Etikettarkiv: Papper

Balansövning i stilistik och berättande

Mikael Fant
Vattnet i mars
(Piratförlaget)

vattnet-i-mars1Mikael Fant överlåter berättandet till Jonna Aronsson, yngst i familjen när romanen börjar. Hon låter i sin tur var och en berätta ur var sitt liv. Och med var sitt språk.

”Vattnet i mars” består av olika jag-berättelser som både personliggör berättarna och kompletterar den kollektiva historien om familjen Aronsson från Nedanfors i Medelpad. Det föränderligt personliga berättarspråket blir ett ringlande band som tvinnar ihop berättelserna till en gemensam historia, förenar och särskiljer personerna.

Där och då börjar det: vid Tuna kyrka en höstdag 2004. Jonnas mormor Inga – ”nyss Medelpads piggaste 79-åring”, före detta bibliotekarie och en snart bestulen poet – ska begravas.

Vid graven finns familjen och släkten: Edvin, morfar och änkling, Jonnas mamma Agneta och pappa Jerker, hennes bror Bo, moster Eva med sin Sónia och moster Maja med maken Raimo, nästan-kusinen Fredrik…

Under det följande året ska familjeband brytas av och knytas ihop, kärleken bor granne med sveket.

Agneta vinner en dikttävling i en damtidning, vilket hon väl inte borde ha gjort. Eva berättar om den skandal som tvingade henne att rymma hemifrån som tonåring. Raimo, hockeykaptenen som skulle bli proffs, sliter för barn och hustru med sitt dagliga kneg – att organisera prostitution längs Norrlandskusten.

Jonna själv ska – när romanen slutar – ha fått barn, dottern Hedda, inom nästan-familjen.

Personer och miljöer skildras så nära och specifikt att jag börjar kolla vad den egentliga författaren, alltså Mikael Fant, bosatt i Malmö, kan ha för rötter i Medelpad. Men lika fort slutar jag, för det specifika övergår till att vara allmänt, liksom allmänt specifikt.

Romanen ”Vattnet i mars” läser jag till slut som en skildring av vilken familj som helst. Jo, så här speciell är varje familj, om man synar noga. Så här unika är alla människor. Just så här pendlar deras – våra – liv över den smala gränsen mellan ont och gott.

Mikael Fants skriftspråk (ord, meningsbyggnad, kommatering, punkt) går från singular till plural när han levandegör familjemedlemmarna Aronsson, skapar deras liv ur trycksvärta och papper. En imponerande balansövning i stilistik och berättande!

(Kvällsposten 2013)

Annonser

Gårdagens och morgondagens kultursidor: från kulturkritik till kulturjournalistik

Det kan inte hjälpas att följande måste bli högst personligt och subjektivt. Men sturskt nog tror jag att erfarenheterna från mitt yrkesliv som kulturjournalist kan ge ett visst perspektiv åt den debatt som Anders Mildner inlett (den 15/2) om den förändrade kulturkritikerrollen.

Enligt Mildner ”försvinner kritikern”. Just nu alltså, på grund av nätet. Ett allt större överflöd av kultur är tillgängligt blott ett tangentklick bort och ”tipsautomatiseringen” riskerar att göra kritikern överflödig.

13_www.kristianstadsbladet.se

Men ursäkta, detta började väl inte nu? Såväl tidningarnas kultursidor som kritikerrollen har ju förändrats – kontinuerligt – ända sen jag skrev min första text till en kultursida. Det var på hösten 1968.

Då måste man vara poet för att bli kulturredaktör på en svensk dagstidning – åtminstone sågs det som en merit. Detta nämns som en historisk markör: Hur många av dagens kulturredaktörer har gett ut en diktsamling?

Diskussionen om framtidens kulturkritik/er måste placeras i ett större sammanhang, både vad gäller tid och journalistik.

Även om dagstidningarnas kultursidor hade börjat bredda sig till populärkultur redan 1968 så har kultursidornas stora förändring skett genom integreringen av så kallad hög- eller fin- och så kallad låg- eller populärkultur.

DN

Jan Karlsson har inte rätt för sig när han (26/2) påstår att pop- och rockjournalistik skulle vara mer lättviktig än akademisk agitation, vilket jag antar innefattar litteratur-, konst- och klassisk musikkritik. Av en bra rockkritiker krävs lika stor ämneskunskap och – minst – lika god formuleringsförmåga som av en litteraturkritiker. Punkt.

Kritiken i kulturjournalistiken. Kritikern i kulturjournalisten. Det är vad nu- och framtiden handlar om för kritikerrollen. Att kritikern är och måste vara en del och roll – av flera – för en kulturjournalist; inte något fristående, speciellt och specifikt.

Under ganska många trygga år har ett antal kritiker haft fasta avtal med stora dagstidningar. De kunde försörja sig som kritiker. Under dem har det funnits en annan kritikerkår som regelbundet sålt texter till landsortens kultursidor.

SvDNu är det – till största delen – slut med detta. Det finns flera anledningar: tidningarnas försämrade ekonomi, kultursidornas minskade utrymme och – framför allt – prioriteringen av kulturjournalistik framför kulturkritik. De flesta kritiker som förlorat sina regelbundna uppdrag är akademiker – inte journalister.

På ett individuellt och personligt plan är det förstås sorgligt, men jag är inte så säker på att det måste vara dåligt – varken för dagens tidningsläsare eller framtidens kritik.

När halvgamla journalister med rädsla i rösten muttrar att det utbildas för många nya journalister, så brukar jag svara: Vem är för många? Det kan ju vara jag eller du som ska ersättas av någon ny och bättre…

När journalistelever, också med framtidsrädsla, undrar om de vågar satsa på journalistik, så brukar jag utbrista: Åh, om man vore 20 år igen! Vilken spännande tid! Allt är både omöjligt och möjligt. Framtiden får man skapa själv. Man kanske skulle bli kulturjournalist?

aftonbladet

Att professionell kritik inte skulle behövas längre när det finns automattjänster och mängder med nätsidor/sajter om musik, litteratur med mera – det tillåter jag mig att tvivla på eller åtminstone återstår det att se.

Kommer Spotify att satsa på en kvalificerad och dyr musikredaktion? Hur många nätsajter, som drivs av stort intresse men oavlönat och på fritiden, kan bli mer än nördiga, så att man litar på urvalet av kultur och därmed de åsikter som framförs?

Det är viktigt: kulturkritik ska vara så kunnig att den går att lita på.

Framtidens kulturkritiker måste vara kulturjournalister, som behärskar kulturjournalistikens alla områden: intervjuer, bakgrunds- och andra artiklar, krönikor och debatter, recensioner och tipsspalter, skriva kort och längre.

De måste arbeta för nät och papper, dagspress (om den finns) och tidskrifter, både kultur- och kommersiella, kanske göra radio också, kombinera bättre arvoderade jobb med sämre (och oavlönade), driva egna bloggar, hålla föredrag och ge ut e-böcker med lång, analyserande kulturkritik.

Alltså: framtidens kulturkritiker = kulturjournalister måste vara om sig och kring sig om de ska få nåt i sig och på sig.

Expressen etc

Som av en händelse liknar detta hur jag har jobbat under mina år som kulturjournalist, inte för att jag sett in i framtiden eller ens tänkt på det utan för att det varit enda sättet att både kunna skriva om det jag vill och försörja mig (och oss).

Liksom Anders Mildner tycker jag det är märkligt att kulturkritiker och även kultursidesredaktörer – detta gäller också andra journalister och hela tidningsvärlden – iakttar hur mediaverkligheten förändras utan att förändra sig själva. Tidningsartiklar läggs på nätet, någon sätter ihop en Spotify-lista, en annan länkar till YouTube. Det är väl allt.

Varför använder sig så få – om ens några? – av interaktionen mellan papper och nät för att fördjupa och bredda kritiken/journalistiken? Möjligheterna är ju fantastiska – ja, oändliga.

(Kristianstadsbladet 2013)

Även Tomas Lidbeck gjorde ett inlägg i debatten (den 20/2).

Anders Mildner, som inledde debatten, fick också slutreplik (7/3). 

Seriestadens grundare: Gunnar Krantz

Vi träffas förstås på Malmös nya museum för tecknade serier. Nej, det där var ett försök att förverkliga mina framtidsförväntningar i förväg (återkommer till detta). Tar om från början: Som den konstnär han är har serietecknaren Gunnar Krantz och jag stämt träff på Malmö konsthall.

Närmare bestämt i kaféet, där vi genast i kaffekön börjar prata om praktik kontra teori.

– De är lika viktiga. De hör ihop.

– Det speciella med Malmö högskola är kombinationen av teori och praktik. Det hålls seriehistoriska föreläsningar men de studerande får också prova på att teckna serier, på papper och digitalt.

– Liksom det är viktigt att Serieskolan både undervisar i serieteckning och ger branschorientering åt blivande serietecknare. Vilka arbetsmöjligheter finns? Vad ska man ta betalt? Hur startar man ett företag? Vad innebär upphovsrätten?

– Också jag, för att kunna vara lärare, måste ha kvar min förankring i det praktiska arbetet. Alltså fortsätta att teckna serier.

gunnarkrantz-press foto Christer Järeslätt

Gunnar Krantz. Foto: Cherister Järeslätt.

Säger Gunnar Krantz, tidigare lärare på Serieskolan i Malmö och nu universitetslektor i visuell kommunikation på K3 (institutionen för Konst, kultur och kommunikation) vid Malmö högskola.

Sen går samtalet åt ett mer personligt håll – till Gunnar Krantz själv, serietecknare och konstnär. Ja, det är väl samma sak. Nej, vi är inte helt överens om det.

– Tecknade serier kan vara konst, menar Krantz och tar ”Vin och vatten” – ett seriealbum från 2008 – som exempel.

– Där målade jag med akvarell. Serierutorna kunde varit målningar. Jag har ju också utbildat mig till konstnär – i måleri – på bland annat konstskolan Forum i Malmö.

Nya Gunnar KrantzboxenAktuell Gunnar Krantz-box med två samlingsalbum.

Såväl målningar och skulpturer som seriealbum är konst, hävdar intervjuaren. Det handlar bara om olika konstnärliga uttrycksformer.

Å andra sidan: när skrev en svensk konstkritiker om ett seriealbum? Konstkritiker verkar tycka att tecknade serier aldrig är konst.

– På 90-talet nådde svenska serietecknare – ja, svensk seriekonst då – plötsligt ut till en väldigt stor publik. Serier uppmärksammades i media – men inte av konstkritikerna.

– De vill höra till en inre krets som kan och förstår mer än allmänheten. Kritikerna tycker att konst ska inte alla kunna förstå sig på. Det är förstås nonsens.

Att vi träffas just nu beror på den nya, stora och tunga Gunnar Krantz-boxen med två retrospektiva samlingsalbum, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden” (Optimal press). Vikt: 5,5 kg.

Gunnar Krantz ur albumet Alger 1986

Ruta ur albumet ”Alger” (1986).

Boxen (serier, foton, texter med mera) följer Krantz från albumserien ”Alger” (1986) och framåt. Man ser hur tecknarstilen skiftat genom åren, från franskinspirerad fotorealism till streckteckningar typ telefonklotter, svartvitt och färg.

– Hur jag tecknar beror på vad jag vill berätta. Berättelsen hittar sitt eget uttryck. När jag tecknar självbiografiskt – men genom en annan person – måste den personen bestämma uttrycket.

– Efter att ha blivit klar med ett projekt – en serie, ett album eller flera – så går jag vidare. Jag vill inte fastna i det repetitiva, i en enda stil.

Krantz-boxen når inte fram till idag utan slutar 1998, då Gunnar Krantz myntade ordet och begreppet Seriestaden. I samband med utgivningen av serieantologin ”Allt för konsten” (också Optimal) – sju av tio medverkande bodde i Malmö – ordnade Krantz vad han kallade ett ”PR-konvent” på kulturcaféet Inkonst i Malmö.

Gunnar Krantz självporträtt som 15åringNär Lund utnämnts till Popstad så kunde väl Malmö vara Seriestaden? Det fick bli namnet på serieevenemanget.

Självporträtt: Gunnar Krantz, 15 år.

Hur många serietecknare fanns i Malmö då?

– En dryg handfull.

Hur många finns idag?

– Ingen aning, det är omöjligt att räkna Malmös alla serietecknare.

Namnet kom alltså innan Malmö blivit en seriestad. Året efter, 1999, startade utbildningen i serieteckning på Kvarnby folkhögskola och år 2000 drogs Serieskolan igång på allvar av Fredrik Strömberg (då serierecensent i Arbetet, nu bland annat redaktör för Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla) tillsammans med serietecknarna Tony Cronstam och just Gunnar Krantz.

Under åren har uppskattningsvis plus 100 nya serietecknare utbildats på Serieskolan. Några av de mest uppmärksammade: Niklas Asker, Malin Biller, Sara Granér, Liv Strömquist, Daniel Ahlgren, Fabian Göransson, Knut Larsson…

En stor del av Seriestaden – Kvarnby folkhögskola/ Serieskolan och organisationen Seriefrämjandet, seriekollektiven C’est bon och Seriestudion – finns idag samlad i kulturhuset Mazetti på Bergsgatan. Det enda som fattas är väl ett seriemuseum?

– Ja, det vore ju skoj! utbrister Gunnar Krantz.

– Jag ångrar att jag inte sparade någon teckning från varje elev på Serieskolan, tillägger han.

Samlingsalbumet... se titelnOmslag till samlingsalbumet ”Från Superangst till Seriestaden” av Gunnar Krantz.

– Efter de serieutställningar som jag satt ihop så vet jag att tecknade serier lockar stor publik. Inga kända serienamn behövs heller, det är själva serierna som lockar. De flesta – alla – har ett förhållande till tecknade serier.

Var i Malmö ska ett seriemuseum placeras? Intervjuaren föreslår Arbetethuset (som väl står halvtomt?) på andra sidan gatan till seriecentret på Mazetti.

– Antingen Västra hamnen eller Möllevången, funderar Gunnar Krantz. Jo, någonstans vid Möllevången blir nog bäst.

Namn Gunnar Krantz.
Ålder 50 år.
Född I Stockholm, kom till Kivik som treåring och har även bott i Kristianstad, Stockholm och Malmö, från1988.
Utbildning Studerat till målande konstnär i Kristianstad, Stockholm och på Forum i Malmö.
Gjort Tilldelades seriepriset Urhunden för debutalbumet ”Alger” (1986) och har gett ut många seriealbum i olika tecknarstilar, varit kursansvarig på Serieskolan i Malmö och lektor i design på högskolan för Design och konsthantverk i Göteborg, ställt ut serier och annan bildkonst på museer och gallerier.
Idag Universitetslektor i visuell kommunikation på K3, Malmö högskola och fortfarande serietecknare.
Aktuellt Retrospektiv samlingsbox med två album, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden”.
Speciellt Myntade begreppet Seriestaden redan innan Malmö blivit en seriestad
Hemsida www.seriekonst.se

Den unika tidningen

Låt mig ta Ystads Allehanda, det är ju här jag skriver, som exempel.

Kommer YA att finnas om säg tio år? I vilken form kan tidningen överleva, på papper eller enbart på nätet? Som (nästan) daglig morgontidning eller kanske som weekendtidning?

Inte minst: om Ystads Allehanda blir kvar, vilket jag förstås hoppas, jag är ju inte bara skribent utan YA är min lokaltidning, vad kommer framtidens YA att innehålla?

Upplagorna sjunker. Kostnaderna stiger. Annonsintäkterna minskar. Tidningsägarna måste spara (för en utomstående kan det också verka som om avkastningskraven ökat bland tidningsägare). Personalen skärs ner. Tidningarna slimmas. Flera tidningar slås ihop och man delar på medarbetare och material.

Samma dystra utveckling – ja, avveckling – gäller för alla Sveriges dagstidningar. (Kan det finnas något undantag?) Resultatet blir allt sämre tidningar.

Internet är boven. Framför allt yngre generationer läser på nätet istället för att prenumerera på en morgontidning (eller köpa en kvällstidning). Dagspressen måste satsa på nätet, menar mediebranschens spåmän och kvinnor. Nätet är också framtiden.

Det kan nog stämma, beroende på hur långt in i framtiden man spår. Problemet heter pengar.

För det första: tidningarna har haft svårt att locka nätannonsörer. Det digitala går inte runt. För det andra: gratis är gott. Det är ju – eller har varit – gratis att läsa tidningar på nätet.

Engelska Guardian och amerikanska New York Times är ett par tidningar som börjat ta betalt, det kan vara för nedladdning på iPad eller läsning på nätet. Resultat hittills: inte tillräckligt bra. Även svenska tidningar, som Göteborgs Posten och Strömstads Tidning, har provat att stänga in delar av nätmaterialet bakom en betalvägg.

Går det att locka tillräckligt många som vant sig vid gratisläsning att betala för samma läsning? Om det går – går det tillräckligt fort? Svar: vem vet. Ingen kan annat än gissa, mer eller mindre kvalificerat men det är gissningar.

Vilken chanstagning – på liv och död – när Svenska Dagbladet nu ska slimma papperstidningen ännu mer för att istället satsa pengar på nätet. Det sparas där det fortfarande kommer in annonspengar – om än mindre – och satsas i flera betydelser på ett hopp in i ovissheten.

Ursäkta, men är det inte någonting som glöms bort, som aldrig eller sällan diskuteras? Nämligen journalistik. Innehållet.

Fullt möjligt att alla besparingar är nödvändiga men då bör det vara extra nödvändigt att diskutera exakt hur det ska sparas. Som när det på Tidningen Östran föreslås nedläggning av familje-, kultur- och insändarredaktionerna. Har man ens tänkt då?

Följande borde vara självklart: Vad som gör en tidning unik är det unika.
Det kan vara att materialet inte finns någon annanstans eller är bäst just här.

Vad som gör en lokal tidning unik är förstås det lokala. Om en tidning sparar genom att skära ner på lite av allt – istället för att satsa på det unika – kan resultatet inte bli annat än mindre av allt och därmed sämre.

Ska det vara ett sätt, oavsett papper eller nät, att behålla – och locka nya – läsare och annonsörer?

(Ystads Allehanda 2012)