Dubbla utställningar med Elfstrands keramik

Sommaren 2016 kan vi som vill – och vem vill inte det? – åka och se två utställningar med Axel och Alberts, låt säga, sjöbokeramik: dels, som vanligt, på Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo och dels, nytt för i år, på Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp.

Kort resumé: Axel Andersson (1870-1944) övertog – det var 1889 – en krukmakarverkstad i Grimstofta strax utanför Sjöbo. I samband med detta byttes efternamnet till Elfstrand. Sonen Albert (1904-87) tog över och drev krukmakeriet ända fram till 1979, då han pensionerade sig.

Utmärkande för Elfstrandkeramik? Skickligheten, vad gäller Axel Elfstrand. Inte lika lätt att få tag på Axels keramik (kantstött, tappad i golvet och slängd, förmodar jag) men de föremål jag har sett är skickligt utförda: tunna, lätta arbeten. Sen följer personligheten – den fanns också hos Axel, även om inspirationen kunde hämtas ända från de gamla grekerna – och humorn, ja, burlesken, som kännetecknar den grövre keramikern Albert Elfstrand.

Jag gillar humorn. Det var den som fick mig att bli en amatörsamlare av Elfstrandkeramik. Tänk att öppna en låda med muggar eller äggkoppar som köpts på auktion och se att var och en är personligheter: lite olika storlekar och mönster, några lutar åt ett håll och några åt ett annat. Charmigt är ordet. Hantverk i betydelsen hand och konst.

Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo har dukat ett bord med (mest) nyinköpta föremål. Foto: Bengt Eriksson

I Sjöbo har Elfstrands krukmakeri, nu museum, dukat ett bord med (mest) nyinköpta tallrikar, fat, krus, muggar, kaffe- och äggkoppar (en av de senare med en liten söt blå fågel), kärl och grytor. Färger: grönt, blått, vitt och brunt. Finast – ett fynd! – är en tallrik med ett skissat motiv av det skånska landskapets pileträd.

Inför säsongen 2016 tog Sjöbo kommun nämligen fram lite pengar åt Alice Bindby och Anna Gunnert, museets guider, så Elfstrandutställningen kunde kompletteras. Ja, fattas bara! Skulle ju vara en skam om Elfstrands eget museum inte hade en representativ samling.

Cirka 100 föremål har köpts in från en privatsamlare och placerats lite överallt i familjen Elfstrands bostadshus. Leta efter fönstret med blå kärl. Lite ovanliga och nytillkomna för i sommar.

Bruksföremål hos Dennis Samtida Allmogemuseum. Foto: Bengt Eriksson

Förra året lovade Dennis Dahlqvist, överintendent på Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp, att han sommaren 2016 skulle öppna en specialutställning med Elfstrandkeramik.

Dahlqvist höll sitt ord. I ett särskilt Elfstrandrum finns nu en hyllvägg med keramik av Axel och Albert Elfstrand.

Ungefär 100 föremål här också, som enligt Dahlqvist köpts in för under 10 000 kronor. Nej, Elfstrandkeramik har inget större ekonomiskt värde. Det tycker jag om – att värdet finns i själva föremålen; det hjärtat känner när jag betraktar dem. Och förstås att de utgör ett bevarat kulturarv från Skåne och Sjöbo.

Allmogemuseets utställning är mer av utställning, föremålen syns mer som föremål. Alltså sorterade i grupper och fack så man kan se hur många sorters keramik, mest bruks- men även prydnadsföremål, som drejades, glaserades och brändes i Elfstrands verkstad.

Det märks tydligt att till exempel supkopparna i en serie – eller ”serie” – är individer med skiftande form och utsmyckning. Andra föremål: varianter av kräfttallrikar (med en groda), ler- och vattengökar, en kyrka, muggar med personlig text, ljusstakar, svenska tomtar…

Prydnadsföremål hos Allmogemuseet. Foto: Bengt Eriksson.

Överintendent Dahlqvist vill gärna att jag påpekar (för Sjöbo kommun) att Allmogemuseet har en bättre samling än Elfstrands krukmakerimuseum. Men det tänker jag inte göra. För det är jag inte säker på. De konkurrerar inte utan kompletterar varann.

Även om det är lättare att studera varje föremål på Allmogemuseet så blir det ju extra stämnings- och värdefullt att se keramikföremålen hemma hos Elfstrand, i husen där keramiken tillverkades och familjen levde. Vardera utställning innehåller dessutom föremål som den andra inte har: en stående bondkvinna (hos Dahlqvist) och tre urnor (hemma hos Elfstrand).

Urnorna kom förresten guiden Bindby och jag att börja diskutera. Vi enades om att det – nog – är Axel som gjort dem. (Även om lurifaxen Albert både kunde datera fel med flit och signera lite olika.) Annars var vi inte helt ense. Alice Bindby menar att det är krukor för matförvaring. Men skulle de då, än idag, vara nästan helt utan skador? Jag tror de är just urnor, som beställts men kanske aldrig hämtades ut…

Och oavsett, de är vackra med sina snirklade mönster i brunt på ljusgult och grått.

(Ystads Allehanda 2016)

PS om Elfstrands urnor. Foto: Bengt Eriksson

Alice Bindby och Anna Gunnert, ansvariga på Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo, åkte på studieresa till Kulturen i Lund. Där fann de, i Elfstrands arkivboxar, en notering som avgjorde diskussionen mellan Bindby och mig om Elfstrands vackra urnor.

Vi hade fel bägge två, fast hon hade lite mer rätt. Det är inga begravningsurnor utan så kallade potpurrikrukor = förvaringskärl för rosenblad (och andra doftrika blad).

(Också YA 2016)

PPS. Bägge museerna är nu stängda för i år. Missa inte att besöka dem sommaren 2017!

Elfstrands keramiska kulturarv

En krukmakares förutsättningar: lera och ved. Inom Färs härad fanns bäggedera.

Redan på 1700-talet etablerades krukmakerier i Röddinge, gissningsvis på grund av närheten till Fyledalens lera. Under 1800-talet fortsatte krukmakare och kakelugnsmakare, gesäller och lärlingar att slå sig ner i Färs. Krukmakerier har funnits i Fränninge, Lövestad, Heinge, Ry, Övedskloster, Södra Åsum, Sjöbo och Grimstofta.

Elfstrands krukmakeri, nu museum, i Sjöbo. I förgrunden sonen Alberts skojfriska keramik och på skåpet bakom pappa Axel Elfstrands strama urnor. 

Detta läser jag i boken ”Elfstrands krukmakeri i Sjöbo”, utgiven av Kulturen i Lund. Fast titeln borde ha varit ”Elfstrands krukmakeri i Grimstofta”. Idag en villastadsdel i Sjöbo tätort men när det mot slutet av 1800-talet började drejas krukor i vad som skulle bli Elfstrands krukmakeri hörde inte Grimstofta till Sjöbo utan var en by strax utanför.

Jag ska inte berätta hela historien om Elfstrands krukmakeri (läs mer i boken!), hur krukmakeriet hamnade i just Grimstofta, om tidigare krukmakare och gesällen Axel Gottfrid Andersson som bytte namn till Elfstrand när han övertog verkstaden 1899, om en av sönerna, Albin, som lär ha varit en lovande krukmakare men dog redan 1922, istället skulle en annan son, Albert, överta krukmakeriet efter sin far Axel, död 1944, och mor Elna, som svarade för glasyren och sålde keramiken på marknader i Kivik, Sjöbo och Hörby och som dog 1954.

Pappa Axels urnor. 

Albert Elfstrand arbetade fram till 1979, då han gick i pension, och bodde kvar på Grimstofta till sin död 1987. Elfstrands krukmakeri är idag ett museum som ägs och förvaltas av Sjöbo kommun. Så jag parkerar bilen och går först in i huset med verkstaden, där Maria Ekberg – en av dagens keramiker, bosatt i Hammenhög, som på flera sätt arbetar i Elfstrands anda – ställer ut.

Keramik av Maria Ekberg.

Också hon skapar bruksföremål som får hantverk att bli konst och som dessutom har en snarlik färgskala. Ekberg gör större och mindre baljor, äggakage- och andra fat, bringare, skålar, vitlöksrivare med mera i något ljusare gult, brunt och grönt.

Maria Ekbergs keramikbaljor.

Går ut igen genom verkstaden, som tyvärr inte lockar mig att stanna och titta närmare. Verkstaden lär stå som den var när Albert Elfstrand dog. Smutsigt alltså, som keramikverkstäder blir. Men när Elfstrands är ett museum ska det väl fungera för besökarna? Elfstrands verkstad känns mest som ett fornminne, inte som grunden till ett levande kulturarv.

Hur drejades krukor vid sekelskiftet 1900? Glasyr då och nu? Jag vill se en keramiker som sitter här, drejar och visar!

Stallet och gesällbostaden står, så tvingas jag nog skriva, och förfaller. Går förbi och in i boningshuset, både ett museum som visar hur familjen Elfstrand bodde och en utställningslokal för keramiken. Axels fina krus, fat, muggar och supkoppar i gult-brunt-grönt med sirlig dekoration (ofta blommor och blad) och Alberts grövre, mer egenartade fat, kitschiga figurer (smala eller tjockare spargrisar, en tomte väl och ska det vara en råtta?) samt hans specialitet: keramikkyrkor.

Men jag blir ändå besviken.

Fler elfstrandska keramiktallrikar, assietter och koppar. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Jag tycker det saknas föremål, för jag har ju sett på nätet att det finns mycket mer keramik från Elfstrands. Till exempel alla dessa kräftfat, som Axel Elfstrand verkar ha varit – nästan – ensam om att göra. Jag vill ha en hel monter med olika kräftfat! Det är ganska låga priser också på keramik från Elfstrands så Sjöbo kommun kan utöka samlingen för en högst rimlig penning.

Elfstrands krukmakerimuseum håller bara öppet under några sommarmånader (15 juni – 15 augusti) och då två ynka halvdagar i veckan. Axel Elfstrand – en av de främsta keramiker som Sverige haft – borde kunna locka horder med kulturintresserade, både sommar- och övrig tid. Här kunde visas en så omfångsrik Elfstrandsutställning att den blev omtalad i hela Sverige!

Jag är orolig. Det känns sorgligt. Politikerna i Sjöbo håller väl inte på att slarva bort det unika kulturarvet efter krukmakarfamiljen Elfstrand?

Läs mer
”Elfstrands krukmakeri – Berättelser i ord och bild om en 200-årig hantverkstradition i Färs härad i Skåne” (Kulturen Lund)
Christina Lindvall-Nordin: ”Skånsk allmogekeramik – Lergods under tre sekler” (Lerkvarnen 25)
Tom Möller: ”Krukmakare och kakelugnssmakare – Eldens gång från fyr till pipa” (Raster)

Mer allmogekonst
Efter Elfstrands fortsatte jag till Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp. Där finns mer Elfstrandkeramik – som små, små krus, en askkopp med en kitschig dragspelare och inte minst en visserligen rätt avskavd tallrik men med motiv av en pilevall. Det har jag aldrig sett förut! ”Nej, den är ovanlig”, säger Dennis Dahlqvist, konst- och designkritiker samt allmogemuseichef.

(Ystads Allehanda 2015)