Den stora svenska jazzsångboken

Den här krönikan börjar på fjolårets jazzfestival i Ystad.

Jag skyndade mellan scenerna och fick höra den ena svenska jazzsångerskan efter den andra – för Sverige har ju främst kvinnliga jazzvokalister – framföra standardlåtar ur ”The Great American Songbook”. De sjöng samma låtar också, mest populära var ”Love For Sale” och ”Speak Low”.

Nej, inga namn, det har inget med ämnet att göra. Men liksom automatiskt hade jag i anteckningsblocket börjat lista låtar till en alternativ repertoar för svenska jazzvokalister.

I recensionen till Ystads Allehanda muttrade jag också nåt om ”hört det förut” och ”jazzmusikaliska coverband”. Vilket jag fick däng för av läsarna. Jag var inte nådig, hävdades det. Fast nu är det inte min uppgift att vara nådig utan en kritiker ska skriva ärligt och uppriktigt.

”Faktakalendern 2013” innehåller en förteckning över ”Berömda jazzmelodier” – alltså (främst) amerikanska standardlåtar som många jazzmusiker spelat och många jazzvokalister sjungit. Här finns till exempel “Love For Sale” (men faktiskt inte “Speak Low”), “All Of Me”, “Cheek To Cheek”, “Come Rain Or Come Shine”, “Fly Me To The Moon”, “Just One Of Those Things” och “The Way You Look Tonight”.

Gå in på Spotify och kolla inspelningarna med nämnda låtar. Se vilka jazzvokalister som sjungit in dem. Slutsats: Dessa låtar ska aldrig mera sjungas (eller spelas)!

——————————————————————————————————————–

Bengt Eriksson började som popskribent och kritiker i ungdomstidningen HEJ! hösten 1968, jobbade med Musikens Makt på 70-talet och var med och startade Schlager 1980. Han lyssnar på all bra musik (oavsett genre) fast är särskilt förtjust i gamla musikaler, Jackie DeShannon och Fela Kuti, har Andy Warhol och Marie-Louise Ekman som favoritkonstnärer, hävdar att ”Festivitetssalongen” är den bästa svenska långfilmen och att krimi och poesi är de främsta litteraturformerna.                        Foto: Birgitta Olsson.  (Observera förresten den välvalda badstrandslektyren!)

——————————————————————————————————————————-    
Åkej, om du som svensk jazzvokaliskt tror dig kunna personliggöra en av låtarna = mäta dig i originalitet, känsla, in- och utlevelse med jazzsångens största Artister – då och endast då ska du sjunga låten igen.
Ytterligare sådär 25-50 låtar – utanför ”Faktakalenderns” förteckning – bör också undvikas.

Vad ska en svensk jazzvokalisk sjunga? Skriva egna låtar, typ en jazzsinger/songwriter?

En gång, tror det var apropå Kurt Elling, kom Magnus Eriksson (inte släkt) och jag att prata om jazzsång. ”Det är fusk att sjunga eget”, sa Magnus.

Min åsikt är att det kan vara en räddning i nöden. Inte lätt att göra nya bra låtar heller men svårare ändå att – ännu en gång – nytolka en standard som alla jazzlyssnare känner igen och vet hur den ska gå.

Jag hävdar en tredje ståndpunkt eller den gyllene medelvägen. Sjung svenskt!

Faktiskt ända från 20-talet har Sverige haft en tradition, ibland starkare och ibland svagare, med jazzsång på svenska slash svensk jazzsång. Anslut till den! Återuppta den svenska traditionen! Gör som tidigare svenska jazzsångare: hämta material utanför jazzgenren. Det kan vara folk- och nyare visor, svenska poplåtar och amerikanska/internationella melodier med svenska texter.

Vem blir dagens Beppe Wolgers? Sätt igång att skapa och fyll upp ”Den stora svenska jazzsångboken”!

Många svenska pop- och andra låtar skulle passa perfekt som jazz. ”Stockholm blues” (”Humdrum Blues” på svenska av Wolgers) och ”Visa vid vindens ängar” (Mats Paulsson) var de första titlarna jag skrev i blocket där på Scala i Ystad. Barbro Hörberg har gjort jazziga visor med evigt liv, ”Till de ensamma” (Mauro Scocco) är ju redan en jazzballad, ”Blues i Sverige” (Tomas Andersson Wij) vill jag gärna höra med jazzkomp och Peter LeMarcs souliga pop kan bli soulig jazz.

Sångspråket behöver inte heller vara svenska (även om jag föredrar det). Gå in på Spotify igen och hör Gavin Mikhails avklädda pianocover på Eurovisionlåten ”Euphoria”, tänk till en jazztrummis och dito basist plus ett jazzsolo på saxofon.

Också mycket att hämta längre bak i svensk jazzhistoria – som Ulla Billquists jazzschlager ”Gatans serenad”, någonting ur Alice Babs svenska swingrepertoar, Östen Warnerbrings låt om Thore Ehrlings orkester och jag som älskar musikalen ”My Fair Lady” kunde väl ännu en gång få höra ”I dina kvarter” med en ung svensk jazzsångerska?

(Lira 2013)

”Min” jazzfestival i Ystad (7): I år och nästa år.

Vad kännetecknade Ystads jazzfestival 2012: Kvalitet. Vart jag gick och lyssnade så spelades det högkvalitativ jazz (och ibland annan populärmusik).

Vad kännetecknade inte jazzfestivalen: Spänning och nyskapande.

Nästan all (jazz)musik smekte publiken. Musiken var angenäm. Jag stampade takten och kände värme i hjärtat. Sällan eller aldrig klöste musiken till, rev mig på kinden och skrämdes.

Detta kännetecknar jazzens historia: Hela tiden har det kommit nya musiker – ända sen Louis Armstrong – och jazzformer som skrämt kritiker och övriga jazzlyssnare. Fått dem att utbrista: Det där är inte jazz! Är det ens musik?

Om sådant hördes på årets jazzfestival så undgick det mig. I fjol fanns i alla fall Tonbruket och kanske att saxofonisten Petter Wettre kan räknas hit i år.

De flesta har spelat och sjungit lättillgänglig jazz av äldre modell. Även de nya, unga medverkande, som framfört sina egna varianter av – äldre – jazzmusik.

Datumen för nästa jazzfestival har redan bestämts. Håll koll på www.ystadjazz.se.

Om man vrider klockan bakåt: Skulle Albert Ayler och Peter Brötzmann kunnat spela i Ystad? Och vartusan finns Jonas Kullhammar?

En balansgång, det förstår jag. Jan Lundgren och övriga arrangörer måste fylla så många konserter som möjligt och få ihop sponsorer. Det ska gå runt ekonomiskt.

Men bör inte en jazzfestival, till exempel Ystad Sweden Jazz Festival 2013, ha – eller ta sig – ett ansvar för jazzens fortlevnad och vidareutveckling? Jag tycker fortfarande som i min krönika förra året.

För det första: Årets festival bjöd på många bra jazzsångerskor (samt ett par pianister). Dags att ta fram och hit fler kvinnliga jazzinstrumentalister. Det finns många, i den nya generationen jazzmusiker.

För det andra: Men inrätta nu den där jazzklubben där unga – och även äldre – jazzmusiker kan spräcka upp reglerna och bryta sönder konventionerna!

(Ystads Allehanda 2012)

PS. Den här krönikan finns ockå utlagd på YA:s nätsida – med kommentarer från några läsare/jazzfestivalbesökare. Klicka HÄR om du vill läsa kommentarerna.

PPS. Det bör också tilläggas att efter att den här krönikan hade skrivits för att hinna in i papperstidningen så kunde man i den stora avslutningskonserten, där legenden Quincy Jones hyllades, höra två mycket bra kvinnliga instrumentalister – Ebba Westerberg, slagverk, och Karin Hammar, trombon – som medlemmar i Bohuslän Big Band.

Trumpetaren Anders Bergcrantz: chops, ambis och sound

En enda trumpetton kan vara lika innehållsrik som Svenska Akademiens ordbok. Hur ska då jag med några få ord – ack, dessa futtiga, otillräckliga ord – kunna beskriva hans, som han själv säger, ”sound”?

Ett blygsamt försök:

Det är som om han står där på scenen och pratar genom trumpeten. Nej, han pratar inte ens. Han står och funderar. Så minns han någonting, som får honom att le och småskratta. Lugnt och avspänt andas han genom trumpeten. Och ur trumpeten stiger toner och lägger sej som mjuka, svävande cumulusmoln i luften.

Låten heter ”Stella By Starlight” och finns på albumet ”Live At Sweet Basil” (Dragon), som Anders Bergcrantz spelat in på jazzklubben Sweet Basil i New York.

Är du en trumpet? frågar jag Anders Bergcrantz. Frågan kan ju verka fånig, men Anders svarar direkt:

– Ja, det tror jag.

– Ju bättre ”chops” och ”ambis” – två ”jazzord” som på svenska betyder, ungefär, inspiration – desto mer blir trumpeten en del av mej, desto mer av mej själv kommer ut ur klockstycket.

– Det är kul att du tycker att det låter så lätt, så enkelt och naturligt när jag spelar trumpet. Fast det ligger ju en del jobb bakom.

Klar för kvällens spelning. Anders Bergcrantz med trumpeten och i jazzkostymen. Foto: Birgitta Olsson

Säger Anders Bergcrantz, 31 år, som började spela trumpet när han var 15 och har gått ett år på musikskolan Berklee i USA och två år på Musikhögskolan i Malmö.

En, kan man tycka, likaså fånig följdfråga: Väljer musikern sitt musikinstrument eller väljer musikinstrumentet sin musiker? Också nu svarar Anders – utan betänketid – att trumpeten valde honom.

Pappa Sven Bergcrantz är en välkänd musiker i Skåne och också de två bröderna spelar jazz. I hemmet fanns många olika musikinstrument som Anders provspelade: elbas, saxofon, congas, tvärflöjt, trummor…

– Min storebror spelade trumpet. Han fick kämpa länge för att få ”sound” i trumpeten. Så provade jag brorsans trumpet… Jag fick ”sound” direkt! Brorsan tittade på mej,tyckte det var värdelöst. Han fick kämpa medan lillbrorsan bara tog trumpeten och började blåsa.

Innan rock och pop blev ungdomens musik var jazz den nya och ”trendiga” musiken. Idag kan jazzskivor vara svåra att hitta i närmaste skivaffär. Jazzklubbar måste få statligt stöd för att kunna arrangera konserter.

Det är nog inte bara intervjuaren som blir förvånad av att höra att Anders Bergcrantz är yrkesmusiker. Han försörjer sej på att spela jazzmusik på trumpet.

– Jazzpubliken är liten, men inte så liten som det sägs. Inte minst danskarna är trogna jazzlyssnare.

– Jag spelar lite hemma, mycket i Danmark och en del i andra länder. Då går det. Jag tror inte många svenska jazzmusiker kan försörja sej på att bara spela i Sverige.

En yrkesjazzmusiker för en ambulerande tillvaro – det är nästan som att vara handelsresande i jazz. Några ”arbetstillfällen”: Anders har sin egen orkester, spelar med danske pianisten Jan Kaspersen, är också medlem i Tolvan Big Band och på nya albumet ”Live At Sweet Basil” spelar han tillsammans med amerikanska musiker.

Hur många Anders Bergcrantz finns det? Blir det inte schizofrent att spela med så många olika musiker?

– Det kan man tycka, men stilarna är trots allt ganska lika – modern akustisk jazz. Jag spelar, så att säga, ”likadant” med alla banden. Jag vägrar att hamna i en situation där jag tvingas spelas musik som inte är ”jag”.

Musikskribenter har som gammal ovana att jämföra nya musiker med äldre och mer kända. Också trumpetaren Anders Bergcrantz har förstås kallats ”en ny Miles Davis”. Men hur mycket jag än lyssnar, så kan jag inte höra att Anders låter som Miles.

– Nej, det tycker inte jag heller.

– Hos alla trumpetare – hos alla jazzmusiker – finns Miles med i bakgrunden. Men att spela som Miles Davis går inte. Somliga har försökt – med mindre lyckade resultat.

Däremot, avbryter jag och berättar om en konsert där Anders Bergcrantz och hans eget jazzband bl a spelade låten ”Blues For Lee”. Nästa dag gick jag och köpte en skiva med Lee (amerikanske jazztrumpetaren Lee Morgan).

– Menar du att min låt fick dej att upptäcka Lee Morgan? Fantastiskt! Då har man lyckats!

Mellan hans och ditt trumpetspel tycker jag däremot att jag hör vissa likheter…

– Det stämmer säkert, säger Anders. Jag minns inte hur liten jag var när jag hörde honom första gången. Lee Morgan har inspirerat mej mycket.

(Femina 1993)