Odemokratisk sotning

Diskussionen om sotningsupphandlingen på Österlen med omnejd verkar aldrig ta slut. Jag vet inte hur många samtal jag haft med folk som stoppat – och fortfarande stoppar – mig på gatan och undrat/r vad som händer och vad de ska göra.

Eftersom jag förstått att alla inte läst de artiklar – både andras och mina – som skrivits i Ystads Allehanda om det så kallade ”sotningskriget” så lägger jag ut mina texter på bloggen. Tre stycken, hittills. Här kommer den första.

OBS! Det handlar inte bara om sotning och sotningsupphandling utom om mycket mer: om politik, demokrati och människor.

____________________________________________________

Under vinjetten ”Sotningskriget” har ni i YA kunnat läsa om upphandlingen av brandskyddskontroll och sotning i kommunerna Simrishamn, Sjöbo, Tomelilla och Ystad. Ett ämne för en kulturkrönika? Svar: Ja!

Det handlar om mycket mer än sotning, nämligen om begreppet demokrati. Var ska politiska beslut tas? Hur långt ifrån en kommun kan beslutsfattande läggas? Kan beslut överflyttas från kommunpolitiker till tjänstemän utanför kommunen?

Demokrati innebär både rätten att välja politiker och kunna ställa politikerna till svars. Det ska vara möjligt för kommuninvånarna att ha insyn i politiska beslut. Men ju längre utanför kommunens fullmäktige, styrelse och nämnder som beslut tas – desto mer försvåras insynen, desto färre kommunpolitiker är ansvariga.

Var går den gräns där demokrati blir odemokrati?

Skorstensfejarmästare Lundquist AB är – enligt upphandling – den nya sotaren på Österlen med omnejd.

Upphandlingen av sotning sköttes av Sydöstra Skånes Räddningstjänstförbund (SÖRF) – ett gemensamt förbund för kommunerna i sydöstra Skåne. Besluten togs/skulle ha tagits av SÖRF:s direktion, där det sitter några politiker från varje kommun. Jo, en märklig formulering: givetvis ska besluten fattas av SÖRF:s högsta politiska organ! Problemet är att det inte går att få klara besked om vilka beslut som tagits och vilka som tog dem.

Jag har ringt tjänstemän och politiker, fått SÖRF:s räddningschef Tom Setterwall att skicka offentliga papper om upphandlingen. Det räcker inte. Det krävs en Janne Josefsson som jobbar i en månad för att reda ut det här.

Berth Andersson (socialdemokratisk representant för Ystad i SÖRF:s direktion) suckar: ”Fruktansvärt. Det här måste revisionen titta på.” Jan-Erik Johansson (representant för moderaterna i Sjöbo) är mer kritisk ändå. ”Ett givet beslut” som redan hade tagits ”från tjänstemannahåll. De demokratiska spelreglerna har inte funnits med som det är tänkt.” Inte heller SÖRF:s ordknappa beslutsprotokoll ger besked om vad som hänt på direktionens möten.

Fem företag deltog i upphandlingen, bland annat Skorstensteamet i Skåne AB, som tidigare skötte sotningen, och Skorstensfejmästare Lundquist AB, som vann upphandlingen. Skorstenfejare Hans Lundquist erbjöd en ny sotningsmetod, som innebär att sotning sker underifrån med ett redskap som liknar en bläckfisk och följer med i rörböjningarna. Sotningen blir extra effektiv.

Skorstensteamet i Skåne AB är den gamla sotaren som allt fler begär egensotning för att kunna behålla.

Enligt Lundquist, som säger att han kommit och sotat direkt efter förre sotaren och fått ut mängder med sot. Ingvar Asplund på Skorstensteamet undrar varför det har hänt att Lundquist fått gå upp på taket och sota på gammalt sätt, för att allt sot inte kom ut med hans nya metod?

Hur ska en skorstensägare kunna veta vem som har rätt? Något märkligt med upphandlingen också: Kan SÖRF ha bestämt sig för att den nya sotningstekniken är överlägsen utan att fråga de övriga i upphandlingen om de kan sota på samma, nya sätt? Liksom infört ett nytt kriterium – i efterhand.

Den nya upphandlingen resulterade i ett stort antal ansökningar om ”egensotning” (vilket betyder att man kan använda den förra sotaren) från fastighetsägare i alla fyra kommunerna; småhus och större fastigheter, från koja till slott. Även politiker i SÖRF:s direktion (?) har skickat in ansökningar…

SÖRF kontrar med att kräva en extra brandskyddskontroll om man envisas med att använda den förra sotaren, alltså Skorstensteamet. Extrakontrollen görs av den nya sotaren (?), Skorstenfejarmästare Lundquist, och gäller även själva sotningen (många ?-tecken blir det).

Håkan Sten, sotningsexpert på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), ifrågasätter lagenligheten. En brandskyddskontroll ska, enligt Sten, enbart gälla teknisk status. ”Det finns olika sorters obstruktion, med- och omedveten”, säger han. ”Det här är obstruktion mot lagstiftningens syfte.”

Själv vill jag veta vem/vilka på SÖRF som tog beslut om en extra brandskyddskontroll (= extra kostnad för konsumenten). De politiker jag pratar med förnekar att de fattat ett sådant beslut. Och nu har Tom Setterwall, räddningschefen, gått på semester. Jag ställer frågan till Mats Svensson, tillförordnad chef, som skickar ett mejl med rubriken ”Troliga och kanske möjliga svar på dina frågor.” Hans svar: ”Möjligtvis är det kanske Räddningschefen tillsammans med Direktionen som har fattat detta beslut.”

I Simrishamn, Tomelilla och Ystad är sotningsprotesterna individuella. Här i Sjöbo protesterar hela kommunhuset. I skrivögonblicket hör jag att det ska bli ett extra möte om SÖRF:s upphandling av sotning.

”En hel del att ifrågasätta. Upphandlingen har inte gått till som vi brukar göra i Sjöbo. Vi är ju till för kommunens invånare – det ska inte vara terapi för räddningstjänsten”, enligt kommunalrådet Stefan Lundgren (m).

(Ystads Allehanda 2013)

Den unika tidningen

Låt mig ta Ystads Allehanda, det är ju här jag skriver, som exempel.

Kommer YA att finnas om säg tio år? I vilken form kan tidningen överleva, på papper eller enbart på nätet? Som (nästan) daglig morgontidning eller kanske som weekendtidning?

Inte minst: om Ystads Allehanda blir kvar, vilket jag förstås hoppas, jag är ju inte bara skribent utan YA är min lokaltidning, vad kommer framtidens YA att innehålla?

Upplagorna sjunker. Kostnaderna stiger. Annonsintäkterna minskar. Tidningsägarna måste spara (för en utomstående kan det också verka som om avkastningskraven ökat bland tidningsägare). Personalen skärs ner. Tidningarna slimmas. Flera tidningar slås ihop och man delar på medarbetare och material.

Samma dystra utveckling – ja, avveckling – gäller för alla Sveriges dagstidningar. (Kan det finnas något undantag?) Resultatet blir allt sämre tidningar.

Internet är boven. Framför allt yngre generationer läser på nätet istället för att prenumerera på en morgontidning (eller köpa en kvällstidning). Dagspressen måste satsa på nätet, menar mediebranschens spåmän och kvinnor. Nätet är också framtiden.

Det kan nog stämma, beroende på hur långt in i framtiden man spår. Problemet heter pengar.

För det första: tidningarna har haft svårt att locka nätannonsörer. Det digitala går inte runt. För det andra: gratis är gott. Det är ju – eller har varit – gratis att läsa tidningar på nätet.

Engelska Guardian och amerikanska New York Times är ett par tidningar som börjat ta betalt, det kan vara för nedladdning på iPad eller läsning på nätet. Resultat hittills: inte tillräckligt bra. Även svenska tidningar, som Göteborgs Posten och Strömstads Tidning, har provat att stänga in delar av nätmaterialet bakom en betalvägg.

Går det att locka tillräckligt många som vant sig vid gratisläsning att betala för samma läsning? Om det går – går det tillräckligt fort? Svar: vem vet. Ingen kan annat än gissa, mer eller mindre kvalificerat men det är gissningar.

Vilken chanstagning – på liv och död – när Svenska Dagbladet nu ska slimma papperstidningen ännu mer för att istället satsa pengar på nätet. Det sparas där det fortfarande kommer in annonspengar – om än mindre – och satsas i flera betydelser på ett hopp in i ovissheten.

Ursäkta, men är det inte någonting som glöms bort, som aldrig eller sällan diskuteras? Nämligen journalistik. Innehållet.

Fullt möjligt att alla besparingar är nödvändiga men då bör det vara extra nödvändigt att diskutera exakt hur det ska sparas. Som när det på Tidningen Östran föreslås nedläggning av familje-, kultur- och insändarredaktionerna. Har man ens tänkt då?

Följande borde vara självklart: Vad som gör en tidning unik är det unika.
Det kan vara att materialet inte finns någon annanstans eller är bäst just här.

Vad som gör en lokal tidning unik är förstås det lokala. Om en tidning sparar genom att skära ner på lite av allt – istället för att satsa på det unika – kan resultatet inte bli annat än mindre av allt och därmed sämre.

Ska det vara ett sätt, oavsett papper eller nät, att behålla – och locka nya – läsare och annonsörer?

(Ystads Allehanda 2012)