Etikettarkiv: Gustav V

Biblioteket – en makthavare. Del 1: Den lokala samlingen

Min hustru och jag hade åkt för att se premiären av Trelleborgsrevyn. Innan föreställningen fikade vi på ett café vid Trelleborgs gågata och där i ett fönster låg en liten bok med lång titel: ”Svenska folkets underbara öden IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923”.

Utgivningsår: 1925. Författare: historikern Carl Grimberg. Jag bläddrade och stannade vid namnet Nils Månsson. Förstås, kan tilläggas. ”Ljusets bonde”, som han kallats, är ju granne med oss. Vi bor i Vollsjö och han bodde på den lilla gården Skumparp 1 strax utanför vår grannby Frenninge. Därav också smeknamnet ”Skumpen”.

Så lite jag ändå känner till om Nils Månsson (1776-1837), tänkte jag. Trots att han står staty (uppförd 1937 och gjord av skulptören Anders Olsson) utanför Nils Månsson skola (invigd 1837) i Frenninge, till vilken han samlade in pengar och även själv bidrog ekonomiskt. Och trots att det 1987 var nypremiär för det lokalhistoriska festspelet ”Ljusets bonde” och Föreningen Skumpen årligen delar ut ett pris till ”Årets skump”.

Nils Månsson blev riksdagsman, stred för tryckfrihet och allmän folkskola (hur mycket han bidrog med i frågorna har historien i efterhand blivit oense om). Årtalen och uppgifterna tillkom i min krönika efter att jag pluggat på, bland annat besökt Vollsjö bibliotek och lånat den bok av Enoch Ingers, också med titeln ”Ljusets bonde”, som gavs ut hundra år efter Nils Månssons död.

Bibliotekshylla lokal

Sjöbo bibliotek: lokalsamlingen. Foto: Blenda Automatique

Boken fanns på hyllorna för lokal litteratur. Och där var det nog som krönikan (egentligen skulle den uteslutande ha handlat om Nils Månsson) fick en första knuff i en annan riktning. För jag stod där och tänkte att visst har Vollsjöbibliotekets lokala samling minskat i omfång? Tidigare var väl hyllorna fler och längre?

Sen for jag in till huvudbiblioteket i Sjöbo, där det skulle finnas några gamla filmer om Nils Månsson, Skumparp och nämnda teaterföreställning. Genast jag såg hyllorna med skylten ”Lokalsamling” blev jag stående, stirrande och smått häpen. Och lite ilsk. Men avdelningen har ju krympt! Så få hyllor med så få böcker!

Måste gå och fråga vid lånedisken… ”Det kan finnas fler böcker i förrådet”, blev beskedet. Här och nu började krönikan att omformulera sig själv och definitivt gå åt ett annat håll. För så här – ”i förrådet” – kan det inte få vara. Biblioteksböcker ska stå på hyllorna, synas och vara lättillgängliga.

Flera märkliga filosofier har passerat genom svensk biblioteksverksamhet, från att Enid Blyton och Tvillingdetektiverna inte fanns (på biblioteken alltså) till dagens biblioteksfilosofi att böcker som inte lånas ska inte stå på hyllorna (utan i värsta fall säljas och försvinna). Löjlig fråga men ändå: Hur ska böcker kunna lånas om de inte finns på hyllorna?

Som bibliotekarier brukar säga när jag muttrar: Bibliotek är inga arkiv. Mitt svar: Joo, det är de visst det.  De ska – också – vara arkiv, inte minst hyllorna med skylten ”Lokalsamling”. Vem skulle annars köpa in och bevara lokala böcker, om inte biblioteken? Detta gäller inte bara Sjöbo och Vollsjö utan alla kommuner, samtliga folkbibliotek med filialer.

”Lokalsamlingen” borde utgöra navet i bibliotekets verksamhet – inte ha några få enstaka hyllor utan ägnas en hel avdelning, centralt placerad i biblioteket. En större lokalavdelning på huvudbiblioteket, mindre avdelningar på filialerna. Ur detta nav kunde ju studieorganisationer starta bygdecirklar och skolorna bedriva undervisning i lokalhistoria.

Visst kan man redan nu hitta intressant litteratur i Sjöbo biblioteks lokalsamling – som böcker om Elfstrands krukmakeri, järnvägslinjer och idrottsföreningar, Linnea Svenssons bok om uppväxten i Vollsjö på 30- och 40-talen, böcker om Sjöbo kommuns smärtsamma flyktinghistoria med mera.

Men mycket saknas också. Var finns dessa böcker? På vilka hyllor står de? Finns de alls på biblioteket? Ett nära exempel: Om en lokal skrönikör ger ut en bok med texter om Färs härad, bör den då inte finnas i lokalsamlingen? Men nej, boken återfinns under ”Bb” = blandat. Lokal skönlitteratur, prosa och poesi, ska också stå på lokalsamlingens hyllor. Med kända författare går det väl men de mindre kända, hur ska en låntagare annars hitta dem? När man inte ens vet namnet på författaren, att boken skrivits och getts ut.

Så att jag vill utbrista: Gör om! Gör rätt! Och passa er, ni övriga bibliotek i sydöstra Skåne, för jag ska minsann också åka och kolla hur ni sköter era lokalsamlingar… PS. Nils Månsson får det bli mer om en annan gång.

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

I skivhyllan: Göran Persson

Göran Persson
Blir jag sen spelkarl
(MNW, 1971)
Omslag: Tore Berger / Lennart Klein
Foto: Carl-Johan de Geer

Göran Persson är förstås inte den Persson utan en annan Göran som hörde och fortfarande hör hemma i Dalarna.

1973 stoppade han gitarren i fodralet och åkte ner till MNW:s studio i Waxholm där han sjöng in debut-LPn ”Blir jag sen spelkarl”. Året därpå upprepades resan för att göra LPn ”Hundliv”. Sen åkte han hem till Dalarna igen och det var inte så mycket mer med det.

”Jag hade spelat mina låtar för högst tio personer innan jag kontaktade MNW”, skriver Göran Persson på omslaget till debuten. Okänd som artist när han gjorde plattorna och nästan lika okänd efter att ha gjort dem.

Det här var ett av musikrörelsens mest sympatiska drag. En okänd person – en så kallad vanlig människa – kunde få chansen att spela in en platta. Också idag kan okända namn få göra plattor. Fast nu handlar det om okända men potentiella artister med sikte på karriär – då var det just vanliga människor.

Hade Göran Persson ens en tanke på att bli artist? Han skrev av sig, förmedlade sina upplevelser och erfarenheter (av byggen, militärtjänst och arbetslöshet). Varken mer eller mindre. Tänkte MNW att här har vi en blivande Artist? Eller tyckte man bara att Göran hade någonting intressant att berätta. Och då var det bolagets skyldighet att se till att det kom på skiva så andra kunde få chansen att höra det.

Med kommersiellt dödsförakt inleds debut-LPn med en låt, ”Englunds bygge”, där Göran endast sjunger ett kort omkväde. Resten är mer en dikt som han deklamerar i lätt otakt. Det är en bra text, naiv men medveten, liksom nymornad (om förhållandet mellan byggarbetare och chefen). Samma naiva medvetenhet kännetecknar ”Pansarbåt” (om Gustav V:s borggårdstal 1914), ”Snälle arbetsförmedlare” (scen från arbetsförmedlingen), ”Präst och general” (goda vänner) och ”Blir jag sen spelkarl” (om att sjunga i skogen och i stan).

Produktionen är spontan. Göran, akustisk gitarr, brorsan Håkan Persson, elbas, Sam Ellison, trummor och gitarrer, Hans Wiktorsson, rytminstrument, och Tore Berger, klarinett, verkar bara ha spelat på tills kompet passat. Göran sjunger och pratar med samma röst. Också en skillnad mellan 70-talet och idag: Göran Persson kom ur studion i samma skick som han gick in. Man får känslan att han är exakt densamme på och utanför skivan.

Till uppföljaren ”Hundliv” kallades fler och kanske skickligare musiker in (bl a Roffe Wikström, elgitarr, och Lasse Englund, akustisk dito). Det spelas bättre – men det behöver ju inte betyda att det låter bättre.

——————————————————————————————————–

Varken ”Blir jag sen spelkarl” eller ”Hundliv” finns på CD. Däremot har ”Blir jag sen spelman” återutgivits digitalt och fanns för ett tag sen också utlagd för gratislyssning på Spotify. (Men nu är Göran Persson borta från Spotify igen. Vad hände?)

Efter inspelningarna fortsatte Göran Persson att arbeta inom vården och är numera gymnasielärare, bl a på vårdlinjen. Men han har också fortsatt att skriva. Det har blivit två diktsamlingar, ”Matiné” (1991) och ”Tillbaka till idyllen” (1998), samt två romaner, ”Ut i livet” (1993) och ”Allt har sin början” (2002). I samarbete med Ove Karlsson (Arbete & Fritid) gjorde han 1996 dessutom ett nytt album, ”Från Siljan”, med egna låtar. Göran Persson har även återbildat sitt och brorsan Håkans popband från 60-talet, The Greenhorns. En CD, ”XXL”, kom 2004. Allt utgivet på eget förlag/skivmärke.

Nu håller Göran Persson på att spela in ett nytt soloalbum som anknyter och går tillbaka till de sånger och inspelningar han gjorde på 70-talet – fast de nya sångerna utspelar sig på 2000-talet. T ex handlar en av de nya låtarna om ”en arrogant man från Östermalm.” Jo, säger Göran, ”det är nog egentligen Carl Bildt som jag sjunger om”.

(Uppfräschad version av texten i boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)