Nils Nilsson, den stenknackande konstnären

Röset med märkligt formade stenar och på toppen ett skulpterat stenhuvud med krona som majestätiskt höjer sig uppåt en klarblå himmel.

”Var?” undrade någon, när jag la ut ett foto på facebook och skrev bildtexten ”I skulpturparken”. En annan föreslog: ”Påskön”. Ja, nästan så man kunde tro det. Men jag kvistade faktiskt inte över till Påskön nu i söndags utan gjorde endast en biltur i trakten.

En ”skulpturpark” är det kanske inte riktigt heller utan en skulpturträdgård. I sommar så fridsam och skön igen – för några år sen började trädgården återskapas med växter och blommor från tiden – att den förtjänar namnet Edens skulpturträdgård. Så ville Nils Nilsson att den skulle vara: som Edens lustgård i Bibeln. Tyvärr har Jordanfloden sinat och rinner idag som blott en rännil genom Eden.

Stenröset med Erik den helige.

Hallsbergs stenar brukar trädgården – mer prosaiskt och ganska oförskämt – också kallas. Dags att upphöja ”stenarna” till vad de är: skulpturer. Liksom det är dags att ge Nils Nilsson från Hallsberg, några kilometer norr om Lövestad och Heinge, i Färs härad och Sjöbo kommun, sina välförtjänta titlar: skulptör och konstnär, kanske författare också eller berättare.

Vid enskifte i Heinge by
vi drefs ut till sten moras o dy
År aderton hundra tjugofem
Hallsberg blef vårt nya hem
För detta namn ej annan norm
än bergets läge namn och form
Jag var då i mitt sjuende år
Hur här såg ut i minnet står…
(Ur texten på ”Familjetavlan”)

Antalet stenar anges till 13. Men det beror lite på matematiken. Det nämnda röset består av ett flertal stenar, både utan och med motiv och inskriptioner. Huvudet med kungakrona är Erik IX – eller Erik den helige – och längre ner finns Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Enligt ett foto från 1800-talets slut verkar det ursprungligen ha funnits ännu fler skulpterade figurer.

Lots hustru.

Det här är min favorit, tillsammans med den skulptur som fått namnet Lots hustru. Där syns hennes noga utmejslade ansiktsdrag och under huvudet en skrynklig stenkjol som symbolerar tidens ”snaror och fåfänga”. Statyn i detta skånska Eden bör vara inspirerad av den halitpelare, som kallas just Lots hustru, på Sodomberget i Israel men kunde också vara ett verk av någon samtida skulptör. Forntida och modernt, på samma gång.

1825 genomfördes enskifte i byn Heinge. Familjen Nilsson tvingades lämna sin fädernegård och tilldelades mark utanför byn. Hallsberg låg inte bara ensligt utan marken var tydligen full med stora stenar. Åtminstone skulle sonen Nils, sju år, minnas det så livet igenom.

Stamtavlan.

Nils Nilsson ärvde gården efter sin far. Han fick nio barn, sju av dem dog. Även hustrun dog tidigt. När hans son gifte sig lämnade Nils i sin tur över gården och flyttade ner till det så kallade undantaget, vid ån och kvarnen, tvåhundra meter därifrån.

Det var då, efter 1875-76, alltså långt fram i livet, som Nils Nilsson började skapa sina stenskulpturer.

Stenarna (grotte-, meteor-, sjöbottna- eller järnsten) hade han nog hittat i marken. Hans redskap var enkla kvarnhackor som hanterades med mästerligt resultat. Den första stenen är en stamtavla över släkten, från 1697 och framåt. På den andra berättar Nils om sin far och minnet av tvångsflytten till Hallsberg – och om behovet av att tro på Gud, för att stå ut.

O, tänk – då Adam och Eva
i lustgård Eden gått,
med Gud i sällhet lefva,
om de i lydnad stått
Af ormens list förfördes
till brott emot Guds bud,
Guds avbild då förstördes
de flydde för sin Gud.
(Ur en av texterna på Örtagårdsstenen)

Övriga tavlor/skulpturer har religiösa motiv och texter, vissa är helt fyllda med texter och bilder. Som stenen med ”Örtagårdsminnen”, där Nils Nilsson återberättar historien om Adam och Eva i Edens lustgård. En annan sten inspirerades av Uppenbarelseboken och i mynningen till Jordanfloden – en grävd bäck – står en sten med en uthackad karta över det heliga landet.

Bibelsten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Små, små figurer och detaljer, både fram och bak på stenarna och även på sidorna; egentolkade Bibeltexter på prosa men ofta också fint rimmade med inbyggda melodier, likt psalmer och gamla folkvisor. Livsskulpturer som i en självbiografi över Nils Nilssons dagliga, vemodiga liv och eviga tankar, hans hoppfulla tro. Ett dokument över en tid som gått och en fantastisk skulpturträdgård.

Nils Nilsson (1818-1896) var en stor skulptör och konstnär. Han borde lyftas fram, minnas och hyllas – mycket mer!

1) Läs. Gå in på hemsidan för Färs Härads Hembygdsförening (www.farsharadshembygdsforening.com), klicka på länken till Hallsbergs stenar och läs mer om Nils Nilsson.

2) Lyssna. Skånes Taltidning gjorde för något år sen ett reportage om Hallsbergs stenar och Nils Nilsson. På Hembygdsföreningens hemsida går det att lyssna på reportaget.

3) Titta. För ytterligare några år sen gjordes en film med titeln ”Rundvandring bland Hallsbergs stenar”. Filmen har lagts upp på Youtube och även denna kan nås via hemsidan för Färs Härads Hembygdsförening.

(Ystads Allehanda 2014)

Bilder med förnuft och känsla

Stefan Winroth
Gräset är grönare
Sjöbo konsthall t o m 18 november

Det händer något spännande och extra fantasieggande när jag tittar på Stefan Winroths bilder i olja och blandteknik. Jag börjar med att gå runt en vända: titta, känna in och fantisera. Först efter det plockar jag till mig utställningsbladet och läser de titlar som Winroth satt på sina bilder. Och häpnar, så smått.

Titlarna dementerar mina associationer. Nästan varenda bild visar, enligt Winroth, något annat än vad jag trodde och tyckte. Till exempel oljemålningen av Elvis (som i Presley) trodde jag var en elbasist. Men nu, efter att konstnären påpekat det, så ser jag ju att musikern har en Elvislock i håret.

Stefan Winroth: ”Visiting Vanatu”, blandteknik.

En annan bild, som fått titeln ”Visiting Vanatu” (inte meningen att vara fräck men ska det inte vara Vanuatu?), trodde jag föreställde Bibelns tre vise män. Och det kanske den gör också men dessa vise män, som samlats kring…. ja, om det kan vara en jättesvamp eller ett stort kokkärl, har rest till ögruppen Vanuatu i Stilla havet och anslutit sig till den nyreligiösa John Frum-rörelsen.

John Frum var soldat under andra världskriget. På ön Tanna har han upphöjts till gud. Frum-religionens heliga symbol är ett rött kors (typ Röda korset).

Och då kan man – som alltid – ställa frågan: Ska konstbetraktaren läsa på först eller titta spontant, utan förutbestämda åsikter eller ”pekpinnar” i rätt riktning? Svaret blir väl – också som alltid – att det är en personlig smakfråga.

De starka färgerna – rött, grönt, blått – är förstås det första jag får i ögonen. Men så märkligt, ser jag vid andra ögonkaster, det är ju inte det klatschigt direkta som förmedlar bildernas innehåll och budskap utan betydelsen finns i de svagare, antydda partierna och färgerna.

Stefan Wirnoth: ”Elvis”, blandteknik.

Stefan Winroths bilder kan påminna både om skämtteckningar och 80-talets vilda eller häftiga måleri. Men han målar/ritar med en mer behärskad våldsamhet. På utställningen i Sjöbo finns både större och mindre bilder; de senare, som ingår i serien ”Sketches of pain” och mestadels är svartvita, fungerar i mina ögon mest som utkast till större bilder.

Dyrkan eller hängivenhet, så skulle man nog kunna sammanfatta Winroths stora bilder. Kanske bör man också tillägga: lockelse. Sen må denna dyrkan, hängivenhet och lockelse vara himmelsk eller jordisk, gälla Gud eller (musik)idoler.

Många bilder har religiösa eller musikaliska motiv.

”God’s vessel” porträtterar en kardinal eller någon annan illasinnad präst. ”The anarchist” föreställer en punksångare (Johnny Rotten, förmodar jag). Titeln ”Patton’s blues” bör väl syfta på bluesartisten Charlie Patton.

Stefan Winroth: ”The three-face”, blandteklnik.

Och ”Crossroads wedding”, där en kvinna som kan vara en man i guldglittrig klänning gifter sig med en gråkostymman som bör vara djävulen, får mig att tänka på en annan bluesartist, nämligen Robert Johnson, och hans avtal med djävulen, underskrivet just vid en vägkorsning.

En annan målning heter ”The death of Mr Johnson” (vilken Johnson?) och titeln ”Burning  (of) the midnight lamp” har ju hämtats från en Jimi Hendrix-låt.

Vad finns bakom och i extasen? Vad är det vi hyllar och dyrkar, egentligen? Kan det vara dessa frågor som Stefan Winroth ställer, om och om igen, i bild efter bild, både i färger och motiv?

Min favoritbild handlar också om lockelse men illustrerar samtidigt min tolkning av bilderna.

Den har en annan, mer diskret färgskala, vit som en skog i snö, och heter ”Infra-red riding hood”. Motivet är alltså rödluvan och vargen. Bilden rymmer både lockelse och rädsla, om vart annat, fram och tillbaks. Här visas tiden strax före, innan det händer. Vad ska segra: förnuft eller känsla?

(Ystads Allehanda 2011)

Gott nytt år!

Hur har året varit? Blev 2010 som vi önskade varandra för ett år sen? Och nu är det snart dags igen – samma sak varje nyårsafton – att önska ett gott nytt år. Stora och uppfordrande ord: det kommande året ska inte bara vara nytt och annorlunda utan också bli ett bra år.

Ännu mer krävande är man i engelsktalande länder, där ska det nya året bli lyckligt, alltså ”happy”. Det franska uttrycket är ”bonne année”, som kan betyda både ett gott och vackert nytt år. Tyskarna önskar ”ein gesundes neues Jahr”, ett sunt eller hälsosamt nytt år.

Inte riktigt men nästan samma ord, som överallt ger uttryck för människans oändliga optimism. Nästa år ska – ja, måste! – bli bättre än året som gick. Kanske alla nyårsönskningar jorden runt bör tolkas så: som just önskningar och förhoppningar; ett mantra. För nog finns det många skäl (från kriget i Afghanistan till borgerliga kommunpolitikers samarbete med Sjöbopartiet) att inte vara så förhoppningsfull inför år 2011.

Men önska och hoppas måste man. Hur ska man annars kunna leva och titulera sig människa? Livet består av lika delar rättighet och krav. Försöker man göra livet lätt för sig, så gör man livet svårare för andra. Det är kravet som ställs på varje människa: försöka leva så att livet blir en liten smula lättare för medmänniskorna.

Uppståndelsekyrkan i Jerusalem. Foto: Bengt Eriksson.

Några dagar före jul. Jag har varit i Malmö och sitter i bilen på väg hem till Vollsjö. Lätt snöfall och blåst, snön fyker över vägen. Ur bilradion hörs plötsligt några meningar som jag ska bära med mig in i nästa år, och nästa, och nästa…

Pascal Moulas, grek och utbildad i akutsjukvård, var och handlade julklappar. Han gick på Drottninggatan i Stockholm när han hörde smällen, såg en människa som låg skadad på gatan, vem visste han inte, och började ge första hjälpen, göra hjärt- och lungräddning.

I radion ställs frågan: Om han vetat att det var en självmordsbombare som låg där, vad hade han gjort då? Pascal Moulas svarar: ”Då skulle jag hjälpa igen. Han var ju först och främst människa. Han var far till sina barn. Alla har rätt till en andra chans.”

Dessa kärleksfulla ord, så långt ifrån hat och vi- och dom-tänkande, förtjänar att upprepas inför varje nyår: ”Alla har rätt till en andra chans.” Där skrevs ett nytt kapitel i den politiska solidaritetens manifest och ett nytt evangelium i Bibeln, Koranen, Toran och så vidare.

Den medmänskliga handling som Pascal Moulas utförde var något stort i det lilla. Jag tror på det stora i det lilla och det lilla i det stora. Att tänka på vad man gör, inte rycka på axlarna och strunta i att bry sig, utan varje dag och stund göra så gott man kan, så mycket man förmår. Varje människa är en liten men viktig bit i livets, världens och mänsklighetens stora pussel.

Det kan, för mig, handla om att välja rätt ämne till en krönika. Att countrysångpoeten Kris Kristofferson på scen vid Kronovalls slott framförde sånger som verkligen handlar om våra liv eller att den skånska sångerskan Anna Hertzman efter julkonserterna i Marsvinsholm åkte in med den överblivna julmaten till Stadsmissionen i Malmö. Och så vidare.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

Nytt i deckarhyllan: Perssons döende alter ego

Leif GW Persson
Den döende detektiven
(Albert Bonniers)

Ingen skriver bättre svenska polisromaner än Leif GW Persson! utbrister jag när jag läser första, andra, tredje, fjärde, femte kapitlet i hans nya polisroman ”Den döende detektiven” (Albert Bonniers). Eller som han själv i Sjöwall/Wahlöö-tradition kallar berättelsen: ”en roman om ett brott”.

Men ungefär där, efter 50-60 sidor, börjar berättelsen ändå att sega. Hur bra Persson än skriver – få svenska deckarförfattare håller högre stilistisk nivå – så går det för långsamt, blir för omständligt och utförligt.

Kunde inte Leif GW Persson ge tusan i att snacka smörja i pressen om Björn Ranelid och ägna tid åt att stryka ner och korta? Då hade Perssons nya ”roman om ett brott” kunnat bli ännu bättre. Den är bra och läsvärd nu också, men romanen kräver (allför?) mycket av sin deckarläsare: stort intresse, gott om tid och uthållighet.

Lars Martin Johansson, tidigare och återkommande chef för Rikskriminalen, polisen som kan ”se runt hörn”, fast nu är han pensionerad, skulle ha varit på sitt sommarställe i Roslagen men måste åka in till stan för ett möte på banken. På tillbakavägen stannar han vid Stockholms bästa korvkiosk (Günters på Karlbergsvägen) och köper en så kallad zigenare med surkål och senap.

Sätter sig i bilen för att käka – och får en isdubb i nacken. Bildligt. Precis så känns det. Allt blir mörkt. Det är romanens inledning, det är också början till slutet för polisen som kunde se runt hörn. Lyckligtvis har en piketbuss stannat vid samma korvkiosk: snabbt in med Johansson i piketen för transport – blåljus på! – till akuten på Karolinska.

Under sjukhustiden och konvalescensen hemma ägnar sig Johansson åt att lösa ett tyvärr preskriberat brott (en pedofil och mördare har klarat sig undan polis och rättvisa). Alltså det vanliga temat i Leif GW Perssons romaner: om bara poliserna varit lika klyftiga som Persson själv så hade många fler rövare suttit inne.

Trovärdigt berättat, i alla fall tror jag att någon före detta polis á la Johansson/Persson (nog finns här en del självbiografiskt?) med lite hjälp från likaså pensionerade kollegan Jarnebring hade kunnat lösa det här brottet. Johansson lägger, sida för sida, bit för bit, ett pussel där bilden av Yasmine, 9 år, framträder allt mer. Jasmine försvann den 14 juni 1985 på väg mellan sin mamma och pappa, våldtogs och mördades. För 25 år sen och nu är brotten preskriberade, pedofilen, våldtäktsmannen och mördaren går fri.

Bibeln, t om Gamla testamentet, citeras gång på gång i Leif GW Perssons nya roman. ”Öga för öga… (Andra Mosebok, 21:24) står det innan berättelsen ens hunnit börja. Citatet förlängs, varieras och poängteras: ”Öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot…” Precis före slutet kommer ett sista citat: ”Visa ingen förskoning…” (Femte Mosebok, 19:21).

Det här är något annat och nytt som tillkommit i ”Den döende detektiven”. Har Leif GW Persson blivit mer reaktionär? Ska romanens ”budskap” verkligen tydas så som jag tyder det: preskriptionstiderna för brott måste avskaffas och lyckas inte polisen få fast brottslingarna så får rättvisa skipas på annat sätt.

Tycker kriminalprofessorn och deckarförfattaren så här, numera? Det är åtminstone den diskussion som både Persson och hans alter ego polisen Johansson för med sig själv(a), romanen igenom. Och därmed också – med läsarna.

(Ystads Allehanda 2010)

Suzanne Brøgger: Slöjan

Suzanne Brøgger
Sløret
(Gyldendal)

Suzanne Brøgger
Sløret, to suiter
(Ex Libris)

En dansk recensent undrade om en kvinna ska dikta som en 25-åring när hon är 64 år. En annan kritiker hävdade att boken inte bör läsas med kvinnopolitiska glasögon. Och en tredje utbrast att Brøgger tydligen är trött på dagens nypuritanism.

Det kan också uttryckas som att Suzanne Brøgger – inte till formen men till ämnet – är tillbaka där hon började på 70-talet och blev känd med böckerna ”Fräls oss ifrån kärleken” och ”Crème Fraîche”.

Hennes nya bok ”Sløret” – jo, det betyder ”Slöjan” – innehåller en lång, berättande dikt som formmässigt anknyter såväl till beatpoesi som Bibeln och Tusen och en natt.

”Eventyrdigt” – alltså ”Äventyrsdikt” – är bokens undertitel. Ämne: erotik, sexualitet och lust, för att inte säga lystnad.

Eller skrift och drift, enligt förlagets PR-text. En haremsflicka och shejk ingår en pakt, som innebär att han undervisar henne – inte minst sexuellt – medan hon berättar erotiska historier.

Gammalt och unket? Eller evigt? Och varifrån utgår makten: från honom = kuken eller från henne = skötet.

Suzanne Brøgger. Foto: Ulla Montan.

Samtidigt med boken har det kommit en CD med samma titel – fast albumet har undertiteln ”To suiter”. Den ena sviten heter ”Inanna sange” och den andra ”Silkevejen”.

Albumet anknyter – mer och mindre – till boken.

Suzanne Brøgger har skrivit sångtexterna, medan musikerna svarar för melodier, harmonier och rytmer. Och vilka ypperliga jazzmusiker som spelar: Butch Lacy, flygel, Hans Ulrik, saxofoner, och Marilyn Mazur, slagverk, med flera.

Suzanne Brøgger deklamerar och sjunger, omväxlande på danska och engelska, både jazzigt och lite visexperimentellt. Hon har också förmågan att placera sitt eget liv i varje ord och ton. Allt medan musikerna ackompanjerar, illustrerar och musicerar vidare.

På skivan kommer det personliga ännu närmare. Suzannes röst poängterar att diktäventyret inte handlar om vilken flicka som helst utan om Suzanne.

(Kvällsposten 2008)

PS. Norstedts förlag ger i dagarna ut ”Slöjan” på svenska i översättning av Urban Andersson.

Världssång från Israel

                                                                                                                                                                           Yasmin Levy

”Mano suave”

(World Village/Naxos)

 

Yasmin Levy har dämpat sig något på sitt nya album. Det är både till hennes och musikens fördel. Tidigare var hon så angelägen om att lyfta fram de judiska ladinosångerna att hon ibland tog i för mycket, sjöng alldeles för starkt och intensivt med stort vibrato. Sången – framförandet – kom före sångerna. Styrkan, intensiteten och skönheten finns kvar i rösten, men nu går hon djupare in i sångerna, låter texter och melodier bli delar av henne själv.  

 

Ladino är det språk och den kultur som uppstod när  sefardiska judar, efter att ha levt i fredlig samvaro med kristna och muslimer, 1492 utvisades från Spanien och flydde till Balkanhalvön. Yasmin Levy sjunger på nästan-spanska med inslag av grekiska, turkiska, hebreiska och arabiska. Även melodierna har påverkats av olika musikkulturer.

 

Ladinosång och musik kan låta olika, beroende på när i historien man lägger tonvikten. En flamencoaktig gitarr får Yasmins Levys sång att hamna i Spanien, men bland instrumenten finns också darbuka och andra orientaliska slagverk, zurna, ney-flöjt, oud, stråklyra, harpa, basfiol och piano. Musikerna kommer från olika håll i Mellanöstern, Europa och Sydamerika. De är judar, araber och varken… eller. 

 

Albumet ”Mano suave” blir en resa genom historien, både den  musikaliska och mänskliga. Musiken vandrar från Mellanöstern över Spanien, Grekland och Turkiet och tillbaks till Mellanöstern. Traditionen knyts ihop med nutiden och den framtid som Yasmin Levy drömmer om.  Sångerna är ofta traditionella men här finns också nya, egna sånger i en fortsatt ladinotradition. Texterna handlar om kärlek, sorg och smärta; känslor som kan förknippas med livets och mänskligheten alla skeden.  

 

Bara att sjunga på ett annat judiskt språk än hebreiska är kontroversiellt i Israel. När Yasmin Levy, som växte upp i en del av Jerusalem med blandad judisk och arabisk befolkning, valde att framföra titelspåret som duett med Natacha Atlas så var det förstås ett ställningstagande för fred och samlevnad. (Sen kunde ju jag ha önskat att hon valt en arabisk sångerska med en röst som bättre  kunnat matcha hennes egen, fast det är en annan sak.)

 

Sista spåret, ”Odecha”, sammanfattar budskapet i form av en lovsång och en bön. Också detta är en duett, här med Amir Shahsar. Några verser ur Psaltaren, som fått musik av Yasmin Levy, sjungs till lugnt men uppfordrande komp av oud och lyra. Bibeltexten handlar om en ratad byggsten som istället blev hörnstenen i ett nytt bygge.  

 

I korthet:

 

Bästa låt: ”Odecha” samt de orientaliskt klingande och arabiskt bubblande ”Si veriash” och ”Una ora”.

Lyssna också på: De tidigare albumen ”Romance & Yasmin” och ”La Juderia”.

Övrigt: Yasmin Levy fick 2006 ta emot Anna Lindh-priset för att ha bidragit till ökad dialog mellan kulturerna i Medelhavsregionen. Hon har flera gånger varit i Sverige och återkommer i mars för en längre turné.

 

(Tidigare publicerat i Svenska Dagbladet 2007)

I CD-spelaren: Ola Jesus Christ Superstar Salo

Ola Salo, Pontus Martinsson, Åsa Fång m fl

”Jesus Christ Superstar”

(Malmö Opera/Universal) 

 

Uppsättningen av ”Jesus Christ Superstar” på Malmö Opera lanserades med att Ola Salo sjöng rollen som Jesus. Också när den malmöitiska versionen av denna eviga rockopera av Tim Rice och Andrew Lloyd Webber nu ges ut på dubbel-CD är det förstås Jesus Salo som syns på omslaget.

 

Falsk marknadsföring? Lite ja och lite nej. ”Jesus Christ Superstar” är ju mer en rockopera om än med Jesus. Rollen som Jesus är mindre men ändå viktigast. Ola Salos sånginsatser dominerar inte till kvantiteten – däremot till kvaliteten. Han sjunger, kort sagt, bäst.

 

Orkestern förtjänar att nämnas – och framhållas – speciellt. Ofta spelar Malmö Operaorkester som allra bäst när musiken passerar genregränser och de klassiskt skolade musikerna måste växla mellan mjukt och hårdare, melodiskt och rytmiskt, konstmusikaliskt och andra genrer. Som när stråkarna i Jesus Christ Superstar förenas med blås, elförstärkta klaviaturer och ett rockband med två gitarrer, bas och trummor. ”Extramusikerna” Johan Bergman, orgel, Johan Bandling Melin, akustisk gitarr, och Oskar Humlebo, elgitarr, får mig flera gånger att öppna öronen lite extra. 

 

Sen då Salo, som med sin röst gör en huvudroll av den mindre Jesusrollen. Kanske var tänkt så, antingen av regissören Ronny Danielsson eller Ola Salo? Att Jesus finns utan att ta plats men ändå är störst.

 

Ola Salo har egentligen bara två riktiga sångnummer, där han ges utrymme att verkligen sjunga: ”Vad står på?” (en snabbare, rockigare låt med apostlarna som kör)och ”Getsemane” (balladen där Jesus vänder sig till Gud och försöker förstå hans vilja). Salo sjunger personligt, inlevelse- och uttrycksfullt. Han identifierar sig med rollen och budskapet, för att sen stiga ur den konstiga genre som ju rockoperan är. Salo sjunger som om han stod på vilken scen som helst.

 

Patrik Martinsson (som sjunger Judas) och Åsa Fång (Maria Magdalena) har väl åkej sångröster, de  också. Men de sjunger som musikalartister. På CD:n lyckas de varken förmedla sång eller budskap in i mina öron. Deras sånginsatser får mig mest att sakna scenen och salongen.

 

Vägskylt i Jerusalems gamla stad.

Foto: Bengt Eriksson

 

 

 Ola Salo svarade också för den svenska översättningen av ”Jesus Christ Superstar”. Den blev tyvärr inte så lyckad. Som när Maria sjunger att ”allting är okej nu” eller Judas utbrister (till Jesus): ”Varför lät du allting gå så snett med din grej”? Ska det vara fyndigt och modernt? Töntigt, tycker jag.

 

Tyvärr måste jag dessutom meddela att den fina CD-boken med bilder och texter var så dåligt limmad att den föll itu efter ett par bläddringar, i alla fall mitt ex. Sist ska jag också svära i kyrkan. ”Jesus Christ Superstar” från 1970 skulle bli en av grundstenarna för den framtida musikalen. En rockopera och modern musikalklassiker  som har smått fanatiska anhängare. Men hör ”Jesus Christ Superstar”-sångerna till Andrew Lloyd Webbers bästa kompositioner. Nej, inte alls. Tycker jag.

   

 (Något kortare version publicerad i Ystads Allehanda)