. Tråkigt att hon inte fick den uppmärksamhet hon var värd. Jag, som inte är konstkritiker utan blott konstbetraktare och journalist, har aldrig förstått att en konstnär kan vara hur bra som helst men ändå bli förbisedd av konstkritiker och gallerister.

Charlotte Johannesson betraktar sina datorverk under tiden med Digitalteatern på 80-talet. Foto: Birgitta Olsson

Moki Cherry (1943-2009), också hon delvis verksam i Skåne, är ett liknande exempel. Det smärtade Moki rätt igenom hela livet att hennes konst – tygapplikationer, foto- och bildkollage, ett slags tavelskulpturer – aldrig riktigt uppmärksammades och togs på allvar. Men Moderna Museet i Stockholm ägnade ju en utställning åt Moki Cherry? Jovisst, efter att hon dött.

Därför blev jag så glad för att Elisa Halvegård, som i skymundan, lite vid sidan om, varit konstnär i Malmö sen 70-talet, fick en egen vägg när temautställningen ”Malmö brinner” sammanställdes på Moderna Museet/Malmö. Äntligen! utropade jag. Elisa har gått från grafiska till broderade bilder och även målningar, alltid lika personligt verklighetsdrömska och så pyttesmå att man får lägga näsan emot för att se alla detaljer i en bild.

Också glädjande att nu i veckan gå omkring på Malmö konsthall och konstatera att Charlotte Johannesson, från Malmö och numera Skanör, börjat uppmärksammas i eget namn och inte enbart som en del av sin konstnär till man, alltså Sture Johannesson. Nog var det på tiden, för att uttrycka det milt.

Från Charlotte Johannessons utställning på Malmö konsthall: ett porträtt av Joseph Beuys flimrar fram på datorskärmen. Foto: Bengt Eriksson 

Det började med att Mats Stjernstedt, chef för Malmö konsthall, valde Charlotte Johannesson som en av de nordiska konstnärerna på årets Venedigbiennal. Jag fick gnugga mig i ögonen och titta en extra gång innan jag kunde tro att det stämde.

Trippelutställningen ”Ressure/Imprint” på Malmö konsthall (Charlotte Johannesson, Ester Fleckner och Ruth Wolf-Rehfeldt) visar att Stjernstedt menar allvar med att lyfta fram hennes konst från skiftet mellan 1970- och 80-talen, då Charlotte gick från textil- till datorverk.

Fast för mig pågår Charlottes (och Sture) Johannessons utställning mest hela tiden. Det har den gjort sen tidigt 80-tal. På väggarna i vårt hus hänger några affischer/stora tryck med Digitalteaterns datorbilder: tre porträtt av David Bowie, Bob Dylan och Boy George (sistnämnda bild blev omslag på ett nummer av rocktidningen Schlager).

Digitalteatern var namnet som Charlotte och Sture Johannesson använde när de började skapa bilder med hjälp av den dator, Apple II Plus, som de bytte till sig mot ”I´m No Angel”, en av Charlottes vävnader. Förresten var det nog snarare så att Digitalteatern fick hjälpa Appledatorn. För Charlotte (och Sture) Johannessons bilder gick egentligen inte att göra på en dator.

239 pixlar gånger 192 och åtta färger. Under åren har jag bytt åsikt om dessa pionjärbilder inom datorkonsten. De var först klatschiga popbilder i tiden och sen daterades de av den snabba datorutvecklingen till dokumentationer av tidiga, primitiva datorer. Nu – ja, inte förrän idag – begriper jag vad de är: enastående konstverk.

De överstora pixlarna kunde vara grovt garn och tygremsor. David Bowie-, Bob Dylan- och Boy George-bilderna är ju vävnader. De har ”bara” förts över från vävstol till dator. Utställningen på konsthallen i Malmö poängterar just den känslan.

Charlotte Johannessons textila verk (med motiv som Musse Pigg och utropet ”Drop Dead”) flankerar ett bord med sex datorskärmar där bildspel flimrar förbi (bland annat porträtt av Joseph Beuys, David Bowie, Victoria Benedictsson, Ulrike Meinhof och Sture Johannesson). Runt hörnet hänger två långa rader med datorgrafik: bilder skapade i och utskrivna från dator.

Det kunde vara popkonst. Men bildernas populärmotiv betraktas lite från sidan, ur en annan vinkel. Jag går närmare, allt närmare och närstuderar bilderna. De är ju liksom rutmönstrade. Som om bilderna broderats på aidaväv.

3 X kultur

1. Layout. Apropå datorpionjärer minns jag när Unni Drougge, nu författare och redaktör för Kvinnotryck, satt i en gammal skola i Buus (en bit norrom Vollsjö) och layoutade Magazin April på en Appledator med liten svartvit skärm. Men Unni layoutade i färg! Det färgrika resultatet, som inte syntes förrän tidningen tryckts, skapade Unni i sitt huvud.

2. Målningar. For till Lövestad för att se en utställning med Stig Åke Stålnacke, journalist och konstkritiker innan han började måla, på Galleri Gimlelund. Riktigt uppiggande! Stålnackes tidigare mörka målningar visar nu yttre och inre landskap där mörkret lättas upp av ljusare akrylfärger. Också flera figurativa, låt säga, allmogemålningar.

3. Än mer konst. Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn har skapat en aldrig tidigare visad Yoko Ono-utställning. Frågor, budskap och tankar som Yoko spritt i tryck och på stortavlor sattes ihop till utställningen ”Transmission”, som börjar i konsthallen för att sen sprida sig ut på stan: till caféer, tidningar, radio, frimärken… Måste ju kollas in!

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Konst – vad är det?

Frågor som jag klurar på ibland: Vad är – egentligen – konst? Hur ska konstnärlig kvalitet bedömas? Vilka går till konsthistorien? Vad bestämmer priset på ett konstverk? Vad är skillnaden mellan en professionell konstnär och en amatör? Vilka skriver konstkritikerna för? Och så vidare.

Mina tankar om konst (måleri, skulptur, installationer, video med flera konstnärliga uttryck) aktualiserades när Ola Åstrand, konstnär och curator, publicerade ett debattinlägg i Opulens, det nya skånska kultur- och samhällsmagasinet på nätet.

Jag strök under några nyckelmeningar. Som denna: ”Exakt hur det kommer sig att konsthistorien ofta speglar samma namn måste bero på bekvämlighet och ovilja hos ”historieskrivarna” att omvärdera och levandegöra den.”

Åstrand tog upp dagens konstinstitutioner och konstsyn. ”Jag skulle önska”, skrev han, ”att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet.” Om konsthallar och muséer ”regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa.”

Han avslutade med ett upprop: ”Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk.”

Nu har jag åkt hem till Ola Åstrand i Benestad nedanför Tomelilla för att diskutera vidare. Egentligen är ju konst, säger jag, något högst demokratiskt, något alla kan ta del av. Även om det ibland kostar pengar – tyvärr och helst inte! – att gå på muséer och konsthallar så är det fritt inträde på gallerier. Bara att gå rätt in och uppleva!

Ola Åstrand.

”Ändå känns det inte så”, invänder Åstrand. ”På institutionerna möts man av ett leende och hälsas välkommen. Men på gallerier sitter någon vid ett bord och synar en, så man ska veta att där hör man inte hemma.”

Varför? Vill inte gallerier ha besökare? ”Det är som en tyst överenskommelse”, menar Åstrand, ”mellan gallerist och konstköpare. Oavsett om konsten hamnar i bankfack eller på väggen ska det kännas lite speciellt – att konsten inte är till för vem som helst.”

Vad är då konst? När, var och hur kan man peka på något och säga: Konst! Och vem avgör det? Om jag ramar och glasar in den här pennan, som jag antecknar med, och visar på konstrundan i påsk, förvandlas den då till konst?

”Ja, säger du att det är konst så är det ju konst. Vem kan säga emot? Om det är bra konst eller inte, det är en annan sak. Men också det är en åsikt, om jag tycker något är bra, det är subjektivt. Eller säg som Brian Eno, att du är en icke-konstnär.”

Här på Österlen finns det dock rätt många – konstbetraktare, konstnärer, gallerister och skribenter – som brukar uttala sig om vad som är eller inte är konst och vad som är bra eller inte bra konst. Denna hetlevrade diskussion sätter nog igång i år igen när det blir dags för konstrundan, inom och utom ÖSKG.

Var går gränsen mellan professionella konstnärer och amatörer? ”Det kan man undra”, säger Åstrand. ”Jag använder aldrig ordet proffs om mig själv. De flesta konstnärer är utbildade, de har gått på konstskolor. Så kallade autodidakter, som inte gjort det, brukar ha mindervärdeskomplex.

”Att drabbas av konst behöver inte ha med kvalitet att göra. Jag är uppvuxen med progg och punk. Den konst jag tycker om skapas ur hjärtat, ur smärta, ur ett gräsrotsbehov. Jag kan uppskatta amatörkonst, för att den är roligare, mer levande.”

Ola Åstrand är utbildad på konsthögskolan Valand. Som curator har han bland annat gjort utställningarna ”Tjuv och polis” (med konst av interner och poliser) och ”Hjärtat sitter till vänster” (svensk 1960- och 70-talskonst). Nu arbetar han med ”Malmö Brinner” (konst i Malmö från 1960 till 80-talet) för Moderna Museet Malmö. Hans egen konst ska visas i utställningen ”Male Hysteria” på Ystads konstmuseum (i slutet av 2017).

Sist ska jag återknyta till ett ord som Åstrand använde: drabbad. Samma för mig, när jag upplever och skriver om konst. Jag blir drabbad och vill förmedla den känslan, locka fler att upptäcka konsten och bli drabbade. Varför skriver så få konstkritiker på detta, låt säga, rockkritiska sätt om konst?

Åstrand håller med: ”Ett önskvärt sätt att utrycka sig. Våga redovisa vad man drabbats av, istället för att framstå som sval och akademisk. Det finns en snålhet i konstrecensionerna, som även det fyller funktionen att stänga ute dem som inte hör hemma i konstlivet eller har pengar.”

Han nämner Carlo Derkert och Leif Nylén som efterföljansvärda exempel. ”De kunde uttrycka sig lättillgängligt och direkt men ändå komplext.”

(Ystads Allehanda 2017)

Sjöbo (pop)konstmuseum

Sjöbo konstmuseum har fått ännu ett nytt verk. Det hänger strax innanför ytterdörren, på väggen till vänster. Konstnären heter Rene Gagnon och verket kan beskrivas som en kommentar till ett verk av en konstnär som kallar sig Mr Brainwash. Den senare gjorde ett kollage med Barack Obama som Stålmannen, medan bilden i Sjöbo visar Obama som ”The Dark Knight”, alltså Läderlappen.

Rene Magnon: Barack Obama som ”The Dark Knight”. 

I Sjöbo finns både en konsthall och ett konstmuseum. De ska inte blandas ihop. Sjöbo konsthall drivs av kommunen. Det jag kallar Sjöbo konstmuseum är ett initiativ av en privat samlare i samarbete med Region Skåne. Så kan det beskrivas, eftersom samlaren bidrar med konsten och vårdcentralen i Sjöbo upplåter väggarna (samt hyllor och golv vad gäller skulpturerna).

För rätt många år sen nu började en av läkarna, Lars-Olof Tobiasson, ta med sig delar av sin konstsamling till vårdcentralen. Vägg efter vägg har fyllts med olika sorters popkonst – från klassiker som Andy Warhol och Roy Lichtenstein till dagens popkonstnärer. ”Rätt fullt överallt nu”, säger Tobiasson. ”Men sjukgymnastiken har frågat om jag kan hänga upp mer, där inne finns det plats.”

Andy Warhol: ”Red Lenin”.

”Pop Konst Design” hette en utställning som nyligen visades på Moderna Museet i Stockholm. Utställningen gick från tidigt 1950-tal till början av 70-talet. I några recensioner skrev kritikerna om popkonst som en historisk konstform som nu har försvunnit. Jag blev smått irriterad. Det är ju inte sant. Tvärtom!

”Popkonsten är den mest livskraftiga konstriktningen på senare år”, säger Lars-Olof Tobiasson, konstmuseichef i Sjöbo. Det räcker att vandra genom vårdcentralen och titta – vilket jag gör varje gång jag har oturen att behöva anlita en läkare – för att få en aning om det. Går man sen – vilket jag också gjort – ut på nätet och letar efter fler verk av samtida popkonstnärer så häpnar man!

Steve Kaufman: ”Batman”.

Bara tryck och kopior! Inga originalverk! Vissa bilder är inte ens signerade! Så invänder nog somliga konstkritiker. För min del tycker jag att det är en demokratisk finess. Att köpa en tryckt bild av Gagnon eller faktiskt Warhol kostar inte alls särskilt mycket. För att citera popkonstsamlaren Tobiasson: ”Också Miro gjorde affischer för att många skulle kunna ta del av konsten.”

Sjöbo konstmuseums permanenta utställning visar att popkonst blivit ett bredare begrepp än det var på 60-talet. Dagens popkonst rymmer tecknade serier, affischer, målningar, olika tryck, fotokollage, graffiti med mera. Det finns också många bra bilder att se och popkonstnärer att upptäcka på väggarna.

Michael Bedard: ”On Thin Ice”.

Om man vet vilka som gjort bilderna, för många är ju osignerade. Jag skulle vilja ha skyltar med namn, titel och år vid varje bild! ”Per Olsson, vårdcentralens chef, har bett mig att göra skyltar”, svarar Tobiasson. ”Men jag får ju aldrig tid!”

Några av mina favoritbilder är Jacques Tardis serieruta med privatsnoken Nestor Burma i Paris och de bägge osignerade målningarna – ja, det ser ut så men också de är tryckta – av Läderlappen och Robin. Jag frågar Tobiasson: konstnären heter Steve Kaufman, en av Warhols assistenter. En annan favorit – ankan i ishockeymålet – har gjorts av Michael Bedard. Och där får jag syn på ännu en Barack Obama-bild: ett kollage av Emek med presidenten som slagit knock på motståndaren i boxningsringen.

Nu är jag ute på nätet och letar…

Nyss nämnde Michael Bedard har gjort många bilder med ankor. Som ”Starducks” (istället för Starbucks) med en massa ankor som sitter på caféet och promenerar på gatan utanför. Den vill jag ha! Oj, ett signerat tryck kostar ju bara 88 dollar på ebay.

Rene Ragnon: ”Campbell´s Graffiti Spray”.

Jag blir också förtjust i bilderna med ”Campbell´s Graffiti Spray” (av Rene Gagnon) och ”Heinz Ketchup Spray” (Mr Brainwash), alltså sprayfärgburkar som anknyter till Warhols soppburkar; en kommentar genom konst- och samhällshistorien.

Mr Brainwash: ”Heinz Ketchup Spray”.

”Min hustru arbetar på Ystads lasarett”, berättar Lars-Olof Tobiasson. ”Jag har hängt konst där också, i laboratoriets väntrum.” Aha, tänker krönikören: en Ystadfilial. ”Jag gjorde ett New York-rum med bilder”, säger Tobiasson och nämner Yvonne Jacquette, en av popkonstens fåtaliga kvinnor som nu kan ses i Ystad.

Det lockar mig att gå ut på nätet igen och kolla: Yvonne Jacquette har gjort en lång rad bilder där New York-motiv varieras i olika färger, stämningar och ljus.

Yvonne Jacquette: ”Empire State Building”.

PS. Några – men inte alla – av dessa bilder hänger på väggarna i Sjöbo (pop)konstmuseum / vårdcentral (det här var exempel på bilder jag hittade på nätet av de olika konstnärerna).

(Ystads Allehanda 2013)

Från musikalisk stiftelse till statligt musikverk

Stiftelsen Rikskonserter har ersatts av den nya musikmyndigheten Statens Musikverk. (Observera namnen och organisationsformerna. Redan de säger något om förhållandet mellan stat och kultur; förr och nu.)

Innan Rikskonserter till största delen gick i graven fick Klas Gustafsson i uppdrag att skriva boken ”Levande musik i hela landet – Rikskonserter från början till slut” (Bo Ejeby förlag).

Här kan man läsa om de tidiga musik- och konsertbyråutredningarna (den första tillsatt 1947), försöksverksamheten (start 1963) då Rikskonserter var mer av en propagandainstitution för konstmusik, breddningen till folk- och världsmusik, jazz- och även rockmusik, musikverkstäderna för barn, konsert- och turnéverksamheten med både utländska och svenska musiker, skivproduktionen…

Två delar av Rikskonserter lever vidare, den ena som förut och den andra mindre: EMS (Elektronmusikstudion) och skivmärket Caprice. Här och nu ska jag fokusera på den lilla smula som fr o m maj 2011 återstår av det ursprungliga Rikskonserter. Nämligen skivmärket – snarare än skivbolaget – Caprice.

En konsert är en upplevelse i stunden och hur stark upplevelsen än var så bleknar konserten bort i minnet. Medan skivutgivningar finns kvar. En skiva kan tas fram och lyssnas på igen och när som helst. Därför blir utgivningarna på Caprice och de föregående skivmärkena Expo Norr och Spela själv mer än musik: de är en evig dokumentation av den musikaliska bredd som präglade Rikskonserters verksamhet.

Boken ”Levande musik i hela landet” åtföljs av en samlings-CD med ”klingande axplock” ur Rikskonserters utgivning från 1968 och framåt. Spåren växlar mellan konstmusik, gospel, olika sorters jazz, musik för barn, svensk folkmusik, invandrad musik och världsmusik, ett spår kan nog karaktäriseras som pop.

Ändå ger samlingen blott en aning om Rikskonserters unika betydelse som skivbolag. Det gäller de inspelningar med musik från andra världsdelar, som blev en del av svensk utrikespolitik, omvärldsbevakning och u-hjälp, men också dokumentationerna av svensk jazz- och folkmusikhistoria.

Som musikskribent har jag kunnat fylla hyllorna med Rikskonserters EP-, LP och CD-skivor – från den första utgivningen 1965, där Stockholms filharmoniker framför Stravinskijs ”Våroffer”, till de senaste eller sista, t ex Cecilia Lindqvists produktioner av musik från Kina.

Inget annat skivbolag gödslade så med recensions- och andra gratisexemplar. På 70-talet kunde Rikskonserter dela ut gratisskivor istället för programblad vid en konsert och Caprice skickar än idag gratisex till musikinstitutioner, bl a musikhögskolor.

Rikskonserter hade – som statligt skivbolag – fler uppgifter än att kränga skivor. Den inspelade musiken var informationsmedel. I form av skivor spreds information om musiklivet i Sverige (och ibland i övriga världen).

Rikskonserter blev den – i praktiken – främsta bäraren av en statlig (fortfarande = socialdemokratisk) kulturpolitik med syfte att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. När så en borgerlig alliansregering tydligen ansåg att kommersialism inte kan medföra något negativt och bestämde sig för att stryka denna skrivning ur svensk kulturpolitik, då måste alliansregeringen förstås lägga ner vad man ansåg var en socialdemokratisk bastion.

Skivmärket Caprice skulle ha följt med i nedläggningen. Ända sen 70-talet hade den kommersiella skivindustrin krävt att staten slutar ge ut skivor, dels för att Rikskonserters utgivning konkurrerar med skivbranschen (ett kommersiellt krav) och dels för att statlig skivproduktion är slöseri med skattebetalarnas pengar (där blev det ett politiskt krav).

Chansen kom 1972 när Sverige fick en borgerlig regering. Men Jan-Erik Wikström folkpartistisk utbildningsminister med ansvar för kultur, stod emot. ”För egen del”, svarade han på branschens påtryckningar, ”anser jag att Rikskonserters fonogramutgivning verksamt har bidragit till att berika det svenska musiklivet.”

Ingen vild gissning att skivindustrin ännu en gång idkat påtryckning – och nu med ett mer lyckat resultat – på en borgerlig regering. Det tål att funderas på att Folkpartiet Liberalerna, som partinamnet lyder, tagit ett så långt steg åt höger att det på 2000-talet inte finns någon wikströmsk folkpartist.

Caprice skulle läggas ner i sin helhet och det klingande innehållet säljas ut. Om vad som sen hände finns två versioner. Enligt den ena versionen insåg regeringen att Rikskonserters inspelningar var en del av kulturarvet och därför bör bevaras av staten. Enligt den andra försökte man att hitta ett privat skivbolag som övertog inspelningarna och förband sig att återutge dem. Men det lyckades inte. Av en naturlig anledning: Rikskonserters/Caprices backkatalog är inte kommersiell, få återgivningar går att tjäna pengar på.

Därför har skivmärket Caprice (tillsammans med Musik- och teaterbiblioteket, Musik- och teatermuseet, Svenskt vis- och jazzarkiv och Elektronmusikstudion) nu blivit en del av Statens Musikverk, den nya myndigheten för musik.

Caprice blev delvis kvar – som ett återutgivningsmärke. Enligt det första beslutet skulle Caprice endast ägna sig åt att återutge sina egna skivor, nu har uppdraget breddats till återutgivning av inspelningar som finns inom hela myndigheten. Men det handlar fortfarande om att återutge.

Det är här som ordet kulturarv får den motsatta betydelsen kulturarva och tanke blir otanke. Gårdagens klingande kulturarv, som nu ska värnas, hade ju inte funnits kvar om inte Rikskonserter dokumenterat musiken med inspelningar. Dagens klingande musik kommer aldrig att bli ett kulturarv, eftersom Caprice förbjudits att göra inspelningar. Caprice ska endast återutge tidigare utgivna skivor.

Om EMS vill gör en skiva med inspelningar från sin studio eller Visarkivet ge ut dokumentationer av vis-, folk- och jazzmusik så får de inte använda den skivetikett som finns inom myndigheten. De måste söka sig till privata skivbolag. Inte heller kan Caprice ta initiativ till en ny utgivning med material från andra delar av myndigheten.

Låt mig ge ett par konkreta exempel. Cecilia Lindqvist producerade inspelningar med de kinesiska instrumenten qin och xiao, Caprice gav ut musiken på skiva och Rikskonserter ordnade en turné med musikerna. Albumet med qin-musik är världsunikt. Hade då ingen annan i Sverige kunnat göra detta? Kort svar: Nej.

I dagarna kom ännu ett nytt – och världsunikt – album med Kurash Sultan, en i Eskilstuna bosatt kinesisk flykting som ägnade sig åt att dokumentera den uiguriska musikkulturen. Efter hans död donerades inspelningarna till Svenskt visarkiv. Hade något annat skivbolag velat ge ut Kurash Sultan? Högst osannolikt, kanske ett litet skivmärke för folk- och världsmusik utan möjlighet att marknadsföra albumet och använda det som informationsmedel om en förtryckt kultur.

Detta var den sista nya utgivningen på Caprice. Om Caprice, som planerat, återutger dubbel-LP:n med jazzmusikern Don Cherrys svenska inspelningar och i arkivet råkar ha några låtar som inte fick plats förra gången, så får inte Caprice ta med de överblivna inspelningarna som extraspår. För då är det ingen återutgivning längre utan en nyutgivning.

Det låter dumt men det stämmer, det vet jag alldeles säkert efter att ha ringt generaldirektören Stina Westerberg och fått det bekräftat.

Stina Westerberg, generaldirektör på Statens Musikverk. Foto: Jan-Olov Wedin

Statens Musikverk ska, enligt sin förordning, bl a ”främja ett varierat musikaliskt utbud /–/ präglat av konstnärlig förnyelse och hög kvalitet”. Men detta gäller inte för Caprice, enligt generaldirektören. Caprice hör till bevarandeavdelningen inom Statens Musikverk. Tänk att Moderna Museet inte skulle ha tillåtelse att köpa in nya konstverk och göra utställningar med dagens konstnärer – för att man då konkurrerar med privata gallerier. Exakt så ska skivmärket Caprice fungera.

Det kan inte finnas någon kulturpolitik bakom detta, endast ideologi.Det kan inte finnas några tankar, endast otankar. Det handlar inte om att bevara ett klingande musikarv, tvärtom är alliansregeringen på väg att göra Sverige klingande kulturarva.

(LO Tidningen, numera Arbetet, 2011)

PS. Efter att jag skrev ovanstående har Stina Westerberg och Statens musikverk ändrat sig, gjort tvärtom. Skivmärket Caprice ska nu kunna ge ut alla inspelningar som finns inom Statens musikverk, tidigare utgivet på skiva eller inte.

Det vill säga, detta har jag hört från olika håll på Statens Musikverk. Men det finns ännu så länge inget exempel på det. Det blev ju inga extraspår på det återutgivna Don Cherry-albumet…

Återstår alltså att höra.

Thomas Tidholm – poet, fotograf, popmusiker

Författare. Skrev en uppmärksammad Bob Dylan-essä i BLM. Kommer i majnumret med en artikel om veckotidningar. Debuterade 1966 med diktsamlingen ”Försök att se”. 1967 kom ”Raka spåret”.

Thomas Tidholm. Författare men också: popmusiker i Pärson Sound, har gjort TV med Ann-Clara Tjerneld, gör i sommar radioprogrammet Ajax med Anna-Clara – men ägnar sig nu mest åt bilder.

Fotograferar världen. Landskap. Påsklöpar- och vykortslandskap. Folk ska förstå att världen finns. Att den ser ut på ett visst sätt. Största kicken ger verkliga världen – men vill hjälpa folk med bilderna. Att lättare förstå.

Ajax – ett radioprogram. Ett dokumentärt program. Mer dokumentärt än tidigare dokumentära program. Olika miljöer. Visar: vanliga människor finns inte. Vanliga människor är ovanliga. Alla människor är ovanliga.

Pärson Sound. Popgrupp. Så kallad progressiv popgrupp. Spelar mer på Moderna Museet i Stockholm och Konsthallen i Göteborg än på klubbar. Vill kommunicera. Koppla kollektivt. Improvisera kollektivt. Få en gemensam upplevelse med sig själva. Och med publiken. Uttrycka ett ljud som är så stort att alla kan få plats i det.

Kommunicerar genom ordlös sång. Gitarr, bas, trummor och cello. Och Thomas själv: saxofon och flöjt. Kommer med en LP i höst: The International Harvester.

(Ingressen, Journalisthögskolan i Göteborg 1968)

Malmös moderna konstmuseum

Liksom Malmö opera är Skånes opera skulle Malmö konstmuseum bli ett konstmuseum för hela regionen.

Och nu är det dags att Malmö konstmuseum, som finns men ändå inte finns, får en fysisk plats. Just nu finns också – och äntligen – chansen. Så ta den nu!

Uppmaningen riktas såväl till politikerna i Malmö (kanske också i Region Skåne?) som till Göran Christenson, chef för det konstmuseum som Malmö både har och inte har. Låt mig börja idag och gå bakåt.

Moderna museets nya chef, Daniel Birnbaum, struntar nu i det löfte som den förra chefen, Lars Nittve, gav när Malmö kommun år 2009 lät Rooseum bli en filial till Moderna museet i Stockholm. Filialen skulle vara självständig, ha en lokalt ansvarig med rätt att ordna egna utställningar.

Moderna museet i Malmö på Rooseum. Foto: Åsa Lundén.

Men i dagarna har Magnus Jensner, chef i Malmö, sagt upp sig. Stockholm övertar ansvar och beslutsrätt. Inga fler egna utställningar utan Rooseum-filialen ska visa konst från Moderna museets samlingar.

Ett löftesbrott mot Malmö kommun och ett svek mot malmöborna och skåningarna. Rätt oförskämt också. Lantisarna ska buga, niga och tacka för att Moderna museet transporterar sitt konstlager ner till oss så vi får se lite bra konst.

Jovisst, den nya utställningen ”Scenbyte” innehåller klart sevärd och i flera fall världskänd konst. Men budskapet är att Malmö kommun inte kan ha någon egen intressant konstsamling. Om ordet ”modern” syftar på sam- och nutid så har Malmö faktiskt en mycket mer modern konstsamling att visa.

Rooseum skulle aldrig ha överlåtits. Redan då framfördes farhågor om att så här kunde det sluta. Malmö kommun lät också bygga om och renovera Rooseum åt Moderna museet för cirka 43,5 miljoner.

Fel och dumt. Till och med dubbelfel. För det andra dumma beslutet – eller ställningstagandet – stod Göran Christenson, chefen för det obefintligt befintliga konstmuseet. Nej, tack! sa han till Rooseum.

Malmö konstmuseum är idag inrymt i Malmö museum. Lokalerna är för små. Omöjligt att visa ens en bråkdel av Malmö konstmuseums stora samling – cirka 30 000 verk! – med äldre konst av till exempel Carl Fredrik Hill och framför allt samtidskonst.

Tack vare privata donationer kan Göran Christenson köpa konst för mellan 3 och 4 miljoner per år. Vilken han gjort de senaste 20 åren!

Moderna museet i Malmö, fasaden. Foto:  Åke E:son Lindman

Men konstsamlingen förvaras i ett magasin, osynlig för allmänheten. Därför kämpar Don Quijote Christenson för att konstmuseet ska få ett eget hus. Förgäves.

Vet inte hur många förslag på ombyggnader och nya husbyggen som politikerna ratat. Kommer det att byggas ett nytt hus åt Malmö konstmuseum under Göran Christensons, Ilmar Reepalus och min livstid?

För liten utställningsyta, blott 809 kvadratmeter. Mindre yta än de 1000 som konstmuseet har i Malmö museum. Så har Christenson sagt om Rooseum. Men 1000 + drygt 800 blir ju nära nog en fördubblad utställningsyta.

Varför inte visa äldre konst på Malmö museum och ha samtidsutställlningar på Rooseum? Bättre dubbelt upp än inget alls, eller? Byt nu ståndpunkt Christenson! Ut med Moderna museet och in med Malmö konstmuseum på Rooseum. Kräv det!

(Ystads Allehanda 2011)

Den fortsatta historien om Malmös eventuellt nya konstmuseum

Två frågor måste besvaras för att kunna läggas till handlingarna.

Varför var – och är – det ingen bra idé att Malmös nya konstmuseum placeras i Rooseum? Det är den ena frågan. Göran Christenson, chef för Malmös konstmuseum utan eget hus, förklarar genom att räkna och jämföra kvadratmeter.

– Moderna Museets visningsyta i Rooseum är 809 kvadratmeter. Det står på deras hemsida. Konstmuseets visningsyta i Malmö museum är 1 000 kvadratmeter.

Malmö konstmuseum skulle få ännu mindre möjlighet att visa samlingarna om man flyttade till Rooseum. Den nödvändiga klimatanläggningen upptar numera Rooseums källare och därmed har visningsutrymmet krympt.

Den andra frågan som Malmös invånare kunde ställa sig är om det inte räcker snart. Nu finns ju också Moderna Museet i Malmö. Hur många konstinstitutioner behövs? Kan den kommunala budgeten klara av fler?

Att Moderna Museet kom till Malmö var inte gratis. Kommunal matematik är snårig men Stadsfastigheters ombyggnad av Rooseum kostade 43,5 miljoner eller också kan man räkna den hyra för Rooseum på 5,6 miljoner per år
som Malmö stad betalar – samt ger ytterligare någon miljon i basfinansiering till MM i Malmö.

– När vi började prata om att Moderna Museet kunde komma till Malmö så hördes protesterna, säger Stefan Lindhe, moderat och vice ordförande i kulturnämnden. Kan inte konstmuseet finnas i Rooseum? Lägger sig inte Moderna Museet i vägen för konstmuseet?

– Nu är vi förbi det. Vi har hunnit en bit längre. Moderna Museet får intresset för konststaden Malmö att öka ännu mer och det är bra för konstmuseet, säger Lindhe.

– Att Moderna Museet finns i Rooseum ska inte påverka diskussionen om ett nytt konstmuseum, säger också Carina Nilsson, socialdemokratiskt kommunalråd för kultur och ordförande i kulturnämnden. Det är två olika diskussioner.

– Vi har gått ut och hört med Malmöpanelen (ett slags ”mini-Malmö” som representerar invånarna) och frågan om konstmuseet kom högt upp. Jag blev faktiskt förvånad. Men först ska frågan utredas, säger Nilsson.

Malmös nya konstmuseum?

Utredas? Redan för nära 25 år sen, i samband med diskussionen om ett nytt stadsbibliotek, talades det ju om att konstmuseet hade för små utrymmen och behövde ett eget hus. Det har lagts fram sex, sju olika förslag på lämpliga hus, både ombyggnader och nybyggen, ritats skisser och gjorts modeller. Men fortfarande finns det ingen kommunal utredning?

– Det har aldrig satts någon riktig prislapp på vad ett nytt konstmuseum skulle kosta, säger Carina Nilsson.

– Just nu tittar vi på kostnaderna för gemensamma utrymmen – reception och verkstäder – som då ska flyttas ut från Malmö museum. Varför har ingen sådan utredning gjorts? Det var bland det första jag undrade över som kulturkommunalråd.

Malmös två största politiska partier – S och M – är alltså överens: Rooseum är en olämplig lokal och konstmuseifrågan hänger inte ihop med MM i Malmö. För att ta det från grunden, igen: Varför behövs ett nytt konstmuseum?

Den här gången förklarar Göran Christenson genom att räkna pengar, konstverk och samlingar:

– Malmö stad har en ofantligt stor konstsamling med inriktning på framtiden och det senaste. Att visa den är en profilering mot andra städer.

– Konstmuseet får inga kommunala medel för att köpa in konst men vi har privata donationer. Beroende på aktiemarknaden kan jag köpa konst för mellan 3 och 4 miljoner per år. Det har jag gjort de senaste 20 åren.

– Vi försöker så gott vi kan att visa så mycket som möjligt av nutidssamlingen på de utrymmen vi har.

– Jag vill inte ha något jättemuseum, säger Christenson, men det är viktigt med ändamålsenliga lokaler, modern säkerhet och anpassat klimat. Det får vi i det nya huset. Utställningsytan blir 3 000 kvadratmeter. Där kommer att finnas plats för den moderna samlingen, den klassiska, nordiska och ryska och för Carl Fredrik Hill.

– Det blir fantastiskt fint precis vid hamninloppet! tillägger moderaten Stefan Lindhe.

Men enligt Carina Nilsson, kulturkommunalrådet i Malmö, har det ju inte gjorts någon utredning om ett nytt konstmuseum. Hur kan Göran Christenson och Stefan Lindhe då tala om ”det nya huset”. På konstmuseets hemsida finns till och med ett foto på huset där Malmö konstmuseum kan eller ska finnas år 2014.

– Det är ju Skanska som står för det där förslaget, säger Carina Nilsson. Först måste det behandlas av kulturnämnden och ännu har vi inte sett något förslag.

Från Skanska går det inte att få information. Mycket hysch, hysch. Så det tog ett tag att pussla ihop de olika bitarna – men ungefär så här bör det ligga till.

Malmös nya konstmuseum! Eventuellt…

En tävling om att bebygga parkeringsplatsen i kvarteret Tyfonen, beläget på Universitetsholmen med Lärarhögskolan som granne, utlystes av Malmö stad i mars 2007. Det vinnande bidraget, ett tolvvåningshus med namnet Meeting Point Malmö, togs fram av arkitektkontoret Schmidt, Hammer, Lassen och byggherren Skanska Öresund AB. Sen dess har Skanska gått vidare och låtit rita in både en ny musikhögskola och ett nytt konstmuseum i byggnaden.

– Samtidigt, säger Göran Christenson, håller konstmuseet på att ta fram ett nytt koncept för museet. När Malmö konstmuseum får ett eget hus är det viktigt att vi inte konkurrerar med Malmös övriga konstliv – Moderna Museet, Konsthallen och gallerierna – utan har vår egen funktion.

– Både konceptet och ritningen på det nya konstmuseet ska bli klara i maj.

Inte heller detta nya förslag till ett nytt konstmuseum i Malmö har alltså föregåtts av ett politiskt beslut och en utredning utan tas fram av ett privat byggföretag med hjälp av kommunala tjänstemän och med insyn av en intresserad, pådrivande oppositionspolitiker. Allt medan Malmös största politiska parti fortfarande tvekar.

– Ännu har vi inte riktigt satt ner foten för att konstmuseet ska flytta ut, säger Carina Nilsson.

– Det kostar ju med ett spektakulärt konstmuseum som det i Bilbao och delar av samlingen visas redan. Den finns deponerad på institutioner, också företag och banker skulle kunna visa den kommunala konsten. Möjligen finns det andra lösningar än ett eget konstmuseum.

Stefan Lindhe utbrister:

– Vi kan göra det till en valfråga!

Göran Christenson:

– Politik kan ofta vara oförklarlig och oförståelig. Jag undrar också varför det ska behöva gå så långsamt, ta så lång tid.

(Kvällsposten 2010)

Monika Karlsson / Moki Cherry (1943-2009)

Konstnären Moki Cherry blev 66 år. Hon avled  i sömnen i sitt svenska sommarhem, Tågarps skola i Skåne.

”Mokis mästerverk är hennes liv”, har sonen Eagle-Eye sagt. ”Varm och tuff”, säger Steve Roney som bodde  granne med familjen Cherry i Skåne.

Året är 1971. Modernas Museet arrangerar utställningen ”Utopier och visioner”. Familjen Cherry – mamma Moki, pappa Don och barnen Neneh och Eagle-Eye – har tillfälligt bosatt sig i det gamla fängelset på Skeppsholmen, bredvid museet. Till utställningen hör en stor dome, ett slags kupol, som konstruerats av arkitekten Bengt Carling och inretts av Moki. En målad lotusblomma på golvet, tygapplikationer på väggarna och rummet har blivit ett kuddlandskap.

Till domen kom svenska och utländska musiker – som Tommy Koverhult, Maffy Falay och Nana Vasconcelos – för att spela med Don Cherry, även Moki och barnen var med. Ja, alla kunde delta. Smakprov på musiken finns på dubbel-LP:n ”Organic Music” med Mokis målade skivomslag.

Moki Cherry växte upp som Monika Karlsson i Norrbotten. Pappa var stins och mamma jobbade på posten. På 60-talet reste hon till Stockholm för att studera på Beckmans. Hon mötte Susanna Beckman och Tonie Roos, också blivande konstnärer och vänner för livet. Så långt fram som på 2000-talet ställde de ut tillsammans i Malmö och Landskrona. ”Allt verkar vara fest” (arbetet och hela livet) skrev en recensent när kvinnornas vänskap dokumenterades i K-Special på TV.

Monika mötte den afrikanske musikern Ahmadu Jarr och fick dottern Neneh, som följde med mamma till Beckmans i en korg. Trumpetaren Don Cherry träffade hon på jazzklubben Gyllene Cirkeln. De gifte sig, fick sonen Eagle-Eye och flyttade med bägge barnen till Tågarps gamla skola i Skåne. När familjen Roney också köpt ett hus i närheten startades Kulturföreningen Tågarps skola med barnteater som en av verksamheterna.

Moki Cherry och Anita Roney ledde en musikteatergrupp med traktens barn. Alltid premiär i Tågarps skola och sen ut på turné, en av barnens föräldrar var busschaufför, till Moderna Museet,  Göteborg, Lund och Köpenhamn. Bland de unga skådespelarna fanns Eagle-Eye Cherry och Chanti Roney.

Moki Cherry med en av sina afrikanska lampor.
Foto: Birgitta Olsson (på 80-talet nångång)

Hon var en internationell konstnär – ja, en världskonstnär. Moki Cherry hämtade intryck från flera världsdelar, inte minst Afrika. Hon hade flera uttryck också, arbetade i olika material. Efter arbetet i textil, bland annat stora applikationer som blev scenografi vid Don Cherrys konserter, började hon göra ett slags afrikanska lampor, som hon sågade ut i plywood och målade afrikanska figurer på. De senaste åren, som i somras på Galleri Kleerup i Stockholm, ägnade hon sig åt foto- och bildkollage.

Hennes konst är lekfull, färg- och livsglad men har också en ilsken ton. Humor möter allvar. Samhällskritiken blev än mer tydlig, vissa kritiker menade övertydlig, i hennes bildkollage, då hon kunde sammanföra en annons för kvinnliga underkläder med ett foto på kvinnor i burka.

Moki Cherry ställde ut i Sverige och New York och även på Martinique. Tyvärr fick hon aldrig det genombrott hon hade förtjänat. ”Hon var ledsen”, säger Gert-Olle Göransson, som hade en utställning med Mokis afrikanska lampor på Galleri Ping-Pong i Malmö , ”för att hennes konst inte uppmärksammades.”

Moki Cherry ville bli erkänd som konstnär men inte till varje pris. Hon ville undvika det kommersiella. För att försörja sig jobbade hon som TV-scenograf  på Apolloteatern i New York och även med webbdesign. Men hon gjorde ingen hemsida åt sig själv. Det är inte inte så lätt att hitta hennes konst på nätet.

Från slutet av 70-talet bodde familjen Cherry halva året i ett loft på Long Island. Också Tonie Roos bodde i New York och har många minnen av gemensamma upplevelser. Som när Moki och Tonie skulle ställa ut i en teaterfojé men teatern gick i konkurs. Då ordnade Moki snabbt tre nya lokaler: en privatbostad, en damfrisering och en restaurang. Eller när de två partytejerna gjorde stan, de hade inga pengar men blev lika glatt mottagna på enkla bakgårdar som glamourösa partyn.

”Moki älskade det vackra”, säger Tonie. ”Livet skulle vara vackert, varje liten måltid skulle vara vacker.” Skolan i Tågarp blev ett Moki Karlsson-hus. Trädgården skulle blomma och grönska. När Don, Moki och barnen åkte på turné i Europa med folkvagnsbuss tog hon med sig ett spritkök, en vacker duk och fint porslin.

Begravningen skedde den 25 september i Farstorps kyrka i Skåne. Där fanns familjen, släkt och vänner från många länder och  folk från Göingetrakten. Barnbarnet Naima läste mormors favoritdikt ”Ode to Silence” och den italienske gitarristen  Jayadeva spelade och sjöng ”Butterfly Friend” med musik av Don Cherry och text av Moki.

När kistan sänktes i jorden sjöng barnbarnet Tyson en negro spiritual och allt fler sjöng med. Efteråt fortsatte många till Tågarps skola för att minnas Moki Cherry med tal, fler dikter och mer musik. ”Det var årets fest”, säger en av vännerna. ”Man trodde att Moki och Don komma in och vara med på festen”, säger en annan.

Och det var hon väl, Moki, hon som älskade fester. Både Moki och Don Cherry (som dog 1995) var nog med.

(Något nedkortad version i Fokus 2009)

Thomas Tidholm, poet, fotograf och popmusiker

Författare. Skrev en uppmärksammad Bob Dylan-essä i BLM. Kommer i majnumret med en artikel om veckotidningar. Debuterade 1966 med diktsamlingen ”Försök att se”. I år kom ”Raka spåret”.

Thomas Tidholm. Författare men också: popmusiker i Pärson Sound, har gjort TV med Anna-Clara Tjerneld, kommer i sommar i radioprogrammet Ajax också tillsammans med Anna-Clara – men sysslar nu mest med bilder.

Fotograferar världen. Landskap. Påsklöpar- och vykortslandskap. Folk ska förstå att världen finns. Att den ser ut på ett visst sätt. Största kicken ger verkliga världen – men vill hjälpa folk med bilderna. Att lättare förstå.

Ajax – ett radioprogram. Ett dokumentär program. Mer dokumentärt än tidigare dokumentära program. Olika miljöer. Visar: vanliga människor finns inte. Vanliga människor är ovanliga. Alla människor är ovanliga.

Pärson Sound. Popgrupp. Så kallad progressiv popgrupp. Spelar mer på Moderna Museet och Konsthallen i Göteborg än på klubbar. Vill kommunicera. Koppla kollektivt. Få en gemensam upplevelse med sig själva. Och publiken. Uttrycka ett ljud som är så stort att alla får plats i det.

Kommunicerar genom ordlös sång. Trummor, gitarr, bas och cello och Thomas själv: saxofon och flöjt. Kommer ut med en LP i höst: The International Harvester.

(Publicerat i Ingressen, elevtidning för Journalisthögskolan i Göteborg, 1968)

Ystads konstmuseum (4): Sture Nilsson, då och nu

Sture Nilsson
Ystads konstmuseum

Det är ju smått genialt att ha en utställning om och med tecknade serier, alltså Seriemagi, som förrätt på första våningen och Sture Nilssons utställning som huvudrätt på den andra. Utställningarna hänger ihop perfekt.

Sture Nilsson uppmärksammades på 70-talet för sitt (med prefix som över- och super-) realistiska måleri. Hans mest kända målning, Konstvaruhusets invigning, som finns på Moderna Museet, hänger som färgfotostatkopia redan i trappan upp till utställningen.

Men låt mig börja i en annan ände, den som knyter ihop serietecknaren Gunnar Krantz (våningen under) med målaren och tecknaren Sture Nilsson.

Vänd inte huvet åt vänster, där utställningen påstås börja, utan åt höger. Där finns ett antal tuschteckningar med motiv från 70-talets Paris: realistiskt, svart på vitt, tunna tuschstreck. Teckningarna kunde vara serierutor.

De bägge kortfilmerna om Paris, vilka kan ses i det lilla, högra rummet innehåller samma sorts serieteckningsliknande tuschteckningar.

Vänd nu huvet mot Nilssons målningar från 70-talet. Se vad som händer när han lägger på färg! Det är märkligt, nästan magiskt. Målningarna – Vernissage i Rom, Guldmänniskor, Vi har det skönt här i vår förort och Rue St. Antoine, en lång målning med flera ihopsatta dukar – är lika realistiska, men akryl- och oljefärgerna skapar och lyfter fram specifika stämningar = budskap som oftast är vulgära, överklassiga och skitförnäma, fast de kan också vara ömsinta.

I katalogen jämförs han med Francis Bacon, men det beror på att Thomas Millroth, museichef och kritiker, sett mer tavel- än seriekonst. Sture Nilssons målningar kan minst lika mycket jämföras med färgrutor av franska serietecknare som Lauzier, Loustal och Tardi.

Hans senaste målningar, daterade 1990, föreställer Stortorget i den nuvarande hemstaden Ystad under höst, vinter, vår och sommar (tyvärr blev sommartavlan kvar på Sparbanken Ystad). Också realistiskt – men en annan sorts realism. Småstadslivet betraktas storögt, nyfiket och nästan naivt.

Inte minst detta är fascinerande. Sture Nilsson har stor personlighet men ingen stil (i singular) utan skapar sin konst i skiftande stilar. Titta in i det lilla, vänstra rummet, som tillägnats Elna Hansson, textilkonstnär och livsledsagarinna. Sture har porträtterat Elna om och om igen med de mest olika, kontrasterande tekniker: akryl, akvarell, tusch, blyerts, färgpennor, filtpenna, kulspets och krita.

(Kvällsposten 2006)