Kategoriarkiv: Mat och dryck

3 ggr reselitteratur

London Karavan1) London Kort och gott ”London” (Karavan) heter en bok om min andra huvudstad i Europa där olika skribenter svarar för varsin text.

Dick Harrison skriver till exempel sin personliga Londonhistoria, Håkan Engström om öl och pubar, Michael Tapper om James Bond och film, Amanda Svensson om världens äldsta tunnelbana och – mest spännande! – Gabriella Håkansson om platser i London som inte finns (nu längre).

Paris Bucket2) Paris ”Filmälskarens guide till Paris” (Bucket List) av Eva Lindfors och Marie Öhgren lockar till (åter)upplevelse av min tredje europeiska huvudstad ”genom 158 filmer”.

Stiga in i bioduken och bli kollega med kommissarie Maigret/Jean Gabin på 36 Quai des Ofèvres, guidas av Carla Bruni i Rodinträdgården (”Midnatt i Paris”), fika med Julie/Juliette Binoche på Bistro Le Mouffetard (”Bleue”) och stå med Amélie (från Montmartre) på bron över Saint Martin-kanalen.

Berlin Black3) Berlin Peo Rasks ”Ett annat Berlin” med tillägget ”en udda reseguide” (Black Island) skulle kunna få Berlin att också bli en av mina städer i Europa.

Han besöker och beskriver udda, personligt valda platser och miljöer. Till exempel 70-talets prefabricerade Plattenbau-hus, Bertolt Brechts lägenhet, så kallade Café Achteck (stadens gröna pissoarer) och den nedlagda flygplatsen Tempelhof med nationalsocialistisk arkitektur.

(YA/KB/TA 2017)

Annonser

Dubbla utställningar med Elfstrands keramik

Sommaren 2016 kan vi som vill – och vem vill inte det? – åka och se två utställningar med Axel och Alberts, låt säga, sjöbokeramik: dels, som vanligt, på Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo och dels, nytt för i år, på Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp.

Kort resumé: Axel Andersson (1870-1944) övertog – det var 1889 – en krukmakarverkstad i Grimstofta strax utanför Sjöbo. I samband med detta byttes efternamnet till Elfstrand. Sonen Albert (1904-87) tog över och drev krukmakeriet ända fram till 1979, då han pensionerade sig.

Utmärkande för Elfstrandkeramik? Skickligheten, vad gäller Axel Elfstrand. Inte lika lätt att få tag på Axels keramik (kantstött, tappad i golvet och slängd, förmodar jag) men de föremål jag har sett är skickligt utförda: tunna, lätta arbeten. Sen följer personligheten – den fanns också hos Axel, även om inspirationen kunde hämtas ända från de gamla grekerna – och humorn, ja, burlesken, som kännetecknar den grövre keramikern Albert Elfstrand.

Jag gillar humorn. Det var den som fick mig att bli en amatörsamlare av Elfstrandkeramik. Tänk att öppna en låda med muggar eller äggkoppar som köpts på auktion och se att var och en är personligheter: lite olika storlekar och mönster, några lutar åt ett håll och några åt ett annat. Charmigt är ordet. Hantverk i betydelsen hand och konst.

1-elfstrands-i-sjobo-eriksson

Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo har dukat ett bord med (mest) nyinköpta föremål. Foto: Bengt Eriksson

I Sjöbo har Elfstrands krukmakeri, nu museum, dukat ett bord med (mest) nyinköpta tallrikar, fat, krus, muggar, kaffe- och äggkoppar (en av de senare med en liten söt blå fågel), kärl och grytor. Färger: grönt, blått, vitt och brunt. Finast – ett fynd! – är en tallrik med ett skissat motiv av det skånska landskapets pileträd.

Inför säsongen 2016 tog Sjöbo kommun nämligen fram lite pengar åt Alice Bindby och Anna Gunnert, museets guider, så Elfstrandutställningen kunde kompletteras. Ja, fattas bara! Skulle ju vara en skam om Elfstrands eget museum inte hade en representativ samling.

Cirka 100 föremål har köpts in från en privatsamlare och placerats lite överallt i familjen Elfstrands bostadshus. Leta efter fönstret med blå kärl. Lite ovanliga och nytillkomna för i sommar.

2-bruksforemal-hos-dennis-erikssonBruksföremål hos Dennis Samtida Allmogemuseum. Foto: Bengt Eriksson

Förra året lovade Dennis Dahlqvist, överintendent på Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp, att han sommaren 2016 skulle öppna en specialutställning med Elfstrandkeramik.

Dahlqvist höll sitt ord. I ett särskilt Elfstrandrum finns nu en hyllvägg med keramik av Axel och Albert Elfstrand.

Ungefär 100 föremål här också, som enligt Dahlqvist köpts in för under 10 000 kronor. Nej, Elfstrandkeramik har inget större ekonomiskt värde. Det tycker jag om – att värdet finns i själva föremålen; det hjärtat känner när jag betraktar dem. Och förstås att de utgör ett bevarat kulturarv från Skåne och Sjöbo.

Allmogemuseets utställning är mer av utställning, föremålen syns mer som föremål. Alltså sorterade i grupper och fack så man kan se hur många sorters keramik, mest bruks- men även prydnadsföremål, som drejades, glaserades och brändes i Elfstrands verkstad.

Det märks tydligt att till exempel supkopparna i en serie – eller ”serie” – är individer med skiftande form och utsmyckning. Andra föremål: varianter av kräfttallrikar (med en groda), ler- och vattengökar, en kyrka, muggar med personlig text, ljusstakar, svenska tomtar…

3-prydnadsforemal-hos-dennis-erikssonPrydnadsföremål hos Allmogemuseet. Foto: Bengt Eriksson.

Överintendent Dahlqvist vill gärna att jag påpekar (för Sjöbo kommun) att Allmogemuseet har en bättre samling än Elfstrands krukmakerimuseum. Men det tänker jag inte göra. För det är jag inte säker på. De konkurrerar inte utan kompletterar varann.

Även om det är lättare att studera varje föremål på Allmogemuseet så blir det ju extra stämnings- och värdefullt att se keramikföremålen hemma hos Elfstrand, i husen där keramiken tillverkades och familjen levde. Vardera utställning innehåller dessutom föremål som den andra inte har: en stående bondkvinna (hos Dahlqvist) och tre urnor (hemma hos Elfstrand).

Urnorna kom förresten guiden Bindby och jag att börja diskutera. Vi enades om att det – nog – är Axel som gjort dem. (Även om lurifaxen Albert både kunde datera fel med flit och signera lite olika.) Annars var vi inte helt ense. Alice Bindby menar att det är krukor för matförvaring. Men skulle de då, än idag, vara nästan helt utan skador? Jag tror de är just urnor, som beställts men kanske aldrig hämtades ut…

Och oavsett, de är vackra med sina snirklade mönster i brunt på ljusgult och grått.

(Ystads Allehanda 2016)

elfstrand-urnor-erikssonPS om Elfstrands urnor. Foto: Bengt Eriksson

Alice Bindby och Anna Gunnert, ansvariga på Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo, åkte på studieresa till Kulturen i Lund. Där fann de, i Elfstrands arkivboxar, en notering som avgjorde diskussionen mellan Bindby och mig om Elfstrands vackra urnor.

Vi hade fel bägge två, fast hon hade lite mer rätt. Det är inga begravningsurnor utan så kallade potpurrikrukor = förvaringskärl för rosenblad (och andra doftrika blad).

(Också YA 2016)

PPS. Bägge museerna är nu stängda för i år. Missa inte att besöka dem sommaren 2017!

Semesterkrönika

Andra har sommarhus men vi har en sommarlägenhet. När vissa reser till semesterorter utomlands så åker vi till Stockholm på semester. Fast det stämmer inte riktigt. Det är egentligen en arbetslägenhet och den ligger i utkanten av Södermalm (om man räknar söderifrån och Vollsjö).

Vilket faktiskt inte är samma sak som Stockholm. Och just detta gör Högalid/Hornstull till vår semesterort. Ja, semesterby. Varma, soliga sommartider finns likheter mellan Högalid/Hornstull och vilken semesterby som helst i Frankrike, Italien, Spanien, Grekland…

Massor av krogar och caféer med uteserveringar där folk sitter och äter och dricker och pratar till långt inpå kvällen medan Högalidskyrkans systrar (de bägge tornen) slår halva och hela timmar. Fullt – ja, överfullt – överallt.

Mycket att välja på när man ska äta lunch eller middag: arabiskt/mellanösterländskt på Högalidsgatan (där vi bor), spanska tapas i hörnet till Långholmsgatan och italienskt mitt emot, krogen med finhamburgare på Varvsgatan, kinesiskt, tyskt och mexikanskt vid Bergsund strand och flera sushi-krypin. Eller kanske en macka på något av kaffeställena längs varje gata och nära nog i varje hus ner till tunnelbanan vid Hornstull.

Högalid 2jpg

Högalidssystrarna. Foto: Bengt Eriksson.

Man får favoriter, förstås. På Cinnamons uteservering (Varvsgatan) sitter vi fortfarande gärna en solig förmiddag med Stockholms allt tunnare morgontidningar och de sicilianska VIP-pizzorna på Café dello Sport (hörnet Högalids- och Pålsundsgatorna) är utom konkurrens.

Besvikelser får återkommande sommargäster också stå ut med. Den billiga och bra indiska restaurangen har bytt ägare och är inte så billig och bra längre. Och favoritsushin har visst bommat igen. Kafé Tjoget – nog Stockholms sista ölkafé – är en evig besvikelse. Hur många år har den varit stängd? Tillvarata kulturarvet och återöppna Tjoget som ölkafé!

På närbelägna Långholmen finns – som det ska på en semesterort – strand- och klippbad. Vi shoppar vinyl och cd i Mickes begagnataffärer (Långholmsgatan), promenerar i Tantolundens grönska och slinker efter middagen över Långholmsgatan ner till Lasse i parken för att höra lite live-musik. Legendarerna Bill Öhrström och Kenny Håkansson spelar blues ena kvällen och nästa blir det country med gruppen San Fairy Ann.

Vid och över tunnelbanestationen har ett UFO – nya Hornstullsgallerian – landat med kläd- och andra butiker samt ännu fler krogar och caféer. Ett jäkla debattliv bröt ut i lokalpressen – tidningarna Mitt i och Södermalm – när det blev känt att gallerian skulle byggas. De stora butikskedjorna kommer att konkurrera bort lokala affärer. Men kan det inte bli tvärtom? Gallerian lockar fler kunder så att nya affärer öppnar på andra Hornstulls- och Högalidsgator?

Undrar vad Raine, som är död nu men stod och sålde Situation Stockholm (de hemlösas tidning) vid Hornstulls t-bana, hade sagt. Nu kan jag inte se någon Situation Stockholm-försäljare. Endast sommarstiltje eller utrensat?

Själv uppskattar jag att det finns ett stort Hemköp och ett välsorterat systembolag liksom en Akademibokhandel med nya pocketböcker. Å andra sidan är det ju rent oförskämt att döpa en modern restaurang till Tjoget. Skäms och vet hut!

Fascinerande att Hornstullsgallerian verkar så malplacerad. Den sticker av och ut. Det bör betyda att något av det som aldrig kallades men var Kniv-Söder (benämningen är ett nyare påhitt) ändå finns kvar. Trots att det är längesen Josef (Kjellgren) och Erik (Asklund) växte upp i gårdshus med lägenheter om ett rum och del i kök på Långholmsgatan 1 och 7. De hörde till varsin pojkliga: Heleneborgs- respektive Långholmsligan.

Bägge blev ju författare. 1927 kom Kjellgrens roman ”Människor kring en bro” = Västerbron och Asklund har gett ut ”En kille från Hornstull” (1968), där han skildrar uppväxten bland Högalids gangsterungar. Varje gång jag går utanför porten tänker jag på att vid Högalidsparken, just där lekplatsen finns, låg fattigbaracker då Josef och Erik var barn.

Högalid/Hornstull är en egen del av Stockholm. En småstad för sig. Här kan man stanna hela semestern. (Nästan) allt som behövs finns ju. Till och med kvartersbiografen Bio Rio. Fast som på alla semesterorter får man någon gång lust att åka iväg till Den Stora Staden: ta tunnelbana + buss till Moderna museet för att se 60-talsutställningen ”Pop Konst Design”.

(Ystads Allehanda 2013)

Ät ekologiska morötter och gör revolution

Och jag som trodde att Mandelmanns var födda med jord i öronen?

Mandelmann omslagMen så börjar jag läsa boken ”Självhushållning på Djupadal” (Bonnier Fakta) av Marie & Gustav Mandelmann. Under rubriken ”Första steget mot självhushållning – huset med den röda ladan” står följande:

”Pendeltåget till slutstationen och sedan en lååång väntan på lokalbussen. Lastade med barnvagn, väskor och förväntningar gick vi så den sista biten längs en blåsig landsväg kantad av sedan länge gulnade och övergivna fält tills vi kom fram till en klunga hus. Det sista huset, och tydligen det enda som hade en röd liten lada intill sig, skulle bli vårt hem.”

Nu ger jag upp
jag har fått nog
nu ska jag skaffa mig en plog
(James Hollingworth)

Jag ser på deras ålder att det varken kan ha varit på 1960- eller 70-talet som Marie och Gustav Mandelmann hyrde ett hus i södra Uppland, ”började odla grönsaker och blommor, skaffade får och traktor, lärde oss använda hammare och spik”. Utan det var i slutet av 80-talet.

Och det gör en ju glad. Inte minst blir jag glad för att jag trodde och tyckte fel då på 60-talet, när hippies började flytta ut på den amerikanska landsbygden, och 70-talet, när ”Gröna vågen” spred sig till Sverige.

Mandelmanns hemsida

Från hemsidan för Mandelmanns trädgårdar.

Att bo någon annanstans än i en stor stad var väl inte fel – också jag, en asfaltunge från söder om söder flyttade från Stockholm – men den nya politiska landsbygdsromantiken, som gick ut på att en odlad morot kunde vara en revolutionär handling, var naiv och dum.

Tyckte jag.

Vi som var unga och politiskt engagerade delade upp oss i två läger. Jag hörde till dem som hävdade att man ska kämpa för att förändra samhället. Andra ville flytta ut i naturen och skapa alternativa sätt att leva.

Det skrevs böcker med nyrousseaunska titlar som ”Tillbaks till naturen” av Anna-Clara Tidholm och ”Ät brunt ris och gör revolution” av Barbara Berger. I progglåtarna sjöngs det både för och emot. Som i dessa låttexter:

Och när lingonen mognar
ska det bli så fint
(Harvester)

Bara lingonen blommar min vän
kommer revolutionen
(Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten)

”Lingonrevolutionen” blev ett (ironiskt) begrepp i början på 70-talet.

Bernt Staf måste nämnas speciellt. Han var en sjungande landsbygdsagitator – hör låtarna ”Högenergi – lågenergi” och ”Landsbygdens avfolkning” – och liknade sig själv vid en vattenmelon (grön utanpå och röd inuti).

Jag tänker alltid på Bernt Staf när jag kör förbi huset där han bodde utanför Hammenhög.

Mandelmanns hemsida 2

Också från Mandelmanns / Djupadals hemsida.

På folkfesterna i Malmö stod kollektivet Moder Jord från Linderödsåsen, serverade linssoppa och sålde världens bästa sesampasta. Nu blir jag överraskad, för när jag tittar på nätet så kan jag se att Moder Jord finns kvar (fast idag som en enda familj) och fortfarande tillverkar sin sesampasta.

Jag söker vidare och ser att det på 70-talet så omtalade Skogsnäskollektivet också är kvar. Fast inte som jordbrukskollektiv utan mer än så: en hel kooperativ Skogsnäsby med skola, dagis, kulturhus och småföretag har vuxit upp i Ångermanland.

Dom kalla oss hippies, föraktade oss
vi va freaks och miljötomtemuppar
(Stefan Sundström)

Dags att sluta vara ironisk. Landsbygdsromansen omvandlades till verklighet. Det fanns de med lena stadshänder som tog jordbruket på allvar, trots att bondens arbete var mer slitsamt än frilansjournalistens. Gröna vågen ebbade inte ut.

En sväng tillbaks i Stockholm och ett annat hyrt hus på Gotland – sen kom familjen Mandelmann till Djupadal på Österlen. Det var 1996. På sidan 15 finns ett foto på hela familjen: makarna Marie och Gustav Mandelmann, barnen Aaron, Disa, Tora och Joel.

Med ”Självhushållning på Djupadal” har de skrivit sin självbiografi. Det handlar om odling, från senhösten (då det kommande året börjar). Här finns odlingstips för ljusgröna fingrar. Också en del mat- och drickatips. Men framför allt: livstips.

Marie och Gustav Mandelmann diskuterar skillnaden mellan en intjänad och en sparad krona. De skriver om människans ”plikt att hitta sina dolda talanger” och självhushushållningens innebörd – att ”hushålla med sig själv”. Allt som sker på Djupadal – ”gräva en odlingsbädd, slakta ett lamm eller lägga ett spåntak” – blir en del av något större.

Det möte som kallas livet.

Nästan så jag börjar tro att man i alla fall kan göra en liten revolution genom att odla en ekologisk morot.

Mandelmanns tillsammans

Marie & Gustav Mandelmann. Pressfoto: Linda Peterson. 

1) Med hjälp av vänner på Facebook har jag satt ihop en Spotifylista med ”Gröna vågen”-låtar, för och emot. Länk till listan (ständigt uppdaterad) ”När lingonen blommar”.

2) Var skulle Backafestivalen ha startat, om inte i en backe hos Mandelmanns på Djupadal. Nu finns ett kluster av ekologiska raggahippiefestivaler på Österlen med omnejd.

Mossagårdsfestivalen i Veberöd hölls i helgen, Backafestivalen vid Tjörnedala blir den 12-13 juli och Maglehemsfestivalen den 2-4 augusti. Små festivaler med mindre kända artistnamn – fast trippelt så trevliga och bra som en viss tysk rockfestival.

(Ystads Allehanda 2013)

Mord i restaurangköket

Henrik Johansson
Av kött och blod
(Federativs förlag)

Mord i restaurangköketHenrik Johansson debuterar med en arbetarroman som, enligt honom själv, också är en ”köksdeckare”.

Sin romanmiljö – en restaurang i Malmö – känner han väl till. Johansson har varit kock i tio år.

Köket är romanens epicentrum.

Därifrån sprider sig berättelsen ut i matsalen och in på kontoret, gör avstickare hem till personalen och tar oss med på managementkurs (effektivisera, sänka omkostnader, höja vinsten) för under- och överchefen.

Men det mesta utspelar sig i en enda lokal: restaurangköket.

Det kunde ha blivit hur tråkigt som helst om inte Henrik Johansson redan vid debuten varit en skicklig författare. Huvudberättelsen delas upp i korta men sammanhängande historier, där man både lär känna personerna och arbetet i och kring köket.

De är många: Josef, Maj-Britt, Terje, Demitra, Vanja, Tilda, Eric, Leffe, Eduardo, Love… Kockar, servitriser, bartender, diskare, praktikanter.

Äldre och unga. De flesta har osäkra jobb, ingen fast anställning utan de rings in vid behov och kan strax ersättas av en gratispraktikant.

Över dem finns cheferna Yvonne, som kommit utifrån, och Rainer, som klättrat upp från köket. Deras beslut styrs i sin tur av Sodica-koncernen, som numera äger den italiensk-svenska krogen Tempi Moderni.

Minimal personalstyrka, begränsade inköp, mindre portioner så gästerna också beställer förrätt, högre tempo och mer stress.

Personalens motstånd börjar i det lilla: De gör sig oåtkomliga, svarar inte i telefon. Rainer, den ringrostige chefen, måste gå in som hovmästare.

När allt drivits till sin knivspets så sker ett mord i restaurangens kök. Ett minst sagt märkligt mord.

Den utredande polisen ”vet” hur mordet begicks och vem som gjorde det – men ingenting kan bevisas. Min fråga som läsare blir snarare om rätt person mördades?

Ta det både som ett löfte och ett hot: Så kan det gå om ilska och hat slår till plötsligt och blint.

Jo, naturligvis: En restaurang som på svenska heter Moderna Tider måste vara en symbol för dagens Sverige; politik, arbete och liv.

(Kvällsposten 2013)

Tre gånger Paris

Bo E Åkermark / Hans Erixon (foto)
Än en gång Paris
(Tiden)

Stig Claesson
Om vänskap funnes
(Bonniers)

Åke Holmberg
Ture Sventon i Paris
(Rabén & Sjögren)

En stad är inte dess och gator. En stad är inte dess affärer och caféer.

En stad är människorna som handlat i affärerna, ätit på restaurangerna och druckit på caféerna.

En stad är framför allt människornas ord, skratt och gråt. Orden som pratats mellan vänner, viskats mellan älskande, vrålats i förbannelsens vrede…

Åkermark / Erixon: ”Än en gång Paris”.

När jag var i Paris senast satt jag på hotellrummet, bläddrade i boken ”Än en gång Paris” och upptäckte att Strindberg ju bott precis runt hörnet från hotellet – närmare bestämt i ett studentrum på l´Abbé de l´Eppé. Jag rusade ut direkt och gick sen hela kvällen i Strindbergs fotspår runt Luxembourg-trädgården.

En annan dag drack jag mig med Åkermarks hjälp runt på caféerna där Hemingway satt och skrev för att det var billigare att sitta på café än att köpa ved och elda värme i lägenheten.

Genom Strindberg/Hemingway lever jag mig in i en tid jag inte fick vara med om – men ligger som en grund av känslor, upplevelser och stämningar till dagens Paris.

De bästa resegajderna jag vet är resegajder i – just – känslor, upplevelser och stämningar. Att följa Åkermark – kapitlet ”Ödemarkernas Paris” – i hans jakt efter den nerlagda järnväg som löper genom Paris.

Är det bara jag som tycker det är drömmen om en Parissemester?

Claesson: ”Om vänskap funnes”.

Eller ta tåget till Paris bara för att sitta på Café Select och dricka franskt öl, läsa Stig Claessons vänporträtt av Pär Rådström i boken ”Om vänskap funnes” och uppleva drömmar och stämningar från Paris på 50-ralet.

Utmärkt Parissemester det också!

Ännu en annan dag i Paris vandrade jag omkring med en tredje Parisskildring i min hand.

Snabbt kunde jag konstatera att rue Manasse och rue Bonbon, där Vessla-André (ständigt denna Vessla!) hade sitt fastighetskontor (specialitet: slott), inte finns på Pariskartan. Men vilka gator kan vara deras motsvarigheter i verkligheten?

Holmberg: ”Ture Sventon i Paris”.

Åke Holmbergs ”Ture Sventon i Paris” är en alldeles för okänd (den finns ju t ex inte med i Åkermarks litteraturlista) men fenomenal Parisskildring, definitivt obligatorisk för varje turist i Paris!

(Skräpkultursidan/Schlager 1982)

Sushi på skånska

Den nu också internationellt prisbelönta sushikocken Johansson från Skurup och den självutnämnda sushigourmeten Eriksson från Vollsjö är överens om att dessa frågor bör ställas innan man sätter sig och äter på en sushibar i Sverige: 1) Skärs fisken på plats, alltså av kocken? 2) Serveras grönt té?

Eller kalla det näsknäpp, på svenska sushiätare såväl som sushikockar. De förstnämnda är lite för fega och tråkiga, vågar inte testa nytt. De senare är lite för slöa och bekväma, många köper in färdigskuren fisk. Det går ju bara inte! Den fisken är maskinskuren och, säger Pontus Johansson, ”då blir resultatet hur som helst. Vissa bitar kan bli bra – andra blir sega”.

Krönikören är ingen specialist på sushi men förälskade sig i sushi under ett besök i Tokyo. Efter den upplevelsen blev det svårt att äta så kallad sushi i Sverige.

Hur många svenska sushibarer har en témaskin ur vilken gästerna kan tappa upp obegränsat med – självklar dryck till sushi! – grönt té? Svar: för få. Och det stora utbudet av fisk kan man ju drömma om i Sverige! Här är det, säger Pontus Johansson, ”mest lax och räkor”.

Från sushirestaurangen Saikos hemsida.

Det blev full fart efter att han kom på andra plats i sushi-VM – Seven Sushi Samurai – i London. Han har sådär 300 obesvarade samtal när jag når honom på mobilen. Vad ska man göra åt det klena sushiutbudet i Sverige? undrar jag. Svaret kan sammanfattas: Informera. Undervisa. Påverka.

Det börjar med riset.

Nej, sushi är inte den råa fisken (som heter sashimi på japanska) utan riset, smaksatt med vinäger. ”Att vara sushikock”, säger Johansson, ”handlar till 75% om att kunna göra ris.” Det är därför han muttrat över svenskar som dränker hela nigirin – fisk och ris och allt – i soja. Riset tappar sin smak.

Måste fiskutbudet vara så enahanda? Går det inte att använda ”svensk” fisk? Pontus Johansson räknar upp smörfisk, gös, havsabborre, piggvar, hälleflundra… Alla passar till sushi. Problemet är gästerna, som vill ha samma sushi – lax och räkor – varje gång. ”Jag har provat med gratis smakbitar”, säger han. ”Du får två bitar extra, smaka och säg vad du tycker!”

Måste det vara fisk då? Nej, på sushi-SM, som han vann 2007, hade Pontus först tänkt tävla med marinerad entrecote. Han har också gjort sushi på anka och lufttorkad skinka med sparris. Och på VM i London ställde han ju upp med svensk sushi, från Norrland till Skåne: renkött, vit pepparrotsmousse och fläderblomsgelé.

”Det var bland annat det jag ville visa – det går att göra en annan sorts sushi, svensk-skånsk sushi, med samma smaker: rått, sött, surt och lite starkt.”

(Ystads Allehanda 2008)

PS. Pontus Johansson driver idag, år 2012, den skånska sushirestaurangen Saiko på Sankt Knuts väg i Malmö.