Tidningar köps upp och slås ihop, tidningar inom samma koncern börjar samarbeta och dela på material. Frilanstexter och frilansfoton köps in med rätt att publiceras inom hela tidningskoncernen.
Så är läget idag. Så har läget varit länge.
När jag idag läser diskussioner om tidningsekonomi och sammanslagningar för att sänka utgifter så låter det prexis som det lät för över 10 år sen. Inget nytt, dagstidningsbranschens anorexiabantning inleddes för längesen.
Märkligast är att man än idag står och stampar på samma fläck som då, t ex 2003, när jag på uppdrag av Kvällspostens kulturredaktion skrev en artikelserie om skånska sammanslagningar av tidningar och redaktioner, om delat material. När jag plockade fram de ”gamla” texterna från 2003 och läste så kunde de lika gärna ha handlat om 2013.
Idéerna inom svensk tidningsbransch är få och små, enligt min åsikt. Med den här artikelserien om Sydmedia lyckades jag också göra mig ovän med inte alla men många av dem jag pratade med.
Så här skrev jag i den första artikeln: Sydmedia (1).
______________________________________________
”I den bästa av världar”, säger flera som jag pratar med.
De upprepar uttrycket som ett självnegligerande mantra, mitt emellan hopp och tvivel, kanske förtvivlan. ”I den bästa av världar”, säger de och menar motsatsen: Tyvärr lever och arbetar vi inte i den bästa av världar, men det gäller att göra bästa möjliga av situationen. Trots allt.
De senaste månaderna har jag funderat på följande, som jag tycker, oroande fråga: Vart är dagspressen på väg, i Sverige och i synnerhet i Skåne? För att försöka få grepp om vad som händer ringde jag runt och pratade med både nyckelpersoner på tidningarna och massmedieforskare.
Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:
– Att redigera en tidning som Kvällsposten är en nära-döden-upplevelse – varje dag!
Allt fler svenska/skånska tidningar börjar samarbeta, fusioneras och gå ihop i gemensamma bolag. De ges ut i så kallade editioner med gemensam redaktion och/eller mycket gemensamt material.
Kvällsposten liksom Göteborgs Tidningen ägs av Expressen i Stockholm. Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten ägs och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Även Allehandagruppen (Ystads respektive Trelleborgs Allehanda) och Kristianstadsbladet har bildat ett gemensamt bolag, som från och med år 2003 ska ge ut alla tre tidningarna. Skånska Dagbladet äger Norra Skåne. Nyligen formaliserade också Dagens Nyheter, Göteborgs Posten och Sydsvenska Dagbladet sitt annonssamarbete genom att bilda ett gemensamt annonsbolag.
Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:
– De ekonomiska kraven har alltid funnits men formuleras tydligare idag.
Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):
– Sammanslagningarna och samarbetena inom skånsk dagspress är en del i en större strömning, en allmän utveckling.
Situationen kan liknas vid ett gungbräde. I ena änden sitter ekonomin – i den andra journalistiken. Låt mig ta ett konkret och nära exempel (eftersom det är här som jag skriver och du läser artikeln): Kvällspostens kultursidor.
Titta högst upp sidan. ”Kulturchef: Stephan Linnér”, kunde man tidigare läsa. Nu har Linnér fått titeln ”biträdande kulturchef”. Maria Schottenius, kulturchef på Expressen, är sen januari 2002 överordnad chef även för KvP:s och GT:s kulturredaktioner.
Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:
– Det här är en tidning som blöder.
Alla kan vara överens om sjukdomsbilden: tillståndet är så illa att patienten ligger på dödsbädden. Men vilken medicin bör sättas in? Hur ska man få stopp på blodflödet?
Expressen ordinerade neddragning och samproduktion. KvP i Malmö och GT i Göteborg blev en redaktör kort på kulturredaktionerna. Vilket innebär att bägge numera (liksom Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet) har ensamma kulturredaktörer. Som jämförelse kan dessutom nämnas att kulturredaktionen på Helsingborgs Dagblad innehåller fyra personer eller 3,3 tjänster.
Vad har i övrigt – synligt för läsarna – hänt med Kvällspostens kultursidor?
Otto Sjöberg:
– Förut fanns det en kultursida i Kvällsposten, nu finns det två varje dag. En förbättring för läsarna.
Per Svensson:
– Jag kan inte tycka att Kvällspostens läsare blir lidande av få läsa till exempel P O Enquist och Per Wirtén.
En dag i senvintras uppenbarade sig en okänd skribent (i betydelsen att hon tidigare inte förekommit i KvP) och bredde ut sig över närapå hela kulturuppslaget. ”Maria Schottenius definierar kulturjournalistikens uppgifter…” stod det i underrubriken.
Maria vem? Kan/ska man förutsätta att KvP-kulturens läsare vet vem Schottenius är? Hur många dubbelläser Expressen och KvP? Först i maj, några månader senare, talade KvP om för läsaren att kultursidorna fått en ny chef. Men just denna ovannämnda dag råkade redigeraren använda fel mall: som kulturchef angavs inte Stephan Linnér utan just Maria Schottenius.
En lapsus som alltså kunde ha varit en tanke. För nu var/är det Expressens kulturchef – inte Kvällspostens – som definierade/definierar bägge redaktionernas syn på kulturjournalistik.
Otto Sjöberg:
– Vi samordnar redigeringen av sidorna. Den lokala kulturbevakningen ska fortfarande fokusera på det lokala – som konstutställningar och debatter.
– Men det ska inte förekomma dubbla bokrecensioner. Det är inte lokalt material. Böcker är riksspridda.
Sören Sommelius, tidigare kulturchef på Helsingborgs Dagblad, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:
– Naturligtvis påverkas ens utgångspunkter som recensent av vem man är och var man bor, i Helsingborg eller Stockholm.
En annan dag recenserades Sune Nordgrens bok Tankar om konst. I Mårten Arndtzéns korta recension omnämns Nordgren som före detta svensk konsthallschef. Var som helst, alltså: att han kommer från Åhus skymtar i en bisats men ingenstans framgår att han varit chef på Malmö konsthall.
Det handlar inte om tycke och smak, inte om kvalitet och åsikter, utan om artiklarnas/recensionernas format, vinkel och utgörning på sidan. Hur hade Nordgren-recensionen – till just storlek och innehåll – blivit om KvP:s kulturredaktör lagt ut boken på en lokal recensent? Likadan? Annorlunda? Hur? Och viktigast av allt: märker läsarna någon skillnad?
En bra text är en bra text är en bra text. Stämmer det, alltid och i alla sammanhang? Kan en bra text i en tidning faktiskt bli en mindre bra text i en annan tidning?
Per Svensson:
– Det blev dubbla recensioner av Lukas Moodyssons diktsamling. Perspektivet är ett annat om skribenten bor i Malmö och kanske sett och hört Malmöligan.
Ingrid Norrman, biträdande kulturchef på GT:
– Det måste vara en stor recension om författaren har göteborgsanknytning. Recensenten får skriva kort i Expressen och längre till mig – annars lägger jag också ut boken på en egen recensent.
Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:
– Kända profiler från Ystad med omnejd skriver krönikor och recenserar. Jag vill inte se Kristianstadsbladets bokrecensioner i YA/TA. Det blir profillöst.
Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:
– Jag använder skribenter med lokal förankring. Hela kultursidan ser jag som lokal.
Vem är profil? Vad är lokalt material? När är – och upphör – en lokaltidning att vara lokaltidning?
Robert Dahlström, kulturredaktör på Ystads Allehanda, och Sören Sommelius, fortfarande verksam som kulturskribent i HD/NST/LP, är kända profiler på respektive hemort. Byter de tidningar så blir de profillösa. I början är de också hemlösa: de känner inte ortens kulturliv och ortens kulturliv känner inte dem.
Med tiden kan Expressens kulturskribenter förstås bli kända namn även i KvP. Men hur reagerar läsarna under tiden? De gemensamma Expressen/KvP-skribenterna kan till och med bli profiler men aldrig lokala profiler.
Till exempel Olle Berggren, Tony Kaplan och Ulf R Johansson är och förblir lokala profiler. De kan skriva om italienska kostymer, engelska musikaler eller vad som helst. De har så stark förankring på orten att deras texter alltid är lokalt material.
När Fredrik Ekelund och Ulf Peter Hallberg bidrar till KvP-kulturen med texter om brasiliansk fotboll eller Berlins filmfestival så är detta också lokalt material. Läsarna känner dem som bok- och pjäsförfattare, vet att Hallberg varit verksam på Hipp.
Ingrid Norrman:
– Det är en vanlig attityd, att sitter man som kritiker i Göteborg så måste det bero på att man inte kunnat ta sig till Stockholm och storstadens kultursidor.
Sören Sommelius:
– Stockholmskritikernas dominans är ett dilemma i kulturdebatten.
Även Kristian Lundbergs lyrikrecensioner hör till det lokala materialet, tänkte jag skriva. Men gör de det, numera?
Meningen är att samarbetet mellan redaktionerna ska kunna gå i bägge riktningarna. KvP:s och GT:s recensenter kan anlitas av Expressens kulturredaktion.
Några frilansskribenter i KvP/GT har sagt ifrån: trots erbjudande om högre arvoden vill de inte medverka i Expressen. Varför? Det har man svårt att förstå på Expressen. Inte heller Per Svensson – med bakgrund på både Expressen och KvP och även före detta frilans – förstår det:
– För dagens honorar skulle jag själv aldrig skriva på Kvällspostens kultursida.
Frilansarna menar att de tvingas bli mindre lokala och därmed mindre personliga. I rikstidningen Expressen riktar man sig till en större och mer anonym läsekrets än när man skriver i den lokala Kvällsposten där man kan se läsaren framför sig. Varken sämre eller bättre – men man måste skriva på ett annat sätt.
Att det stämmer, är lätt att se. Expressens, KvP:s och även GT:s kultursidor pratar olika dialekter: de har så skilda karaktärer att om Stephen Linnér tog bort alla bylines, så skulle jag ändå kunna plocka ut exakt vilka artiklar som kommit från Expressen och vilka som skrivits direkt för KvP.
En av få KvP-recensenter som Expressen velat använda sig av är Kristian Lundberg. Har det förändrat hans sätt att skriva? Vem – omedvetet eller medvetet – recenserar han för idag, malmöiten vid Slussplan eller en anonym läsare från ingenstans och överallt? Blir det annorlunda när han skriver enbart för KvP (som han gör ibland) än när han skriver för Expressens alla editioner (som han gör ibland)?
Ingrid Norrman:
– En kulturredaktion är ofta ett litet reservat. Men jag kommer från nyhetsredaktionen, innan jag blev kulturredaktör hade jag jobbat med nyheter i hela mitt liv. GT:s kultursida har ett helt annat tilltal.
Apropå att stoppa blodflödet och spara pengar. Varför väljer Expressen att skicka Anders Björkman från Stockholm till Malmö för att recensera musikalen Nine (den 5 maj)? Här nere har ju Kvällsposten – och därmed Expressen – redan två medarbetare: Matti Edén, som brukar recensera från Malmö Musikteater, och Tony Kaplan, som vet mer om musikaler än någon i Bonnierkoncernen.
Expressen visar pekfingret. När det gäller den stora riksbevakningen så duger inte lokalkorrespondenterna.
(Publicerat i Kvällsposten 2003)
Detta var den första artikeln om tidningssamverkan i Skåne. Fler följer…
Tyvärr verkar den evigt pågående rättsprocessen med Ulf Lundell om konstnären Gormleys och arkitekten Chipperfields stora, höga betongskulptur – allmänt kallad ”tornet” – ha lagt sig som ett mörkt moln över Kivik Art. Bygglov eller inte? Skulptur eller byggnad?
Liksom förra året har arkitektstuderande – i år under rubriken ”Land Arc” – bjudits in för att skissa förslag till framtida byggprojekt på Lilla Stenshuvud. Skillnaden är dels att årets blivande arkitekter kommer såväl från Lund som Trondheim och Köpenhamn. Dels att de i år både gjort skisser och modeller som ställs ut i det så kallade Kostallet och fysiska arkitektoniska verk i naturen.
Som tur är finns också Petra Gipps och Kim Hedås samarbete: mötet mellan arkitektur och musik, mellan ”Refugium” och ”Illusion”, som musikstycket heter. Det är riktigt bra – och spännande.
Stenshuvud, i Stockholm, Uppsala och Dalarna”, säger Kim Hedås.
Och ut ur huset.
Skulptur? Hus? 
Erikssons kultursidor 