Etikettarkiv: Barbro Hörberg

Barbro Svenssons livsshow

Lill-Babs 60 år på scen
Medverkande: Lill-Babs, Lotta Bromé och Benneth Fagerlund
Ystads teater

En iscensättning av boken ”Barbro” från i fjol. Som en blandning av ett radio- eller tv-program, en krogshow utan krog och ett kulturellt samkväm. Tre kandelabrar, två barstolar vid ett bord och ett piano är all rekvisita.

Lill-Babs sjunger till komp av pianisten Benneth Fagerlund och mellan sångerna samtalar radioprataren Lotta Bromé med Lill-Babs eller snarare Barbro Svensson. Svårt att hålla upp tempot, då. Det går halvbra före men bättre efter pausen.

Brottstycken ur Lill-Babs/Barbros liv, upp- och nergångar, de senare mest i privatlivet, passerar revy. Släktens starka kvinnor, pappan som var periodare, ”de många männen”, musikern Simon Brehm som hon började sjunga med som 15-åring. Mycket handlar om Lill-Babs kontra Barbro, artisten och människan.

Lill-Babs

Hon berättar att Åke Falck, vid uppsättningen av ”Annie Get Your Gun”, lärde henne att – på samma gång – sjunga och berätta en text. Fast det hade hon ju alltid gjort, från start.

Lill-Babs har ingen fantastisk röst. Hennes storhet som artist består av förmågan att identifiera sig med och just berätta en sångtext, så att den enklaste schlager fylls med liv, blir verklig och sann.

Hon låter Barbro ta plats i Lill-Babs sång. Och så är hon. efter ”60 år på scen utan comeback!” otroligt proffsig.

Som när hon i hit-medleyn – ”Gröna granna sköna sanna sommar”, ”Tuff brud i lyxförpackning”, ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini”, April, april”, ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran” med flera – utnämner recensenten till Klas-Göran, tar mig i handen, ser mig stint i ögonen och undrar varför jag inte ringt på nu… ja, 50 år?

Bäst är Lill-Babs, 76 år, när hon till lugnare, mer kabaret- och chanson-aktiga melodier sjunger och berättar texter av till exempel Lars Forssell, Barbro Hörberg eller Beppe Wolgers som direkt eller indirekt handlar om henne själv. Som ”Vinden i min själ” (en Wolgers-text) nästan sist i programmet.

(YA/KB/TA 2014)

Annonser

Den stora svenska jazzsångboken

Den här krönikan börjar på fjolårets jazzfestival i Ystad.

Jag skyndade mellan scenerna och fick höra den ena svenska jazzsångerskan efter den andra – för Sverige har ju främst kvinnliga jazzvokalister – framföra standardlåtar ur ”The Great American Songbook”. De sjöng samma låtar också, mest populära var ”Love For Sale” och ”Speak Low”.

Nej, inga namn, det har inget med ämnet att göra. Men liksom automatiskt hade jag i anteckningsblocket börjat lista låtar till en alternativ repertoar för svenska jazzvokalister.

I recensionen till Ystads Allehanda muttrade jag också nåt om ”hört det förut” och ”jazzmusikaliska coverband”. Vilket jag fick däng för av läsarna. Jag var inte nådig, hävdades det. Fast nu är det inte min uppgift att vara nådig utan en kritiker ska skriva ärligt och uppriktigt.

”Faktakalendern 2013” innehåller en förteckning över ”Berömda jazzmelodier” – alltså (främst) amerikanska standardlåtar som många jazzmusiker spelat och många jazzvokalister sjungit. Här finns till exempel “Love For Sale” (men faktiskt inte “Speak Low”), “All Of Me”, “Cheek To Cheek”, “Come Rain Or Come Shine”, “Fly Me To The Moon”, “Just One Of Those Things” och “The Way You Look Tonight”.

Gå in på Spotify och kolla inspelningarna med nämnda låtar. Se vilka jazzvokalister som sjungit in dem. Slutsats: Dessa låtar ska aldrig mera sjungas (eller spelas)!

——————————————————————————————————————–

Porträtt Foto Birgitta Olsson litenBengt Eriksson började som popskribent och kritiker i ungdomstidningen HEJ! hösten 1968, jobbade med Musikens Makt på 70-talet och var med och startade Schlager 1980. Han lyssnar på all bra musik (oavsett genre) fast är särskilt förtjust i gamla musikaler, Jackie DeShannon och Fela Kuti, har Andy Warhol och Marie-Louise Ekman som favoritkonstnärer, hävdar att ”Festivitetssalongen” är den bästa svenska långfilmen och att krimi och poesi är de främsta litteraturformerna.                        Foto: Birgitta Olsson.  (Observera förresten den välvalda badstrandslektyren!)

——————————————————————————————————————————-    
Åkej, om du som svensk jazzvokaliskt tror dig kunna personliggöra en av låtarna = mäta dig i originalitet, känsla, in- och utlevelse med jazzsångens största Artister – då och endast då ska du sjunga låten igen.
Ytterligare sådär 25-50 låtar – utanför ”Faktakalenderns” förteckning – bör också undvikas.

Vad ska en svensk jazzvokalisk sjunga? Skriva egna låtar, typ en jazzsinger/songwriter?

En gång, tror det var apropå Kurt Elling, kom Magnus Eriksson (inte släkt) och jag att prata om jazzsång. ”Det är fusk att sjunga eget”, sa Magnus.

Min åsikt är att det kan vara en räddning i nöden. Inte lätt att göra nya bra låtar heller men svårare ändå att – ännu en gång – nytolka en standard som alla jazzlyssnare känner igen och vet hur den ska gå.

Jag hävdar en tredje ståndpunkt eller den gyllene medelvägen. Sjung svenskt!

Faktiskt ända från 20-talet har Sverige haft en tradition, ibland starkare och ibland svagare, med jazzsång på svenska slash svensk jazzsång. Anslut till den! Återuppta den svenska traditionen! Gör som tidigare svenska jazzsångare: hämta material utanför jazzgenren. Det kan vara folk- och nyare visor, svenska poplåtar och amerikanska/internationella melodier med svenska texter.

Vem blir dagens Beppe Wolgers? Sätt igång att skapa och fyll upp ”Den stora svenska jazzsångboken”!

Många svenska pop- och andra låtar skulle passa perfekt som jazz. ”Stockholm blues” (”Humdrum Blues” på svenska av Wolgers) och ”Visa vid vindens ängar” (Mats Paulsson) var de första titlarna jag skrev i blocket där på Scala i Ystad. Barbro Hörberg har gjort jazziga visor med evigt liv, ”Till de ensamma” (Mauro Scocco) är ju redan en jazzballad, ”Blues i Sverige” (Tomas Andersson Wij) vill jag gärna höra med jazzkomp och Peter LeMarcs souliga pop kan bli soulig jazz.

Sångspråket behöver inte heller vara svenska (även om jag föredrar det). Gå in på Spotify igen och hör Gavin Mikhails avklädda pianocover på Eurovisionlåten ”Euphoria”, tänk till en jazztrummis och dito basist plus ett jazzsolo på saxofon.

Också mycket att hämta längre bak i svensk jazzhistoria – som Ulla Billquists jazzschlager ”Gatans serenad”, någonting ur Alice Babs svenska swingrepertoar, Östen Warnerbrings låt om Thore Ehrlings orkester och jag som älskar musikalen ”My Fair Lady” kunde väl ännu en gång få höra ”I dina kvarter” med en ung svensk jazzsångerska?

(Lira 2013)

Liten Karin i Malmö

Hur kan en syrenfärgad 70-talskjol ha sett ut? Nej, jag såg aldrig någon ung kvinna i syrenfärgad kjol cykla genom Malmö på 70-talet. Var var du, Karin? Vart cyklade du? Tur och retur mellan er sprillans nya lägenhet i Söderkulla och Hemmets Veckotidnings redaktion på Kirseberg och ingen annanstans?

Jo, en gång cyklade du till Cabaret Fredagsbarnen. Sågs vid där fast vi inte såg varann? På Bullen eller hos Zoltan? Där var ju alla. Du och jag också men jag minns ingen tjej i syrenfärgad kjol.

Ser att du ingick i redaktionen för tidningen Hennes. Dit frilansade jag med musiktexter, skrev bland annat om Chuck Berry och rockens historia. Går och tar fram några gamla nummer men du är inte med i redaktionsrutan. Vad gjorde du som journalist på Hennes?

Läste du vad jag skrev? Jag läser dig, just nu din nya bok ”En dag ska jag ta mig någon annanstans” (Brombergs). Och varje vecka i Svenska Dagbladet, dina krönikor och intervjuer. Skriftspråket spontant ur hjärtat. En axelryckning på livsdjupt allvar. Punkt och komma sätts där lusten vill och viljan får lust.

När jag vet att du är sommarboende i Kivik känns det ännu närmare att läsa dig. Fånigt men sant. Nu blir dina texter inte som brev eller mejl utan som nära samtal mellan vänner.

Jag trodde, för så hade det sagts, att ”En dag ska jag ta mig någon annanstans” skulle vara en skildring av hur Karin Thunberg, som min krönika handlar om, ja, det har ni förstått, reste tillbaka till Malmö för att återfinna sig själv som ung kvinna i syrenfärgad 70-talskjol på cykel. Det stämmer delvis.

Karins bok handlar om livet. Det svåra. Att hitta sitt liv. Så omöjligt att man borde låta bli att leta. Här finns några ömma rader som får mig att… nej, jag ska inte skriva att jag får faderskänslor (men nog kan en far känna som en mor) för så oskyldiga är inte mina känslor. Du skriver att du stryker dig över de bröst du inte längre har men formen finns kvar i handen.

Karin Thunberg. Foto: Anders Lundmark.

Du stod, tillbaka på 70-talet, bakom Mikael Wiehe på Konsum när han köpte havregryn och undrade varför han inte kom ut till Söderkulla och visade solidaritet. Men du visste att Hoola Bandoola spelade på Victoria. Varför var inte du där? Cyklade du in till folkfesten i Slottsparken?

Gifte dig ung med Hans. HSB-lägenhet och familj men inga barn. Ändå blev du med barn fast du inte ville, på 70-talet? Idag blir du så glad av lattepapporna med barnvagn. Mycket har hänt på en generation. Men såg du inte papporna med barnsele och vagn på 70-talet? De fanns. Vi fanns då också.

Du levde ju som på 50-talet fast det blivit 70-tal!

När Barbro Hörberg, den livsvisa sångerskan, signerade ett skivomslag så skrev hon: ”Lilla Karin…” Så liten och ung du verkade vara på 70-talet. Så små vi människor är ibland, då och då, hela livet. Du läste Erica Jong men det är svårt att också våga när man vill.

Du skriver: ”Vi var arbetarbarnen som fick chans till något annat.” Där tror jag du har fel. Vi fick ingen chans – vi tog den. Du citerar din pappa, upprepar hans ord: ”Glöm aldrig var du kommer ifrån, tös lilla. Dom som glömmer sitt ursprung, dom går det åt helvete för.”

(Ystads Allehanda 2011)

Svenskbrasiliansk vissamba

Miriam Aïda
Letras ao Brasil
(Connective Records)

Miriam fotoVilken märklig idé! tyckte jag först. Och det tycker jag fortfarande. Låta översätta kända svenska visor till portugisiska och framföra dem som om de hörde till de brasilianska samba- och bossatraditionerna.

Varför? Nej, jag får inget svar när jag lyssnar heller, om det inte räcker med att sångerskan Miriam Aïda och hennes akustiska musiker gör det så bra. Och så naturligt, att om jag inte känt igen melodierna så kunde jag nästan ha trott att de var brasilianska sånger.

Här finns visor och viskompositörer, som ibland står lite närmare och ibland långt ifrån Sydamerika. Till de förstnämnda hör Ulf Peder Olrog, även om ”Violen från Flen” väl knappast är en av hans mest latin-influerade, och Povel Ramel, även om ”Den sista jäntan” inte heller är en av hans mest västindiska låtar. Till de senare hör Nils Ferlin-dikten ”En valsmelodi” (med musik av Lillebror Söderlundh), Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt” och den traditionella svenska folkvisan ”Kristallen den fina”.

Fast med portugisiska texter alltså (för översättningarna svarar främst den brasiliansk-svenske poeten Guilem Rodrigues da Silva).

Allt fungerar lika bra, vilket dels beror på Miriam Aïdas otroliga förmåga att både bevara melodier och lägga till mjuka sammetsrytmer, dels på Mats Andersson akustiska gitarrer (bl a en 7-strängad ”sambagitarr”) och Ola Bothzéns olika rytminstrument. Ackompanjemanget – eller snarare sampspelet med sången – bygger en musikalisk bro mellan Sverige och Brasilien. Några gästmusiker medverkar också, bl a trumpetaren Håkan Hardenberger.

Så händer något!

Först som en aning, när Miriam sjunger en av verserna till ”När lyckan mötte kärleken” (också Ferlin) på svenska, och sen som en poängtering och ett konstaterade, när hon avslutar albumet med en långsam och vacker – ja, innerlig – tolkning av ”Jag har bott vid en landsväg” (en himmasång som hämtats från Edvard Persson), också den på svenska… ja, skånska.

Då blir det ju… ännu bättre! Miriam, får man beställa en hel skiva med sång på svenska / skånska till nästa gång?

(Kortare version i Ystads Allehanda 2009)

I CD-spelaren: Mareld

Mareld
Livstycke
(Rosanna Röst)

Mareld litenTyvärr har jag glömt när jag hörde Moa Brynnel första gången. Kan det ha varit redan i mitten av 90-talet? Som sångerska i gruppen Mareld eller i något annat sammanhang?

Något som jag alldeles säkert vet är att jag aldrig kan glömma hennes röst: mjuk och följsam, liksom både naiv och livsvis.

Mareld var tidigare en duo med Brynnel och Mats Grahn, gitarr, dragspel och sång. Nu har gruppen utökats med sångerskan Marianne Adolfsson, som också hon sjunger bra men mer rakt och vanligt, pianisten Sunniva Brynnel med flera.

Till det nya albumet samlade de ihop ”livstycken”, främst visor med uppgift att hålla människan upprätt i livet. Inspelningen blev också ett sorgearbete, eftersom Mats Grahn avled innan den kom ut.

Titelspåret ”Livstycke” komponerades av Mats och det är även han som framför det på dragspel (samt bas).

Marianne Adolfsson gör personliga tolkningar av bl a ”Man får betala för sig här i livet” (hämtad från den eviga vissångpoeten Barbro Hörberg) och ”Bönen” (den ryske sångpoeten Bulat Okudzjava). Hon har också tonsatt dikter av Karin Boye, ”Stjärnan”, Pär Lagerkvist, ”Att älska blev att glömma dig” och Dan Andersson, ”Avsked till finnmarksskalden Broder Joachim”.

Sunniva Brynnel spelar ett par egna pianostycken, alltför korta för att de är så vackra, tillsammans med Pia Henoch, cello.

Och så Moa Brynnel… fortfarande lika undflyende men ändå närgången, som jag minns henne.

Hon skriar – eller kular eller jojkar – ordlöst till Karl-Axel Falks naturimiterande elektroakustiska musik i inledningsspåret ”Tirilituvan” och även i ”Du Lahka” (av Mari Boine).

I ”Måsarna” både sjunger och deklamerar hon – vänligt men alldeles bestämt, lugnt och snällt men ilsket – om människors snikenhet. Och som jag njuter när jag hör Moa Brynnel med sin varsamma innerlighet lyfta Björn Afzelius-sången ”Ljuset” till en nivå och höjd den aldrig (!!!) haft förut.

Moa Brynnel avslutar också albumet med att sjunga ”Tag denna dag” (av bolivianskskånskan Gitte Pålsson) så den blir en kanske religiös men alldeles säkert profan psalm om jorden, naturen och människan; om dig och mig och varje ny dag. Mats Grahn ackompanjerar på gitarr och dragspel.

(Lite längre än i Ystads Allehanda 2009)