Nils Nilsson, den stenknackande konstnären

Röset med märkligt formade stenar och på toppen ett skulpterat stenhuvud med krona som majestätiskt höjer sig uppåt en klarblå himmel.

”Var?” undrade någon, när jag la ut ett foto på facebook och skrev bildtexten ”I skulpturparken”. En annan föreslog: ”Påskön”. Ja, nästan så man kunde tro det. Men jag kvistade faktiskt inte över till Påskön nu i söndags utan gjorde endast en biltur i trakten.

En ”skulpturpark” är det kanske inte riktigt heller utan en skulpturträdgård. I sommar så fridsam och skön igen – för några år sen började trädgården återskapas med växter och blommor från tiden – att den förtjänar namnet Edens skulpturträdgård. Så ville Nils Nilsson att den skulle vara: som Edens lustgård i Bibeln. Tyvärr har Jordanfloden sinat och rinner idag som blott en rännil genom Eden.

Stenröset med Erik den helige.

Hallsbergs stenar brukar trädgården – mer prosaiskt och ganska oförskämt – också kallas. Dags att upphöja ”stenarna” till vad de är: skulpturer. Liksom det är dags att ge Nils Nilsson från Hallsberg, några kilometer norr om Lövestad och Heinge, i Färs härad och Sjöbo kommun, sina välförtjänta titlar: skulptör och konstnär, kanske författare också eller berättare.

Vid enskifte i Heinge by
vi drefs ut till sten moras o dy
År aderton hundra tjugofem
Hallsberg blef vårt nya hem
För detta namn ej annan norm
än bergets läge namn och form
Jag var då i mitt sjuende år
Hur här såg ut i minnet står…
(Ur texten på ”Familjetavlan”)

Antalet stenar anges till 13. Men det beror lite på matematiken. Det nämnda röset består av ett flertal stenar, både utan och med motiv och inskriptioner. Huvudet med kungakrona är Erik IX – eller Erik den helige – och längre ner finns Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Enligt ett foto från 1800-talets slut verkar det ursprungligen ha funnits ännu fler skulpterade figurer.

Lots hustru.

Det här är min favorit, tillsammans med den skulptur som fått namnet Lots hustru. Där syns hennes noga utmejslade ansiktsdrag och under huvudet en skrynklig stenkjol som symbolerar tidens ”snaror och fåfänga”. Statyn i detta skånska Eden bör vara inspirerad av den halitpelare, som kallas just Lots hustru, på Sodomberget i Israel men kunde också vara ett verk av någon samtida skulptör. Forntida och modernt, på samma gång.

1825 genomfördes enskifte i byn Heinge. Familjen Nilsson tvingades lämna sin fädernegård och tilldelades mark utanför byn. Hallsberg låg inte bara ensligt utan marken var tydligen full med stora stenar. Åtminstone skulle sonen Nils, sju år, minnas det så livet igenom.

Stamtavlan.

Nils Nilsson ärvde gården efter sin far. Han fick nio barn, sju av dem dog. Även hustrun dog tidigt. När hans son gifte sig lämnade Nils i sin tur över gården och flyttade ner till det så kallade undantaget, vid ån och kvarnen, tvåhundra meter därifrån.

Det var då, efter 1875-76, alltså långt fram i livet, som Nils Nilsson började skapa sina stenskulpturer.

Stenarna (grotte-, meteor-, sjöbottna- eller järnsten) hade han nog hittat i marken. Hans redskap var enkla kvarnhackor som hanterades med mästerligt resultat. Den första stenen är en stamtavla över släkten, från 1697 och framåt. På den andra berättar Nils om sin far och minnet av tvångsflytten till Hallsberg – och om behovet av att tro på Gud, för att stå ut.

O, tänk – då Adam och Eva
i lustgård Eden gått,
med Gud i sällhet lefva,
om de i lydnad stått
Af ormens list förfördes
till brott emot Guds bud,
Guds avbild då förstördes
de flydde för sin Gud.
(Ur en av texterna på Örtagårdsstenen)

Övriga tavlor/skulpturer har religiösa motiv och texter, vissa är helt fyllda med texter och bilder. Som stenen med ”Örtagårdsminnen”, där Nils Nilsson återberättar historien om Adam och Eva i Edens lustgård. En annan sten inspirerades av Uppenbarelseboken och i mynningen till Jordanfloden – en grävd bäck – står en sten med en uthackad karta över det heliga landet.

Bibelsten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Små, små figurer och detaljer, både fram och bak på stenarna och även på sidorna; egentolkade Bibeltexter på prosa men ofta också fint rimmade med inbyggda melodier, likt psalmer och gamla folkvisor. Livsskulpturer som i en självbiografi över Nils Nilssons dagliga, vemodiga liv och eviga tankar, hans hoppfulla tro. Ett dokument över en tid som gått och en fantastisk skulpturträdgård.

Nils Nilsson (1818-1896) var en stor skulptör och konstnär. Han borde lyftas fram, minnas och hyllas – mycket mer!

1) Läs. Gå in på hemsidan för Färs Härads Hembygdsförening (www.farsharadshembygdsforening.com), klicka på länken till Hallsbergs stenar och läs mer om Nils Nilsson.

2) Lyssna. Skånes Taltidning gjorde för något år sen ett reportage om Hallsbergs stenar och Nils Nilsson. På Hembygdsföreningens hemsida går det att lyssna på reportaget.

3) Titta. För ytterligare några år sen gjordes en film med titeln ”Rundvandring bland Hallsbergs stenar”. Filmen har lagts upp på Youtube och även denna kan nås via hemsidan för Färs Härads Hembygdsförening.

(Ystads Allehanda 2014)

Sjöbo (pop)konstmuseum

Sjöbo konstmuseum har fått ännu ett nytt verk. Det hänger strax innanför ytterdörren, på väggen till vänster. Konstnären heter Rene Gagnon och verket kan beskrivas som en kommentar till ett verk av en konstnär som kallar sig Mr Brainwash. Den senare gjorde ett kollage med Barack Obama som Stålmannen, medan bilden i Sjöbo visar Obama som ”The Dark Knight”, alltså Läderlappen.

Rene Magnon: Barack Obama som ”The Dark Knight”. 

I Sjöbo finns både en konsthall och ett konstmuseum. De ska inte blandas ihop. Sjöbo konsthall drivs av kommunen. Det jag kallar Sjöbo konstmuseum är ett initiativ av en privat samlare i samarbete med Region Skåne. Så kan det beskrivas, eftersom samlaren bidrar med konsten och vårdcentralen i Sjöbo upplåter väggarna (samt hyllor och golv vad gäller skulpturerna).

För rätt många år sen nu började en av läkarna, Lars-Olof Tobiasson, ta med sig delar av sin konstsamling till vårdcentralen. Vägg efter vägg har fyllts med olika sorters popkonst – från klassiker som Andy Warhol och Roy Lichtenstein till dagens popkonstnärer. ”Rätt fullt överallt nu”, säger Tobiasson. ”Men sjukgymnastiken har frågat om jag kan hänga upp mer, där inne finns det plats.”

Andy Warhol: ”Red Lenin”.

”Pop Konst Design” hette en utställning som nyligen visades på Moderna Museet i Stockholm. Utställningen gick från tidigt 1950-tal till början av 70-talet. I några recensioner skrev kritikerna om popkonst som en historisk konstform som nu har försvunnit. Jag blev smått irriterad. Det är ju inte sant. Tvärtom!

”Popkonsten är den mest livskraftiga konstriktningen på senare år”, säger Lars-Olof Tobiasson, konstmuseichef i Sjöbo. Det räcker att vandra genom vårdcentralen och titta – vilket jag gör varje gång jag har oturen att behöva anlita en läkare – för att få en aning om det. Går man sen – vilket jag också gjort – ut på nätet och letar efter fler verk av samtida popkonstnärer så häpnar man!

Steve Kaufman: ”Batman”.

Bara tryck och kopior! Inga originalverk! Vissa bilder är inte ens signerade! Så invänder nog somliga konstkritiker. För min del tycker jag att det är en demokratisk finess. Att köpa en tryckt bild av Gagnon eller faktiskt Warhol kostar inte alls särskilt mycket. För att citera popkonstsamlaren Tobiasson: ”Också Miro gjorde affischer för att många skulle kunna ta del av konsten.”

Sjöbo konstmuseums permanenta utställning visar att popkonst blivit ett bredare begrepp än det var på 60-talet. Dagens popkonst rymmer tecknade serier, affischer, målningar, olika tryck, fotokollage, graffiti med mera. Det finns också många bra bilder att se och popkonstnärer att upptäcka på väggarna.

Michael Bedard: ”On Thin Ice”.

Om man vet vilka som gjort bilderna, för många är ju osignerade. Jag skulle vilja ha skyltar med namn, titel och år vid varje bild! ”Per Olsson, vårdcentralens chef, har bett mig att göra skyltar”, svarar Tobiasson. ”Men jag får ju aldrig tid!”

Några av mina favoritbilder är Jacques Tardis serieruta med privatsnoken Nestor Burma i Paris och de bägge osignerade målningarna – ja, det ser ut så men också de är tryckta – av Läderlappen och Robin. Jag frågar Tobiasson: konstnären heter Steve Kaufman, en av Warhols assistenter. En annan favorit – ankan i ishockeymålet – har gjorts av Michael Bedard. Och där får jag syn på ännu en Barack Obama-bild: ett kollage av Emek med presidenten som slagit knock på motståndaren i boxningsringen.

Nu är jag ute på nätet och letar…

Nyss nämnde Michael Bedard har gjort många bilder med ankor. Som ”Starducks” (istället för Starbucks) med en massa ankor som sitter på caféet och promenerar på gatan utanför. Den vill jag ha! Oj, ett signerat tryck kostar ju bara 88 dollar på ebay.

Rene Ragnon: ”Campbell´s Graffiti Spray”.

Jag blir också förtjust i bilderna med ”Campbell´s Graffiti Spray” (av Rene Gagnon) och ”Heinz Ketchup Spray” (Mr Brainwash), alltså sprayfärgburkar som anknyter till Warhols soppburkar; en kommentar genom konst- och samhällshistorien.

Mr Brainwash: ”Heinz Ketchup Spray”.

”Min hustru arbetar på Ystads lasarett”, berättar Lars-Olof Tobiasson. ”Jag har hängt konst där också, i laboratoriets väntrum.” Aha, tänker krönikören: en Ystadfilial. ”Jag gjorde ett New York-rum med bilder”, säger Tobiasson och nämner Yvonne Jacquette, en av popkonstens fåtaliga kvinnor som nu kan ses i Ystad.

Det lockar mig att gå ut på nätet igen och kolla: Yvonne Jacquette har gjort en lång rad bilder där New York-motiv varieras i olika färger, stämningar och ljus.

Yvonne Jacquette: ”Empire State Building”.

PS. Några – men inte alla – av dessa bilder hänger på väggarna i Sjöbo (pop)konstmuseum / vårdcentral (det här var exempel på bilder jag hittade på nätet av de olika konstnärerna).

(Ystads Allehanda 2013)

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)

Mellan myt och verklighet: rundresa i Glasriket

Rundresan i det så kallade Glasriket hade kunnat börja i Kosta, Orrefors eller vilket som helst av Smålands glasbrukssamhällen, men nu råkade det bli så att vi ringde och bokade rum på vandrarhemmet i Boda.

Sen eftermiddag kör vi in i samhället. Det är tomt, helt öde. Nej, nedlagt är ordet. En deprimerande syn. Vi letar reda på vandrarhemmet, lastar in väskorna och frågar efter en affär där vi kan handla kvällsmat. Finns ingen mataffär i Boda, säger vandrarhemmets föreståndare. För att handla får man åka till Örsjö, dit det (enligt fågelvägen på bilkartan) verkar vara en dryg mil.

Så vi tar bilen till Trivselknuten. Så heter affären, som även har en festlokal till uthyrning. Det här är inte sant, tänker jag. Det är inte verkligt utan en dröm eller film: om det skulle göras en småländsk version av ”Jägarna” med förslagsvis finnen Aki Kaurismäki som regissör, då är det i de mörka skogarna mellan Boda och Örsjö som filmen ska spelas in.

Exempel på Kjell Engmans glaskonst: ”Guitar Hero – the Orrefors Kosta Boda Style”.

Trivselknuten är en lada som ser ut att ha stått öde i ett tiotal år. Vi letar efter ingången och hittar den på baksidan: en ensam dörr, inget fönster. Det behövs en jourbutik, måste någon ha tyckt och ställt in diskar och montrar här och där och var som helst i ladan. Jag sticker även in huvet in den så kallade festlokalen….

Efter en god natts sömn på vandrarhemmet är det dags att besöka Boda glasbruk, fabriksboden och galleriet. Vi passerar flera tomma hus med trädgårdar. (En soptunna utan soppåse måste vara något av det mest övergivna som finns: hämtat och tömt för sista gången, husets invånare kommer aldrig tillbaka.) Också på själva Storgatan, som den stora bygatan heter, finns flera tomma och övergivna (så ser de ut) ”brukshus”.

Fabriksboden, där det säljs glas från Boda och närbesläktade glashyttor, är en lagerlokal där man placerat pallar och montrar med glas. Inte inbjudande: det luktar fuktigt och kallt efter vintern.

Exempel på en glaskonstbil av Olle Brozén. Foto: Hans Bonnevier

Tvärs över gatan, i ett hus som också sett sina bästa dar, återfinns Galleri Boda. Att komma in i rummet med Kjell Engmans upplysta glaskonst är nästan andäktigt. Som att stiga in i en kristallkyrka.

Kontrasten mellan nedläggningen av glasbruket (i ett TV-inslag någon dag efter vårt besök sa glasbrukets VD att personalen inte skulle förvänta sej att arbetet finns kvar efter semestern) och glaskonsten som vackert upplyst lockbete blir mer än stor. Den är himlavid – som mellan myt och verklighet.

Varför hålla skenet uppe? Går inte glaset att sälja längre – då måste man dra och lägga ner. Trist och synd, men att också i sommar locka turister till Boda gör ju bara saken värre. Att åka och titta på vackert glas i ett samhälle som fullt synbart faller sönder runt omkring både glasbruket och turisterna är sämsta möjliga reklam – för Boda glasbruk, de övriga bruken i Glasriket och svenskt glas överhuvudtaget.

Samhället heter Boda men kunde ha hetat Tragik. Landet det ligger i kallas Glasriket men ett mer passande namn är Depression.

En annan glaskonstbil av Olle Brozén. Foto: Hans Bonnevier

Vi bestämmer färdrutt till de övriga småländska glasbruken: Johansfors, Skruf, Strömbergshyttan, Hovmantorp, Åfors, Sea, Bergdala och Kosta. Det blir en maffig första dag! Övernattning i Orrefors och fortsättning i morgon med just Orrefors, Målerås, Nybro och Pukeberg. Hur gör vi med Älghult och Lindshammar?

Den ödesmättade – ödesdigra – stämningen från Boda ligger som en molltonig bordun under vår fortsatta resa genom Glasriket. Hade jag fått en annan inställning till glasbruken och deras framtid om inte resan börjat i Boda? Nej, jag tror inte det. Den kvardröjande chocken från Boda förstärker känslan och inställningen, men samma undergångsstämning känns och finns, starkare och svagare, långsammare och snabbare, i de flesta av Glasrikets brukssamhällen.

Det här var, kan jag erkänna, mitt första besök i Glasriket. Och det var mycket som jag inte begrep mej på. Och mycket som jag trodde skulle vara annorlunda.

Det (reklam)budskap som svenska glasbruk lanserat så framgångsrikt ända sen första halvan av 1900-talet lyder: Handgjort glas är fint. Svenskt glas ska vi vara stolta över. Vilket är – eller var – sant. Men det småländska Glasriket rymmer också ett – inte alls lika fint – inslag av geschäft.

Glaskonst av Ardy Strüwer.

Till vilket jag strax ska återkomma – men först några funderingar över ordet glaskonst. Så kallas glasbrukens spetsdesign: de, ofta unika, alltså enbart gjorda i ett exemplar, glasföremål som under samlingstiteln ”Glaskonst 2003” ställs ut i glasbrukens gallerier.

Färgrika och vackra, ofta också roliga och roande. Men sällan oroande. Kan i betydelsen får glaskonst oroa betraktaren/köparen? Annan konst (som måleri och andra sorters skulpturer än glas) definieras ju som konst för att den har ett underliggande – djupare – budskap. Inte enbart är dekorativ. Att ta samhällelig ställning, är det tillåtet för en glaskonstnär?

Olle Brozéns glasbilar (ibland med husvagn efter) i större leksaksbilsformat tycker jag är jättekul. När jag ser dem i ”Fina stugan” i Åfors, vill säga. Skulle jag tycka detsamma om de ställdes ut i – säg, Malmö konsthall?

Bättre ändå tycker jag om Ardy Strüwers små glasdjävlar i Johansfors. För de är väl smådjävlar? Det ser ut som de stigit ut ur Strüwers målningar, som hänger bakom på väggen, eller varför inte ur Smålands urskogar? Små, otäcka figurer, faktiskt de enda oroande glasskulpturerna jag ser på rundresan i Glasriket.

Antar att det är – eller varit – meningen att glaskonsten ska skänka anseende åt glasbruken och locka köpare till deras övriga glasproduktion. Men, för att återkomma till geschäftet, det är lång väg mellan Bertil Valliens stora glasbåtsskulpturer och de små kristallblockens ingraverade älgar.

Något glasdjävelliknande av Ardy Strüwer.

Och lika långt är det till den andrasortering av vaser, skålar och dricksglas som saluförs i fabriksbodarna.

Återförsäljarna accepterar förstås inte att tillverkarna säljer förstasortering direkt och billigare i glasbruken, men mycket av det som säljs är ju inte ens andrasortering. Det borde ha kasserats. Nio vaser eller vinglas av tio skulle jag aldrig köpa. Många ”skönhetsfel” är oförskämt stora.

I Orrefors finns ett glasmuseum med brukets produktion under hela 1900-talet. Intressant och spännande. Samtidigt som jag här tycker mej ana förklaringen till de problem som uppstått för de svenska glasbruken.

Form- och färgmässigt är det mesta redan gjort. För längesen! Och bättre! Dagens glas(konst) blir blott variationer på gamla teman. Till viss del beror säkert glasbrukens kris på att folk har inte så mycket pengar och inte tycker sej ha råd att köpa handgjort kvalitetsglas. Men, undrar jag, hur mycket av krisen är självförvållad?

Att resa i Glasriket är att färdas bakåt till en tid som var. Glasriket präglas av handlingsförlamning. Tiden har gått, men det verkar man inte vilja och kunna acceptera utan inväntar att tiden ska komma tillbaka. Det gör den inte. Dags att ställa ställa frågan: Hur ska framtidens glasproduktion se ut? Om svenskt glas ska ha någon framtid så krävs tusen – nya – idéer!

Vilka? Ingen aning och det behöver jag inte ha. Problemet är att inte heller glasbruken verkar ha nån aning. Hur många fler svenska glasbruk läggs ner de närmaste åren? Hur många glashyttor flyttas till Baltländerna och Polen? Tänker Glasrikesbrukens ägare och ledningar göra någonting åt det? Vadå?

(Ystads Allehanda 2003)

Thomas Alexanderson och Lena Viredius, lera och färg

BRÄNNORNA, ONSLUNDA Varför inte börja romantiskt?

Lena Viredius hade varit skådespelerska och musiker på bland annat Malmö dramatiska teater. Nu var året 1996 och hon hade sin första konstutställning på Galleri Väster i Malmö. Hon visade målningar, då som nu på påskrundan.

En av besökarna på utställningen var keramikern Thomas Alexanderson.

– Det var då Lena och jag möttes, säger Thomas.

Ateljé Brännorna stod klar år 2002. Sen dess bor och arbetar de här, i trakten av Onslunda och S:t Olof.

Thomas och Lena utanför Ateljé Brännorna.

I alteljéhuset ryms en förbutik, Thomas Alexanderssons väl tilltagna keramikverkstad med el- och gasugnar samt Lena Viredius målarateljé.

Det hörs på firmanamnet, som han kallar det, hur Thomas Drejare arbetar med lera (till skillnad mot Gunilla Sundström, som knådar leran och som YA också besöker i konstbilagan). Thomas drejar alltså och mer än så:

– Jag drejar mycket och jag tycker mycket om att dreja. Det är så mångfasetterat, så sensuellt att dreja och forma leran. Jag gick på Östra Grevie folkhögskola, berättar han, och så fort jag kom i kontakt med lera så… Oj, det kändes som om leran och jag var gjorda för varann. Jag blev totalt fascinerad av materialet.

– Det finns ett ögonblick, tillägger Lena, som jag tycker mycket om. När jag ser Thomas sitta vid drejskivan och dreja, skål efter skål. Han upprepar ett föremål, samma föremål, det ena efter det andra. Vilken total koncentration, en sådan precision. Ett magiskt ögonblick, det blir som musik.

Thomas pekar ut genom fönstret:

Thomas Alexanderson: Krus, saltglaserat. Bruksgods.

– Där har jag min vedugn. I en vedugn kan ännu mer hända än i andra ugnar, särskilt vid saltglasering.

– Jag börjar salta vid 1200 grader och sen eldar jag upp till cirka 1300 – det är topptemperaturen. Vilken sorts ved man använder, hur man lägger veden, när och hur man fyller på ny ved kan påverka, hur lågorna slår över föremålen, också vädret har nog betydelse. Saltmängden, askan, reduktionen, så många faktorer som spelar in.

Han pekar ut genom ett annat fönster. Mellan ateljé- och bostadshusen står två skulpturer, slanka och ett par meter höga, skruvade som en spiral eller just en skruv, den ena svart och den andra i mer skiftande färger. De är brända i vedugnen och saltglaserade. Skulpturerna har fått namnet Totem (som i pålar).

Sen 1976, då utbildningen på Östra Grevie var klar, har Thomas Alexanderson haft egna keramikverkstäder. Det tog längre tid för Lena Viredius att hitta fram till måleriet, åtminstone sitt eget.

Thomas A: Totem orange 218 cm hög, saltglaserad. Unikat.

– Jag har alltid varit fascinerad av bilder, hade tänkt gå på någon konstnärlig utbildning men kom in på teaterskola.

– Jag blev skådespelare. Visst är det underbart med teater, att få gestalta något som man kan leva sig in i. Men man får också vara med i sammanhang där man inte kan stå för helheten.

– Jag är autodidakt inom måleri. Det var en lång process innan jag vågade säga upp mig från en fast anställning som skådespelare och börja måla på heltid. Men jag är väldigt nöjd med beslutet. Nu kan jag fritt bestämma över mitt uttryck.

– Jag litar på min intuition, säger hon. Inga problem att hitta bilderna, behöver aldrig leta efter motiv. De växer fram inifrån. Det kan ju vara tunga saker som jag målar och berättar om på ett lekfullt sätt.

Lera Viredius har också börjat göra en annan sorts pannåer att måla på: pannåer av lera.

– Det beror på att vi bor tillsammans, säger keramikern Thomas.

– Men är det inte jag som ska berätta om det här, avbryter målaren Lena.

Lena Viredius: Ett annat kapitel 13×36 cm.

– Jag vill kunna bestämma också över mina pannåer, säger Lena. Leran har en annan struktur, en ojämn, mer skrovlig yta, säger hon och hänger en av lertavlorna på väggen, så det syns hur ljuset träffar olika på olika ställen på tavlan.

Thomas Alexanderson visar runt i verkstan, som är full med ännu så länge oglaserade lerföremål. ”Från jättestora saker ner till små äggkoppar”, som han säger. Både serier och unika föremål. Han tar en mugg och visar ett prickigt mönster som är resultatet av saltglasering. ”Det kallas apelsinskalsyta.”

Lena Viredius ska ha några lertavlor med på påskens konstrunda men de flesta målningarna är gjorda på masonitpannåer. Ungefär samma storlek som lertavlorna, ganska litet format, en smal rektangel vänd på höjden. Ett annat kapitel, som hon kallar de nya målningarna, innehåller filmrutor, skuggor av människor och tecken som liknar hieroglyfer.

– Det är ett slags självskrivande språk, säger Lena. När min dotter bodde hemma så hade vi ett sånt språk. Ingen annan kunde läsa det men när jag skrivit något tecken så visste hon att det betydde att jag var i tvättstugan.

Lena V: Vem är min mamma 60×50 cm. Samtliga bilder hämtade från www.thomasdrejare.com.

– Vissa motiv passar för en sorts pannå, andra för en annan. Nu har det blivit andra motiv än när jag målar på lera. För mig är de här målningarna som en dagbok, men det ser ju inte de som kommer och tittar.

Lena Viredius berättar att i sommar ska hon ställa ut tillsammans med Yvonne Bävman (också hon finns med i YA:s konstbilaga) på Eksjö museum. Redan under konstrundan kan man alltså få en försmak på den utställningen genom att besöka både Viredius och Bävman.

(Konstbilagan / Ystads Allehanda 2010)

Rasbiologiska skulpturer

Hem ljuva hem
Gert Germeraad
Kristianstads konsthall t o m 27/3

Några år har gått men jag minns fortfarande hur hemskt det kändes att konfronteras med Gert Germeraads byster av polska lantarbetare, registrerade och fängslade av Gestapo, i Neongalleriets silo.

Gestaposerien: polska lantarbetare samt en rysk hjälparbetare med kolteckningar bakom.

När jag återser dem i Kristianstad har de fått sällskap av fler landsmän samt en rysk hjälparbetare och fungerar som klangbotten – ett facit – till något som känns ännu värre: den svenska rasbiologin. Så nära var Nazisverige.

Germeraads budskap är inte bara historiskt utan formuleras som en tyst, upprepad fråga medan jag går runt och ser hans skulpterade byster av svenskar. Frågan ställs i presens, just här och nu, när Sverigedemokraterna ska öppna ett partikansli i Kristianstad.

Hur mycket av samma rasbiologiska tänkande finns kvar på 2000-talet? Vilken syn har dagens så kallade pursvenskar på främmande människor, de som inte riktigt ser ut som vi?

Gert Germeraad arbetar i keramik och lera, målar skulpturerna med pigment och vatten. Han glaserar inte. Det ger en levande känsla, när som helst kan skulpturerna börja röra sig och tala med mig.

Självporträttskulptur som landsfader eller tyrann.

Vid ingången till konsthallen står Germeraad själv som skulptur; överdimensionerad, större än övriga skulpturer, antingen en landsfader eller en tyrann, eller bäggedera.

Utställningens huvuddel bygger på fotografier från Statens institut för rasbiologi (1921-1958). Lägg märke till sistnämnda årtal: först då upphörde Sveriges rasinstitut.

Människor kontrollerades och mättes (näshöjd, hårfärg, blygdhår med mera), fotograferades och klassificerades. De anonymiserades, degraderades till en sorts människa, en typ. Skulpturerna återger dem människovärdet. Germeraad skulpterar så realistiskt – med rynkor och fläckar – att typerna blir individer och personligheter.

Olika blusar, skjorta, kavaj, slips eller fluga. Ljust, svart eller grått hår, ibland skägg.

De kunde vara grannen i huset bredvid, någon vi möter på gatan. Det kan vara jag, tänker jag, när min spegelbild blir synlig bakom en av bysterna. De står på piedestaler med handvävda bonader. På väggen finns vepor där texter som ”Borta bra, hemma bäst” och ”Sverige, Sverige, fosterland” har broderats.

Ur serien ”Om rasbiologi”. Alla foton: Bengt Eriksson.

Gert Germeraad placerar rasismen i det svenska folkhemmet, det som var och drömmen tillbaks. Några byster syns mot en fond av hans svarta, snarare än svartvita, kolteckningar: en svit bilder där människans och därmed samhällets mörkaste skrymslen och vrår blir en minsta gemensam nämnare för omänsklighetens världshistoria.

(Kvällposten 2010)

Två gånger Kjell Nilsson

Kjell Nilsson X 2
Målningar och skulpturer
Sjöbo konsthall to m 26/3 2010

Två gånger Kjell Nilsson har vernissage idag, det vill säga två konstnärer med samma namn ställer ut i samma lokal. Det är ju lite kul men också bra, ska ni få se om ni bege er till Sjöbo konsthall och tittar.

Den ene Kjell Nilsson kommer från Tomelilla och den andre (eller tvärtom) Kjell Nilsson från Sjöbo. Den förstnämnde målar med tusch och akvarell, gör även skulpturer. Den andre målar i olja. På bägge Kjell Nilssons målningar kan man se den sydskånska naturen, den andre Kjell Nilsson har också djur på sina målningar.

Kjell Nilsson från Tomelilla. Foto: Bengt Eriksson.

De påminner alltså om varann. De kompletterar varann men mindre faktiskt på grund av den ovannämnda likheten, det gemensamma intresset för naturen, och mer på grund av skillnaderna, deras olikheter. Den ene Kjell Nilsson blir också en kontrast till den andre Kjell Nilsson. Ju längre man går runt och tittar, desto tydligare framstår skillnaderna.

– Jag hade min första utställning 1980, berättade Kjell Nilsson från Tomelilla på pressvisningen i fredags.

– Det hade jag också, berättade Kjell Nilsson från Sjöbo. Då har vi hållit på precis lika länge.

– För mig har det mer och mer blivit så att jag tar bort, reducerar motivet, sa Kjell från Tomelilla.

– För mig är det precis tvärtom, sa Kjell från Sjöbo. Jag vill få med så mycket som möjligt.

Akvarell. Kjell Nilsson från Tomelilla.

Kjell Nilsson från Tomelilla har arbetat längst med tuschmålningar, akvarell började han med senare. Hans större tuschmålningar blir jag stående framför, helt fascinerad. Inte tuschteckningar utan penselmålningar med starka kontraster mellan vitt och svart. I den ordningen: mest vitt och så svart.

Ett kalt, slätt landskap, mycket jord och mycket himmel, ofta ett större träd i förgrunden och blickfånget. Jag står i Sjöbo konsthall men det är som jag står i Kjell Nilssons natur. Det är vinter, snö och kallt – och det känns.

– Ja, folk har haft den kommentaren, säger Kjell Nilsson från Tomelilla. Att de nästan känner kylan från målningen.

Akvarellerna är varmare, där är det sommar eller åtminstone inte vinter. Här finns färg också, även om färgerna är dämpade: gråblå himmel och dito vatten, svag gul-röd-brun natur.

Bra målningar de också men de saknar tuschmålningarnas… vad ska jag säga… nästan natursakrala dragningskraft och styrka.

Skulptur. Kjell Nilsson från Tomelilla. Foto: Bengt Eriksson.

Skulpturerna har jag lite svårare för. De blir övertydliga, särskilt de större.

Kjell Nilsson från Tomelilla berättar att han tillverkar dem av skrot, rundstav och mässing. På de stora skulpturerna klättrar små människor på stegar eller halar sig upp med rep. En människa kan stå högst upp på en staty och hålla ett hjärta i handen.

Kjell Nilsson från Sjöbo gör mig häpen med sin minutiösa noggrannhet. Jag blir stående och stirrar på en målning av två vildsvin i naturen.

Varje – ja, jag lovar: varje – grässtrå är porträtterat, så noga målat. Likadant med grisarnas päls, varje hårstrå syns.

Kjell Nilsson från Sjöbo. Foto: Bengt Eriksson.

– Ja, jag är petig med biotopen, säger han. Ofta är det motiv härifrån trakten, från Snogeholm, Övedskloster och Björkaån. Den där kungsfiskaren är från Björkaån.

En fin målning med en ensam kungsfiskare på en gren som sticker ut över åns vatten, skiftande i blåa och bruna nyanser. Också en ganska typisk målning för Kjell Nilsson från Sjöbo. Han målar natur och djur, i just den ordningen. Mycket natur – samt ett djur eller flera. Här syns en duvhök som dyker underifrån på sitt byte, ett rådjur, rävar och råkor och en katt också med en sork i mun.

– Min egen katt, min huskatt, säger Kjell Nilsson. En bra sorkjägare. Det här motivet hämtade jag från precis utanför mitt hus.

Oljemålning. Kjell Nilsson från Sjöbo.

Men nej, jag lockas inte av djuren.

Kjell Nilssons målade djur ser lite stela ut, nästan uppstoppade. Fast det är egentligen ingen kritik.

Också en så hyllad svensk konstnär som Bruno Liljefors målade alldeles för stela djur, för min smak. En djurmålare har valet att antingen måla djur som de ser ut – då kan det bli stelt – eller fånga djuret i flykten, mer skissartad och diffust.

Kjell Nilssons natur lever desto mer. Jag kan stå hur länge som helst och betrakta någon av hans åar som långsamt flyter och rör sig, och jag tittar på hans stenar, varje sten han målar blir som en individ, just den enda stenen. Eller målningen av stenbron vid Rövarkulan. Det är en levande bro – som om varje sten fogat sig själv på sin rätta plats så att det blev en bro.

Oljemålning. Kjell Nilsson från Sjöbo.

Hans ramar måste också nämnas.

– Jag använder helst guldramar, säger Kjell Nilsson från Sjöbo. Det passar bäst, tycker jag. Det hör till. Äldre målningar av djur och natur hade alltid guldramar.

(Ystads Allehanda 2010)