Biblioteket – en makthavare. Del 1: Den lokala samlingen

Min hustru och jag hade åkt för att se premiären av Trelleborgsrevyn. Innan föreställningen fikade vi på ett café vid Trelleborgs gågata och där i ett fönster låg en liten bok med lång titel: ”Svenska folkets underbara öden IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923”.

Utgivningsår: 1925. Författare: historikern Carl Grimberg. Jag bläddrade och stannade vid namnet Nils Månsson. Förstås, kan tilläggas. ”Ljusets bonde”, som han kallats, är ju granne med oss. Vi bor i Vollsjö och han bodde på den lilla gården Skumparp 1 strax utanför vår grannby Frenninge. Därav också smeknamnet ”Skumpen”.

Så lite jag ändå känner till om Nils Månsson (1776-1837), tänkte jag. Trots att han står staty (uppförd 1937 och gjord av skulptören Anders Olsson) utanför Nils Månsson skola (invigd 1837) i Frenninge, till vilken han samlade in pengar och även själv bidrog ekonomiskt. Och trots att det 1987 var nypremiär för det lokalhistoriska festspelet ”Ljusets bonde” och Föreningen Skumpen årligen delar ut ett pris till ”Årets skump”.

Nils Månsson blev riksdagsman, stred för tryckfrihet och allmän folkskola (hur mycket han bidrog med i frågorna har historien i efterhand blivit oense om). Årtalen och uppgifterna tillkom i min krönika efter att jag pluggat på, bland annat besökt Vollsjö bibliotek och lånat den bok av Enoch Ingers, också med titeln ”Ljusets bonde”, som gavs ut hundra år efter Nils Månssons död.

Sjöbo bibliotek: lokalsamlingen. Foto: Blenda Automatique

Boken fanns på hyllorna för lokal litteratur. Och där var det nog som krönikan (egentligen skulle den uteslutande ha handlat om Nils Månsson) fick en första knuff i en annan riktning. För jag stod där och tänkte att visst har Vollsjöbibliotekets lokala samling minskat i omfång? Tidigare var väl hyllorna fler och längre?

Sen for jag in till huvudbiblioteket i Sjöbo, där det skulle finnas några gamla filmer om Nils Månsson, Skumparp och nämnda teaterföreställning. Genast jag såg hyllorna med skylten ”Lokalsamling” blev jag stående, stirrande och smått häpen. Och lite ilsk. Men avdelningen har ju krympt! Så få hyllor med så få böcker!

Måste gå och fråga vid lånedisken… ”Det kan finnas fler böcker i förrådet”, blev beskedet. Här och nu började krönikan att omformulera sig själv och definitivt gå åt ett annat håll. För så här – ”i förrådet” – kan det inte få vara. Biblioteksböcker ska stå på hyllorna, synas och vara lättillgängliga.

Flera märkliga filosofier har passerat genom svensk biblioteksverksamhet, från att Enid Blyton och Tvillingdetektiverna inte fanns (på biblioteken alltså) till dagens biblioteksfilosofi att böcker som inte lånas ska inte stå på hyllorna (utan i värsta fall säljas och försvinna). Löjlig fråga men ändå: Hur ska böcker kunna lånas om de inte finns på hyllorna?

Som bibliotekarier brukar säga när jag muttrar: Bibliotek är inga arkiv. Mitt svar: Joo, det är de visst det.  De ska – också – vara arkiv, inte minst hyllorna med skylten ”Lokalsamling”. Vem skulle annars köpa in och bevara lokala böcker, om inte biblioteken? Detta gäller inte bara Sjöbo och Vollsjö utan alla kommuner, samtliga folkbibliotek med filialer.

”Lokalsamlingen” borde utgöra navet i bibliotekets verksamhet – inte ha några få enstaka hyllor utan ägnas en hel avdelning, centralt placerad i biblioteket. En större lokalavdelning på huvudbiblioteket, mindre avdelningar på filialerna. Ur detta nav kunde ju studieorganisationer starta bygdecirklar och skolorna bedriva undervisning i lokalhistoria.

Visst kan man redan nu hitta intressant litteratur i Sjöbo biblioteks lokalsamling – som böcker om Elfstrands krukmakeri, järnvägslinjer och idrottsföreningar, Linnea Svenssons bok om uppväxten i Vollsjö på 30- och 40-talen, böcker om Sjöbo kommuns smärtsamma flyktinghistoria med mera.

Men mycket saknas också. Var finns dessa böcker? På vilka hyllor står de? Finns de alls på biblioteket? Ett nära exempel: Om en lokal skrönikör ger ut en bok med texter om Färs härad, bör den då inte finnas i lokalsamlingen? Men nej, boken återfinns under ”Bb” = blandat. Lokal skönlitteratur, prosa och poesi, ska också stå på lokalsamlingens hyllor. Med kända författare går det väl men de mindre kända, hur ska en låntagare annars hitta dem? När man inte ens vet namnet på författaren, att boken skrivits och getts ut.

Så att jag vill utbrista: Gör om! Gör rätt! Och passa er, ni övriga bibliotek i sydöstra Skåne, för jag ska minsann också åka och kolla hur ni sköter era lokalsamlingar… PS. Nils Månsson får det bli mer om en annan gång.

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

I Christoffers studio

Lite fånigt kanske, men jag kan inte låta bli att tycka det är rätt kul när en pressrelease om Per Gessles kommande soloalbum ”Mazarin” flimrar upp i e-posten. Det var ett tag sen: Gessles senaste soloplatta kom 1985 och nu skriver och sjunger han igen – som han gjorde i Gyllene Tider men ju inte gör i Roxette – på svenska.

När jag läst så långt kommer jag fram till det som gör mej så där lite fånigt upprymd. Pressinformationen fortsätter nämligen så här och jag kan inte låta bli att småle en smula när jag läser: ”Under vintern samlade Per Gessle sina låtar, vapendragarna Clarence Öfwerman och Christoffer Lundquist och begav sig till Christoffers studio The Aerosol Grey Machine utanför Vollsjö nere i Skåne.”

Just det, samma lilla Vollsjö där jag bor. Här – ja, inte precis här utan en bit utanför, i Vollsjötrakten – har världsartisten Per Gessle spelat in sin nya CD.

Vägen till Christoffers Lundquists studio, The Aerosol Grey Machine Studios. Som vägen ser ut sommartider hej hej, vill säga.

Håll med om att det är en lite fantasieggande tanke – att Per Gessle går som en vanlig man på Vollsjös gator. Fast jag vet inte om han gjorde det (egentligen borde Christoffer bjuda alla musiker som han spelar in på en fika på Vollsjö hembageri vid Torget). Däremot gick han på Sjöbos gator.

– Det lär, berättar Christoffer Lundquist, ha väckt ett visst uppseende när Gessle kom in i sportaffären i Sjöbo för att köpa en t-shirt.

Andra kända svenska artister och grupper – bland en lång rad mindre kända namn – som andats in lantluften i trakten av Vollsjö är Thåström, Ulf Lundell, Rikard Wolff, Roxette och Cardigans. Fast Roxette har inte spelat in så mycket i Christoffer Lundquists studio och Cardigans spelade in ännu mindre. En enda ton på en tramporgel, för att vara exakt. Det tog tre timmar.

När jag kör iväg med bilen för att träffa Christoffer och titta på studion så minns jag den där frågan som jag fått hur många gånger som helst: Kan man verkligen bo i Vollsjö – underförstått: så långt ute på landet – och försörja sej som frilansjournalist? Hur är det möjligt? Måste man inte bo i stan, allra helst i Stockholm, och ha nära till tidningar, media och alla andra kontakter för att det ska gå?

Ingången till studion.

Tja, brukar jag svara, nu har jag faktiskt bott i Vollsjö sen början av 70-talet. Och överlevt.

– Jag tror att man kan bo på landet och arbeta med vad som helst. Om man verkligen vill, säger Ylva Lundquist.

Som alltså är hustru till Christoffer och dessutom arkitekt. Mycket lämpligt att ha en hustru med ett sådant yrke när maken är musiker och inspelningstekniker och ska bygga en studio. Det är Ylva, säger Christoffer när han visar mej runt i studion, som byggt det mesta. (På en stol ligger studiokatten Päron och morrar lågmält.) Själv verkar han mest stolt över ekorummet som konstruerats efter modell från den inspelningsstudio i Los Angeles där Beach Boys gjorde de flesta av sina skivor.

Det står en dator vid sidan om kontrollbordet men den undviker han helst. På grund av ”bristen på möjlighet att editera”, som han säger, föredrar Christoffer att spela in på ”gammeldags” rullband. Alldeles för lätt att flytta runt verser, refränger och toner, få musiken och sången att låta perfekt – så omänskligt perfekt – med hjälp av datorn.

– Det är väldigt vit musik som spelas in i den här studion. Här svänger det inte så mycket, som han skämtar.

Studiofönstret.

Christoffer Lundquist har oftast och helst sina öron i 60- och 70-talet. Han spelar ju själv i det mycket 60-talsinfluerade popbandet Brainpool. Också Brainpool håller på att färdigställa ett nytt album i The Aerosol Grey Machine-studion. Det blir – i sann 60-talsanda – en rockopera.

Innan vi började prata musik så pratade vi förresten om diverse annat som intresserar oss Vollsjöbor. Till exempel om Sjöbo kommun före och efter Sven-Olle Olsson. Om (då) nedläggningen av järnvägen, upprivningen av rälsen och försäljningen av banvallen kontra (nu) kommunens försök att få en – ny – järnväg till Sjöbo. Fast å andra sidan är det ju tur det, att det inte går pågatåg mellan Malmö och Sjöbo eller för den delen Vollsjö, för hur dyra skulle inte huspriserna i Vollsjötrakten ha varit då?

Och så pratar vi förstås om den eventuella nedläggningen av Nils Månssons skola i Frenninge, för det är där som barnen i familjen Lundquist ska / skulle gå i skolan om några år. Nu är det dags för makarna Lundquist att engagera sej i kampen mot nedläggning av skolan. Fast å andra sidan, suckar både Christoffer och jag, så är det ju en gammal, ”god” tradition i Sjöbo kommun att lägga ner och riva sånt som borde bevaras. Som Vollsjö station eller skolan i Frenninge, som står där som minne efter den svenska folkskolans skapare: Nils Månsson från Skumparp och därför kallad ”Skumpen”.

Christoffer själv.

Vi enas om att politiker har en sanslös (o)förmåga att inte se längre framåt än till sina egna skor. De vill stänga Nils Månssons skola för att det – just nu – finns för få barn i området, samtidigt som de vill att fler människor, gärna barnfamiljer, ska bosätta sej här. Men hej, var ska då deras barn gå i skolan? Och varför skulle barnfamiljerna vilja bo just här, om det inte finns någon skola?

Ni minns den där frågan (se ovan) som jag själv brukar få. Nu frågar jag Christoffer samma sak: Hur går det?

– Hittills har jag inte behövt jaga några jobb. Det går på kontakter. Grupper och musiker vill att jag ska spela in och producera och då ”tvingar” jag ut dom hit på landet. Med tiden måste jag väl börja marknadsföra studion. Jag ska göra en hemsida. Det gäller ju att ha en någorlunda jämn verksamhet.

– I Stockholm är det ungefär dubbelt så dyrt att spela in som hos mej. Undrar vad inspelningsstudiorna i Stockholm måste betala i lokalhyra? Dessutom blir det mer avkopplat att spela in utanför storstan. Där ringer mobilen och man bryter för möten.

Låter musiken också på något särskilt sätt när den spelats in i Christoffer Lundquists studio? Finns det ett speciellt ”Vollsjösound”? Jo, tror han själv, det gör det nog. Åtminstone hör han själv skillnad på de spår som spelats in i Vollsjö på Rikard Wolffs senaste CD och de som spelats in någon annanstans.

Och jag håller med, efter att ha fått provlyssna några inspelningar från The Aerosol Grey Machine-studion. Christoffer låter mej bland annat höra ett par ännu så länge outgivna inspelningar med vissångaren Staffan Percy (som också han numera bor i Vollsjötrakten, närmare bestämt i Vallarum) och amerikanske popsångaren Justin Grace (en så stor Brainpool-fan att han åkte från Los Angeles till Vollsjö för att spela in).

En av studiokatterna. Samtliga foton hämtade från hemsidan för Aerosol Grey Machine Studios.

Det låter mjukt och varmt, vänligt och följsamt – som musik från en nybyggd trästudio, där inte väggarna, golvet och taket målats utan träet är naket och rent. Tonerna studsar inte mot väggarna utan sjunker in i träet som böjer sej för att sen böja sej utåt igen. Också orden i Per Gessles pressrelease stämmer: ”När året var som mörkast och vintern som kallast, skapades det ett album som från första tonen till den sista andas svensk sommar…”

Svensk natur och sommar spelar och sjunger i ”Vollsjösoundet”… Lyssna själv på Gessles singel, ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)”, som nu börjat höras på radion!

________________________________________

Bengt Eriksson föredrar Gyllene Tider före Roxette och anser att Per
Gessle är en både melodi- och ordfyndig svensk poppoet (betoning på alla ord och stavelser). Eriksson tycker att nya Gessle-singeln (skojig Buddy Holly-pastisch) är ett bra exempel på det.

(Ystads Allehanda 2003)