Så lätt men ändå så krångligt

Följande krönika handlar mest om mina trakter, det vill säga Skåne. Men det jag skriver om är allmängiltigt, detta gäller hela Sverige. Hur är det med e-böcker på ditt närmaste biblibliotek?

*

En av Sveriges främsta skönlitterära författare gjorde ett kort besök i vårt kök. Hon är lite till åren och ser inte lika bra som förr. Vi pratade om böcker förstås och hon sa att hon hade svårt att läsa. Då föreslog jag, några år yngre, att hon skulle prova med e-böcker. På en läsplatta går det ju att förstora texten så det blir lättare att läsa.

Finns alla bokutgivningar som e-böcker? undrade hon. Inte riktigt alla, svarade jag. Inte ännu. Snart kommer nog alla böcker att finnas i e-boksformat. Det är ju så enkelt, lätt och smidigt också att ladda ner och låna e-böcker från biblioteket. Ett par, tre minuter, sa jag, så finns boken i läsplattan.

Men det var förhastat. Det skulle jag inte ha sagt. Även om det borde vara enkelt och lätt att låna e-böcker så har det blivit raka motsatsen: tillkrånglat och besvärligt. Eller inhägnat, det kanske är ordet.

Allt som behövs för att låna en e-bok: nätuppkoppling, läsplatta eller liknande, läsprogram för e-böcker. Samt ett lånekort. E-böcker har ju – till skillnad mot tryckta böcker – ingen geografisk begränsning. Var man än bor i Sverige och hur långt det än är till närmsta bibliotek så kan man låna de e-böcker man vill läsa.

Nej, tyvärr. Så är det i teorin – men inte i praktiken. Trots att e-böcker är geografiskt obundna måste e-låntagare både ha lånekort hos biblioteket i hemkommunen och låna e-böcker från just detta bibliotek. Dessutom har biblioteken och bokförlagen fångat in e-böckerna och placerat vissa av dem i en inhägnad och andra utanför.

En kostnadsfråga, i grunden. Inköpet av en, säger en, bok är enda kostnaden när det gäller tryckta böcker. Sen kan boken lånas ut hur många gånger som helst. E-böcker – däremot – måste ett bibliotek köpa ett exemplar av varje gång som e-boken laddas ner = lånas ut. Alltså: varenda gång en e-bok lånas ut måste biblioteket köpa e-boken på nytt.

Därför har biblioteken begränsat e-boksutlåningen. Några exempel: hos biblioteken i Skåne Sydost (ett samarbete mellan Simrishamn, Sjöbo, Skurup, Tomelilla och Ystad) ligger gränsen på två e-böcker per vecka, Malmö har samma gräns medan Lund tillåter tre e-bokslån per 28 dagar. I Trelleborg går det inte alls att låna e-böcker.

För att hålla budget (26.666 kronor per månad i Skåne Sydost) har biblioteken också ett tak för hur mycket en e-bok får kosta: upp till 20 eller 30 kronor (per köp/lån). Det går även att låna en del dyrare e-böcker, uppåt 100 kronor eller mer, som är nya och/eller efterfrågade.

Inköps- och därmed utlåningspriset för en e-bok bestäms av förlaget. Det är ju självklart, att ett förlag bestämmer priset på sin bok. Men det betyder också att förlagen styr biblioteksutbudet. Nya utgivningar som förlagen vill sälja som fysiska (ofta dyrare) böcker direkt till konsumenten får ett så högt pris att biblioteken måste tänka efter innan de lånar ut den som e-bok.

Tack vare e-boken ökar bibliotekens utbud. De flesta bibliotek lånar ut nästan alla böcker som går att få genom distributören Elib (och klarar prisgränsen på 20-30 kronor). Enda undantag kan vara böcker (också exempel från biblioteken i Skåne Sydost) som ges ut av ”Livets ord, Harlequin och vissa erotiska förlag”.

Några – få – bibliotek har en kvalitetsgräns. Till exempel i Södertälje, där man kvalitetsgranskar, väljer in och väljer bort e-böcker, titel för titel. Med resultatet att i Södertälje saknas många e-böcker som finns på bibliotek i andra delar av Sverige.

Lite av en chock. Några jag pratade med på andra bibliotek blev lika häpna. Som en utbrast: ”Det trodde jag upphörde för 30 år sen. Tidigare fanns ju bibliotek som inte tog in Maria Langs böcker.” Ja, nog är det anmärkningsvärt att en kommun inte ser e-boken som en läsfrämjande möjlighet utan år 2017 fortfarande låter bibliotekarier agera smakdomare.

Till råga på allt blir det ännu värre när en e-bok saknas hos kommunens bibliotek. En tryckt bok som inte står på bibliotekets hylla – den kan fjärrlånas från andra bibliotek. E-böcker kan inte fjärrlånas.

Till sist något positivt: Malmö stadsbibliotek har – som enda bibliotek i landet? – gjort det möjligt att skaffa lånekort direkt på nätet för att lika direkt kunna låna e-böcker från biblioteket. Där kan vi prata läsfrämjande. Ja, läsdemokrati.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Jonas Holmberg, svensk jazzsångare

Varför finns det så många unga och nya jazzsångerskor men nästan inga yngre män som sjunger jazz i Sverige?

– Jag har funderat på det jag också, säger Jonas Holmberg, en av alltför få yngre svenska jazzsångare. Det kan tyckas märkligt. Men jag tror det finns flera skäl.

– Alla genrer har färre manliga än kvinnliga vokalister. Män verkar hellre välja att spela ett instrument. Dessutom har musikskolorna haft duktiga kvinnliga pedagoger som fått in allt fler unga sångerskor på att sjunga jazz. Inte minst är jazzmusiken en av få genrer där det finns utrymme för tjejer att vara lite av entreprenörer – kunna välja låtar att sjunga och musiker att samarbeta med.

– Jag uppskattar Svante Thuresson och Claes Janson bland de svenska jazzsångarna. Men de är ju mycket äldre än jag, tillhör en tidigare generation.

Foto: Jacob Forssell.

Jonas Holmberg är född 1973. Att hävda att han föddes till jazzsångare är väl en överdrift, men Jonas hörde jazzmusik redan i magen. Det var under teatergruppen Oktobers repetitioner av pjäsen och senare filmen ”Sven Klangs kvintett”. Hans mamma, Ninne Olsson, skrev manus. Pappa, Henric Holmberg, var skådespelare och kvintettens trummis. Även jazzsaxofonisten Christer Boustedt fanns med.

– Hemma spelades det mycket jazz och jag minns – på gott och ont – sena kvällar och nätter på jazzklubbar. Jag har sjungit i många olika stilar men man känner väl lite extra släktskap med den musik som man växte upp med.

– När jag skulle spela in en jazzskiva så ville jag att musiken skulle låta lite som förr, som jazz låter i mitt barndomsminne. Vi spelade in på Oktoberteatern i Södertälje med alla musikerna samtidigt på plats. Några låtar, ”Clifford” och ”Lush Life”, hörde jag första gången när jag var fem, sex år. Och Göran Nästling, flygelhorn och sax, har spelat med Chrille (alltså Boustedt).

Du sjunger jazz på svenska också – samtliga låtar är översatta och tolkade till svenska av din mamma Ninne.

– Det passar bra att sjunga jazz på svenska. Vemodet i den svenska folkmusiken stämmer väl överens med jazzens stämningar. Ord och toner förgyller också varandra, både i jazzsång och svenska folkvisor.

– Jag ville göra ett album med gamla och nyare evergreens. Alla översättningar är inte nya. ”Orpheu Negro” hade jag hört Eva Remaeus sjunga och ”Lush Life” sjöng dramatikern och skådespelaren Magnus Nilsson på Oktoberteatern. Även om texterna har åldrats så känner jag igen mig.

Bland de nya låtarna finns några modiga val. Jag fattar inte hur du vågar sjunga ”Hallelujah” (av Leonard Cohen) och ”Moon Over Bourbon Street” (Sting) har placerats vid Marenplan, ett torg i Södertälje.

– Jo, många artister har sjungit ”Hallelujah” före mig. Det fanns en tidigare svensk översättning också, men den var inte bra. Nu handlar texten om samhällets trasiga människor – sången har fått en ny innebörd. Sting skriver ofta flerbottnade sångtexter. På svenska har ”Månsken över Marenplan” blivit en sång om svartsjuka.

Fakta:

Jazzsångaren Jonas Holmberg skivdebuterade med albumet ”Svenska jazzballader vol 1” (Joho!). Han arbetar på Oktoberteatern i Södertälje, bl a som sångare i teaterhusbandet Dangdang, och är aktuell i uppsättningen ”Fika med Ibo 3”. Dessutom sjunger han med gruppen Nordic Horns, vars medlemmar är fyra blåsare, och sin egen grupp Stevie med 70-talslåtar av Stevie Wonder på repertoaren. Samt är grafisk formgivare. Filmen ”Sven Klangs kvintett” finns på dvd.

www.jonasholmberg.se

(Ungefär så här i Fönstret 2007)