Etikettarkiv: Robert Johnson

Erik Moliins träsniderimuseum

Nog borde det finnas ett litet museum i Frenninge med Moliins träsniderier? Öppna snarast ett sådant! I den uppmaningen ska följande krönika utmynna. Men krönikan börjar för ett antal år sen, när jag första gången deltog i Litteraturrundan på Österlen.

Författaren Tomas Löfström undrade om jag ville komma till hans bokcafé utanför Kivik och läsa skrönikor ur min bok om Piratenlandet i Färs. Och jag tänkte att då bör jag också ha något annat och nytt som ingen hört förut att erbjuda. Så jag skrev ihop en låt om att stoppa in en kasse med böcker och ett fodral med gitarren i bilen för att åka på litteraturrundeturné med sitt = mitt ”one man band”. Titeln blev: ”Litteraturrundan boogie”.

Ett par år senare skulle jag medverka på Wollsjö Mill, också under Litteraturrundan. Då behövdes något nytt och lokalt. Eftersom jag hört bluesmusikern Frenninge-Per spela gitarr och sjunga på Hultivalen (en bit norr om Frenninge) så varför inte en låt om honom? Ni vet väl (jo, det gör ni!) att Robert Johnson blev en bluesmusikalisk legend genom att sälja sin själ till Djävulen, som han mötte vid en korsväg.

Och man kan faktiskt göra något liknande om man bor i Frenninge och vill bli en jäkel på bluesgitarr. En mörk, kall vinternatt går man upp till Frenninge kyrka och kommer överens med Gloson, den vilda, mytiska grisen med brinnande ögon och rygg som ett rakblad. Sen bjöd jag in Frenninge-Per för att spela gitarr på låten ”Blues från Frenninge med ojämn stanza”.

Här kan du klicka och kolla Pratbokens filmade presentation av träsnidaren Erik Moliin.

Nu har det blivit min egen tradition med en årlig lokal låt till Litteraturrundan. Inför årets medverkan kom låten att handla om träsnidaren Erik (eller Eric, så stavas namnet ibland) Moliin i Frenninge. Nämnde Per (Söderhielm) och hans hustru driver ju, det har jag skrivit om i en tidigare krönika, ljud- och filmföretaget Pratboken och jag hade varit på en visning av de filmer som Pratboken gjort om människor som ligger begravda på Frenninge kyrkogård.

Till exempel Erik Moliin (1855-1933). Jag blev häpen. Från Frenninge, grannbyn till Vollsjö, och här har jag bott sen 70-talet. Ändå kände jag inte till Frenninges prisbelönte träsnidare. Som jag skämdes. Erik Moliin måste uppmärksammas mycket mer…

När Moliin täljde gubbar kom hela trakten me´
Ja, han måste ha porträtterat varenda gubbe i Frenninge
När han täljde sina nötknäppare
Som en annan döderhultare

Så skrev och ”sjöng” jag, också den här gången med komp av Frenninge-Per. Men han invände. Många generaler och liknande hade han sett på Moliins nötknäppare – men inga ansikten från trakten. Ja, ja. Det kallas sångpoetisk frihet.

Erik Moliin kom till Frenninge som åttaåring. Han blev militär, fram till 1888 då han övergick till träsnideri. Ur låttexten: ”Erik Lorentz Moliin var fanjunkare / Men han föredrog nötknäppare.” Han lär, enligt egen utsago, ha täljt över 25 000 nötknäppare. Idag går det ibland att hitta någon av hans nötknäppare på auktion, priset kan vara upp till 4 000 kronor.

Bland andra Oscar II, Anders Zorn och August Strindberg lär ha ägt nötknäppare av Erik Moliin. Men han träsnidade annat också – som dryckeskannor, skulpturer, skåp med mera. Och han prisbelöntes. Guldmedaljen han tilldelades på Parisutställningen 1900 var finast men Moliin fick dessutom silvermedaljer i Ystad (1893), Chicago (samma år), Helsingborg (1903) och Lund (1907).

Hur många, utom samlare av nötknäppare och dylikt, känner nu till Erik Moliin? I Frenningetrakten ska det finnas en privat (hemlig) samling med nötknäppare. Ska inte de ställas ut och visas upp? Historien om Moliins nötknäppare har också en fortsättning. Moliin fick en efterföljare i Malte Olofsson (1913-2006), även han begravd på Frenninge kyrkogård. Olofsson fortsatte att snida nötknäppare men till skillnad mot föregångaren lär han inte ha sålt några.

Ibland muttrar jag över att Sjöbo kommun inte sköter om sin lokala kultur. (Ja, säkert likadant i många kommuner.) Det lokala kulturarvet ligger, anser jag, till grund för hela Sveriges kulturarv och även den kultur som skapas idag. Efter att Sjöbopolitikerna i alla fall förstått att Elfstrands krukmakeri måste bevaras för framtiden, så kan det vara dags att fundera på ett Moliin- och Olofsson-museum i Frenninge. Som min låt slutar:

Att glömma bort människor ska man faktiskt låta bli
Så glöm inte Moliins träsnideri…

PS. Frenninge kan också stavas Fränninge. Jag valde den förra stavningen eftersom den varit vanligast under de år jag bott i grannbyn Vollsjö.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Annonser

Bilder med förnuft och känsla

Stefan Winroth
Gräset är grönare
Sjöbo konsthall t o m 18 november

Det händer något spännande och extra fantasieggande när jag tittar på Stefan Winroths bilder i olja och blandteknik. Jag börjar med att gå runt en vända: titta, känna in och fantisera. Först efter det plockar jag till mig utställningsbladet och läser de titlar som Winroth satt på sina bilder. Och häpnar, så smått.

Titlarna dementerar mina associationer. Nästan varenda bild visar, enligt Winroth, något annat än vad jag trodde och tyckte. Till exempel oljemålningen av Elvis (som i Presley) trodde jag var en elbasist. Men nu, efter att konstnären påpekat det, så ser jag ju att musikern har en Elvislock i håret.

Stefan Winroth: ”Visiting Vanatu”, blandteknik.

En annan bild, som fått titeln ”Visiting Vanatu” (inte meningen att vara fräck men ska det inte vara Vanuatu?), trodde jag föreställde Bibelns tre vise män. Och det kanske den gör också men dessa vise män, som samlats kring…. ja, om det kan vara en jättesvamp eller ett stort kokkärl, har rest till ögruppen Vanuatu i Stilla havet och anslutit sig till den nyreligiösa John Frum-rörelsen.

John Frum var soldat under andra världskriget. På ön Tanna har han upphöjts till gud. Frum-religionens heliga symbol är ett rött kors (typ Röda korset).

Och då kan man – som alltid – ställa frågan: Ska konstbetraktaren läsa på först eller titta spontant, utan förutbestämda åsikter eller ”pekpinnar” i rätt riktning? Svaret blir väl – också som alltid – att det är en personlig smakfråga.

De starka färgerna – rött, grönt, blått – är förstås det första jag får i ögonen. Men så märkligt, ser jag vid andra ögonkaster, det är ju inte det klatschigt direkta som förmedlar bildernas innehåll och budskap utan betydelsen finns i de svagare, antydda partierna och färgerna.

Stefan Wirnoth: ”Elvis”, blandteknik.

Stefan Winroths bilder kan påminna både om skämtteckningar och 80-talets vilda eller häftiga måleri. Men han målar/ritar med en mer behärskad våldsamhet. På utställningen i Sjöbo finns både större och mindre bilder; de senare, som ingår i serien ”Sketches of pain” och mestadels är svartvita, fungerar i mina ögon mest som utkast till större bilder.

Dyrkan eller hängivenhet, så skulle man nog kunna sammanfatta Winroths stora bilder. Kanske bör man också tillägga: lockelse. Sen må denna dyrkan, hängivenhet och lockelse vara himmelsk eller jordisk, gälla Gud eller (musik)idoler.

Många bilder har religiösa eller musikaliska motiv.

”God’s vessel” porträtterar en kardinal eller någon annan illasinnad präst. ”The anarchist” föreställer en punksångare (Johnny Rotten, förmodar jag). Titeln ”Patton’s blues” bör väl syfta på bluesartisten Charlie Patton.

Stefan Winroth: ”The three-face”, blandteklnik.

Och ”Crossroads wedding”, där en kvinna som kan vara en man i guldglittrig klänning gifter sig med en gråkostymman som bör vara djävulen, får mig att tänka på en annan bluesartist, nämligen Robert Johnson, och hans avtal med djävulen, underskrivet just vid en vägkorsning.

En annan målning heter ”The death of Mr Johnson” (vilken Johnson?) och titeln ”Burning  (of) the midnight lamp” har ju hämtats från en Jimi Hendrix-låt.

Vad finns bakom och i extasen? Vad är det vi hyllar och dyrkar, egentligen? Kan det vara dessa frågor som Stefan Winroth ställer, om och om igen, i bild efter bild, både i färger och motiv?

Min favoritbild handlar också om lockelse men illustrerar samtidigt min tolkning av bilderna.

Den har en annan, mer diskret färgskala, vit som en skog i snö, och heter ”Infra-red riding hood”. Motivet är alltså rödluvan och vargen. Bilden rymmer både lockelse och rädsla, om vart annat, fram och tillbaks. Här visas tiden strax före, innan det händer. Vad ska segra: förnuft eller känsla?

(Ystads Allehanda 2011)

Svensk folkmusikvecka (del 2):Den svenska folkmusikens Robert Johnson (ja, nästan!)

Wille Toors
Från logar, skogar, zigenarläger och cirkustält
(Hurv)
Wille Tors elv, Per-Eje Malmén s, Göte Lindström g och Hans Rosén‚ b. Inspelat i Studio Hagen 1997. Speltid: 56:54.

Wille Toors, som föddes 1921 i Mobyn strax utanför Malung, är Sveriges märkligaste spelman: både en traditionsbärare och en stor personlighet, nära på en experimentalist och avantgardist.

Det finns bara en Toors och ingen mer. Han är… om man kan tänka sej det… den svenska folkmusikens motsvarighet till Robert Johnson – dessutom en Johnson som fortfarande är vid liv och spelar för fullt! Om ni tycker att det måste väl ändå vara att ta i, så… tja, låt mej istället säga att Wille Toors är en svensk John Lee Hooker.

Som 9-åring började Toors att spela fiol och som 12-åring var han igång med att spela på dansbanorna ihop med några spelmän från hembyn. Tidigt lärde han sej också grunderna i klassiskt fiolspel – vid 15-årsåldern knöts Toors till Malung orkesterförening som violinist.

Sen fortsatte Wille Toors att blanda in andra musikformer och instrument i den traditionella fiolmusiken. Han har turnerat med dragspelare, spelat med cirkusvarit‚er och på tivolin, gjort konserter i kyrkor osv. Toors bör också ha varit den första svenska spelmannen som kopplade fiolen till en förstärkare och började spela ”elektriskt” (det gjorde han redan på 50-talet).

Sin musiksmak beskriver Toors som ”bred”: Paganini, Sarasate, Kreisler och Hubay, orientalisk-, zigenar- och folkmusik, populär- och dansmusik. Influenser från alla dessa musikformer tycker jag mej också höra på albumet ”Från logar, skogar, zigenarläger och cirkustält”, som hade kunnat ha undertiteln ”klingande memoarer”.

Albumet innehåller exempel på de flesta av de musikformer och spelstilar som Wille Toors ägnat/r sej åt: västerdalska folklåtar, folkmusikaliska klassiska stycken, gammeldans och än smäktande, än vilda zigenarmelodier. (Förresten var det på tiden att det kom en ny platta med Toors. Hans föregående – det legendariska albumet ”Natt vid Skvaltkvarn” – kom nämligen för så länge sen som 1975. När ska den LP-n återutges på CD? Sätt fart MNW!)

Låt mej beskriva/karaktärisera några av låtarna på det nya albumet så ni förstår hur speciell och unik Wille Toors är.

Albumet inleds med ”Hymn från skogen”. Här spelar Toors mitt emellan folkmusik och konstmusik. Han lånar från bägge, men skapar sin egen genre mitt emellan de båda musikformerna.

Han är en stämningsskapare – som en naturmålare i olja. Han kan fylla fioltonerna med färg, få dem att bli tjocka och tunga som trädstammar, för att sen hastigt rusa upp i falsetten och spela ljusa, gnisslande toner som smala grenar eller nya skott. Och dessa löpningar – som sprinterlopp där han inte springer utan hjular! I bakgrunden ackompanjerar synten med sus från skogen.

Det följande spåret, ”Hardangerminnen”, är gammeldans till bastant komp av akustisk gitarr och bas. Här springer Toors vänsterfingrar ännu fortare över fiolhalsen. Han spelar melodin, samtidigt som han drillar tusen extratoner – som en improviserande jazzmusiker.

Spår nr 5, ”Rånndans locklåt”, är en natursymfoni framförd på en enda fiol. Eller rättare sagt två: Wille Toors instrument är nämligen en (folkmusik)fiol och en (konstmusik)violin – samtidigt! Också detta är klassisk musik och folkmusik; bägge- och ingedera.

Som spår nr 10 framför Wille Toors en zigenarmelodi, ”Så många stjärnor”. Han spelar sentimentalt och vilt; fiolen gråter, leker och smeker. Vad han egentligen gör och hur han egentligen bär sej vet jag faktiskt inte. Först får han fiolen att låta som en cittra, ja, nästan. Sen springer han   iväg uppåt diskanten igen och klämmer en ljus, sentimental tår ur fiolen. Allt medan gitarr och bas kompar lika mustigt och bastant som alltid.

Ett sista spår, nr 22, ”Cirkusflickan”. Här är Toors ensam igen med fiolen. Han skriver liksom en novell om eller en lovordande recension av en kvinnlig cirkusartist. Nej, fiolen blir en filmkamera som följer den kvinnliga trapetsartisten högt upp under cirkuspolen. Toors låter tonerna hoppa mellan och balansera på strängarna, precis som ”cirkusflickan” på trapetsen.

Och i alla låtarna, genomgående på hela albumet, har Wille Toors fiol den där speciella, alldeles unika och för honom så typiska tonen: elektrisk men mjuk, liksom svävande.

(Gränslöst 1998)

Wille Toors, traditionsbärare och modernist

På senare år pratade jag då och då med Wille Toors i telefon. Han lät alltid yngre och piggare än jag. Därför kom det som en chock när han avled i november 2008. In i det sista fortsatte Toors att spela, på skiva och för publik, innan han somnade in lugnt och stilla på gården Vargstuguriset i Mobyn, Västerdalarna.

Wille Toors blev 87 år. Han var den svenska folkmusikens ålderman, den sista av de gamla traditionsbärarna och samtidigt en modernist.

Hur kunde denna unika fiolspelman vara så undanskuffad, bortglömd och ouppmärksammad? Missade Matts Arnberg verkligen  Wille Toors när han på 50- och 60-talen reste runt i Sverige och spelade in traditionsbärare för Sveriges Radio? Ingenting med Toors finns i alla fall på någon av de folkmusikskivor som radion gav ut. 

Wille Toors

Wille Toors var en bra bit över 50 år, när han 1975 skivdebuterade med LPn ”Natt vid Skvaltkvarn”. Skivan gavs ut av Musiknätet Waxholm, ett av musikrörelsens bolag. Vilket säger något om den svenska folkmusikens beskyddare kontra den progressiva musikrörelsen.

När 70-talets nya folkmusikvåg sköljde in i musikrörelsen så var det inte ett ansträngt bevarande av rötter som intresserade musikrörelsens skivbolag utan personlighet och nyskapande. Hade Wille Toors fått göra en skiva om inte Tord Bengtsson och Ove Karlsson från Arbete & Fritid producerat och spelat in honom?

Senare blev det inte heller så många utgivningar. Wille Toors gjorde några egna kassetter och först 1997 kom en CD, ”Från logar, skogar, zigenarläger och cirkustält”, på det lilla märket Hurv. Cirka 10 år senare ändå skulle Sugarbeat It, ett ännu mindre skivmärke, ge ut några album. ”Made in Dalom” (2008), där Wille Toors spelar ihop med Hans Rosén, kom senast. 

Wille Toors var liksom fel. Som 12-åring spelade han på dansbanor och vid 15 blev han violinist i Malungs orkesterförening. Han turnerade med dragspelare, spelade i kyrkor, på cirkus och tivoli. Redan på 50-talet började han  experimentera med elförstärkt violin.

Intryck från allt detta hörs på skivdebuten. Med ett undantag: han spelar genomgående akustisk fiol, tror jag. Inte så lätt att veta när han växlar mellan olika violinljud, folk- och konstmusik, låter traditionen gå in i och ut ur sig själv. 

Han spelar talande melodier på första LP-sidan. Låtarna blir berättelser om till exempel ”Bärifallsnäcken”. På andra sidan både spelar och berättar han med ord, så som han brukade inför publik. ”Hin och morakarlarna” är en märklig  historia från långt tillbaks. Toors berättar med orden, förtydligar med tonerna och rytmerna, knäpper med fingrarna och drar med stråken, spelar snabbt och långsamt, melodiskt och rytmiskt, strävt och vackert. Hastiga byten från det ena till det andra eller bäggedera och allt samtidigt. 

Wille Toors spelar minst lika bra och speciellt – ja, unikt – på senare album. Tolkningarna av zigenska toner och rytmer på ”Från logar, skogar, zigenarläger och cirkustält” samt ”Spelar zigenarnas musik” (2007) är hans egna och annorlunda. På albumet ”Spelar låtar” (2005) finns en nytolkning av titelspåret från debuten, alltså ”Natt vid Skvaltkvarn”. Varje ton glöder och plötsligt kan Toors göra en snabb liten avstickare i melodin eller rytmiken, lägga till en kommentar, och så  tillbaks till låten igen.

Williw Toors - Natt vid SaltkvarnenFast debut-LPn är och förblir min favorit. Wille Toors gjorde ett outplånligt minne på mig när jag hörde honom första gången. Känslan försvinner aldrig. Minns att jag i en recension utnämnde honom till ”Sveriges Robert Johnson”. På det gamla LP-omslaget kallas han ”Finnskogens Paganini”. Bägge stämmer nog.

Hösten 2009 ska MNW fira 40-årjubileum med diverse återutgivningar. Nog vore det en skam om inte ”Natt vid Skvaltkvarn” återutges ens nu (eller blir tillgänglig digitalt på nätet)?! För nej, LPn har aldrig kommit på CD…

(Krönika i Lira 2009)

På Backafestivalen: L.T. Fisk

Idag blir det ohöljd reklam på Erikssons kultursidor. För är man inte på jazzfestivalen i Stockholm så borde man kanske befinna sig på Backafestivalen i Tjörnedala på Österlen?

LT Fisk 2Blott ett enda tips: den skånske sångpoeten L.T. Fisk är en av årets medverkande på Backafestivalen. Så här skriver han själv på bloggen Kvastfening:

Foto från L.T. Fisks blogg.

”På fredag, eller rättare sagt på lördag morgon, spelar L. T. Fisk på Backafestivalen strax utanför Simrishamn. Han får avsluta festivalen vad det verkar. I berättartältet. Så går det när man försöker tvinga sig in på en festival. I alla fall. Han tycker det ska bli vansinnigt roligt och spännande. Ni som har vägarna förbi Baskemölla, eller Simrishamn, kolla upp Backafestivalen. Två dagar. Fredagen den 17 klockan 00.30 spelar L. T. Fisk. Vi ses där, va. ”

Själv plockade jag fram recensioner av hans två senaste album (om ni missat hans skivor, tyvärr är det många som gjort det), så jag gör mitt för att locka er till Backafestivalen…

LTFISK gallerL.T. Fisk
Som ljus genom galler / Sånger 1999-2003
(Veni)

I pappret från skivbolaget nämns ”Nebraska” med Bruce Springsteen.

En möjlig jämförelse: inte musikaliskt men vad gäller stämning och persongalleri. Själv tycker jag att L.T. Fisk låter som en skånsk kombination av Robert Johnson och Leonard Cohen inspelad i en stuga på Söderslätt.

L.T. Fisk sjunger till egen akustisk gitarr, ibland ett munspel och en orgel, tror jag. (Då blir det också lite Philemon Arthur & The Dung-känsla, fast inte riktigt lika frifrodigt = utan ”falskspel”.) Primitivt och modernt, urtid och nutid.

Sångerna är kortnoveller utan verser och refräng om människor i såväl Malmö som Piteå. Ändå blir det melodiskt genom att Fisk repeterar några ord eller en mening och för att hans skånska är en sång i sej.

Som en ung Dylan, ännu en jämförelse, betonar han också varje ord som vore det livsviktigt. Det mest personliga och märkligaste jag hört i den allt längre raden av svenska singer/songwriters.

Fisk omslag slutaL.T. Fisk
Man måste veta när man ska sluta
(Veni)

Robert Johnson är borta men Leonard Cohen finns kvar på det nya albumet med L.T. Fisk (pseudonym för Johan Andersson). Inspelningen är också mindre primitiv och mer ”producerad”, även om den gjordes hemma i Mattias Larssons lägenhet.

En kärleksfull produktion lyfter fram L.T. Fisk – orden och melodierna, den nylonsträngade gitarren och rösten – så att han hamnar en centimeter från lyssnarens öron.

Han skriver noveller som förses med melodier utifrån språkets egen melodi. De skånska orden börjar sjunga.

Det är sånger på gränsen till självmord. De handlar, enligt L.T. Fisk, om ”den fåfänga som både håller oss vid liv och tar livet av oss”.

Cello, orgel och kör kommer in och poängterar, vilket gör stämningen ännu vackrare och budskapet ännu mer drabbande.

(Bägge recensionerna från Hifi & Musik)