Biblioteket – en makthavare. Del 2: Det gallrade biblioteket

”Oj!” utbrister Maja Ricci när jag undrar hur länge hon varit bibliotekarie. ”Det är många år.” Hon gick ut biblioteksskolan 1987 och kom för fjorton år sen till Sjöbo bibliotek.

Maja Ricci har titeln bibliotekssamordnare, vilket jag översätter till chef på biblioteksgolvet. ”Jo, så kan man beskriva det”, säger hon och tillägger att det även finns en verksamhetschef för bibliotek, kultur, fritidsgårdar med mera (tjänsten är obesatt i väntan på att den nya verksamhetschefen ska börja efter nyår).

YA:s kulturkrönikör har flera gånger återkommit till biblioteksverksamheten i Sjöbo, särskilt tagit upp och kritiserat gallringen av biblioteksböcker. ”Ja, det har jag sett”, kommenterar Maja Ricci (med ett leende). Även idén till dagens krönika uppstod genom en iakttagelse – av en krympande avdelning.

Oftast lånar man ju genom självservice men för en tid sen var det något som inte fungerade. Så jag gick fram med boken till lånedisken, blickade åt höger medan jag väntade på min tur – och häpnade. Vart hade alla hyllorna med musiklitteratur tagit vägen? Tittade igen: de hade reducerats till en liten hylla med ett fåtal musikböcker.

”Inte längre så många som lånar den typen av litteratur”, säger Maja Ricci. ”Nödvändigt också att gallra inför ombyggnaden av Sjöbo bibliotek. När biblioteket ska bli meröppet måste hyllorna vara lägre – besökarna ska kunna se att ingen gömmer sig bakom en hylla – och färre böcker får plats.”

Sjöbo biblioteks gallrade deckarhylla. Foto: Blenda Automatique

(Fast nu har ju ombyggnaden flyttats fram ett år! En bibliotekskund kan ju undra, oavsett vilka som ska hållas ansvariga, om inte gallringen började lite tidigt?)

Ännu en utgångspunkt för krönikan är tidningen Författarens höstnummer som har temat ”Osynliga makthavare” = bibliotek och bibliotekarier. Christer Hermansson, kulturchef i Strängnäs, avslutar sin artikel med en uppmaning till alla biblioteksbesökare.

”Nästa gång du går till ett bibliotek”, skriver han, ”tycker jag… att du ska fråga bibliotekarierna: Hur känns det att ha en sådan makt över litteraturen? Att bestämma vilka författares böcker som ska få finnas i ett bibliotek?”

Maja Ricci invänder: ”Men vi har inte hela makten. Det finns en bibliotekslag. Där det står att biblioteken ska ta särskild hänsyn till barn och unga, människor med funktionshinder, andra språkområden och minoritetsspråk. I Sjöbo satsar vi också på det vuxna lärandet.”

Vilken funktion ska biblioteket ha i en kommun av den här storleken, som Sjöbo eller Skurup, Tomelilla och Simrishamn? (Medan Ystad ju är större.)

”En mötesplats med medierna i centrum”, svarar Maja Ricci. ”Det är därför vi längtar efter det ombyggda biblioteket med större barn- och ungdomsavdelning, fast evenemangsplats, så vi slipper plocka undan hyllor vid arrangemang, och fler mötesrum för både föreningar och politiker, som vill ha medborgardialoger.”

Hon tillägger: ”En demokratisk tanke som ska prägla biblioteksverksamheten.”

När du säger ”medier”, vad innefattar det? Svar: ”Böcker, ljudböcker, digitala böcker, filmer och även databaser bör väl räknas hit.” Och ekonomin, det finns pengar att köpa in böcker? ”Det har inte varit någon neddragning av biblioteksanslagen, i Sjöbo finns ingen sådan trend.”

Hur sköts inköpen av böcker? ”Vi gör ett eget urval. Det gäller att följa med i vad som är aktuellt, både inom samhällsdebatt och skönlitteratur. Höstutgivningen är viktig. Liksom dialogen med besökarna, många böcker köper vi efter inköpstips från låntagare.”

Därmed återgår samtalet till inköpens motsats: gallring av låneböcker. Maja Ricci hävdar – kraftfullt – att det jag skrev i en tidigare krönika var fel. ”Inga böcker ur den lokala samlingen har gallrats bort. Om det ser glesare ut beror det på att en del skånska böcker ställts på andra hyllor och vissa lokala böcker finns nu i förrådet.”

Jag hävdar att det inte stämmer – inte till 100 procent. Som en av mina böcker (alltså skriven av en lokal författare med Skåne som ämne och vissa sidor ännu mer lokala): den kan numera lånas på ett enda skånskt bibliotek (utanför Sydöstskåne).

Det måste ha blivit fel, enligt Maja Ricci. Nu när biblioteken i sydöstra Skåne (Sjöbo, Skurup, Tomelilla, Simrishamn, Ystad) samarbetar ska ingen bok gallras om den inte finns hos något av de övriga biblioteken. Fast hon tillägger: ”Vi har ingen bevaringsplikt.”

Vad är lokal litteratur? Hör skön- och facklitteratur, skriven av folk i Sjöbo kommun, till det lokala? ”Böcker om lokala människor och platser är förstås lokal litteratur. Däremot böcker av lokala författare…” Maja Ricci tvekar.

Men om något bibliotek ska vara intresserat av att bevara dessa ”lokala” böcker, så att de finns tillgängliga för utlåning, måste det väl vara det lokala biblioteket?

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

Biblioteket – en makthavare. Del 1: Den lokala samlingen

Min hustru och jag hade åkt för att se premiären av Trelleborgsrevyn. Innan föreställningen fikade vi på ett café vid Trelleborgs gågata och där i ett fönster låg en liten bok med lång titel: ”Svenska folkets underbara öden IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923”.

Utgivningsår: 1925. Författare: historikern Carl Grimberg. Jag bläddrade och stannade vid namnet Nils Månsson. Förstås, kan tilläggas. ”Ljusets bonde”, som han kallats, är ju granne med oss. Vi bor i Vollsjö och han bodde på den lilla gården Skumparp 1 strax utanför vår grannby Frenninge. Därav också smeknamnet ”Skumpen”.

Så lite jag ändå känner till om Nils Månsson (1776-1837), tänkte jag. Trots att han står staty (uppförd 1937 och gjord av skulptören Anders Olsson) utanför Nils Månsson skola (invigd 1837) i Frenninge, till vilken han samlade in pengar och även själv bidrog ekonomiskt. Och trots att det 1987 var nypremiär för det lokalhistoriska festspelet ”Ljusets bonde” och Föreningen Skumpen årligen delar ut ett pris till ”Årets skump”.

Nils Månsson blev riksdagsman, stred för tryckfrihet och allmän folkskola (hur mycket han bidrog med i frågorna har historien i efterhand blivit oense om). Årtalen och uppgifterna tillkom i min krönika efter att jag pluggat på, bland annat besökt Vollsjö bibliotek och lånat den bok av Enoch Ingers, också med titeln ”Ljusets bonde”, som gavs ut hundra år efter Nils Månssons död.

Sjöbo bibliotek: lokalsamlingen. Foto: Blenda Automatique

Boken fanns på hyllorna för lokal litteratur. Och där var det nog som krönikan (egentligen skulle den uteslutande ha handlat om Nils Månsson) fick en första knuff i en annan riktning. För jag stod där och tänkte att visst har Vollsjöbibliotekets lokala samling minskat i omfång? Tidigare var väl hyllorna fler och längre?

Sen for jag in till huvudbiblioteket i Sjöbo, där det skulle finnas några gamla filmer om Nils Månsson, Skumparp och nämnda teaterföreställning. Genast jag såg hyllorna med skylten ”Lokalsamling” blev jag stående, stirrande och smått häpen. Och lite ilsk. Men avdelningen har ju krympt! Så få hyllor med så få böcker!

Måste gå och fråga vid lånedisken… ”Det kan finnas fler böcker i förrådet”, blev beskedet. Här och nu började krönikan att omformulera sig själv och definitivt gå åt ett annat håll. För så här – ”i förrådet” – kan det inte få vara. Biblioteksböcker ska stå på hyllorna, synas och vara lättillgängliga.

Flera märkliga filosofier har passerat genom svensk biblioteksverksamhet, från att Enid Blyton och Tvillingdetektiverna inte fanns (på biblioteken alltså) till dagens biblioteksfilosofi att böcker som inte lånas ska inte stå på hyllorna (utan i värsta fall säljas och försvinna). Löjlig fråga men ändå: Hur ska böcker kunna lånas om de inte finns på hyllorna?

Som bibliotekarier brukar säga när jag muttrar: Bibliotek är inga arkiv. Mitt svar: Joo, det är de visst det.  De ska – också – vara arkiv, inte minst hyllorna med skylten ”Lokalsamling”. Vem skulle annars köpa in och bevara lokala böcker, om inte biblioteken? Detta gäller inte bara Sjöbo och Vollsjö utan alla kommuner, samtliga folkbibliotek med filialer.

”Lokalsamlingen” borde utgöra navet i bibliotekets verksamhet – inte ha några få enstaka hyllor utan ägnas en hel avdelning, centralt placerad i biblioteket. En större lokalavdelning på huvudbiblioteket, mindre avdelningar på filialerna. Ur detta nav kunde ju studieorganisationer starta bygdecirklar och skolorna bedriva undervisning i lokalhistoria.

Visst kan man redan nu hitta intressant litteratur i Sjöbo biblioteks lokalsamling – som böcker om Elfstrands krukmakeri, järnvägslinjer och idrottsföreningar, Linnea Svenssons bok om uppväxten i Vollsjö på 30- och 40-talen, böcker om Sjöbo kommuns smärtsamma flyktinghistoria med mera.

Men mycket saknas också. Var finns dessa böcker? På vilka hyllor står de? Finns de alls på biblioteket? Ett nära exempel: Om en lokal skrönikör ger ut en bok med texter om Färs härad, bör den då inte finnas i lokalsamlingen? Men nej, boken återfinns under ”Bb” = blandat. Lokal skönlitteratur, prosa och poesi, ska också stå på lokalsamlingens hyllor. Med kända författare går det väl men de mindre kända, hur ska en låntagare annars hitta dem? När man inte ens vet namnet på författaren, att boken skrivits och getts ut.

Så att jag vill utbrista: Gör om! Gör rätt! Och passa er, ni övriga bibliotek i sydöstra Skåne, för jag ska minsann också åka och kolla hur ni sköter era lokalsamlingar… PS. Nils Månsson får det bli mer om en annan gång.

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

Mattias Boström i Skräckens dal

När jag ska läsa ”Sherlock Holmes i Skräckens dal”, som återutgivits av lundaförlaget Bakhåll i ny översättning av Charlotte Hjukström, börjar jag med att bläddra fram till efterordet.

Det är skrivet av sherlockianen Mattias Boström. Vad han inte vet om författaren Sir Arhur Conan Doyle, mästerdetektiven Sherlock Holmes och dennes kompanjon Dr Watson vet knappt någon annan heller.

Boströms text är faktaspäckad, också den här gången. Redan i de första meningarna finns intresse- och häpnadsväckande uppgifter om staden Helsingborg, säkerhetsföretaget Securitas och världens mest kända detektivbyrå, nämligen Pinkerton.

Till detta ska jag strax återkomma – en så kallad cliffhanger – men först några ord om Mattias Boström…

Jag minns när vi träffades. Det var 1992 i Sjöbo och han bör ha varit cirka 20 år. Mattias hade gjort en utställning om Sherlock Holmes på biblioteket i Sjöbo och jag intervjuade honom hemma i hans pojkrum på Planteringsgatan.

Mattias Boström har varit Sherlock Holmes-fantast sen slutet av 80-talet. Idag arbetar han på Piratförlaget och driver sajten SherlockHolmes.se (samt gör tusen saker till).

Han pluggade sen lämpliga ämnen för en blivande bokförläggare på Lunds universitet och nästa gång vi möttes hade han startat Boströms förlag.

Ett förlag som förtjänar att gå till åtminstone den kriminallitterära svenska bokförlagshistorien. Mattias deckarintresse satt i och Boströms förlag presenterade internationella deckarförfattare som Ian Rankin och Michael Connelly.

Därefter reste han upp till Stockholm, jobbade på bokförlaget Forum och är nu sen länge på Piratförlaget. Så till efterordet…

I Sherlock Holmes-berättelsen om ”Skräckens dal” förekommer en detektiv från världens första privata detektivbyrå, Pinkerton National Detective Agency. Vad jag vet om Pinkerton är att amerikanen Dashiell Hammett arbetade där, innan han blev hårdkokt deckarförfattare.

Mattias Boström knyter Pinkerton till Sverige, Skåne och Helsingborg. Han berättar om företaget Hälsingborgs Nattvakt, som grundades 1934 av Erik Philip-Sörensen. 40 år senare hade familjeföretaget bytt namn till Securitas och blivit ett stort säkerhetsföretag. Den 26 mars 1999 förvärvades Pinkerton av Securitas.

”Så det är med icke dold stolthet jag tänker på att Pinkerton numera är en del av det svenska näringslivet”, skriver Boström.

Mattias Boström. Foto: Peter Knutson.

En rolig detalj vad gäller Pinkerton handlar om ögat, privatögat, alltså ”private eye”, som blivit den amerikanska benämningen på en privatdetektiv.

Pinkerton hade ett uppspärrat öga som logotyp – samt texten: ”We never sleep”. Detta inspirerade till uttrycket ”private eye” (tyvärr finns det ingen riktigt bra svensk översättning).

Själva boken då, ”Sherlock Holmes i Skräckens dal”? En sen Sherlock Holmes-berättelse, publicerad 1914-15. Också en lite ovanlig Sherlock Holmes-bok, som utspelar sig både i USA och England. Inte minst en av de bästa berättelserna om Holmes och Watson, i efterordet skriver Boström att ”Sherlock Holmes i Skräckens dal” är hans personliga favorit.

Nja, själv håller jag fortfarande ”Baskervilles hund” som allra bäst. Den skräckskildringen – eller minnet av barndomens skräckupplevelse – är oslagbar. Men kanske att ”Skräckens dal” kommer på andra plats?

(Ystads Allehanda 2010)

Från stadsbibliotek till allkulturhus

I förra veckan la jag ut en krönika som jag för 10 år sen skrev om mitt hemmabiblioteks utgallring av böcker – detta med anledning av debatten om Malmö stadsbiblioteks nu aktuella gallring och nedmalning av låneböcker – och då lovade jag återkomma i debatten (dagen därpå t o m).

Det löftet bröt jag genast. Anledning: Jag skrev ett inlägg till Kvällsposten kultursida, istället.

Jag tyckte debatten behövde breddas – det som händer på Malmö stadsbibliotek handlar om så mycket mer än att mala eller icke mala. T ex vilken väg de svenska bibliotek som en gång kallades folkbibliotek ska ta i framtiden – och vem/vilka som ska bestämma vägriktningen och bibliotekens inriktning. Varje bibliotek/bibliotekschef i ensamt majestät eller de – folkvalda – politikerna? På kommunal nivå eller riksdagsnivå?

Den enda, tycker jag, som annars debatterat lite bredare, så som jag  försökte göra, är Rasmus Fleischer i Sydsvenskan. Också han undrade var politikerna kommer in. Dessutom tyckte han, liksom jag, att listan över utgallrade böcker bör offentliggöras.

Sydsvenskan, som initierade debatten om Malmö stadsbibliotek, har samlat de olika debattinläggen på den här länken. Också Kvällsposten har publicerat flera inlägg, både på kultur- och ledarsidorna. Följande skrev jag alltså i KvP:

Foto: Wikipedia Creative Commons

Det var ju en snygg gest att Malmö stadsbibliotek istället för att mala ner och göra pappersmassa också av de resterande utgallrade låneböckerna nu ska skänka bort dem. Brandlukten känns mindre då.

Men begrep inte Elsebeth Tank, Malmös bibliotekschef, vilka associationer som ordet ”nedmalning” kunde ge? Eller var det meningen att det skulle ske i hemlighet? Vilken syn har biblioteket på sina låntagare och övriga besökare?

Men detta är ändå inte det centrala. Kärnfrågan är en annan: själva utgallringen. Enligt uppgift lär cirka 60 000 böcker redan ha gallrats ut, återstår ytterligare 36 000 låneböcker att göra sig av med.

Det har sagts att det endast gäller gamla böcker, som ingen lånar längre eller blivit inaktuella samt dubbletter. Vågar låntagaren, efter det tidigare hemlighetsmakeriet, lita på det? Lägg ut listan över utgallrade böcker på nätet så kan både låntagare och journalister söka på författarnamn och boktitlar och se – exakt – vilka böcker som försvinner från Malmö stadsbibliotek.

Det är inte bara i Malmö som låneböcker gallras ut. Allt fler böcker gallras bort på allt fler bibliotek. En gång om året brukar biblioteken ordna loppmarknad och sälja  låneböcker för en tia eller selma. Marginellt bättre än att mala ner dem, tycker jag.

Foto: Wikipedia Creative Commons

Låneböcker försvinner, från biblioteken och därmed kommunens invånare. Det är det väsentliga – och värsta. Vissa bibliotek verkar inte heller ha målsättningen att bevara något kulturarv när man rensar böcker. Första gången jag kollade vad som gallrats ut från Sjöbo bibliotek, som är ”mitt” bibliotek, hade böcker försvunnit av Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Vilhelm Moberg, August Strindberg, Lars Forssell, Stig Claesson, Katarina Frostenson, Gunnar Harding…

Om inte de olika kommun- och stadsbiblioteken samarbetar vid utgallringen är risken stor att en titel rensas bort från samtliga bibliotek. Jag har varit med om att böcker med tydlig skånsk anknytning inte finns hos ett enda bibliotek i länet. Ett lägsta krav borde vara att det inom länet sparas minst ett exemplar av varje bok.

Vid fjärrlån, när man via sitt närbibliotek lånar en bok från ett annat bibliotek, tillkommer också något: pengar.  Malmö stadsbiblioteks låntagare verkar vara ganska ensamma om att kunna fjärrlåna böcker – utan att betala för det. De flesta skånska stads- och kommunbibliotek – som Lund, Helsingborg, Ystad och Sjöbo –  tar betalt för fjärrlån. Den vanligaste taxan är 10 kronor.

Inte så mycket, när man lånar en enda bok. Men det räcker med att fjärrlåna tio böcker för att det ska kännas. När biblioteken gallrar ut böcker så gallrar man också ut låntagare, styr utlåningen och låntagarna.

Att ta betalt för fjärrlån, ska det kallas lagtrots? Sveriges folkvalda politiker har ju bestämt att bibliotekslån ska vara gratis. Och hur länge kan Malmö stadsbibliotek och kommun ha kvar kostnadsfria fjärrlån, om det blir allt fler som fjärrlånar allt mer?

Cirka 100 000 böcker ska alltså bort från magasinet. Där behövs plats för andra böcker, som i sin tur flyttas dit från biblioteket. Allt färre böcker kommer att vara synliga.

Under cirka 30 år valde jag ut skivor till de AV-häften som Bibliotekstjänst gav ut och biblioteken använde som grund för skivinköp. Naturligtvis ska bibliotek låna ut skivor, det tyckte jag var viktigt. Det är också bra att Malmö stadsbibliotek har en avdelning för tecknade serier, ger tillgång till databaser och köper in dataspel.

Nu ska biblioteket breddas ytterligare – där ska finnas en stor scen för framträdanden och aktiviteter, en public service-avdelning med aktuella debatter och föredrag, verkstäder för yngre barn, en träffpunkt för de något äldre och en bistro med uteservering och internetkafé.

Jättebra, alltsammans. Men varför just på Malmö stadsbibliotek? Det mesta finns ju redan på andra ställen i Malmö, både i kommunal och privat regi. Ska stadsbiblioteket konkurrera med – och ut – detta? Bör en kommunal institution till exempel ordna författaraftnar, som sponras av bokförlag och kan tvinga en ideell organisation som Stanza att upphöra med sin verksamhet?

Dessutom på bekostnad av vad som väl fortfarande bör vara Malmö stadsbiblioteks kärnverksamhet – att låna ut böcker ur en välskött boksamling.

Byggandet av Malmös nya stadsbibliotek föregicks av  många års politiskt käbbel som ibland blev riktigt hätskt. När Malmö stadsbibliotek nu är på väg att förvandlas till något annat och mycket mer än vad som traditionellt har förknippats med begreppet bibliotek, då borde väl stadsbibliotekets chef – och inte minst Malmös politiker – vara så ärliga, öppna och, som det heter numera, transparanta att detta görs till en offentlig politisk fråga? Kanske till och med en valfråga.

Hur stor är skillnaden mellan att bygga ett nytt bibliotek och att ge biblioteket en helt ny inriktning?  Samma skal men annat innehåll. Var går gränsen, när upphör ett bibliotek att vara ett bibliotek?

(Publicerat i Kvällsposten 2009)

Fler bloggar om Malmö stadsbibliotek!

Rensa och ansa, sälja ut och mala ner

Jag hittade en gammal krönika, från år 2000. Det var då det började, för så längesen. Vad? De svenska bibliotekens bokbränning.

Ett hårt ord, men svårt att inte ta till det. Hur stor är skillnaden mellan att bränna böcker och att förvandla biblioteken till antikvariat och sälja ut böckerna billigt eller t o m, som man nu, år 2009, gör på Malmö stadsbibliotek: mal ner låneböckerna till pappersmassa.

Det har blivit ett jäkla liv om det i lokalpressen. Mer om detta på bloggen i morgon. Malmö stadsbibliotek har nämligen idag den 13 augusti bjudit in till presskonferens för att förklara = försvara sig.

Aktualisering i morgon alltså, till dess lägger jag ut min ”gamla” krönika. Säkert var/är det likadant som i Sjöbo också i många andra kommuner.  

Det bör dessutom nämnas att Sjöbo bibliotek numera börjat ta betalt om man vill så kallat fjärrlåna böcker från andra bibliotek. Numera kan det alltså kosta pengar att långa böcker på biblioteket?

Men har inte Sveriges politiker bestämt att boklån ska vara gratis? Vad ska det här kallas, lagtrots?

*

Plötsligt kan jag sitta hemma vid datorn, koppla in mej på internet och se vilka böcker som finns tillgängliga på huvudbiblioteket i Sjöbo och biblioteksfilialerna i kommunen.

Låneböcker.

(Observera ordet ”tillgängliga”! Återkommer till detta…)

Biblioteket har alltså lagt ut sin katalog på ”nätet”. Ännu så länge kan man inte låna/lägga undan en bok per dator men senare i höst så ska det gå det också. Ännu så länge kan man inte heller, såvitt jag förstår, knappa sej vidare till biblioteket i Malmö ifall boken inte skulle vara (här kommer ordet igen) tillgänglig i Sjöbo, men det är nog bara en tidsfråga.

Bekvämt och bra. Det gladde mej verkligen, men säg den glädje som varar…

Vid många av de biblioteksböcker som intresserar mej har Sjöbo bibliotek skrivit följande: ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga”.

Detta, har jag inhämtat, kan ha tre förklaringar: 1) Boken har kasserats för att den blivit gammal och sliten, 2) Boken är stulen, 3) Bibliotekspersonalen har bedömt att boken är en hyllvärmare – har inte lånats på ett antal år – och har därför gjort sej av med = sålt boken.

Det sistnämnda är skandal!

Ännu argare blir jag när jag åker ner till biblioteket i Sjöbo och ser bokbordet: nu pågår en ny utförsäljning av bibliotekets bokbestånd. Pris: en femma per bok. När jag med ojämna mellanrum tagit upp den skandalösa bokförsäljningen med bibliotekspersonalen så har man alltid ett ordrikt försvar till muns:

Böckerna tar plats, ingen läser dom ju, det blir alldeles för dyrt att hyra ett lagerutrymme för gamla böcker och då ska ju personalen gå och hämta böckerna i lagret – det har man inte tid och råd med.

Skorna skaver och samvetet gnager, förstår jag. Biblioteket försvarar sin sjuka moster.

Varken bibliotekarierna eller jag har en aning om vilka författare och/eller böcker som kommer att vara viktiga och väsentliga om 20-15-10 eller ens 5 år. Den som kan veta det är möjligen Gud men han jobbar väl inte på biblioteket i Sjöbo?

Har ni problem med utrymme, brukar jag säga till bibliotekarierna, så deponera böckerna hemma hos mej. Sen kan låntagarna slå mej en signal.

Att sälja ut Sjöbos och Sveriges bokbestånd är och förblir en skandal och ett brott gränsande till stöld och häleri. (Förlag och författare har faktiskt sålt sina böcker till biblioteken för att Sveriges invånare ska kunna låna böckerna. Är det då lagligt – rent juridiskt – att sälja böckerna? I vilket fall är det omoraliskt.)

Motstånd mot ovanstående kan man göra på flera sätt. Så fort man på en bibliotekshylla upptäcker en bok som har stått där länge eller är för ”gammal” – låna den! Struntsamma vilken bok! Struntsamma om du ska läsa boken eller inte! Låna den – så boken kommer med i utlåningsstatistiken.

Om du letar i bibliotekskatalogen och får syn på det oförskämda meddelandet ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga” – beställ boken! Återigen: struntsamma vilket bok och om du tänker läsa den eller inte!

Detta kostar ingenting för låntagaren. Däremot är det knappast gratis för kommunen/biblioteket. Det kan vara ett bra sätt att påpeka att det – lika väl som att hyra en lokal för ”lagerböcker” – kostar pengar att beställa böcker från länsbiblioteket i Malmö, UB i Lund, KB i Stockholm, bibliotek i övriga Sverige och faktiskt övriga världen.

Bibliotekarien i Sjöbo måste alltså beställa boken per dator eller post. En bibliotekarie i t ex Malmö måste läsa beställningen och hämta boken, packa och skicka till Sjöbo. Där bibliotekarien tar emot boken, skriver och skickar ett kort till dej och meddelar att den kommit.

Skulle detta bli billigare och ta mindre tid? Handlar det om något annat än att flytta kostnader och tid från ett konto till ett annat, från en kommun till en annan?

Senast har biblioteket också börja sälja ut sina tidskrifter. Ännu värre. Till formen är tidskrifter och böcker likvärdiga i mina ögon (innehållet kan vara lika bra och väsentligt eller lika dåligt.) Problemet är att tidskrifter går inte att beställa från ett annat bibliotek. Sålt är för evigt förkommet.

Extra sur blir jag förstås när jag märker att Sjöbo bibliotek gallrat bort några av av mina böcker. Bl a ”Invandrad musik” – fortfarande den enda boken som skrivits om detta ämne i Sverige.

Pappersmassa (från Malmö?).

Personligen tycker jag att biblioteken i Sjöbo kommun har behov av så många böcker som möjligt om invandrare och kultur.

Men jag är i gott sällskap. Bland de svenska författare vars böcker gallrats bort från Sjöbo bibliotek kan nämnas Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Vilhelm Moberg, August Strindberg, Lars Forssell, Stig Claesson, Katarina Frostenson, Gunnar Harding…

Till sist:

Om det nu skulle vara en så bra idé att sälja ut de delar av kommunens kulturinköp som blivit inaktuella för att kommuninvånarna inte visar intresse för dem, så varför inte börja sälja ut konsten också? En trappa ner i biblioteket, brevid utställningshallen, hänger ett konstverk lite i skymundan. Kan inte vara många som tittar på det, så skulle inte jag kunna få köpa konstverket? För en hundring…

(Krönika i Ystads / Trelleborgs Allehanda 2000)