Tove Jansson besöker Köpenhamn

Alltså vi bara måste åka och titta! utbrast jag och min hustru när Tove Jansson-utställningen premiäröppnade 2014 på konstmuseet Ateneum i Helsingfors. En stor jubileumsutställning, året då hon skulle ha fyllt 100.

Sen gick utställningen vidare till Millesgården i Stockholm och Göteborgs konstmuseum. Och vi utbrast, en gång och två gånger till: Vi måste åka och titta!

Men det blev aldrig av. Som så ofta: annat i livet kom emellan.

Självporträtt av Tove Jansson som ung gånger 3.

Nu har vi i alla fall varit och sett Tove Jansson-utställningen, den här gången kallad ”Kunst, kærlighed & mumitrolde”, hos konstföreningen Gammel Strand i Köpenhamn. Eller den danska versionen – det verkar nämligen som om utställningen anpassats efter lokalerna och även krympt en smula, undan för undan.

Att se Tove Jansson-utställningen i Köpenhamn (inte slut förrän i början av september) är ett måste om man gillar Mumintrollen och/eller är konstintresserad. Detta ska läsas ordagrant: man är lika med alla och måste betyder måste.

Utställningen sträcker sig över tre våningar och jag ska väl inte tala om för dig hur du bör se den. Fast om jag i förväg känt till utformningen så hade jag tagit mig an den danska utställningen enligt följande…

Självporträtt av en ung Tove Jansson som kvinna.

Jag hade gått direkt till rummet med oljemålningar, främst porträtt. Egentligen rummen, för det senaste självporträttet, av en äldre Tove Jansson, finns i ett rum bredvid.

Efter att ha stått där en lång stund – tittat, känt och tänkt – skulle jag ha fortsatt till väggen med de svartvita foton som hennes bror Per-Olov Jansson tog av Tove från 1940- till 80-talet, till exempel i baddräkt på en klippa i Finlands skärgård, i vida byxor med ryggen mot en spegel och samboparet Tove och Tuulikki med motorbåt vid deras karga klippö.

Också här kan man bli stående: låta minnet av de målade självporträtten möta – ja, krocka – med fotona. Och bli sorgsen, det går inte att undvika.

Se på de tidiga målningarna, från 30- och 40-talen. Ett av självporträtten – i topp och kjol – heter till och med ”Kvinna”. Så har hon målat sig själv: i sina försök att klä ut sig till kvinna. Men se hur Tove ändå, på varje målning, sträcker på halsen och missa inte heller hennes vidöppna ögon.

Också på en målning av ”Familjen” från andra världskriget – mamman och illustratören Signe, pappan och skulptören Viktor samt bröderna Lars och Per-Olov vid ett blodigt schackspel – sträcker Tove på halsen så att hon kan se bortom familjen.

Självporträtt av Tove Jansson som äldre kvinna.

Utanför är fel ord. Men hon är inte med, inte riktigt där, utan någon annanstans. Gå sen – nu – och jämför dessa unga, vilsna men starka självporträtt med målningen av den livsrödögda Tove Jansson (från 1975).

En annan tidig målning: ett stilleben med blommor i ett öppet fönster. Genom fönstret skymtar ett par figurer, lite otydligt men det verkar vara två kvinnor, som går nära ihop. De är målningens verkliga stilleben: fortfarande levande eller levande döda.

Varför visas inte många fler målningar av Tove Jansson på utställningen? Det finns ju så många fler att visa!

För att vara rättvis så visas också några abstrakta 60-talsmålningar – ett stormande hav, den förvittrade marken – men jag hade velat se de tidiga, paradisiska naturmålningarna, som mer eller mindre blev Mumindalen, de senare, förenklade målningarna och gärna exempel på muralmålningar.

Den målande Tove Jansson var och är fantastisk – ja, enastående. En skandal att hon nära nog fram till idag enbart varit känd för Mumintrollen (berättelserna, illustrationerna, tecknade serier och filmer).

Väggen med Per-Olov Janssons foton på sin syster.

Utställningen ”Kunst, kærlighed & mumitrolde” domineras av de sistnämnda. Det kan jag förstå.

Den stora publiken vill förstås se teckningarna, de är många, främst svartvita men också i färg, av Muminmamman och Muminpappan, Snorkfröken, Lilla My och så vidare. De yngsta besökarna skutar nog förtjust omkring bland träden i Mumindalen och målar egna Mumintroll.

Men jag kan väl ändå tycka att det är att smalna av och förminska en stor konstnär?

Av Muminteckningarna (tror jag vågar hävda att Tove Jansson skapade Muminfamiljen som ett sätt att hantera känslorna för sin egen familj, det var på 30-talet, först 1947 började Mumin publiceras) tycker jag mest om de svartvita med mycket svärta.

Då blir teckningarna mer än illustrationer; de är konst. Mumin når bortom sin egen dal, ut till hela världen och livet, ut- som invärtes.

Här finns också flera fina förarbeten – skisser – till Mumin. Som raden med tuschskissade Hemuler: en kvinnlig Hemul som förändras tills hon blir Tove Jansson själv.

(YA/KB/TA 2017)

Jolo och jag i Köpenhamn

Med Jolo till Köpenhamn – En guide- och essäbok
Redaktörer: Rolf Yrlid / Göran Zachrison
(Atlantis)

Dags att resa till Köpenhamn med en bok igen.

Med ojämna mellanrum har det hänt att jag börjat bläddra och läsa i någon bok som genast fått mej att känna en oemotståndlig lust att ta ledigt en dag och åka över Sundet för att flanera längs Köpenhamns gator med en bok i hand.

Så var det alltid när Dan Turèll hade kommit med en ny deckare, kåseri- eller diktsamling. Också Peter Olesens svit med böcker om staden Köpenhamn ur olika blick- och tankefång fick mej alltid att genast ringa flygbåtarna och boka en biljett.

Numera går det ju lätt och enkelt (även om det kunde vara billigare) att ta bussen från Sjöbo till Lund och åka vidare med Öresundståget direkt till Köpenhamn.

Vilket jag gjorde häromdagen. På morgonen låg ett recensionsexemplar av guide- och essäboken Med ”Jolo till Köpenhamn” i postboxen och så fort jag slog upp boken infann sej den ovannämnda oemotståndliga lusten att ge mej av. Strax satt jag på bussen från Sjöbo och läste Göran Zachrisons inledande ”försök till ett porträtt” av Jan Olof Olsson, signaturen Jolo.

Zachrison berättar hur han, själv alltså, blev journalist (först på Västerbottens-Kuriren och sedan Dagens Nyheter) tack vare Jolos goda råd (för en medskickad tia i kuvertet). Han berättar också om Jolos tjugonio kostymer och i synnerhet om den spräckliga irländska tweedkostymen som utsände en gödseldoftande lukt (efter en halkolycka i en ladugård).

Zachrison lanserar dessutom en teori om varför Jolos texter var så läsvärda när de trycktes och är så läsvärda ännu idag. Oavsett vad han skrev – reportage, kåserier, romaner, historiskt – så var han ”blandformernas man”. Hans texter blev anomalier. Han skrev i genren men samtidigt utanför: till exempel var ett reportage av Jolo så påläst som ett sådant bör vara men samtidigt kåserande och personligt.

Jolos sista bok, den historiska romanen ”Någonstans i Sverige”, utnämner Göran Zachrison fyndigt nog till en ”litterär skvader”.

Innan jag ska byta från buss till tåg i Lund så hinner jag också läsa Vibeke Olssons minnestext över pappa och familjens somrar i Danmark och Köpenhamn på 1960- och 70-talen. Just Köpenhamn tyckte hon inte om, som flicka. För då visste Vibeke att sommaren snart var slut. Vistelsen på pensionatet Hornbækhus var över och nu återstod blott besöket i Köpenhamn.

På perrongen i Lund, medan jag inväntar Öresundståget, bläddrar jag vidare och och tittar på den serie svartvita teckningar som Ulf Sveningson gjorde 2001 under en resa till Köpenhamn med Jolosällskapet. På samma gång förbiskyndande och detaljrika teckningar – och personliga, förstås, för Sveningson är en utmärkt reportagetecknare – av olika köpenhamnska Jolomiljöer: Tivoli, Den lille havfrue, Nyhavn, Rundetaarn, Gammel strand, Christianshavn…

Flanörsfotot hämtat från Jolosällskapets hemsida.

När tåget kör över Öresundsbron har jag kommit fram till Jolo själv, nämligen avdelningen ”Av Jolo om Köpenhamn”. Här finns bland annat utdrag ur böckerna ”Kungens Köpenhamn” (1950) och ”Fritt Nyhavn” (1955), ett längre tidningsreportage från Nyhavn (1966) samt ett kapitel ur romanen ”Slipsen i Krakow” (1969).

”Fartyget till Köpenhamn går rakt ut från Malmö och girar först vid Saltholmen”, läser jag. Så reste man och anlände till Köpenhamn – per båt – då när Jolo skrev detta (1950). Smått märkligt, känns det idag.

Också jag är tillräckligt gammal för att ha åkt både långsammare och snabbare båtar till Köpenhamn. Att åka till Danmark då – det var att göra en resa, åka till kontinenten. Då var Köpenhamn ett annat lands huvudstad. Nu med bron och tåget har det blivit som att åka från förstaden (Malmö) till city (Köpenhamn).

Väl framme vid Hovedbanegården bläddrar jag fram till ”I Jolos fotspår genom Köpenhamn” – den guide som Rolf Yrlid skrivit till boken. Dessutom, för att en ovan Köpenhamnsflanör ska hitta rätt och inte gå fel, finns här en stadskarta där promenaden i Jolos fotspår är noggrant utmärkt.

Yrlid inleder med samma iakttagelse som jag. Det är onekligen en viss skillnad att komma med snabbtåget över Öresundsbron mot att vattenvägen långsamt närma sej Danmark och speja efter H.C. Andersens lille havfrue i vattenbrynet på styrbord. Fast, som Yrlid påpekar, det passar också bra att inleda Köpenhamnsbesöket i Jolos fotspår vid just Hovedbanegården. Här ligger Hotel Terminus (numera Sofitel Plaza Copenhagen) där huvudpersonen i romanen ”Slipsen i Krakow” tar in för att fira nyårsafton.

Härifrån är det sen bara att fortsätta gå – och åka – i Jolos fotspår och med Rolf Yrlid som kunnig guide: Rådhuspladsen med tidningen Politiken, därifrån buss nr 14 över Nørreport och Sølvtorvet till Østre Anlæg med Den Hirschsprungkse Samling (”det allra mest danska konstmuseum som finns”, enligt Jolo), sedan vidare till fots mot Kongens Nytorv, Charlottenborg (där danska Kunstakademiet funnits sen 1750-talet) och, inte minst, Hviids Vinstue och/eller Café a Porta.

Sätt dej på nån av dem (utomhus på Porta eller en trappa ner i vinstugan) och beställ in nåtdrick- och/eller ätbart, för det kan vara dags att vila fötterna. Dessutom har vi nu hamnat på platsen för ”Slipsen i Krakows” upplösning. Fast i romanen är det, som nämndes, vinter – det har hunnit bli nyårsdag – och inte sommar som nu.

Huvudpersonen har precis passerat Kongens Nytorv och med ”road avsky” stuckit in och ner huvet i Hviids Hvinstue. Han känner, som Jolo skriver, ”tillfredsställelsen att inte heller vilja dricka något”. Han har redan druckit en Hof – ”detta tämligen svaga öl” – och är nu på väg till Karen Kik eller Slottskällaren för att också äta något. Huvudpersonen befinner sej i ett lyckorus.

Då slår Döden till. Det kunde Döden ha gjort när som helst, men just nu slog den till: i lyckoruset. Huvudpersonen fick dö som en ”som en fullständigt lycklig människa”. Så borde alla människor få avlida: i ett lyckligt ögonblick.

(Ystads Allehanda 2003)