Biblioteket – en makthavare. Del 1: Den lokala samlingen

Min hustru och jag hade åkt för att se premiären av Trelleborgsrevyn. Innan föreställningen fikade vi på ett café vid Trelleborgs gågata och där i ett fönster låg en liten bok med lång titel: ”Svenska folkets underbara öden IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923”.

Utgivningsår: 1925. Författare: historikern Carl Grimberg. Jag bläddrade och stannade vid namnet Nils Månsson. Förstås, kan tilläggas. ”Ljusets bonde”, som han kallats, är ju granne med oss. Vi bor i Vollsjö och han bodde på den lilla gården Skumparp 1 strax utanför vår grannby Frenninge. Därav också smeknamnet ”Skumpen”.

Så lite jag ändå känner till om Nils Månsson (1776-1837), tänkte jag. Trots att han står staty (uppförd 1937 och gjord av skulptören Anders Olsson) utanför Nils Månsson skola (invigd 1837) i Frenninge, till vilken han samlade in pengar och även själv bidrog ekonomiskt. Och trots att det 1987 var nypremiär för det lokalhistoriska festspelet ”Ljusets bonde” och Föreningen Skumpen årligen delar ut ett pris till ”Årets skump”.

Nils Månsson blev riksdagsman, stred för tryckfrihet och allmän folkskola (hur mycket han bidrog med i frågorna har historien i efterhand blivit oense om). Årtalen och uppgifterna tillkom i min krönika efter att jag pluggat på, bland annat besökt Vollsjö bibliotek och lånat den bok av Enoch Ingers, också med titeln ”Ljusets bonde”, som gavs ut hundra år efter Nils Månssons död.

Sjöbo bibliotek: lokalsamlingen. Foto: Blenda Automatique

Boken fanns på hyllorna för lokal litteratur. Och där var det nog som krönikan (egentligen skulle den uteslutande ha handlat om Nils Månsson) fick en första knuff i en annan riktning. För jag stod där och tänkte att visst har Vollsjöbibliotekets lokala samling minskat i omfång? Tidigare var väl hyllorna fler och längre?

Sen for jag in till huvudbiblioteket i Sjöbo, där det skulle finnas några gamla filmer om Nils Månsson, Skumparp och nämnda teaterföreställning. Genast jag såg hyllorna med skylten ”Lokalsamling” blev jag stående, stirrande och smått häpen. Och lite ilsk. Men avdelningen har ju krympt! Så få hyllor med så få böcker!

Måste gå och fråga vid lånedisken… ”Det kan finnas fler böcker i förrådet”, blev beskedet. Här och nu började krönikan att omformulera sig själv och definitivt gå åt ett annat håll. För så här – ”i förrådet” – kan det inte få vara. Biblioteksböcker ska stå på hyllorna, synas och vara lättillgängliga.

Flera märkliga filosofier har passerat genom svensk biblioteksverksamhet, från att Enid Blyton och Tvillingdetektiverna inte fanns (på biblioteken alltså) till dagens biblioteksfilosofi att böcker som inte lånas ska inte stå på hyllorna (utan i värsta fall säljas och försvinna). Löjlig fråga men ändå: Hur ska böcker kunna lånas om de inte finns på hyllorna?

Som bibliotekarier brukar säga när jag muttrar: Bibliotek är inga arkiv. Mitt svar: Joo, det är de visst det.  De ska – också – vara arkiv, inte minst hyllorna med skylten ”Lokalsamling”. Vem skulle annars köpa in och bevara lokala böcker, om inte biblioteken? Detta gäller inte bara Sjöbo och Vollsjö utan alla kommuner, samtliga folkbibliotek med filialer.

”Lokalsamlingen” borde utgöra navet i bibliotekets verksamhet – inte ha några få enstaka hyllor utan ägnas en hel avdelning, centralt placerad i biblioteket. En större lokalavdelning på huvudbiblioteket, mindre avdelningar på filialerna. Ur detta nav kunde ju studieorganisationer starta bygdecirklar och skolorna bedriva undervisning i lokalhistoria.

Visst kan man redan nu hitta intressant litteratur i Sjöbo biblioteks lokalsamling – som böcker om Elfstrands krukmakeri, järnvägslinjer och idrottsföreningar, Linnea Svenssons bok om uppväxten i Vollsjö på 30- och 40-talen, böcker om Sjöbo kommuns smärtsamma flyktinghistoria med mera.

Men mycket saknas också. Var finns dessa böcker? På vilka hyllor står de? Finns de alls på biblioteket? Ett nära exempel: Om en lokal skrönikör ger ut en bok med texter om Färs härad, bör den då inte finnas i lokalsamlingen? Men nej, boken återfinns under ”Bb” = blandat. Lokal skönlitteratur, prosa och poesi, ska också stå på lokalsamlingens hyllor. Med kända författare går det väl men de mindre kända, hur ska en låntagare annars hitta dem? När man inte ens vet namnet på författaren, att boken skrivits och getts ut.

Så att jag vill utbrista: Gör om! Gör rätt! Och passa er, ni övriga bibliotek i sydöstra Skåne, för jag ska minsann också åka och kolla hur ni sköter era lokalsamlingar… PS. Nils Månsson får det bli mer om en annan gång.

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

Populärkulturarkeologi

Lika bra att först som sist låta Urban Nilmander dementera och protestera:

– Nej, nej och åter nej! Det handlar i n t e om nostalgi!

Istället lanseras härmed begreppet – ja, vetenskapen – populärkulturarkeologi. Ett långt och lite krångligt ord, lite motsägelsefullt också men högst passande.

Exakt detta är journalisterna Urban Nilmander, numera bosatt strax utanför Tomelilla, och Kenneth Ahlborn, som finns kvar i Stockholm: populärkulturarkeologer. De gräver fram den svenska populärkulturen ur glömskan och placerar den på sin rätta plats, varken mer eller mindre.

Den sista delen av föregående mening betonar Nilmander:

Omslag till ”Alla tiders bokserie. 85 år med B. Wahlströms röda och gröna ryggar.”

– Det ska liksom vara oseriöst på ett seriöst sätt, varken för tungt eller för lätt. Balansgången är viktig.

– Populärkultur betraktas ju som nånting försumbart och det kanske är så – men inte för de människor som till exempel konstruerar ishockeyspel. För dem är det ingen lek. De är seriösa och stolta.

– Många bilder, helst i färg, och mindre text, informativ och lite ”torr”. Så vill vi ha det. I stil med de böcker om populärkultur som publiceras i USA och England men sällan i Sverige.

Nilmander och Ahlborn är ”ishockeyspelsfreaks”, så 1995 inledde de sina utgrävningar med ett pampigt praktverk om svenska ishockeyspel. Året därpå blev det en bok om Stockholms söder om söderförorter på vykort och 1997 kom ännu ett prakt- för att inte säga populärkulturellt mästerverk: ” Natt utan nåd” om illustratören – nej, konstnären! – Bertil Hegland.

– Ingen hade uppmärksammat Hegland, säger Nilmander. Ingen brydde sig om honom. Hegland trodde ju inte själv att han var nåt. När jag ringde och presenterade idén att sammanställa hans illustrationer, svarade han: ”Varför då? Det där var ju bara nånting jag gjorde.”

Omslag till ”Försvinnande god. En svensk läskhistoria.”

Om du – som Nilmander, Ahlborn och jag (och för den delen KvP:s kulturchef) – växte upp på 50- och 60-talen så kan du bara inte ha undgått Bertil Heglands omslag till Manhattandeckarna och/eller den långa raden ungdomsböcker: Tvillingdetektiverna, Kitty, Biggles…

– För Hegland var omslaget bara en produkt som skulle sälja boken. Men vilket jobb! Vilket arbetstempo! Så många bokomslag – och dessutom tidskriftsillustrationer! Och samtidigt så noggrant – vilket pillepillepillepill! Såna stämningar han lyckades skapa och förmedla!

Den givna fortsättningen blev en bok om förlaget B. Wahlströms ”röda och gröna ryggar” – alltså de ungdomsböcker som Hegland gjorde omslagen till. Hegland med flera, bör tilläggas. Bläddrar man i boken så ser man strax att omslagen till Wahlströms ungdomsböcker gjordes av fler illustratörer som kan kallas konstnärer. En är Gustav Lannmark, lite mer gammeldags än den samtidskänslige, moderne Hegland, och en annan den nästan ironiskt näpne G. Lundkvist.

Duon Nilmander/Ahlborn har också sammanställt en bok med Bengt H. Malmqvists samtidsnerviga foton på musiker/artister från 50-talet och framåt: amerikanska jazzmusiker på besök och svenska rock- och popsångare som Little Gerhard, Lill-Babs och Lill Lindfors.

Omslag till ”Stjärnornas fotograf. Bengt H. Malmqvist.”

– Mina favoriter är de svartvita jazzfotona. Men också Malmqvists omslagsbilder till schlagerplattorna från EP-tiden – valet av bakgrundsfärger och miljöer – är fantastiska tidsdokument.

Var ska ni gräva härnäst? Vad står i tur att grävas upp?

– I vår kommer – äntligen, tillägger Nilmander – boken om sporttecknaren Charlie Bood. Vi har planer på en hel serie böcker om tecknare och illustratörer: Bo Wilson, Rit-Ola, Kurt Ard. Det har funnits många duktiga tecknare – inte minst reportagetecknare, som nu är en utdöd genre.

Sen avslöjar Urban Nilmander också att Ahlborn och han har ännu en bok på gång. Men där tystnar han. Nej, han vill nog inte avslöja varken ämnet eller förlaget. Det är en lite speciell bok som är tänkt för ett speciellt förlag och förhandlingen med förlaget är inte klar ännu.

Om boken blir av, får vi se i bokhandeln till hösten.

Urban Nilmanders och Kenneth Ahlborns populärkulturarkelogiska utgivning (hittills):

Svenska ishockeyspel 1938-1995 (Strömbergs, 1995)
Förort på vykort. Söder om Söder 1900-1965 (Strömbergs, 1996)
Natt utan nåd. En bok om illustratören Bertil Hegland (Tago, 1997)
Mods. Stockholm 1964-1967 (Ordfront Galago, 1998)
Stjärnornas fotograf. Bengt H. Malmqvist (Premium, 1998)
Alla tiders bokserie. 85 år med B. Wahlströms röda och gröna ryggar (Wahlströms, 1999)
Charlie Bood. Sporttecknare (Ordfront Galago, 2000)
Försvinnande god. En svensk läskhistoria (Nordiska Museet 2001)

(Kvällsposten 2000)

Tvillingdetektiverna i Lund

Mårten Sandén är i Stockholm några dagar i veckan. Där har han sitt ena jobb: han gör låtar (helst country men oftast pop) tillsammans med olika låtskrivarkolleger. På skiva kan låtarna höras med bland andra Jivin´ Jake, Wizex, Joyride, Charlotte Nilsson och Alcazar. 

Sitt andra jobb sköter Mårten Sandén under resorna tur och retur mellan Lund och Stockholm: han skriver ungdomsdeckare med tvillingarna Peter och Petra Petrini som problemlösare. Den första, ”Gömstället”, kom 1999 och har sålt cirka 25 000 exemplar. Nu i våras kom den senaste och sjätte, som heter ”Skatan”. 

– Resan tar fyra timmar. Lika länge räcker batteriet i datorn. Det har passat mig bra att skriva på tåget.

Att de unga detektiverna är tvillingar och att bokserien försetts med vinjetten ”Petrinideckarna” får en att ana varifrån inspirationen kan ha kommit. Jodå, det stämmer.  

– Som barn läste jag, intygar Mårten, Osynliga klubben av Gunnel Linde, Femböckerna av Enid Blyton och förstås Tvillingdetektiverna av Sivar Ahlrud. Och som författare är det kul att försöka utveckla och modernisera den här sortens ungdomsdeckare för en ny generation unga läsare.

Oavsett om de skrivs för äldre eller yngre så brukar serieromaner – alltså en serie böcker där samma personer och miljöer återkommer – vara lika älskade av läsarna som  hatade av kritikerna.            

Mårten Sandén. Foto: Christian Saltas.

– Några av de här böckerna skrevs säkert väldigt fort. Men de är skrivna med gott humör och mycket humor. Och både Femböckerna och särskilt Tvillingdetektiverna kunde vara mycket stämningsfulla.

– Ivar Ahlstedt (hälften av pseudonymen Sivar Ahlrud) var en bra författare. Böckerna om Tvillingdetektiverna blev högkvalitativa reportage om Stockholm på 50-talet. Miljöerna var autentiska. Man kan fortfarande promenera i Stockholm med böckerna som guide.

– Det finns många fördelar med att skriva serieböcker. Man kan utveckla personerna och bygga upp en värld under loppet av några böcker.

Också Mårten Sandéns ungdomsdeckare utspelar sig i autentiska miljöer. I böckerna finns dessutom en karta över Lund där läsarna till exempel kan se var tvillingarna Peter och Petra bor (på Lilla Fiskargatan).

– Jag vet att läsarna vill kontrollera mig. Stämmer det som jag skriver? Det där fönstret, kan man verkligen se det därifrån?

–  Turistbyrån har faktiskt ordnat stadsvandringar. Någon museiperson går runt med en grupp barn, visar  bokmiljöerna och väver in lite av Lunds historia.

Något som skiljer Petrinideckarna från sina föregångare Tvillingdetektiverna är att Peter och Petra blir äldre. Det sägs inte rätt ut i böckerna, men visst kommer de upp i högre skolklasser och blir intresserade av ”vuxnare” saker (som kärlek)?

– Nja, i så fall är det omedvetet. Tvillingarna var i tolvårsåldern när jag började skriva om dem och de får inte bli för gamla. För jag vill fortsätta att skriva om dem.

– Men samtidigt… Har du läst John Updikes böcker om Haren? Han har skrivit fyra böcker om samma människa – på 60-, 70-, 80- och 90-talet. Att följa en person under så många år är fascinerande.  

Mellan raderna kan också anas att Peter och Petra, som på omslagen har svart och lockigt hår, nog inte ser ut riktigt som alla lundabor. Själv gissade jag på afro-amerikaner eller en latin-blandning. Men det var fel.

– De kan ha lite indianblod i sig. Men de är judisk-italienska till största delen. Jag har ju alltid bott i Lund så jag tyckte det var spännande att låta några komma hit utifrån och uppleva staden med nya ögon.

– Peter och Petra kommer från New York som ju är en smältdegel av olika sorters människor. Precis som Sverige börjat bli. Tack och lov!

(Publicerat i Kvällsposten 2004)