Framtidens nordiska glaskonst

”Nordic Glass c/o The Glass Factory”
Glass Factory, Boda t o m 12 januari 2014

”Ett paradigmskifte”, säger Maja Heuer, chef för museet Glass Factory i Boda. Med hennes ord ringande i öronen tittar jag in i utställningen ”Nordic Glass”. Ett snabbt ögonkast räcker för att förstå omfattningen av vad hon menar.

Bertil Vallien: ”Black Bend”.

Det är mycket som händer just nu inom svensk – kanske nordisk – ja, kanske hela världens – glasproduktion. Om ens ordet produktion kan användas, när den tidigare så stolta svenska och småländska glasindustrin – det så kallade Glasriket – knappt existerar längre.

De stora glasbruken har lagts ner och ersätts av studiohyttor, som ägs och drivs av konstnärerna själva. Ett av tecknen på paradigmskiftet.

Vesa Varrela: ”Even The Birds Don´t Forget”. 

Sverige kontra övriga Skandinavien – ja, kontra hela världen – är ett annat tecken. Det var en stor svensk myt som spreds under de småländska glasbrukens (Orrefors, Kosta, Boda och så vidare) glansepok: nämligen att glasproduktion skulle vara synonymt med svensk glasindustri.

I Sverige tillverkades såväl bruks- som konstglas med stor bokstav som i Glas. När det i själva verket finns förnämlig glastillverkning överallt på jorden.

Utställningen ”Nordic Glass c/o The Glass Factory”, samproducerad av Nääs Konsthantverk och Glass Factory, presenterar 24 aktuella glaskonstnärer från Finland, Sverige, Norge, Danmark och Island. Nästa år går utställningen vidare till Turkiet – då ska turkiska glaskonstnärer ställa ut på Glass Factory.

Bruksglas – konstglas – konst (där materialet råkar vara glas) är en annan förändring och utveckling som syns på den här utställningen. Här finns vackert formgivna bruksföremål – som finskan Anu Penttinens på samma gång randiga och rutiga vaser i nästan neonskimrande grönt, gult, blått, rött med flera färger.

Paul Grähs: ”The Challenger”. Foto: Bengt Eriksson.

Kanske ska svenskan Gunilla Kihlgrens stora glashink – ifall den går att använda – också räknas till nyttoprylarna? I mina ögon blir hinken dessutom en kommentar till glasindustrins oändliga rad med konstnärligt tillverkat – och onödigt prisdyrt – bruksglas.

Mest spännande är de föremål som inte bara tagit steget till glaskonst utan där prefixet glas- försvunnit. Detta – glasföremål som kunde ha samsats med konstverk i andra material på vilken samlingsutställning som helst – kan vara paradigmskiftets mest betydelsefulla tecken inför framtiden.

Ludvig Löfgren blir tatuerad med sin glastatueringsmaskin.

Ludvig Löfgrens tatueringsmaskin i närbild. Foto: Bengt Eriksson.

Nestorn är svensken Bertil Vallien som bytt från blått till svart och vid sidan om sin återkommande båt nu också gjort ett stadslandskap, lockande men skrämmande.

Finnen Vesa Varrelas fågelholkar – en protest mot att småfåglarna är på väg att utrotas? – måste man titta noga på för att se att de är gjorda av glas.

Också svensken Paul Grähs stora, då menar jag STORA, och skrämmande, då menar jag SKRÄMMANDE, skulptur av en insekt med titeln ”The Challenger” bör vara ett inlägg i miljödebatten. Insektens stjärt är ett vasst spjut.

Benjamin Slotterøy: ”The Vacuum Cleaner”. Foto: Bengt Eriksson.

Det dåliga anseende som glaskonst haft och har än idag inbjuder till lek och skämt med materialet. Ett exempel är svensken Ludvig Löfgrens tatueringsmaskin. Hölje av glas och inuti en fullt fungerande tatueringsmaskin (på en video ser man den i aktion).

Norskan Ingrid Tvedt Nord har gjort en tvådelad, högst allvarlig skulptur. På en tjock glasskärm syns en skog och anas två flickor. Den ena flickan har tappat sina röda vantar, de ligger bredvid skärmen. Titel: ”Sisterhood”.

Mitt favoritkonstverk – också tvådelat – blir norrmannen Benjamin Slotterøys stora dammsugare. Själva dammsugaren i vitt och grönt glas ringlar över golvet. På en skärm flimrar samtidigt en video där Slotterøys syster går omkring i naturen och dammsuger upp all miljöförstöring, förmodar jag.

Terese William Waenerlund svetsar på glasväv.

Terese William Waenerlund: ”Weave”.

I ett par andra rum, som inte hör till men ändå blir en del av Glass Factorys nutida glasutställning, finns Konstfacks examensutställning ”Making Matter”. Här syns bland annat vävnader av Terese William Waenerlund, utbildad både på Konstfack och Orrefors glasskola.

Det kunde vara garn eller tyg eller vilket material som helst – men också hennes vävnader är gjorda av glas.

(KvP 2013)

Foton utan namngiven fotograf är pressbilder.

Den unika tidningen

Låt mig ta Ystads Allehanda, det är ju här jag skriver, som exempel.

Kommer YA att finnas om säg tio år? I vilken form kan tidningen överleva, på papper eller enbart på nätet? Som (nästan) daglig morgontidning eller kanske som weekendtidning?

Inte minst: om Ystads Allehanda blir kvar, vilket jag förstås hoppas, jag är ju inte bara skribent utan YA är min lokaltidning, vad kommer framtidens YA att innehålla?

Upplagorna sjunker. Kostnaderna stiger. Annonsintäkterna minskar. Tidningsägarna måste spara (för en utomstående kan det också verka som om avkastningskraven ökat bland tidningsägare). Personalen skärs ner. Tidningarna slimmas. Flera tidningar slås ihop och man delar på medarbetare och material.

Samma dystra utveckling – ja, avveckling – gäller för alla Sveriges dagstidningar. (Kan det finnas något undantag?) Resultatet blir allt sämre tidningar.

Internet är boven. Framför allt yngre generationer läser på nätet istället för att prenumerera på en morgontidning (eller köpa en kvällstidning). Dagspressen måste satsa på nätet, menar mediebranschens spåmän och kvinnor. Nätet är också framtiden.

Det kan nog stämma, beroende på hur långt in i framtiden man spår. Problemet heter pengar.

För det första: tidningarna har haft svårt att locka nätannonsörer. Det digitala går inte runt. För det andra: gratis är gott. Det är ju – eller har varit – gratis att läsa tidningar på nätet.

Engelska Guardian och amerikanska New York Times är ett par tidningar som börjat ta betalt, det kan vara för nedladdning på iPad eller läsning på nätet. Resultat hittills: inte tillräckligt bra. Även svenska tidningar, som Göteborgs Posten och Strömstads Tidning, har provat att stänga in delar av nätmaterialet bakom en betalvägg.

Går det att locka tillräckligt många som vant sig vid gratisläsning att betala för samma läsning? Om det går – går det tillräckligt fort? Svar: vem vet. Ingen kan annat än gissa, mer eller mindre kvalificerat men det är gissningar.

Vilken chanstagning – på liv och död – när Svenska Dagbladet nu ska slimma papperstidningen ännu mer för att istället satsa pengar på nätet. Det sparas där det fortfarande kommer in annonspengar – om än mindre – och satsas i flera betydelser på ett hopp in i ovissheten.

Ursäkta, men är det inte någonting som glöms bort, som aldrig eller sällan diskuteras? Nämligen journalistik. Innehållet.

Fullt möjligt att alla besparingar är nödvändiga men då bör det vara extra nödvändigt att diskutera exakt hur det ska sparas. Som när det på Tidningen Östran föreslås nedläggning av familje-, kultur- och insändarredaktionerna. Har man ens tänkt då?

Följande borde vara självklart: Vad som gör en tidning unik är det unika.
Det kan vara att materialet inte finns någon annanstans eller är bäst just här.

Vad som gör en lokal tidning unik är förstås det lokala. Om en tidning sparar genom att skära ner på lite av allt – istället för att satsa på det unika – kan resultatet inte bli annat än mindre av allt och därmed sämre.

Ska det vara ett sätt, oavsett papper eller nät, att behålla – och locka nya – läsare och annonsörer?

(Ystads Allehanda 2012)