Olssons galleri: Jennifer Saxell

Jennifer Saxell i samband med utställning på Galleri Max 2007. Foto: Birgitta Olsson 

Piratenpriset i år igen

När årets Piratenpristagare offentliggjordes så utbrast jag på Facebook: ”Piratensällskapets styrelse och jury fortsätter att göra sitt yttersta för att de mest uppenbara pristagarna inte ska få något pris.”

Vem kan tilldelas Piratenpriset? Om man frågar litteraturintresserade och även medlemmar i Piratensällskapet så svarar nog de flesta att det ska väl gå till en författare eller annan kulturskapare som verkar i Piratens… ja, ”anda”.

Det trodde jag också. Än mer säker blev jag när Peter Danielsson, jurymedlem och styrelseledamot, fick den återkommande frågan om det uteblivna priset till Ranelid. ”Det är nu på det viset”, sa han, ”att den som utses ska vara rolig, ha humor. Därför är Björn Ranelid inte aktuell.”

Vollsjö station, där Fritiof Nilsson Piratens pappa var stins och där Fritiof växte upp, precis innan stationen revs 1983. Foto: Birgitta Olsson

Pristagaren ska alltså – liksom Piraten – vara rolig. Men där far Danielsson med osanning. (Gånger två, eftersom scenestradören Ranelid kan vara mycket rolig, typ en litterär ståuppkomiker.) Sanningen är att jag (och andra?) trott alldeles fel om Piratenpriset.

Förr i tiden, då stadgarna stiftades 1988, skulle priset delas ut i Piratens anda. På nätet finns ett brev som Pär-Tage Gustafsson, initiativtagare till Piratenpriset, skrev till Robert Dahlström, kulturredaktör på Ystads Allehanda. Där försöker Gustafsson reda ut vad det där med ”Piratens anda” kan innebära.

Han betonar Piratens ”muntliga berättarkonst”. Gustafsson menar att Piraten med moderna ord var lite av en ”entertainer” och ”stå-upp-komiker” som fick sin skriftliga berättarkonst att leva som ett skådespel.

Men på nätet finns även ett uttalande som Hans Pålsson, jurymedlem och tidigare pristagare, gjorde när Piratenpriset 2006 gick till Jesper Thilo, dansk jazzsaxofonist: ”Från och med i år har vi bestämt att göra priset till ett allmänt kulturpris utan nödvändig förankring hos Piraten.”

Från Piratensällskapet har jag fått den exakta formuleringen i de omskrivna stadgarna. Så här står det, numera: ”Priset utdelas en gång om året till en författare eller annan konstutövare, som helt eller delvis är verksam i Sverige.”

På platsen där Vollsjö station hade stått placerades ett kors. Läs mer om detta kors – här.  Foto: Birgitta Olsson

Juryn, utsedd av Piratensällskapets styrelse, kan ge priset till vilken ”konstutövare” som helst. Rolig eller tråkig, med eller utan anknytning till Fritiof Nilsson Piratens författarskap. Som medlem i Piratensällskapet (så kallat partnermedlemskap) tycker jag att det är konstigt.

YA:s läsare vet hur mycket jag uppskattar årets pristagare Leif GW Persson som (deckar)författare. Inget fel heller på allmänna kulturpriser men såna kulturpris finns det många. Varför ska Piratensällskapet – i Piratens namn! – dela ut ännu ett?

Stadgar som skrivits om en gång kan skrivas om igen. Att göra det är upp till årsmötet men som en av Piratensällskapets medlemmar kan jag tänka mig nåt i stil med: ”Priset delas årligen ut till en författare eller annan konstutövare i Skåne (eller övriga Sverige) som skildrar Skånes (och Sveriges) invånare i Piratens anda.”

Förslag på pristagare: Björn Ranelid, Karin Brunk Holmqvist, Olle Lönnaeus, Susanna Alakoski, Kristian Lundberg, Michael Saxell, Jennifer Saxell och Gunnar Krantz eller varför inte Robert Dahlström?

(Ystads Allehanda 2011)

Familjen Saxells julsånger

Julkonsert
Michael, Jennifer, Tessa och Mattea Saxell
samt Ängaskolans fjärdeklass
Ystads teater

Förra året i Klosterkyrkan och i år på Ystads teater, familjen Saxells julkonserter är på väg att bli en årlig, efterlängtad tradition.

Vardagsrumssoffan togs med hemifrån Stora Östergatan i år igen men nu fanns dessutom en julgran på scenen samt en Steinway-flygel för Michael att spela på. De flesta sångerna hämtades från fjolårets julalbum med familjen Saxell.

Alltså en repris av i fjol? Nej, stämningen var annorlunda – varken sämre eller bättre utan just annorlunda. Att sjunga och spela på teatern är något annat än i kyrkan.

Omslaget till familjen Saxells julalbum.

Samkvämet i juletid förvandlas till julkonsert. I ordets bästa betydelse, för aldrig har jag upplevt medlemmarna i familjen Saxell så professionella på scen. Inget hakar upp sig, allting sitter precis där det ska, samtidigt som charmen från vardagsrummet är kvar.

Jennifer inleder stilla, stämningsfullt med ”Come Emmanuel” till handtrumma. Hon sjunger fantastiskt, som alltid, och döttrarna Tessa och Mattea sjunger ännu bättre, också som alltid. Tillsammans med Michael blir de dessutom en makalös kör, som direkt i ”Välkommen till vår julestund” får mig att häpna! Deras röstlägen passar perfekt också för stämsång.

Jennifer sjunger ”River” till Michaels pianokomp, ingen utom Joni Mitchell själv kan mäta sig med den tolkningen. ”Baby, it’s cold outside” är en lekfull duett mellan makarna Saxell och i ett carol-potpurri á la Kanada leker mamma och döttrarna, nu klädda i vantar och mössor, både med publiken och sig själva.

Tessa sjunger förstås solo i den så vackra julballaden ”Allt som saknas är du” och barnkören från Ängaskolan, i år har de blivit fjärdeklassare, kommer in och sjunger ”Tror du på att tomten finns?” tillsamman med Michael.

Nytt för i år är en instrumental julmelodi som Michael Saxell gjorde redan när han bodde i Kanada. Och som han spelar, både komp och solo. Han överträffar ju sig själv: än är han som en countrygitarrist som spelar jazz och än en jazzgitarrist som spelar country.

(Ystads Allehanda 2010)

Jul i CD-spelaren: familjen Saxell

Jennifer & Michael Saxell
Christmas
The Living Room Recordings
(Egna händer)

Familjen Saxell (Jennifer och Michael med två av barnen, döttrarna Tessa och Mattea) samlades kring pianot hemma i lägenheten i Ystad för att sjunga egna och andras jullåtar. De växlar om vid solomikrofonen och Michael spelar alla instrument, mest akustisk gitarr och piano.

Jennifer Saxell både inleder och avslutar (trodde jag, men sen kom ju också det lekfulla extraspåret ”Caroling outtakes”) med a capella-versioner av ”Come Emmanue”l respektive ”In The Bleak Midwinter”. Hela familjen sjunger så vackert ihop i ”Välkommen till vår julestund”, en av Jennifers och Michaels nya julmelodier på svenska eller engelska.

Fast allra finast är ändå ”Allt som saknas är du” (text av Ingela ”Pling” Forsman till Michaels melodi) som Tessa, näst yngsta dottern, sjunger så fantastiskt otroligt underbarast. Snacka om Agnetha Fältskog-varning!

Och direkt därefter följer ”Tror du att tomten finns” (också av Saxell/Forsman) med Michael Saxell och ett gäng julglada ungar från en tredjeklass i Ystad.

Årets två jullåtar, i mina öron.

(Liknande recensioner i Ystads Allehanda och Hifi & Musik 2009)

Playtones vann! Jajamensan!

Jag var faktiskt inte hemma i lördagskväll och såg Dansbandskampen på TV (får titta på nätet och reprisen).

The Playtones från TV-presentationen.

Men nog blev det ett resultat i min smak – om så varenda en med anknytning till Blekinge, i och utom länet, den här gången ringde minst 35 gånger per kvinna och man. (Skulle inte förvåna mig om Thomas Deutgen sprang bakom scen och körde sin mobiltelefon på repeat; fast så får väl inte en jurymedlem göra?)

Men var var jag då i går kväll? Jag trotsade vädret, körde genom snön till Ystad för att se och höra Michael, Jennifer, Tessa och Mattea Saxells julkonsert i Klosterkyrkan. Mycket bra! Minst lika bra som deras julalbum.

Åter till Dansbandskampen…

På Rootsy. nu – en nätsida för rootsig musik (främst country och countryaktigt) pågår en smärre diskussion om Playtones värde som dans- kontra rock- och countryband. Gå gärna in och delta i debatten.

Också om Dansbandskampen – som TV-program och tävling – finns det åsikter på Rootsy och tidigare dessutom om kvalitén på låten ”Fairytale”. Här följer mina åsikter om diverse, något omskrivet från Rootsy:

Ja, Dansbandskampen – som TV-program och tävling – borde vara upplagd på ett helt annat sätt. Både vad gäller vilka låtar som banden ska spela, att juryn är medagerande på det sättet att jurymedlemmar hjälper dansband att komma med i kampen och banden förbinder sig att ge ut skivor på bestämda skivbolag.

Public service? Tja. Det handlar ju om att locka tittare, public service handlar inte om mycket annat än att locka tittare numera. Public service-TV bryr sig inte ens om programmen görs enligt fackliga avtal eller inte.

 

Boppín´ Steve i dansbandsversion på TV.

De flesta svenska dansbandslåttexter är ”urusla” – i betydelsen inget vidare poetiska i ordvalet – så varför skulle inte Playtones kunna sjunga en dålig text? Melodin var väl sådär, en rätt åkej rocklåt. Mycket rock & roll har så där åkej melodier. (Detta syftar förstås på den nya Playtones-låten ”Sofie” – kolla på SvT Play!)

Och (svar på ett annat diskusskonsinlägg på Rootsy) Playtones är inget nytt bandnamn, det »nya« är att repertoaren ändrats något men faktiskt inte så mycket den heller.

Jag tycker det var kul att Playtones vann för att det ändå visar att det går att ha en lite större personlighet som dansband, bygga sin musik på en lite mer musikaliskt medveten grund. För det har Playtones: det är Jerry Lee Lewis och rock & roll i grunden, vad de än spelar. Och den medvetna blandningen av rock & roll och country – samtidigt – gillar jag också.

Plus att jag ju häcklats här i Rootsy för att jag tyckt att ”Fairytale” (länk till finalversionen på SvT Play) är en bra låt. Playtones gjorde den nästan som jag också skrev att den borde göras, fast snabbare. Och så blev den bra, det blev den – med Playtones.

Boppin´ Steve är influerad av Jerry Lee Lewis, visst. Men på sitt soloalbum bevisade han att Jerry Lee är just en influens – sen har han en egen personlighet, också. Den Boppin´ Steve–platta (som jag tidigare lagt ut en recension av på Erikssons kultursidor) rekommenderas!

Plus att versionen av ”Carina” alltså förra årets dansbandssegrarlåt med Larz-Kristerz ju var … ja, bättre än originalet! (Kolla också den på SvT Play!).

PS. Har inte Playtones-basisten en blå – ja, blå! – keps också? Snacka om traditions- och stilmedvetenhet.

Jul i CD-spelaren: familjen Saxell

Jennifer och Michael Saxell
Christmas – The Living Room Recordings
(Egna händer)

Familjen Saxell (Jennifer och Michael med två av barnen, döttrarna Tessa och Mattea) samlades kring pianot hemma i lägenheten i Ystad för att sjunga egna och andras jullåtar. De växlar om vid solomikrofonen och Michael spelar alla instrument, mest akustisk gitarr och piano.

Jennifer Saxell både inleder och avslutar (trodde jag, men sen kom ju också det lekfulla extraspåret ”Caroling Outtakes”) med a capella-versioner av ”Come Emmanuel” respektive ”In the Bleak Midwinter”.

Hela familjen sjunger så vackert ihop i ”Välkommen till vår julestund”, en av Jennifers och Michaels nya julmelodier på svenska eller engelska.

Fast allra finast är ändå »Allt som saknas är du« (text av Ingela ”Pling” Forsman till Michaels melodi) som Tessa, näst yngsta dottern, sjunger så fantastiskt otroligt underbarast. Snacka om Agnetha Fältskog-varning!

Och direkt därefter följer ”Tror du att tomten finns” (också av Saxell/Forsman) med Michael Saxell och ett gäng julglada ungar från en tredjeklass i Ystad.

Årets två jullåtar, i mina öron.

(Liknande recension i Ystads Allehanda 2009)

Michael & Jalle på väg igen

Också 2009 reser den akustiska visbluesrockcountryduon Michael Saxell & Jalle Lorensson på världsturné. De har redan spelat på Visfestivalen i Västervik och Kristianstads Konserthus. Nu är det dags för Malmös och Växjös Palladium (den 9 respektive 10/10).

Med anledning av detta lägger jag ut den intervju som jag i fjol gjorde med Michael & Jalle, då de precis hade börjat spela tillsammans och skulle släppa albumet ”Alltid en vals”.

För övrigt fortsätter Michael Saxell att skriva – minst – en låt om dagen, senast har jag fått provhöra både en lång rad låtar som han sjunger och spelar själv och ett färdigmixat album som han gjort med Agi Lindroth (de hittills nämnda låtarna har svenska texter) samt Christoffer Lundquists ännu inte riktigt färdiginspelade och mixade solodebutalbum med Michael Saxells engelska texter till Lundquists melodier.

*

– Vi känner ju knappt varann, säger Michael. Hur har det här gått till? Det är, för att använda ett flummigt ord, lite magiskt.

– Ja, hur många gånger har vi träffats? fortsätter Jalle. Fem, sex, kanske sju gånger. Fler kan det inte vara.

Det började förra sommaren på Månstorps gavlar (en slottsruin i södra Skåne som på sommaren används för konserter). Där träffades Michael Saxell och Jalle Lorensson första gången. Sångpoeten Saxell skulle spela i eget namn och munspelaren Lorensson hade ett gig med Pontus Snibb och hans band. Det regnade.

– Vi råkade hamna under samma paraply, säger Michael.

– Paraply? invänder Jalle. Nej, det var en presenning mellan två träd.

– Där ser man, småler Michael. Så olika man minns. Vi drack väl i alla fall kaffe och började snacka?

– Vi hade kört bil dit bägge två, intygar Jalle, och kunde inte ens dricka en mellanöl på mer än 2,8.

Det här är ju lite kul, tycker intervjuaren.

Sångpoeten Saxell omvandlar genast verkligheten till något mer poetiskt som kunde bli en sångtext, medan den mer jordnäre munspelaren Lorensson håller sig närmare verkligheten och melodin.

Och nu ska alltså journalisten Eriksson återberätta allt en tredje gång, då förstår ni – Jalle, Michael och ni läsare – att det här jobbet är inte alltid så lätt…

– Mer jordnära! utbrister Jalle. Hmm.

– Vi snackade om musik, säger Michael, och apropå country så sa du väl nånting om att du inte lyssnar så mycket på country men att du gillar Dickey Lee-låten ”She Thinks I Still Care”.

– Och då, säger Jalle, berättade du att du hade varit i Nashville och gjort låtar tillsammans med Dickey Lee.

Fyra korta anmärkningar, innan intervjun fortsätter: Dickey Lee är en känd countrylåtskrivare som gjort många hitlåtar. En av dem, just ”She Thinks I Still Care”, låg etta med George Jones på countrytopplistan i USA. Samma låt har översatts av Michael Saxell och finns med på det album, för att gå händelserna i förväg, som Michael och Jalle skulle göra tillsammans. På ett föregående album, ”Wonky Windmill”, sjöng Michael Saxell dessutom duett med Dickey Lee.

– Jag hade nog aldrig hört dig, medger Jalle.

– Jag hade nog knappt hört dig heller, medger Michael. När Wilmer X var som störst så bodde jag i Kanada.

Det blev dags för Michael Saxell att gå upp på scenen. Han sjöng ”Om himlen och Österlen”, ”När en flicka talar skånska” och tonsättningen av Hjalmar Gullberg-dikten ”Näktergalen”. Och Jalle… häpnade.

– Jag tänkte: ”Himlen och Österlen”, vilken bra låt och den har han alltså gjort. ”När en flicka talar skånska” är väl en låt av Danne Stråhed? Trodde jag, men då påpekade någon att också den hade Michael gjort. Och ”Näktergalen”… en fin tonsättning.

Sen blev det dags för Jalle Lorensson att spela med Pontus Snibbs band.

– Och nu var det min tur att häpna. Hörde jag det jag hörde? En kille härifrån, från Malmö, som spelar munspel på det här sättet. Nej, han kan ju inte vara härifrån. Han måste vara från… jag vet inte var…

Då och där på Månstorps gavlar bestämde Michael Saxell och Jalle Lorensson sig för att de måste testa att spela tillsammans.

Så Michael tog bilen från Ystad, där han bor, till Malmö, eller rättare sagt Limhamn, där Jalle bor. Det var en lördageftermiddag. Michael måste berätta också om detta, eftersom han körde längs Köpenhamnsvägen i Malmö, där han växte upp, och fick se något som skulle bli en sång på Michaels och Jalles kommande, gemensamma album.

– Jag fick, som jag sjunger i sången, se en kvinna som såg ut som min dotter. Hon gick in i samma hus vid Rönneholmsparken där jag bodde som barn. Jag flyttade bakåt till barndomen, jag var där och här, det var då och nu, på samma gång. Och jag började skriva sången, direkt i bilen började jag skriva. Jag körde runt-runt-runt med bilen, höll på att köra ihjäl mig, för jag måste skriva den här sången. Den blev i stort sett klar medan jag körde omkring på väg till Jalle.

– Sen när jag kom fram till Jalle så spelade vi väl kanske tre låtar, innan vi bestämde oss…

– Nej, protesterar Jalle. Vi spelade en halv låt, mer än så var det inte. Sen bestämde vi oss för att vi skulle göra en platta tillsammans.

Albumet, som blev klart i somras, fick titeln ”Alltid en vals”. Vilken märklig titel, för det finns väl ingen vals på albumet?

– Titeln syftar på något som Emmylou Harris har sagt, att hon alltid sjunger en vals på sina konserter: ”Världen behöver en vals.” Det stämmer nog, världen blir lite bättre med en vals. Fast när vi hade spelat in och tyckte att det räckte, nu var plattan klar, då saknades ändå en vals. Så Tessa, en av mina döttrar, som sjunger på albumet, fick nynna en vals, som blev titelspåret.

Snabb presentation av Michael Saxell (för Jalle) och av Jalle Lorensson (för Michael), eftersom det ju verkar behövas…

Efter plugget, när han var 19 år, gick Michael och en kompis till en resebyrå och sa: ”Vi har x antal kronor. Hur långt kommer vi?” Resebyrån svarade: ”Ni kan komma till Vancouver.” I Kanada skulle Michael stanna i 17 år. Han spelade på gator och på klubbar, jobbade som studiomusiker och var med i coverband, gjorde en egen singel och en LP. Därefter satsade han på att bli professionell låtskrivare och skrev kompositörskontrakt med ett förlag i Nashville, där han satt i en skrubb och gjorde låtar ihop med någon annan låtskrivare.

När familjen Saxell (då hade Michael gift sig med Jennifer, också en lysande sångpoet och dessutom målande konstnär) 1991 skulle flytta från Kanada så stod valet mellan Nashville och Ystad. Som kompositör i Ystad har Michael gjort låtar som en fontän (cirka en per dag, vilket resulterat i tusen förlagda och stimmade kompositioner, enligt egen utsago, och utöver dessa nog ett par tusen till).

Först blev det många låtar till olika dansband (som Lasse Stefanz, Grönwalls, Sven-Ingvars, Arvingarna och Wizex), på senare tid har Michael också komponerat till Sylvia Vrethammar, Jacques Werup och Lill Lindfors. Han har också delskrivit ett par låtar – och sjunger dessutom på en av låtarna – till ett nytt album, ”The Common Thread”, med Keith Reid (från Procol Harum).

De flesta av Michael Saxells låtar kan placeras i countryfacket, samtidigt som Michael har en egenartad förmåga att göra melodier med ett personligt hjärta men utan kläder – låtarna kan kläs i nästan vilken sorts musik som helst och fortfarande vara personliga.

Jalle Lorensson behöver knappast presenteras (för någon annan än Michael). Så lite kort, bara: En av två ständiga och eviga medlemmar i Wilmer X (om nu bandet finns eller inte finns längre), har också spelat munspel med bluesgitarristen och gitarristen Jan-Eric ”Fjellis” Fjellström (tyvärr död i förtid 1999) och likaså gitarristen och sångaren Pontus Snibb.

Jalle spelar blues. Men det är inte hela sanningen, blott inledningen. Också med Jalle Lorensson är det lite grann som med Michael Saxell. Han har sitt eget sätt att spela bluesmunspel. Jalle kan spela med vilka musiker som helst från vilken genre som helst och få munspelandet att passa in – utan att förändra sättet att spela. Hur kan det komma sig?

– Det stämmer att så är det. Men varför jag kan göra det, svarar Jalle. Nej, det vet jag inte, det kan jag inte svara på. Det är bara nåt som finns där, nåt jag gör.

– Berätta nu, manar Michael. För det var väl häftigt.

– Jaja, visst. Jag spelar munspelssolo på Roxette-låten ”Dangerous”, som i USA låg etta på Cash Box-listan och tvåa på Billboard, säger Jalle.

Alla foton: Jennifer Saxell

På albumet ”Bara en vals” möts Michael Saxell och Jalle Lorensson. De presenterar country och blues för varann, tar åt sig och påverkas av varandras musik. Michael har gjort några låtar – ”Nu när jag har dig”, ”Fel sida av spåren” och ”Ett, tu, tre” – med mer blues i sig än någonsin förr.

– ”Ett, tu, tre” – som ju är en boogie – trodde inte jag att vi kunde spela, säger Jalle. Det skulle bara bli en kopia av Wilmer X. Men det gick. Om Wilmer spelat låten så hade det gått mer åt rockabilly. Med Michael på gitarr blev resultatet något helt annat. Jag måste spela upp låten för Nisse (som i Hellberg)…

– Jag tycker om att Michael också gjort en låt som ”Fel sida av spåren”. Det görs inte så många såna låtar nu för tiden, såna… ja, politiska sånger.

– Nej, säger Michael, det skrivs kanske inte så många såna texter. Men jag har bara gjort en sång om mig, min uppväxt, hur det kändes. Det var inte fattigt, gick ingen nöd på oss, men det var kännbart att bo i en liten lägenhet, min bror och jag sov i samma rum och våra föräldrar i vardagsrummet, när de andra i plugget bodde i stora villor.

– Just här, för det var just här, säger Michael, där vi sitter på en restaurang vid Ribersborgsvägen i Malmö, nära Bellevue och Limhamn, kändes det bokstavligen som att komma från ”fel sida av spåren”.

”Prärien av is” blev titeln på sången om huset på Köpenhamnsvägen i Malmö, som Michael Saxell alltså skrev i bilen på väg till först spelmötet med Jalle Lorensson.

– Vet inte hur jag fick till munspelet på den låten, säger Jalle. Det gick inte alls när jag testade hemma, men när jag kom till studion och satte på mig hörlurarna, då gick det, då lyckades det. Jag spelade rätt ur hjärtat utan att knappt veta vilka ackord det var i låten.

– Det var målsättningen också – att vi skulle spela som två 17-åringar, hugga på alla idéer som kom upp. När man är 17 år ser man inte till nästa idag och är man så gamla som vi, säger Jalle Lorensson, så vet man ju inte om man lever i morgon.

– Vi spelar både som 17-åringar, säger Michael Saxell, och med den äldre mannens svarta dörr.

Diskografi (urval)

Michael Saxell & Jalle Lorensson:
”Alltid en vals” (Egna Händer, 2008)

Michael Saxell:
”Wonky Windmill” (Egna Händer, 2005)
”Om Himlen och Österlen” (Egna Händer, 2007)

Keith Reid Project:
”The Common Thread” (www.rockville-music.de, 2008)

Jalle Lorensson / Wilmer X (valda med hjälp av Jalle):
”Djungelliv” (MNW, 1983)
”Teknikens under” (EMI, 1988)
”Mambo Feber” (EMI, dubbelalbum 1991)
”Den blå vägen hem” (EMI, 1997)
”Arkiv X” (EMI, box med fyra CD 2001)

Jalle med Fjellis Fjellström:
”Fjellis: Till och från en blå man” (Playground, dubbelalbum, 1999)
Här finns de få låtar som Jalle Lorensson hann spela in med gitarristen och sångaren Jan-Eric Fjellström.

Wilmer X-special:
”Jalle mår bra idag” /”Jalles boogie” (High Fidelity, 1997)
Singel, pressad i några enstaka ex, som Jalle fick i present på 40-årsdagen.

Roxette:
”A Collection Of Roxette Hits! – Their 20 Greatest Songs!” (EMI, 2006)
Bland annat ”Dangerous” med Jalle på munspel.

(Publicerat i Hifi & Musik 2008)

Konstpåskrunda igen!

Påsk och dags för den årliga konstrundan himmavid (och numera också i många andra delar av Sverige).

 

Konstnären och sångpoeten Jennifer Saxell är en av dom som  ställer ut den här påsken. Bl a på Galleri Max i Ystad, där hon  också haft flera tidigare utställningar. Som en försmak på årets konstpåskrunda letade jag reda på ett par texter som jag skrivit om sångpoeten och konstnären (ja, i vilken ordning ska hon tituleras?) Jennifer Saxell.

 

I morron bitti (fredag alltså) ska jag också som vanligt köa till Fredrik Rohde en 20 minuter innan han öppnar dörren klockan 10.

 

Jennifer Saxells vingliga hus

När Jennifer Saxell gör låtar, spelar och sjunger, som hon gör på albumet ”Daisy Roulette” (Egna händer), så befinner hon sig (nästan) i sitt första hemland – alltså Kanada. Hon ansluter sig till, varierar och skriver vidare i den anglosaxiska

Foto: Birgitta Olsson

musiktradition hon växte upp med: i grunden country men även pop, jazz och blues. Eftersom hon samarbetar med svenska musiker blir resultatet dessutom ett möte mellan två länder, en tolkning både inifrån och utifrån av samma musik. 

 

När Jennifer Saxell målar, då befinner hon sig (nästan) i sitt andra hemland och sin nya hemstad – alltså Ystad. Hon är här men inte riktigt här, inte född här, nej, det syns eller åtminstone anas. Fortfarande efter alla åren i Ystad betraktar och avbildar hon sin nya hemstad med besökarens nyfikna – ja, häpna – ögon.

 

De flesta av hennes många målningar är liksom tidigare gjorda med pastellkritor, vilket betonar det naiva – obs! inte naivistiska – draget. Färgerna är direkta, klara och glada (eller halvklara och halvglada): rött, vitt, blått, gult…

 

De vinglar, de små husen i gränderna i Ystad, men de ramlar inte. Som om konstnären påpekar, både för sig själv och för galleribesökarna och de som bor i husen, att så gemytligt är inte livet ens här i Ystad. Stadens kyrka  känner jag igen och torget men i gränderna kan Jennifer Saxell byta ut ett hus eller måla om det, om hon får lust.

 

Oftast ganska små format men nu har hon också gjort ett par större målningar – och även några mindre – i en ny stil, där hon bytt till oljekritor. Hon har målat, skrapat och bearbetat oljekritsfärgen så att resultatet ändå ger känslan av pastell (men en annan sorts). 

 

Också de nya målningarna innehåller perspektivskeva, vinglande hus men här dominerar inte husen utan de har placerats i en större, egenartad natur och ibland fått ett slags orientalisk – eller ornamentarisk – inramning. Förut målade hon ofta någonting mitt emellan en sol och en måne på himlen, nu har detta ersatts av en cirkel med en ihoprullad livstråd. Och de där stenarna, som antyds längs ner på målningarna, nog är de gravstenar?

 

Jennifers Saxell målar nu mer allvarligt och lite sorgligt, än mer livskänsligt.   

 

(Tidigare publicerat i Kvällsposten 2007)

Bilen som försvann

Ni har väl läst ”Brandbilen som försvann”, en av de bästa titlarna i Sjöwall/Wahlöös polisromanserie? Nu har ännu en bil försvunnit – den här gången i Ystad. Kommissarie  Martin Beck reste hit och tog in på Hotell Continental för att lösa gåtan. 

 

Det började med att Ystads kommun gav ut en turistbroschyr med namnet ”Ystad – Vägvisaren 2008” (även på engelska och tyska). Den som bläddrar  i broschyren (får turisttips, kollar annonser och läser korta artiklar) stannar nog upp på sidan 49 och tittar lite extra. Där återfinns en av Jennifer Saxells fina Ystad-målningar, både naivistisk och realistisk, lite häpet utifrånblickande på sin nya, charmiga hemmasmåstad.

 

Det fortsatte med att Galleri Max i Ystad hade en utställning med Jennifer Saxell, oljor och pasteller, på papper och duk. Till utställningen gjordes en katalog med flera av hennes målningar med  de typiska, lite sneda husen, i Ystad och fantasin.

 

Sen måste någon, som sett turistbroschyren, ha gått till galleriet och köpt en katalog. I vilken turisten fick syn på samma målning, som i broschyren alltså, av Stortorget i Ystad. Fast ”samma”? Det är någonting som inte stämmer, något som saknas i turistbroschyren…

 

Bilen är borta. Den röda bilen, som står på Stortorget i Jennifer Saxells målning, har försvunnit i broschyren. Den är stulen. Anmälan gjordes till kriminalpolisen, som sände ner kommissarie Beck till Ystad…

 

Han ringer strax till kommunen. Efter några kopplingar hit och dit (vem är turistchef? var tjänsten vakant?) råkar Beck hamna hos Birgitta Johnson som har titeln   marknadsstrateg och, vilket framgår efter en stund, står bakom broschyren. Det saknas en bil, säger Beck. Vet du vart den tagit vägen?

 

”Är det ett problem?” undrar Ystads marknadsstrateg. ”Vi ville ha en målning av Stortorget med mysig stämning, blommor och människor men ingen bil.” Vem tog bort bilen? frågar Beck och får svaret att Jennifer Saxell ”ju brukar göra flera målningar med samma motiv”. Men det här är exakt samma målning – med och utan bil! utbrister kommissarie Beck.

 

Fallet var löst, dessutom 99 gånger om. För nu ska målningen – med bil! – bli konsttryck i 99 exemplar. Den  röda bilen har kommit till rätta. Beck kontaktade också sin kollega i Ystad, kommissarie Kurt Wallander. De enades om att låta polisbevaka den

 

Jennifers målning sedan bilen återfunnits och kommit på plats igen på tavlan och torget!

 

julutställning där konstnären ska delta. Risken finns att personal från Ystads kommun infinner sig med målarpytsar för att måla om Jennifer Saxells alltför färggranna husdörrar. 

     

Årets musikupplevelse: Privat konsert med hela familjen och släkten Saxell. Fantastisk version av ”Route 66”!

 

(Krönika i Ystads / Trelleborgs Allehanda 2008)