Den stora svenska jazzsångboken

Den här krönikan börjar på fjolårets jazzfestival i Ystad.

Jag skyndade mellan scenerna och fick höra den ena svenska jazzsångerskan efter den andra – för Sverige har ju främst kvinnliga jazzvokalister – framföra standardlåtar ur ”The Great American Songbook”. De sjöng samma låtar också, mest populära var ”Love For Sale” och ”Speak Low”.

Nej, inga namn, det har inget med ämnet att göra. Men liksom automatiskt hade jag i anteckningsblocket börjat lista låtar till en alternativ repertoar för svenska jazzvokalister.

I recensionen till Ystads Allehanda muttrade jag också nåt om ”hört det förut” och ”jazzmusikaliska coverband”. Vilket jag fick däng för av läsarna. Jag var inte nådig, hävdades det. Fast nu är det inte min uppgift att vara nådig utan en kritiker ska skriva ärligt och uppriktigt.

”Faktakalendern 2013” innehåller en förteckning över ”Berömda jazzmelodier” – alltså (främst) amerikanska standardlåtar som många jazzmusiker spelat och många jazzvokalister sjungit. Här finns till exempel “Love For Sale” (men faktiskt inte “Speak Low”), “All Of Me”, “Cheek To Cheek”, “Come Rain Or Come Shine”, “Fly Me To The Moon”, “Just One Of Those Things” och “The Way You Look Tonight”.

Gå in på Spotify och kolla inspelningarna med nämnda låtar. Se vilka jazzvokalister som sjungit in dem. Slutsats: Dessa låtar ska aldrig mera sjungas (eller spelas)!

——————————————————————————————————————–

Bengt Eriksson började som popskribent och kritiker i ungdomstidningen HEJ! hösten 1968, jobbade med Musikens Makt på 70-talet och var med och startade Schlager 1980. Han lyssnar på all bra musik (oavsett genre) fast är särskilt förtjust i gamla musikaler, Jackie DeShannon och Fela Kuti, har Andy Warhol och Marie-Louise Ekman som favoritkonstnärer, hävdar att ”Festivitetssalongen” är den bästa svenska långfilmen och att krimi och poesi är de främsta litteraturformerna.                        Foto: Birgitta Olsson.  (Observera förresten den välvalda badstrandslektyren!)

——————————————————————————————————————————-    
Åkej, om du som svensk jazzvokaliskt tror dig kunna personliggöra en av låtarna = mäta dig i originalitet, känsla, in- och utlevelse med jazzsångens största Artister – då och endast då ska du sjunga låten igen.
Ytterligare sådär 25-50 låtar – utanför ”Faktakalenderns” förteckning – bör också undvikas.

Vad ska en svensk jazzvokalisk sjunga? Skriva egna låtar, typ en jazzsinger/songwriter?

En gång, tror det var apropå Kurt Elling, kom Magnus Eriksson (inte släkt) och jag att prata om jazzsång. ”Det är fusk att sjunga eget”, sa Magnus.

Min åsikt är att det kan vara en räddning i nöden. Inte lätt att göra nya bra låtar heller men svårare ändå att – ännu en gång – nytolka en standard som alla jazzlyssnare känner igen och vet hur den ska gå.

Jag hävdar en tredje ståndpunkt eller den gyllene medelvägen. Sjung svenskt!

Faktiskt ända från 20-talet har Sverige haft en tradition, ibland starkare och ibland svagare, med jazzsång på svenska slash svensk jazzsång. Anslut till den! Återuppta den svenska traditionen! Gör som tidigare svenska jazzsångare: hämta material utanför jazzgenren. Det kan vara folk- och nyare visor, svenska poplåtar och amerikanska/internationella melodier med svenska texter.

Vem blir dagens Beppe Wolgers? Sätt igång att skapa och fyll upp ”Den stora svenska jazzsångboken”!

Många svenska pop- och andra låtar skulle passa perfekt som jazz. ”Stockholm blues” (”Humdrum Blues” på svenska av Wolgers) och ”Visa vid vindens ängar” (Mats Paulsson) var de första titlarna jag skrev i blocket där på Scala i Ystad. Barbro Hörberg har gjort jazziga visor med evigt liv, ”Till de ensamma” (Mauro Scocco) är ju redan en jazzballad, ”Blues i Sverige” (Tomas Andersson Wij) vill jag gärna höra med jazzkomp och Peter LeMarcs souliga pop kan bli soulig jazz.

Sångspråket behöver inte heller vara svenska (även om jag föredrar det). Gå in på Spotify igen och hör Gavin Mikhails avklädda pianocover på Eurovisionlåten ”Euphoria”, tänk till en jazztrummis och dito basist plus ett jazzsolo på saxofon.

Också mycket att hämta längre bak i svensk jazzhistoria – som Ulla Billquists jazzschlager ”Gatans serenad”, någonting ur Alice Babs svenska swingrepertoar, Östen Warnerbrings låt om Thore Ehrlings orkester och jag som älskar musikalen ”My Fair Lady” kunde väl ännu en gång få höra ”I dina kvarter” med en ung svensk jazzsångerska?

(Lira 2013)

I musikbokhyllan: Lennart Persson (1951 – 18/5 2009)

Lennart Persson
Musik nonstop
Pet Sounds i våra hjärtan
(Bonnier Fakta)

Lennart Persson var inte journalist utan musikskribent. Vilket var på gott, i hans fall.

En journalist ska förhålla sig objektivt till ämnen och personer, naturligtvis inte – som när det gällde skivaffären Pet Sounds – vara alltför bekant med de personer man skriver om.

Tänkte Lennart på det? Brydde sig? Kanske hade han bestämt sig för att skulle han skriva om det han ville skriva om så måste andra principer gälla än de strikt journalistiska.

I boken ”Musik nonstop”, som alltså handlar om skivaffären Pet Sounds i Stockholm, har Lennart Persson klarat balansgången på ett beundransvärt sätt. Han gör ett både nära och ärligt porträtt av människorna bakom Pet Sounds. De skildras som de var och är – med humor, och på gott och ont.

Han börjar med sig själv, med Musik & Konst, sin del(egna) skivaffär i Malmö, för Lennart Persson var ju också skivhandlare, vid sidan om musikskrivandet (eller tvärtom). Kärleken till musik och skivor är tråden som leder genom boken.

För Stefan Jacobsson, som idag styr Pet Sounds, och för Lennart. Och för alla eller de flesta som handlat och handlar skivor på Pet Sounds, vid starten 1979 på Jakobsbergsgatan (något tjugotal steg från Schlagers redaktion förresten, fast jag bodde ju i Skåne så jag var knappast en stammis) och idag på Skånegatan.

Lennart Persson har också träffat affärens stamkunder – eller gäster? – som berättar om sina upplevelser från Pet Sounds, även dessa upplevelser är på mycket (och ibland lite mindre) gott. Bland dem finns en rad kändisar – som Thåström, Mauro Scocco, Plura Jonsson, Jan Gradvall, Per Gessle, Mats Olsson, Nisse Hellberg, Andres Lokko, Olle Ljungström…

(Men var det inga tjejer som köpte skivor på Pet Sounds? Nej, inte många i alla fall. Den enda som brukade gå dit var nog journalisten Nina Lekander… Har jag fel? Så rätta mig!)

Lennart Persson i skivaffären Musik & Konst i Malmö på 80-talet nångång. Foto: Birgitta Olsson.

För alla med något större musikintresse än att lite förstrött ha musik som spelar i bakgrunden, alla vi som på något magnetiskt sätt dras till skivaffärer när vi kommer till en ny, främmande plats, utomlands eller i Sverige också, bara måste gå in och bläddra bland skivorna – för oss, mig och dig, har Lennart Persson skrivit en atmosfärrik och spännande, hypnotisk och just magnetisk bok om den uthålliga skivaffären Pet Sounds i Stockholm.

Det här är bland det bästa jag läst av Lennart Persson. Så slutade han som musikskribent – som allra bäst.

(Ystads Allehanda / Hifi & Musik 2009)

Mer i arkivbloggen om Lennart Persson:

Livets ljudspår  /  Texter om kärlek och musik

Musik i bokhyllan: 21 år på det 33-e

Karolina Ramqvist
När svenska pojkar började dansa
(Bokförlaget DN)

Karolina Ramqvist är nyfiken (och ibland naiv) som en 21-åring men minst lika klok som en 33-åring. (Strax kommer ni att förstå vilken 33-åring jag syftar på.)

Innan jag fortsätter – låt mej försöka att snabbt ge ett perspektiv på musiken, livet, tiden, som går och går, och den här recensionen:

1980 startade den svenska rocktidningen Schlager. Recensenten, då 33 (!), var en av tidningens redaktörer. Den blott 4-åriga Karolina Ramqvist hörde knappast till läsekretsen. (Men kanske Karolinas mamma? Eller prenumererade mamma på Musikens Makt?)

1997 driver Karolina Ramqvist, 21 och/eller 33 år, fanzinet Plebs Magasin och medarbetar i Dagens Nyheter. Nu har hon också skrivit en bok om musiken, livet och tiden, ”När svenska pojkar började dansa”.

Från DN minns jag henne knappt. Möjligen kan jag ha skummat någon text, men hennes krönikor/recensioner har inte stannat i minnet. Det är som skillnaden mellan ett vykort och ett brev. I krönikans och recensionens begränsade utrymme blir Karolina en flanör i en rastgård. Här i boken (cirka 190 sidor) släpps fången fri – det är vår!

För att travestera popbandet Bob Hund kan Karolina Ramqvists (musik)journalistiska metod beskrivas så här: istället för journalistik – förvirring.

Bokens kapitel, fast det är inga egentliga kapitel, eller essäer, fast det är knappast essäer heller, tar avstamp i ett minne eller en händelse (det kan vara en svetsare som hon liftar med mellan Fagersta och Västerås, en konsert med Jakob Dylan eller killar med gitarrer som skriver låtar) men sen flanerar tankarna än hit, än dit och vartsomhelst!

Fast observera att hon har karta och kompass. Hon prickar in alla kontroller i musikens o-ring. Musikkunskaperna är imponerande.

Hon kan tala Lars Gullin och Jan Johansson med en äldre (jazz)musiker och Bob Dylan och Tom Petty med Fredrik från Motown, alias Motala. Hon kollar techno-plattor på Planet Rhythm och handlar reggae hos Leo. Knappt mer än en flicksnärta men redan har hon inte bara hört talas om utan med egna öron hört musik från de flesta genrer: Weeping Willows, Tricky, Ebba Grön, Oasis, Beethoven, Leonard Cohen, Archie Shepp, Young MC…

Hon är modig också, eller dumdristig, vågar tycka utan att tänka på att hon, kanske, kanske inte, struntsamma, gör bort sej. Som när hon påtalar likheten mellan den politiske Mikael Wiehe och kärleksballadens mästare Mauro Scocco. Både fyndigt och klipskt.

Somliga iakttagelser utgår från musiken och riktar sej ut mot människorna och samhället. Andra gånger börjar hon med att iaktta samhället och människorna – eller en enda människa, t ex sej själv. Musiken och samhället / samhället och musiken blir en dubbelspegel av varann.

Vem har försett henne med kartan och kompassen? Grunden att stå på? Modet? Känslan? Den, för att använda ett omodernt uttryck, politiska medvetenheten? Fick hon allt detta i dopgåva av morsan? Proggmorsan? På sidan 177 kan man läsa vilka som var Karolinas första, egeninköpta CD-skivor: Bob Marley, Nationalteatern, Bella Ciao-gruppen…

Som en vän till Karolina säger: ”Proggbarnen revolterar ju aldrig mot sina föräldrar.”

Proggbarnet, för det måste hon vara, Karolina Ramqvist revolterar inte utan bygger vidare, gräver där hon hör. Hennes texter, ja, undersökningar, är nutidsarkeologi: fotspår och fingeravtryck; avtryck av tiden och livet.

Någon läsare minns kanske att jag för en tid sen recenserade, i betydelsen skrev ner, den svenska popantologin ”Fem meter upp i luften” (Norstedts). Allt jag saknade där – kombinationen av det personliga och det allmänna, upplevelse och kunskap – finns i Karolina Ramqvists pop- och livsbok ”När svenska pojkar började dansa”.

(Publicerat i Kvällsposten 1997)

Sagt i september – eller I´ll remember Ratata

Vad tänker du på om man säger Ratata?

 

 – Sveriges näst bästa syntband. Näst Page. (Jörgen Persson, 12, ”syntare” från Lund.)

 

– Fläsk och smet. För mycket schabloner. Ingen power. Inget originellt. Svensk pop när den är som värst. Välanpassad musik för välanpassade människor. (Vera Celander, presschef på skivbolaget Electra, f d hårdrockskribent.)

 

– En film? Jag går inte på bio. En tecknad serier? Jag läser inte tecknade serier. En popgrupp? Jag är väl för gammal för att lyssna på pop. Evert Taube – hans tidiga inspelningar från 20- och 30-talet, det är min musik. (Walter Ekström, pensionerad snickare, Malmö.)

 

– Jag tänker naturligtvis på filmen ”Ratataa” och allt jätteskojigt vi hade när vi spelade in den. Och hela den där Knäppupp-tiden. Men att det nu skulle finnas en musikgrupp som heter Ratata, det visste jag inte. Det har tyvätt gått mej förbi. (Martin Ramel, skådespelare.)

 

 

Varifrån kommer namnet?

 

1.

1957 hade filmen ”Ratataa” premiär. Manus och regi: Povel Ramel och Hasse Ekman. Musik: Povel Ramel.

 

– Det är den största musikfilm som någonsin gjorts i Sverige, ingen annan musikfilm har innehållit så mycket svensk originalmusik.

 

Säger Sten Kärrby, som har hand om Knäppupps filmer, när jag ringer och ber honom berätta lite om filmen ”Ratataa”.

 

– Man kan säga att ”Ratataa” är en pastisch. I filmen finns bl a en parodi på Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende”. En inbrottsscen är ett direkt plagiat av filmen ”Rififi”. Ja, ”Ratata” innehåller så mycket att det inte går att berätta om allt.

 

Några av skådespelarna i filmen är Povel Ramel, Hasse Ekman, Martin Ljung, Gunwer Bergkvist och Sigge Fürst.

 

– Martin Ljung sjunger temamelodin, marschen ”Ratataa”. Men det finns fler fina Povellåtar i filmen – som ”Var är tvålen?” (den scenen spelades förresten in i Sturebadet, som ju nu är ett minne) och den vackra ”Underbart är kort”.

 

2.

Maurice de Bevère, för de flesta känd som Morris, är en belgisk serietecknare. 1947 tecknade Morris den första serien om Lucky Luke, som skulle bli känd som cowboyen som ”drar snabbare än sin egen skugga”.

 

Men riktigt känd blev inte Lucky Luke förrän 1955, då Morris började samarbeta med Renè Goscinny – som var född i Paris men vuxit upp i Argentina och bott i USA och nu fanns i Belgien, där han skrev manus till tecknade serier.

”Des rails sur la prairie”, som det första Lucky Luke-samarbetet mellan Morris och Goscinny hette, publicerades 1955-56 i serietidningen Spirou. (Inte förrän 1981 översattes det till svenska och gavs ut som seriealbum med titeln ”Järnhästen”).

 

Lucky Luke är en parodi på framför allt filmmyten och vilda västern. I serien återfinns Billy The Kid, Calamity Jane, Jesse James med flera skurkar som fanns i ”riktiga” vilda västern. Också de fyra Dalton-bröderna har funnits i verkligheten. Men så de som framställs i den tecknade serien var de nämnda varken i filmerna eller i verkligheten.

 

Och så Ratata (som Goscinny hittade på). Denna luggslitna fängelsehund är den mest urkorkade hund som funnits i en tecknad serie. Men ack! så trofast.

 

 3.

– Det var för ungefär sex år sen, säger Mauro Scocco. Hur gammal är man när man går andra året på gymnasiet? 17 år? Det var då, när jag gick i skolan och började göra hemmainspelningar, som jag kom på namnet Ratata.

 

– Jag måste ha ett namn när jag skickade runt inspelningarna till skivbolagen. Då var Ratata fortfarande bara jag, men bolagen trodde nog att Ratata var ett band.

 

– Det kan inte ha varit Povel Ramel-filmen som gav mej idén till namnet, för den hade jag inte hört talas om då. Men hunden Ratata i Lucky Luke-serien kände jag till, så det var väl därifrån som jag fick idén.

 

PS. En annan sak är att den svenske Lucky Luke-översättaren säkert döpt hunden efter filmen. Ratatas riktiga namn – i originalserien – är Rantanplan.

 

(Tryckt i broschyren ”Ratata, Sent i september” 1985)