Tag Archives: Erotik

Så lätt men ändå så krångligt

Följande krönika handlar mest om mina trakter, det vill säga Skåne. Men det jag skriver om är allmängiltigt, detta gäller hela Sverige. Hur är det med e-böcker på ditt närmaste biblibliotek?

*

En av Sveriges främsta skönlitterära författare gjorde ett kort besök i vårt kök. Hon är lite till åren och ser inte lika bra som förr. Vi pratade om böcker förstås och hon sa att hon hade svårt att läsa. Då föreslog jag, några år yngre, att hon skulle prova med e-böcker. På en läsplatta går det ju att förstora texten så det blir lättare att läsa.

Sjöbo biblFinns alla bokutgivningar som e-böcker? undrade hon. Inte riktigt alla, svarade jag. Inte ännu. Snart kommer nog alla böcker att finnas i e-boksformat. Det är ju så enkelt, lätt och smidigt också att ladda ner och låna e-böcker från biblioteket. Ett par, tre minuter, sa jag, så finns boken i läsplattan.

Men det var förhastat. Det skulle jag inte ha sagt. Även om det borde vara enkelt och lätt att låna e-böcker så har det blivit raka motsatsen: tillkrånglat och besvärligt. Eller inhägnat, det kanske är ordet.

Allt som behövs för att låna en e-bok: nätuppkoppling, läsplatta eller liknande, läsprogram för e-böcker. Samt ett lånekort. E-böcker har ju – till skillnad mot tryckta böcker – ingen geografisk begränsning. Var man än bor i Sverige och hur långt det än är till närmsta bibliotek så kan man låna de e-böcker man vill läsa.

Lund biblNej, tyvärr. Så är det i teorin – men inte i praktiken. Trots att e-böcker är geografiskt obundna måste e-låntagare både ha lånekort hos biblioteket i hemkommunen och låna e-böcker från just detta bibliotek. Dessutom har biblioteken och bokförlagen fångat in e-böckerna och placerat vissa av dem i en inhägnad och andra utanför.

En kostnadsfråga, i grunden. Inköpet av en, säger en, bok är enda kostnaden när det gäller tryckta böcker. Sen kan boken lånas ut hur många gånger som helst. E-böcker – däremot – måste ett bibliotek köpa ett exemplar av varje gång som e-boken laddas ner = lånas ut. Alltså: varenda gång en e-bok lånas ut måste biblioteket köpa e-boken på nytt.

Därför har biblioteken begränsat e-boksutlåningen. Några exempel: hos biblioteken i Skåne Sydost (ett samarbete mellan Simrishamn, Sjöbo, Skurup, Tomelilla och Ystad) ligger gränsen på två e-böcker per vecka, Malmö har samma gräns medan Lund tillåter tre e-bokslån per 28 dagar. I Trelleborg går det inte alls att låna e-böcker.

För att hålla budget (26.666 kronor per månad i Skåne Sydost) har biblioteken också ett tak för hur mycket en e-bok får kosta: upp till 20 eller 30 kronor (per köp/lån). Det går även att låna en del dyrare e-böcker, uppåt 100 kronor eller mer, som är nya och/eller efterfrågade.

Inköps- och därmed utlåningspriset för en e-bok bestäms av förlaget. Det är ju självklart, att ett förlag bestämmer priset på sin bok. Men det betyder också att förlagen styr biblioteksutbudet. Nya utgivningar som förlagen vill sälja som fysiska (ofta dyrare) böcker direkt till konsumenten får ett så högt pris att biblioteken måste tänka efter innan de lånar ut den som e-bok.

Malmö elån

Tack vare e-boken ökar bibliotekens utbud. De flesta bibliotek lånar ut nästan alla böcker som går att få genom distributören Elib (och klarar prisgränsen på 20-30 kronor). Enda undantag kan vara böcker (också exempel från biblioteken i Skåne Sydost) som ges ut av ”Livets ord, Harlequin och vissa erotiska förlag”.

Några – få – bibliotek har en kvalitetsgräns. Till exempel i Södertälje, där man kvalitetsgranskar, väljer in och väljer bort e-böcker, titel för titel. Med resultatet att i Södertälje saknas många e-böcker som finns på bibliotek i andra delar av Sverige.

Lite av en chock. Några jag pratade med på andra bibliotek blev lika häpna. Som en utbrast: ”Det trodde jag upphörde för 30 år sen. Tidigare fanns ju bibliotek som inte tog in Maria Langs böcker.” Ja, nog är det anmärkningsvärt att en kommun inte ser e-boken som en läsfrämjande möjlighet utan år 2017 fortfarande låter bibliotekarier agera smakdomare.

södertälje biblTill råga på allt blir det ännu värre när en e-bok saknas hos kommunens bibliotek. En tryckt bok som inte står på bibliotekets hylla – den kan fjärrlånas från andra bibliotek. E-böcker kan inte fjärrlånas.

Till sist något positivt: Malmö stadsbibliotek har – som enda bibliotek i landet? – gjort det möjligt att skaffa lånekort direkt på nätet för att lika direkt kunna låna e-böcker från biblioteket. Där kan vi prata läsfrämjande. Ja, läsdemokrati.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Annonser

Sveriges kulturkavajer

När jag googlar på ordet kulturtant så får jag inte färre än 83 600 träffar. Sen testar jag med kulturkofta och kan plussa på med ytterligare 11 400 träffar.

Ska jag våga googla på ordet kulturfarbror? Jodå, resultatet blev precis vad jag befararade. Löjligt men träffarna är inte fler än ynka 54 stycken.

Sist provar jag med kulturgubbe, som i alla fall bättrar på resultatet med 452 träffar.

Som en smärre tröst kan påpekas att begreppet kulturkofta syftar på person, inte på kön. Kulturkoftan är inte könsbunden. Nästan inte, för även om kulturkoftor kan vara både män och kvinnor så är kofta könsbundet. Tröja heter ju motsvarande klädesplagg för män (med gubbkofta som undantag).

Speglar detta verkligheten? Eller speglar det synen på verkligheten? Det brukar ju hävdas att det svenska kulturlivet bärs upp av kulturtanter = något äldre kvinnor i kofta. Medan män är ointresserade av kultur.

De – ja, vi alltså – mekar med bilen, snickrar på huset eller glor på fotboll med en bärs i kardan.

Typisk kulturkavaj. Foto: Birgitta Olsson

Om en man händelsevis skulle råka synas på säg en teaterföreställning så är han – alltid! – där med en kvinna, sin hustru. Hon har släpat med sin motvillige make. Tvingat dit honom.

Så brukar det också sägas. Men såfan heller!

Det är oförskämt och könsdiskrimerande. Ja, sexistiskt. Som just man känner man sig, för att använda ett populärt ord, kränkt.

De senaste åren har jag varit på en mängd kulturella arrangemang (konst- och andra utställningar, talteater, opera, musikal, revy, konserter…) och överallt finns de: kulturfarbröderna.

För varje gång och år har de blivit allt fler. Ibland kan en farbror ha sällskap av sin kulturtantiga hustru (som om det gör saken sämre) men ensamma kulturfarbröder är också vanliga, ibland kan det vara ett könsblandat kulturgäng.

Några gånger har jag faktiskt frågat om de kommit dit av egen fri vilja. Då har kulturfarbröderna känt sig som de ska känna sig: förolämpade. De har kort sagt blivit skitsura.

Som någon sa: Jag kan läsa också. Fast den fördomen – att män inte läser böcker, ja, det ska vara krigsskildringar och thrillers då – får stå över till en annan krönika.

Hur ser en kulturfarbror ut?

Några gånger kan han väl ha en lite snyggare kulturtröja (liksom tanten långt ifrån alltid har en kulturkofta). Sällan kostym utan ett par chinos eller andra uddabyxor och en snygg kavaj, kanske åt tweedhållet. Ofta lite skägg, faktiskt.

Nu börjar beskrivningen likna Robert Dahlström, YA:s kulturredaktör. Eller mig själv. Vi är väl rätt typiska kulturkavajer, så kunde vi kallas.

Till Sveriges meste kulturfarbror utnämns Bengt Göransson, den förre socialdemokratiske kulturministern som nu är kulturell ABF-kämpe. Även Håkan Juholt får kallas kulturfarbror.

Snart kommer vi  – ja, det vågar jag slå vad om!  – att vara lika många som kulturtanterna. Det enda negativa med det är att flörtfaktorn sjunker. Tidigare kunde en ensam man på ett konstmuseum bli omringad av flörtglada kvinnor.

För att inte tala om den årliga bokmässan i Göteborg med alla lössläppta bibliotekarier. Den var ett erotiskt inferno. Förr i tiden.

(Ystads Allehanda 2011)

Bertils hus

Idag är det ingen stormvåt långfredag utan en solhet försommardag. Men vägen är densamma, där Bertil Torekull med sällskap kom körande för… ja, nu är det över… trettio år sen.

Som Torekull skriver i tankeboken ”Livet var en dröm på Brantevik”:

Så gled vi då Nytorpsgatans backe ned mot norra hamnen i Brantevik – efteråt skulle jag alltid känna samma svindel just här – ostan snett in från Hanöbukten lyfte nästan huven av Volvon och piskregnet övergick för säkerhets skull till ett slagregn som för att till varje pris slå tillbaka minsta ansats till inträngning.

När vi trotsigt svängde höger vid norra hamnen på den lätt översvämmade Östersjögatan mötte vi ett äldre par beväpnat med ett motspänstigt paraply. Två gamlingar hade trotsat kulingen för att få sig en sista nypa luft innan det blev full storm och utegångsförbud.

Bertil Torekull, född 16/18 1931, fotograferad 2011 på bokmässan i Göteborg. Foto: Arild Vågen / Creative Commons, hämtat från Wikipedia.  

Med fallande livsmod hade de besökt alla fiskelägen nedanför Åhus på jakt efter en sommarledig skånelänga att hyra. Nu gjorde de ett allra sista försök med Brantevik – vilket resulterade i att Bertil Torekull sjutton minuter senare rev av en sida i ett anteckningsblock, skrev ett köpekontrakt och för en handpenning på 2.000:- blev ägare till ett före detta packhus alldeles vid hamnen.

Med boken som karta i minnet kör jag alltså en försommardag trettio år senare samma väg genom Brantevik och hittar enkelt till Bertil hus (som jag, så här i efterhand, när jag precis läst Torekulls senaste bok, ”Zojas hus”, tycker hade varit en minst lika passande titel på Brantevikboken).

Trots det geografiska avståndet finns det intressanta likheter mellan böckerna, husen och samhällena (skånska Brantevik och ryska Krasnaja Poljana). Två korta citat för att exemplifiera vad jag menar:

Överlevnaden som mål och mening.

I grunden är vi urfattiga. Det är vår rikedom.

Själva kvintessenserna av böckerna, de miljöer och liv som skildras, summerade med några få ord. Men vilket citat har hämtats ur Brantevik- respektive Krasnaja Poljana-boken? Inte lätt att veta. Och nej, jag talar inte om det.

Förresten, innan jag sätter mej i husets vardagsrum – ”en glasad kommandobrygga”, som han kallar den – och pratar med Bertil Torekull, så måste jag erkänna något.

”Livet var en dröm på Brantevik / Tankar tänkta vid ett fiskeläge (1995).

Det finns så många författare och skrivs så många böcker att när Tidningen Bokens chefredaktör ringer och undrar om man (lika med jag) vill intervjua en viss författare – då händer det att jag knappt läst en rad av författaren.

Ändå tackar jag ja. Just därför tackar jag ja: för chansen att få – i betydelsen med nöje tvingas att – läsa större delen av en författares produktion. Att få en helhetsbild och dessutom prata med författaren om de upplevelser och intryck som jag fått av böckerna.

Så var det med Bertil Torekull. Jag har – utan att mena något nedsättande med det – aldrig ens betraktat honom som författare. Vem han var visste jag förstås, men för mej var och är han journalist, publicist, tidningsmakare och chefredaktör några gånger om – en höjdare i tidningsbranschen.

*

Vem ska jag nu intervjua: journalisten, chefredaktören eller författaren Torekull?

– Jag föreslår att du intervjuar människan Bertil Torekull, svarar han. Så kan du sen gå vidare till författaren.

– Jag tror så här. Alla människor är många saker. Och sen är det mest slumpen som gör att man blir det man blir. Jag hade nog kunnat ha stort utbyte av att vara egenföretagare i en liten verkstadsindustri eller jag hade kunnat bli brandchef, som jag ville när jag var barn.

– Fast jag måste erkänna att jag ändå haft en dröm att bli författare. Jag räknar mej inte som författare… inte än. Men det har varit en dröm.

– Och det var ju tack vare att jag fick foten från Svenskan som det blev verklighet på ett mer dramatiskt sätt än jag hade tänkt. Men det stärker bara den andra tesen jag har om mitt – och andras – liv. Man ska normalt inte vara så rädd för uppbrott.

– Efter Svenska Dagbladet har jag sett på livet på ett annat sätt. Jag förvandlades från murvel till att betrakta tillvaron – vara och tänka – på ett mer litterärt sätt. Och jag var inte längre rädd för att uttrycka mej litterärt.

”Svenskan och hennes hövdingar” (1994).

– En gammal död journalist, Mauritz Edström i Dagens Nyheter, inspirerade mej. Edström skrev en självbiografisk bok där han liksom fjärmade sej från det journalistiska språket och blev litterär. Det tog jag ganska djupa intryck av.

– Jag tycker också att reportageformen – som jag använder i boken ”Zojas hus” – är så satans tacksam. Den tillåter en att jobba i många genrer. Du kan ha ett nästan lika storartat anslag som i en roman, du kan vara novellistisk, lyrisk, dramatisk och koncist dokumentär.

– Efter Svenskan förändrades mitt språk. Ja, hela mitt liv förändrades ju.

Men är det egentligen så stor skillnad mellan journalistik och litteratur? Med undantag kanske för nyhetsjournalistik så har i alla fall jag aldrig tyckt att det stilistiskt vare sej är eller bör vara någon större skillnad. Bra journalistik måste väl också ha något skönlitterärt i sej, om den ska vara bra? Problemet är att det blivit allt svårare att publicera litterär journalistik i svensk press. Inte minst för att svenska tidningstexter numera ska vara så korta.

Bertil Torekull instämmer:

– Tålamodet är så kort, tycks det. Hos bedömarna, redaktörerna och tidningsägarna, vill säga. Jag är inte så säkert på att det är lika kort hos läsarna, hos vanliga människor. Man kan inte förklara annars varför sådana enorma volymer av berättare säljs och läses – allt ifrån ”Sagan om ringen” och ”Harry Potter” till Joyce Carol Oates. De är ju tjocka, det är nästan obeskrivligt så många sidor som böckerna innehåller.

Att tidningar innehåller allt kortare texter kan alltså inte bero på att folk inte vill läsa långa berättelser.

– Nej. Snarare på att man är så satans rädd att folk på grund av tidspress ska tappa intresset och byta till någon annan tidning eller något annat medium.

– Det finns många skäl till att det är som det är. Penningen har kommit in i mediernas liv på ett övertydligt sätt. Allting styrs av att mediet ska ge vinst – ja, det räcker inte med vinst. Avkastningen ska vara mycket stor.

– Det andra som förstört åtskilligt är behovet av underhållning. Man vågar inte lita på att allvaret också kan vara ett behov hos människor. Underhållningstendensen – lusten att knorra upp allting – är fördärvlig. Också Dagens eko lägger in melodislingor för att hetsa upp tempot. De litar inte längre på ordet. Det är sorgligt.

”Historien om IKEA / Ingvar Kamprad berättar (1996, uppdaterad utgåva 2003)”.

Även om din övergång från tidning till bok var lite mer drastisk så borde väl tidningarnas snuttifiering och glättifiering leda till att journalister som vill skriva längre reportage och berättelser övergår till bokformatet?

– Ett långt reportage är idag 5 000 tecken. Det är åt helvete. Omöjligt att få in nyanser. Man kan jobba häcken av sej med små kondenserade stories men det går ut över nånting. Det går ut över en läsning som kräver lite rymd i sej, där folk får vila på raden och fundera – vad vill skribenten ha sagt med detta? En formulering som gör att det blir en liten melodislinga i luften.

– Boken har övertagit det långa reportaget och artikelserierna. När jag var chefredaktör på Östgöta Correspondenten så var det självklart att redaktionen planerade i långa artikelserier där man byggde upp ett tema och täckte in olika områden. Idag berättar man – jag är fortfarande aktieägare där uppe – har man aldrig tid till det utan gör bara dagens grejer.

– Någon berättade att mycket av debatten i USA styrs av nyutkomna böcker och att böckerna blivit tongivare och trendsättare på ett nytt sätt. Det kan vara Watergateavslöjaren Bob Woodwards bok om Bush´s andra krig eller Wesley Clarke som skriver om Bush. Förväntningarna på Bill Clintons bok är uppskruvade och hans hustru har sålt enorma upplagor av sin bok. Också en skönlitterär kvalitetsförfattare som Joyce Carol Oates säljer i stora upplagor.

– Jag tror att uppbrott skulle passa journalister väldigt väl men många journalister vågar inte kasta sej ut i ett fritt liv. Du, säger Bertil Torekull och syftar på den intervjuande frilansjournalisten, har såvitt jag förstår inga fallskärmar. Du lever på dina egna villkor, om du inte ligger på och jobbar så kommer det ingen mat i huset.

– Svensk journalistik präglas av ett tjänstemannavälde på det sättet att journalisten blivit en bekväm tjänsteman som fruktar uppbrott. Men är det någonting som journalister inte ska frukta så är det uppbrottet. Det är modet som ger nerv åt skrivandet och skapar det där lilla extra i texten. Vågar man inte sätta det – sätta sej själv – på prov så har man förlorat lite av sin själ.

När vi nu konstaterat – både du och jag – att boken för närvarande är en bättre publiceringsform för journalistik än tidningen, så bör man väl också tillägga att det ändå inte är så lätt att ”kasta sej ut i ett fritt liv”.

De amerikanska böcker som du räknar upp är bästsäljare – ytterst få böcker i USA och ännu färre i Sverige säljer i liknande upplagor. Arvodet för att skriva en bok är lågt. De flesta författare tjänar dåligt eller uselt. Också att försörja sej som frilansjournalist har blivit svårare. Tidningarna betalar sämre och sämre.

– Jag vet. Frilansarvodena har väl – minst – halverats jämfört med för tio, tjugo år sen.

– Det är ju hemskt att berätta det här för en hårt arbetande frilansare. Men det gick väldigt bra för mej efter att jag hoppade av – eller snarare blev avhoppad – från Svenskan. Jag fick ganska häftiga konsultuppdrag och tjänade omedelbart bra med pengar. Sen fick jag pension också när jag fyllde 65.

– Dessutom har jag satsat mina pengar på ett annorlunda sätt. Jag äger två vindkraftverk i Skåne och två på Hallandskusten. Höjda oljepriser och ökat energibehov har fått priset på el att gå upp. Plötsligt kommer det in ganska mycket pengar, som jag visserligen inte tar ut men det har lett till en stor trygghet.

”Zojas hus /  Rapport från en rysk by” (2004).

– Jag behöver inte vara orolig. Ekonomiskt kan jag inte jämföra mej med den strävsamme författaren eller frilansjournalisten.

– Utan den här ekonomin hade jag inte kunnat åka till Ryssland och skriva ”Zojas hus”. Varenda rubel och kopek har jag betalt själv. Det blev ganska dyrt. Tolken kostade 1 000:- per dag – tusen gånger tjugoen dagar. Jag flög också flera gånger till Moskva för att hitta en tolk som var precis rätt. Allt som allt måste boken ha kostat 60 – 100.000:-. Och då har jag inte räknat med betalning för min arbetstid.

Tre gånger reste jag till Krasnaja Poljana.

I februaris väglöshet, i vårens älskande iver och i höstens potatisskörd, så avgörande för nästa års överlevnad. (ur ”Zojas hus. Rapport från en rysk by”)

När jag intervjuar författare brukar jag ta med hennes eller hans böcker. På bordet har jag lagt de böcker som jag den senaste tiden läst av Bertil Torekull, som plockar bland dem och säger:

– Om du ser på vad jag skrivit hittills så är det nästan enbart dokumentärt – med drömska inslag.

– ”Svenskan och hennes hövdingar” handlar förstås om min tid på Svenska Dagbladet. Jag har också, fortsätter han (och letar förgäves efter boken, för den har jag inte med mej, den fanns inte inne på biblioteket), skrivit en bok om Dagens Industri.

– Och den här, ”Andra resan till Dubrovnik”, är en uppgörelse med mina drömmar och en passion som jag genomled. Hon var med i tankarna när jag skrev boken, om än inte i köttet.

– ”Livet var en dröm på Brantevik” balanserar väl mellan lyrik och dokumentation.

– Om ”Rabarbertronen” och ”Det emaljerade hjärtat” skrev Svenska Dagbladet att de var två ”pärlor” till romaner. Men inte heller de är ju romaner, egentligen. De har dokumentär grund. Det är självbiografiska böcker om mina föräldrar.

”Rabarbertronen / Bilder och berättelser ur en moders liv (2000).

– Och i den här, i IKEA-boken, finns embryot till Krasnaja Poljana och ”Zojas hus”. Det var för att skriva ett nytt, extra nytt kapitel till den ryska utgåvan av boken om IKEA som jag första gången besökte Krasnaja Poljana.

– Den svenska IKEA-boken, tillägger Torekull, är en storsäljare. Den har sålt 70 000 ex och finns nu också i pocket. Dessutom ska IKEA-varuhusen börja sälja den – för 30 spänn, tror jag.

I Krasnaja Poljana tillverkas bland mycket annat bokhyllan Ivar och köksbänken Pronomen i miljoner löpmeter, skriver Bertil Torekull i boken ”Zojas hus” och förklarar:

Den svenska möbeljätten hade, sedan vissa rövarkapitalister efter planekonomins sammanbrott stulit vad de hann stjäla innan de gav upp kampen och fortsatte jakten någon annanstans, mot sin vilja och egentliga politik tagit över aktiemajoriteten i ortens enda och allenahärskande industri. Mödosamt hade man börjat modernisera den ruckliga anläggningen och långsamt börjat bli beroende av den.

Det kan tyckas som om även det här samtalet mycket långsamt – om än inte mödosamt – närmar sej ”Zojas hus”, som ju då är Torekulls senaste bok. Men det finns en anledning till det. Hans böcker hänger ihop, varje ny bok tar vid där den förra slutade. Han hänger ihop. Människan Bertil Torekull, för att anknyta till början av samtalet, hänger ihop med författaren Bertil Torekull. Hela tiden, gång på gång, skriver han om några få och samma ämnen – kanske ett enda ämne.

– Det finns en trygghet i det dokumentära. Om man är journalist och vet hur man intervjuar och tar fram bakgrundsmaterial, då är det tacksamt att skriva dokumentärt. Och jag undrar om jag någonsin kommer att skriva någonting annat än dokumentärt även om formen kanske en dag blir helt skönlitterär.

– Förlaget tjatar att jag måste skriva min kärleksroman. Och jag har börjat på den i flera omgångar, jag skriver och skriver. Ibland tycker jag att det bär och ibland… nej, fan heller. Ska jag vara ärlig så måste jag lämna ut inte bara mej själv utan jag måste också lämna ut andra. Jag vet inte om jag klarar av det.

– Rädslan infinner sej också. Skulle jag accepteras som skönlitterär författare? ”Varför ska han hålla på så där? Han är ju en gammal murvel. Räcker det inte att ha varit chefredaktör på Svenska Dagbladet och några andra tidningar… Ska han nu bjäfsa sej också.” Det kanske är fegt eller till och med fel men jag känner ett socialt motstånd. Jag har en känsla av det bara är kulturgrabbarna på DN som kan skriva romaner och bli tagna på allvar.

Du känner dej fortfarande som murvel? Trots att du befunnit dej på tidningsvärldens topp, varit chefredaktör för Vecko-Revyn, Veckans Affärer, Dagens Industri, Östgöta Correspondenten, Svenska Dagbladet…

– Jag älskar att känna mej som en murvel. Jag tycker om tanken att vara en murvel. Jag vill se mej som tidningsman. Det är mitt ursprungliga professionella jag. När jag föreläser i ledarskapsseminarier så håller jag upp pennan och säger att den här har jag aldrig släppt, fastän jag varit ”pamp” – VD, förlagschef och ekonomiansvarig. Det är inte bara som jag koketterar utan… det är lite härligt.

– Min integritet som skribent är min käraste dygd. Jag vill inte bli köpt. Jag måste känna mej fri att bryta upp från en relation eller ett förtroende som inte längre är hållbart. När jag skev boken om IKEA hade jag stora problem att bekräfta min integritet. Från början hoppades väl Ingvar Kamprad att det skulle bli en bok på hans villkor. Men jag var noga med att boken skulle vara min. Det som avgjorde var nog inte en tjusig motivation från min sida utan att jag sa att jag tänkte ta alla kostnader. Då vaknade snålvargen.

När jag nu läste ”Det emaljerade hjärtat”, som handlar om din far, och ”Historien om Ikea”, som handlar om Ingvar Kamprad, direkt efter varann så slog det mej: Också när du skriver om Kamprad så skriver du faktiskt om din far…

”Det emaljerade hjärtat / En sons bekännelser” (2002).

– Det stämmer. De ligger på olika nivå men det är parallella skeenden. Efter boken trodde väl både jag och Kamprad att nu skulle vi inte ses mer. Men vi blev vänner på ett sätt där vi inte längre talar så mycket om IKEA utan mer om vår egen nöd. Han ringde igår och suckade, var inne på fjärde dagen av sin abstinens, mådde jävligt illa. Jag sitter här och dricker vitt vin och äter varmrökt lax, sa jag. Din djävul, sa han.

– På många sätt kände jag mej hemma med honom och hans värderingar. Det finns nästan en pendang till och med mellan hans nazism… och far. Nej, far var inte glasklar på den punkten. Mor fick tala honom tillrätta. Det står i boken. Jag minns ögonblick då det talades om autostradorna och de snörräta kolonnerna, ordning och reda. Ja, ja.

– Det kom över mej vid en terapi. Ingen märkvärdig terapi utan jag har en kvinna i Stockholm som jag ber att få hälsa på en eller ett par gånger om året. Särskilt när jag avslutat ett projekt och ska börja med något annat. Eller när jag haft trassel med mina damer. Av någon anledning kom vi in på min far. Jag sa inte många meningar men plötsligt började jag gråta. Hejdlöst. Ingenting i det jag sa var laddat utan jag nämnde bara att far var arbetarson och då såg jag hela skiten med farfar som kom vandrande med sitt knyte på ryggen…

– Jag såg fars kamp och hur han underordnade sej mors stränga, goda vilja och hennes tyranniska kärlek. För att han älskade henne förstås, till förbannelse. Och då förstod jag att det var någonting mellan far och mej som inte var uppgjort. Han var ju död så det är inget att göra åt det. Men därför blev boken på något vis en äreräddning av honom.

Och jag är hans son. Insikten därom sjunger i mitt bröst.

Det kan sägas att istorien om honom börjar där eller snarare runt 1885.

Då lämnar en moderlös fjortonåring sin far och syster på deras torp på ofri grund i Öljehult nordväst om Ronneby, fotvandrar två mil till staden och blir en dag springpojke i Bergmans speceri, deras piga ska bli hans hustru.

1893… anställs han, tjugotvå år gammal, som en av fjorton nya arbetare på manufakturfabriken, det som sedan döps om till Kockums Emaljerverk. Där lär han den revolutionerande konsten att emaljera.

Det blir hans liv, hans öde.

Det är min farfar. (ur ”Det emaljerade hjärtat”)

Allt som du skrivit handlar om uppbrott och hur man skapar någonting, något nytt, ur uppbrottet. Det kan också vara att man föds till ingenting och tvingas skapa någonting, skapa sej själv. Det är ett genomgående tema i dina böcker, tycker jag.

Här vill Torekull gärna komma in, men först måste jag få hårdra det här temat – i hans böcker och hans liv – ytterligare något. Man kan till och med påstå, tror jag, att det finns ett sökande efter uppbrott. Du strävar efter en krock som ska leda till ett uppbrott för att du – ännu en gång – ska kunna visa att du kan börja om, från inget. Som för att bevisa att du kan du också, liksom din far.

– Det var då ett påstående…

Foto: samma som ovan.

– Jag går ner rätt så hårt när jag inte har ett projekt att spjärna bort ifrån, så att säga. Det kan du kalla ett sökande efter uppbrott. Åtminstone kan jag gå med på att jag är glad för att utsätta mej för möjligheten av ett uppbrott. Det finns ju så många uppbrott – det fysiska uppbrottet, det professionella, ekonomiska, mentala, politiska, intellektuella, erotiska… Ja, kanske är det ens – mitt – öde.

– En sak har jag ju byggt från noll. Det är Dagens Industri, som jag startade. Att jag satte den på marknaden är jag stolt över. Bonniers ville ha in mej i familjekretsen och det klarade jag inte. Det kan bero på ett socialt komplex men snarare har jag väl aldrig känt på det sättet för de rika. Jag är rädd för att komma in i deras ytskick. Men jag ville inte heller bli bunden av förutfattade meningar, tvingas följa en familjs vilja. Så jag bröt upp.

– En kvinna som var mycket kär i mej påstod att hon läste Svenskanboken och tänkte – gode Gud, låt mej aldrig bli kär i den mannen. Och så blev hon det och jag i henne.

I boken om din tid som chefredaktör på Svenska Dagbladet är det ju uppenbart. Du gick din egen väg och gjorde det du ansåg att du måste göra, oavsett vad ägarna tyckte. Kunde det bli annat än en krock, som måste leda till ett uppbrott?

– Det blev en hård men kort fajt. De trodde ju att de köpte mej för näringslivet, för Wallenbergs. Du läste om lunchen, när Peter Wallenberg bjöd mej på lunch för att tala med mej om att Svenska Dagbladet blivit olydigt och skrev taskigt om Wallenbergs företag? Då han sa: ”Du måste ju förstå att i längden kan vi inte ha en chefredaktör som inte vet att lära sina medarbetare ur vilkens hand de äter.”

– Ordagrant! För jag antecknade. Efteråt sa han att så här får ju inte en ägare säga till en chefredaktör. Och då sa jag att det får du hemskt gärna göra – men jag behöver inte bry mej om det.

En slump inackorderade mig hos den först så undrande Zoja Stepanovna på Rabotjaja 14 (Arbetargatan), änka sedan trettio år, en urstark långsamt tinande babusjka, hennes omålade hus med dess gula staket ett stenkast från en ständigt skendunkande stambana, inget rinnande vatten och avlopp men med ett hål i golvet i den tjärdoftande vedboden för toalettbesöket.

En halv brädvägg och ett skynke delade husets storstuga (tillika det enda vinterbonade rummet) i tvenne bås där Zoja Stepanovna sov i det ena och jag i det andra; i köket en värmande ugn…, där bredvid ett handfat med en plåtbunke kallvatten ovanför och en slaskhink nedanför – mitt toalettställ. (”Zojas hus”)

– När jag bestämt mej för att åka tillbaka till Ryssland och den där förebannade, hopplöst fattiga och skitiga byn så blev jag rädd. Där fanns ett hot. Det var ju laglöshet på landet. Man visste inte vad som egentligen hände. Klarar jag av att leva så primitivt? Det kanske blir ett elände?

– Jag blev nervös och trött, trodde det var nåt fel på mej. Jag orkade knappt ta mej uppför trappan. Så jag gick till min favoritläkare på Simrishamns lasarett som hjälper mej att ta bort fästingar och sånt. Han undersökte mej och fann att jag var frisk som en nötkärna.

– Efteråt förstår jag vad det handlade om: Jag var rädd för att sticka iväg till det här landet där jag inte kunde språket och matvanorna och dryckesvanorna. Allt var nytt. Men så inträffar detta märkvärdiga…

– Zoja visade var jag skulle sova och jag tänkte – den jävla sängen! Kort och gungande men den kunde inte ramla omkull för rummet var så litet att sängen slog emot ena väggen. Man fick lägga madrass på madrass på madrass för att få upp sängbotten. Och så tog det inte mer än två nätter förrän jag sov som en stock.

– Jag låg och tittade på tavlorna och tänkte: Det här rummet har väntat på mej. Det är det egendomliga med uppbrott, att de så ofta leder till…ja, faktiskt… en hemkänsla. Du kommer fram till det där du hör hemma.

Geografiskt är det långt från Brantevik – eller säg Ronneby – till Moskva. Och ännu längre till den ryska byn Krasnaja Poljana, som ligger 800 kilometer öster om Moskva. Men plötsligt får Bertil Torekull syn på Sverige i Ryssland, på Ronneby i Krasnaja Poljana:

…som i en dubbelexponering såg jag platsen som en sorts spegelbild av vad jag själv nyligen skildrat i min bok Det emaljerade hjärtat. Den handlar om hur kurortsidyllen Ronneby, min födelsestad, i 1890-talets begynnelse tog språnget in i en häpnadsväckande industrialisering genom utländsk influens och entreprenörers dådkraft.

”Zojas hus” handlar på ytan om en rysk by och dess invånare, men boken handlar om så mycket annat också. Resan till Krasnaja Poljana blir på samma gång en resa tillbaks till ett Sverige som var, till Ronneby innan du ens var född, till din far och dej själv.

– Nollpunktens magiska ögonblick.

– Det var så jag upplevde resan. Jag kan till och med tycka att jag skulle ha tagit fram ännu mer av mej själv. Underbart att denna struktur går fram – för precis så har jag menat. Det var modellen: den andra resan, den inre i den yttre.

– När vi skulle skiljas. Väskorna var packade i en van som hennes son skulle köra mej till stationen med. Tolken var där och chaufförens hustru. Då sa Zoja: Kom in ett tag. Det var något man av tradition gjorde i Ryssland. Precis innan man skulle resa iväg någonstans så stoppades allting och man satte sej. Vi satte oss kring bordet i köket. Alldeles tysta. Och så började Zoja att tala.

– Mycket långsamt. Hon sa inte mycket. Hon sa bara att hon varit tveksam när de hade bett att jag skulle få bo hos henne. Fabriken tryckte på – det fanns inget som var rent nog, tyckte dom, för de måste ju ansvara för min hälsa. Men jag är så glad att det blev av, sa Zoja. Inte mer än så, sa hon. Sen höll jag ett lika kort tal. Jag sa att det här är ett av mitt livs största ögonblick Jag bara tackar dej av allt mitt hjärta. Vi började smågråta. Och sen var det över.

– Ett storartat ögonblick i mitt liv. Just en känsla av att ha kommit hem. Men så bröts denna magi och jag åkte. Livets jävla helvete! Nej, jag hade aldrig kunnat stanna, skulle inte stått ut med att bo kvar där. Men ändå…

Det finns också något annat som jag la märke till i ”Zojas hus”. Rättare sagt är det någonting som ”saknas” i boken – nämligen den där populära åsikten att nu, när Sovjetunionen och kommunismen fallit och efterträtts av marknadsekonomi, så kommer allting att ordna sej till sej till det bästa för människorna, liksom automatiskt.

– Nej. Det finns inte med.

Alla tidningar, som du varit chefredaktör för, är affärstidningar och borgerliga tidningar. Men inte är väl du så borgerlig?

– De har varit borgerliga till förbannelse. Östgöta Correspondenten skäms jag inte för. Den blev en bra liberal tidning under min tid, tycker jag. Men åsikterna som uttrycktes på Svenska Dagbladets ledarsida höll jag inte med om, inte en enda.

– Jag är född i en folkpartistisk, frisinnad miljö. Morfar var predikant. Också mor var lika mycket av predikant men hon var inte formellt pastor utan fullmäktigeledamot och ordförande i nykterhetsföreningen Vita bandet. En aktiv social gumma som hjälpte nödlidande. Solidariteten finns i mej kolossalt mycket. För det mesta har jag röstat folkpartistiskt, men min själ känner sej som vänster.

– Jag tycker om min proletära tråd. När jag skrev boken om min far så återupptäckte jag honom. I varje fall 50 procent av mej – kanske ännu mer – känner starkt för honom. Hans kamp och hans växt från det att han föddes på jordstampat golv till det att han blev ingenjör och verkstadschef, byggde eget hus, fick sommarstuga och Volvo PV…

*

– Jaha. Nu är frågan om du vill ha en kopp kaffe och en bit hallontårta.

Ja tack.

– Vill du ha koffeinfritt eller med koffein.

Vad ska du ha?

– Jag tar nog koffeinfritt.

Då gör jag det också.

Ett sista citat medan vi – intervjun till Tidningen Boken har nu avslutats – sitter i Bertil Torekulls trädgård med Branteviks hamn strax utanför, dricker kaffe, äter tårta och pratar om de bevingade ord som måste till för att beskrivningen av en fabrik ska lyfta, så inte texten blir som i Veckans Affärer eller Dagens Industri:

I början var Ordet och likaså i änden. (ur ”Svenskan och hennes hövdingar”)

Fakta:

Bertil Torekull,
född 1931 i Ronneby, journalist och författare, föredragshållare, vindkraftsägare, konsult, trebarnspappa med sex barnbarn, har en bra forehand och spelar boule med vänster hand.
Före detta chefredaktör för:
Vecko-Revyn (1962-64)
Veckans Affärer (1970-74)
Dagens Industri (1975-80)
Östgöta Correspondenten (1981-89)
Svenska Dagbladet (1989-91).
Utrikeskorrespondent i USA (1967-68) och i Frankrike (1971-72), kåserier/krönikor om politik och ekonomi under signaturen Mr Trend (sedan 39 år).

Böcker (urval):

Ett antal kåserisamlingar under signaturen Mr Trend (1968 och framåt)
Svenskan och hennes hövdingar (1994)
Äventyret Dagens Industri. Historien om en tidnings födelse (medförfattare Lars Bringert, 1995)
Livet var en dröm på Brantevik. Tankar tänkta vid ett fiskeläge (1995)
Andra resan till Dubrovnik. Anteckningar kring en förlorad dröm (1996)
Historien om IKEA – Ingvar Kamprad berättar (1996 och uppdaterad utgåva 2003)
Rabarbertronen. Bilder och berättelser ur en moders liv (2000)
Det emaljerade hjärtat. En sons bekännelser (2002; de bägge sistnämnda även utgivna tillsammans i en pocketvolym, 2004)
Zojas hus. Rapport från en rysk by (2004)

(Tidningen Boken 2004)

Tjusan i Simrishamn

Tjusan performance
Skådespelerska: Elena Alexandrova
Konstnär: Maj Ström
Absent friends: Svetlana Medvedeva och Alexander Medvedev
Vakande ögat: Willemo Gonta
Mat: Bella och Jonny
Bellas bistro, Simrishamn den 3/11
Framförs också den 10, 17 och 24/11

Det börjar så fort besökerna stiger in. Bistron är som en scen utan ridå och där publiken dessutom sitter på scenen.

Målningarna på väggen skapar stämningen för kvällen. Är färgsprakande rätt ord? Maj Ströms målningar innehåller färgglädje och värme men också något dystert och lite sorgligt. Motiven – människor, oftast kvinnor, och miljöer – känns igen från Sverige.

En av Maj Ströms målningar: ”Scandal Beauty”, kanske = Tjusan?

En vällustigt naken kvinna har dragit en djurmask över huvudet. Eller håller kvinnan på att förvandlas till ett djur: en rovfågel eller en orm? Och se där har ju Maj Ström porträtterat Tjusan, som kvällens titel syftar på. Också Tjusan är ett djur, en fågel med näbb och lång, lång svans.

Willemo Gonta, som kallar sig Vakande ögat och haft ett vakande öga över tillblivelsen av Tjusan performance, presenterar de medverkande med lätta, fyndiga ord som i ett litterärt kåseri: nämnda konstnärer, svensk-ryska skådespelerskan Elena Alexandrova och krögarparet, som även de ska bli en del av kvällens performance.

Så börjar Cornelis Vreeswijk sjunga om Veronica i CD-spelaren och Elena Alexandrova tänder ett ljus. Och ett till. Hon tänder det ena ljuset efter det andra, ett för varje målning. Som en spotlight. Lika enkel som fyndigt. Målningen blir upplyst och hon blir kvinnan på målningen.

Än svensk: den åldrande kvinnan i äktenskapets ring (eller bur?), med frusna fötter och i negligé. Än ryska: mer tillbakadragen, avvaktande, lite skygg. Hon går in målningarna och ut igen, får bildernas människor att börja leva i rummet, bli en av åskådarna och samtala med oss andra.

Också en målning av Maj Ström: ”Bistron”. Bland bistrons gäster ska Gudrun Schyman finnas.

Hon pratar och sjunger, på svenska och ryska. Hennes brutna svenska blir en tillgång i framförandet. Monologens snabba-snabba associationer får – ja, tvingar – mitt huvud att öka associationstakten ännu mer. Sprallig ena minuten och sorgsen (och i varje stämning ryms också den andra stämningen).

Elena Alexandrova är suverän på enmansteater (= en kvinna och en människa). Leonard Cohen avslutar på CD-spelaren och sen är det dags för supén, som ingår i Tjusan performance. Ja, varför skulle inte mat, för att anknyta till en aktuell debatt på Tjörnedala, kunna vara kultur? Det är väl klart den kan!

En av Maj Ströms målningar – ett slags matstilleben – hänger lite i skymundan, bakom bardisken. Gå och kolla den målningen – noga! – innan du hugger in på maten, som beroende på dina personliga associationer kan vara lika erotisk. Till exempel fatet med bitar av vattenmelon, som lagt sig på rygg och visar sitt röda fruktkött, och bananerna, som står rakt opp.

(Ystads Allehanda 2010)

Suzanne Brøgger: Slöjan

Suzanne Brøgger
Sløret
(Gyldendal)

Suzanne Brøgger
Sløret, to suiter
(Ex Libris)

En dansk recensent undrade om en kvinna ska dikta som en 25-åring när hon är 64 år. En annan kritiker hävdade att boken inte bör läsas med kvinnopolitiska glasögon. Och en tredje utbrast att Brøgger tydligen är trött på dagens nypuritanism.

Det kan också uttryckas som att Suzanne Brøgger – inte till formen men till ämnet – är tillbaka där hon började på 70-talet och blev känd med böckerna ”Fräls oss ifrån kärleken” och ”Crème Fraîche”.

Hennes nya bok ”Sløret” – jo, det betyder ”Slöjan” – innehåller en lång, berättande dikt som formmässigt anknyter såväl till beatpoesi som Bibeln och Tusen och en natt.

”Eventyrdigt” – alltså ”Äventyrsdikt” – är bokens undertitel. Ämne: erotik, sexualitet och lust, för att inte säga lystnad.

Eller skrift och drift, enligt förlagets PR-text. En haremsflicka och shejk ingår en pakt, som innebär att han undervisar henne – inte minst sexuellt – medan hon berättar erotiska historier.

Gammalt och unket? Eller evigt? Och varifrån utgår makten: från honom = kuken eller från henne = skötet.

Suzanne Brøgger. Foto: Ulla Montan.

Samtidigt med boken har det kommit en CD med samma titel – fast albumet har undertiteln ”To suiter”. Den ena sviten heter ”Inanna sange” och den andra ”Silkevejen”.

Albumet anknyter – mer och mindre – till boken.

Suzanne Brøgger har skrivit sångtexterna, medan musikerna svarar för melodier, harmonier och rytmer. Och vilka ypperliga jazzmusiker som spelar: Butch Lacy, flygel, Hans Ulrik, saxofoner, och Marilyn Mazur, slagverk, med flera.

Suzanne Brøgger deklamerar och sjunger, omväxlande på danska och engelska, både jazzigt och lite visexperimentellt. Hon har också förmågan att placera sitt eget liv i varje ord och ton. Allt medan musikerna ackompanjerar, illustrerar och musicerar vidare.

På skivan kommer det personliga ännu närmare. Suzannes röst poängterar att diktäventyret inte handlar om vilken flicka som helst utan om Suzanne.

(Kvällsposten 2008)

PS. Norstedts förlag ger i dagarna ut ”Slöjan” på svenska i översättning av Urban Andersson.