Erik Moliins träsniderimuseum

Nog borde det finnas ett litet museum i Frenninge med Moliins träsniderier? Öppna snarast ett sådant! I den uppmaningen ska följande krönika utmynna. Men krönikan börjar för ett antal år sen, när jag första gången deltog i Litteraturrundan på Österlen.

Författaren Tomas Löfström undrade om jag ville komma till hans bokcafé utanför Kivik och läsa skrönikor ur min bok om Piratenlandet i Färs. Och jag tänkte att då bör jag också ha något annat och nytt som ingen hört förut att erbjuda. Så jag skrev ihop en låt om att stoppa in en kasse med böcker och ett fodral med gitarren i bilen för att åka på litteraturrundeturné med sitt = mitt ”one man band”. Titeln blev: ”Litteraturrundan boogie”.

Ett par år senare skulle jag medverka på Wollsjö Mill, också under Litteraturrundan. Då behövdes något nytt och lokalt. Eftersom jag hört bluesmusikern Frenninge-Per spela gitarr och sjunga på Hultivalen (en bit norr om Frenninge) så varför inte en låt om honom? Ni vet väl (jo, det gör ni!) att Robert Johnson blev en bluesmusikalisk legend genom att sälja sin själ till Djävulen, som han mötte vid en korsväg.

Och man kan faktiskt göra något liknande om man bor i Frenninge och vill bli en jäkel på bluesgitarr. En mörk, kall vinternatt går man upp till Frenninge kyrka och kommer överens med Gloson, den vilda, mytiska grisen med brinnande ögon och rygg som ett rakblad. Sen bjöd jag in Frenninge-Per för att spela gitarr på låten ”Blues från Frenninge med ojämn stanza”.

Här kan du klicka och kolla Pratbokens filmade presentation av träsnidaren Erik Moliin.

Nu har det blivit min egen tradition med en årlig lokal låt till Litteraturrundan. Inför årets medverkan kom låten att handla om träsnidaren Erik (eller Eric, så stavas namnet ibland) Moliin i Frenninge. Nämnde Per (Söderhielm) och hans hustru driver ju, det har jag skrivit om i en tidigare krönika, ljud- och filmföretaget Pratboken och jag hade varit på en visning av de filmer som Pratboken gjort om människor som ligger begravda på Frenninge kyrkogård.

Till exempel Erik Moliin (1855-1933). Jag blev häpen. Från Frenninge, grannbyn till Vollsjö, och här har jag bott sen 70-talet. Ändå kände jag inte till Frenninges prisbelönte träsnidare. Som jag skämdes. Erik Moliin måste uppmärksammas mycket mer…

När Moliin täljde gubbar kom hela trakten me´
Ja, han måste ha porträtterat varenda gubbe i Frenninge
När han täljde sina nötknäppare
Som en annan döderhultare

Så skrev och ”sjöng” jag, också den här gången med komp av Frenninge-Per. Men han invände. Många generaler och liknande hade han sett på Moliins nötknäppare – men inga ansikten från trakten. Ja, ja. Det kallas sångpoetisk frihet.

Erik Moliin kom till Frenninge som åttaåring. Han blev militär, fram till 1888 då han övergick till träsnideri. Ur låttexten: ”Erik Lorentz Moliin var fanjunkare / Men han föredrog nötknäppare.” Han lär, enligt egen utsago, ha täljt över 25 000 nötknäppare. Idag går det ibland att hitta någon av hans nötknäppare på auktion, priset kan vara upp till 4 000 kronor.

Bland andra Oscar II, Anders Zorn och August Strindberg lär ha ägt nötknäppare av Erik Moliin. Men han träsnidade annat också – som dryckeskannor, skulpturer, skåp med mera. Och han prisbelöntes. Guldmedaljen han tilldelades på Parisutställningen 1900 var finast men Moliin fick dessutom silvermedaljer i Ystad (1893), Chicago (samma år), Helsingborg (1903) och Lund (1907).

Hur många, utom samlare av nötknäppare och dylikt, känner nu till Erik Moliin? I Frenningetrakten ska det finnas en privat (hemlig) samling med nötknäppare. Ska inte de ställas ut och visas upp? Historien om Moliins nötknäppare har också en fortsättning. Moliin fick en efterföljare i Malte Olofsson (1913-2006), även han begravd på Frenninge kyrkogård. Olofsson fortsatte att snida nötknäppare men till skillnad mot föregångaren lär han inte ha sålt några.

Ibland muttrar jag över att Sjöbo kommun inte sköter om sin lokala kultur. (Ja, säkert likadant i många kommuner.) Det lokala kulturarvet ligger, anser jag, till grund för hela Sveriges kulturarv och även den kultur som skapas idag. Efter att Sjöbopolitikerna i alla fall förstått att Elfstrands krukmakeri måste bevaras för framtiden, så kan det vara dags att fundera på ett Moliin- och Olofsson-museum i Frenninge. Som min låt slutar:

Att glömma bort människor ska man faktiskt låta bli
Så glöm inte Moliins träsnideri…

PS. Frenninge kan också stavas Fränninge. Jag valde den förra stavningen eftersom den varit vanligast under de år jag bott i grannbyn Vollsjö.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

En sommar i Waxholm eller Fucking Waxholm! Fucking Sverre Sundman! Fucking Swedish meat balls!

Kort förhistorik:

Amerikanen Kim Fowley (och skolkompisen Skip Battin) skapade gruppen Hollywood Argyles som 1960 hamnade på de amerikanska topplistorna med låten ”Alley Oop”. Samma duo stod också bakom flera andra grupper som fick hits i början av 60-talet – t ex Paul Revere and the Raiders, ”Long Hair”, Rivingtons, ”Papa-Oom-Mow-Mow”, och B. Bumble and the Stingers, ”Nut Rocker”. Fowley blev PR-agent för P.J. Proby, började skriva låtar till The Byrds, Beach Boys, Soft Machine, Cat Stevens, Them m fl och medverkar även på ”Freak Out”, debut-LP:n för The Mothers of Invention.

– Vänta en stund, säger Kim Fowley i telefon från Los Angeles. Det är kallt idag. Jag måste få igång värmen i rummet innan jag kan prata.

– It’s a sad story, fortsätter Fowley. 1969 hade jag producerat Gene Vincents come back-album och gjort en rad ”Rock´n´Roll America”-konserter med John Lennon, Yoko Ono, The Doors m fl. Det var Lennons första soloframträdanden i USA och Kanada. 1970 åkte jag till Finland för att producera en LP med gruppen Wigwam. När det var klart så fortsatte jag till Stockholm.

– Jag träffade Dag Häggkvist på Sonet och han föreslog att om jag ville göra plattor i Sverige så borde jag ta kontakt med några unga killar i Waxholm som höll på att starta ett skivbolag.

Kim Fowleys LP ”The Day The Earth Stood Still” gavs ut 1970 av Music Network Corps Ltd i Waxholm.

– Så jag ringde dit, de kom in till Stockholm och vi träffades, bl a Sverre Sundman var med. Jag uppfattade dem som rich kids from Waxholm som wanted to change the world. De var väl mer än 10 år yngre än jag, som hade fyllt 30 och redan hunnit förändra världen. De sa att de hade inga pengar, kunde inte betala mig. Däremot kunde de ge mig nånstans att bo och se till att jag fick mat.

– That’s fine, svarade jag, stoppade in resväskan i deras van och vi åkte ut till Waxholm. Jag fick sova i inspelningsstudion, närmare bestämt i ett litet rum som var studions ekokammare. Där sov jag på golvet – jag som hade sålt platin records! – men det var ju vanligt då i slutet av 60-talet med hippies som sov på golvet. Varje dag gick vi på nåt ställe nere i hamnen i Waxholm och åt meat balls – samma fucking Swedish meat balls med spagetti varenda dag! Hemma hos killen som gjorde skivomslagen (Lennart Klein) hade jag möjlighet att bada – en gång i veckan!

(Inom parentes kan meddelas att enligt andra källor ska MNW:s omkostnad för Kim Fowley även ha omfattat ganska så hiskliga telefonräkningar för samtal till USA och kvitton på taxiresor mellan Stockholm och Waxholm.)

Från LP:ns omslag: Kim Fowley framför Lennart Kleins kakelugn i Waxholm.

– Med Bo Anders Larsson fick jag bäst musikalisk kontakt. Sverre Sundman var mer upptagen av att leka skivbolagsdirektör. MNW var som när Sun eller Motown Records startade. Musikerna bestod av Bo Anders Larsson och hans vänner. Varje dag undrade man vilka som skulle komma idag och vad som skulle spelas in. De musiker som infann sig kom med på dagens spelning.

– Det hade behövts en bra, permanent trummis men det fanns inga pengar. Däremot var det möjligt för låtskrivare och musiker att spela in sina drömmar. Det var fortfarande 60-tal och allting var möjligt. Vi levde i en galen dröm, skapade strange sounds, skrattade mycket, var uppe hela nätterna och spelade in. Och varje dag serverades fucking Swedish meat balls nere i hamnen.

– I’m a genius! Jag har sålt 102 miljoner skivor och spelat in i många usla studios. Jag säger som Ingmar Bergman när han fick frågan varför han använder så gammal teknik vid sina filminspelningar: Det får skådespelarna att göra ett bättre jobb.

– Låten ”How Was Your Summer”, som jag (med Ted Steerling) skrev till Contact, ger en ganska bra bild av hur det var den där sommaren 1970 i Waxholm. Jag producerade skivor med Contact och Scorpion (med Bo Anders Larsson på sång) och gjorde också en skiva med mig själv. Jag minns särskilt ”Velvet Blue Saloon” (komponerad av Ted Ström) – en jäkla bra låt. Vad jag bidrog med var mina erfarenheter från andra sidan Atlanten, jag kunde lägga en grund som musikerna gick vidare ifrån. Hur jag gjorde? När jag producerade? Inte mycket att förklara, inget märkvärdigt, det handlar ju inte om kärnkirurgi.

– Jag minns att vi åkte in och kollade Rolling Stones på en utomhusarena (Råsunda) och sen fortsatte vi till Gyllene Cirkeln där Buddy Guy och Junior Wells spelade. Mick Jagger kom dit också och han hoppade upp på scenen och ville sjunga men det gillade inte Guy och Wells som började spelade dubbeltakter så Jagger inte kunde hänga med.

– Sen gick jag upp scenen och sjöng om Chicagos South Side och bluesmusikerna kollade på mig, hur kunde den där killen från Stockholm – från Waxholm – veta nåt om Chicago och de började spela dubbeltakter igen så jag inte heller skulle hänga med – men det gjorde jag. De fattade inte alls hur en svensk kunde klara av att hänga med när inte Mick Jagger gjorde det.

– På Cirkeln träffade jag också Leena Skoog, som varit ihop med Sveriges kronprins, sas det. Hon följde med mig ut till Waxholm och vi knullade på golvet i ekokammaren. Fatta! Som att sätta på Britney Spears på en tvättomat. Leena Skoog var a fucking gudinna! Hon blev min flickvän, den enda jag hade i Sverige.

Också från LP-omslaget.

– Jag levde som en alien i Waxholm, en illegal flykting. Jag var ”the negro of Waxholm”. Att sova på golvet var åkej under den svenska sommaren men när vintern närmade sig… dags att resa tillbaks till Hollywood igen. Det var ju inte så att jag inte hade pengar, jag hade inte behövt sova på golvet, jag hade amerikanska pengar gömda i skon. Men varför skulle jag betala, det var deras skivbolag – inte mitt.

– I USA hamnade jag mitt i nån festival som skulle vara en uppföljare till Monterey, träffade Country Joe och Joan Baez. Var har du varit? frågade de och jag svarade att jag varit i Sverige och gjort skivor. Mer berättade jag inte. Jag har aldrig berättat om min tid i Sverige. Ibland har jag haft vänner hemma som velat höra nåt från den tiden och jag har spelat Contact och Scorpion, de har lyssnat och sagt: Hmmm, bra, intressant…

– No sex, no drugs, only rock´n´roll. Det var MNW. En oskyldig tid – en lycklig rock´n´roll-tid. The sad part är att jag aldrig fick nån royalty. 39 till 40 år senare har jag fortfarande inte fått en penny i royalty. Sverre Sundman was in love with the idea of beeing a powerful man – a real business man. Han var en rock´n´roll hustler, vi var rock´n´roll dreamers. Jag ringde Sverre en gång långt senare men han var jäktad och sa: Hej hej men hej kan inte prata just nu…

– Visst kan jag bli förbannad på fucking Sverre Sundman men det största felet var ju vårt – mitt – eget. Att man kunde tro att rock´n´roll skulle rädda världen. Sen dess har jag haft cancer – flera gånger – och när jag låg på sjukhuset så inte var det rock´n´roll som räddade mig, som räddade mitt liv.

Efterhistorik:

I USA (och även i Europa) fortsatte Kim Fowley att skriva låtar till och producera Emerson, Lake and Palmer, Blue Cheer, Kiss, Helen Reddy, Slade, Alice Cooper, Leon Russell, Kris Kristofferson, The Modern Lovers, Nirvana osv. Han producerade låtar till filmen ”American Graffiti” och fick en stor succé med tjejbandet Runaways, som han satte ihop 1975. Sen 2002 har Kim Fowley varit radio-DJ på Steven Van Zandts sattellitradiostation ”Underground Garage”.

Fotnot.

Ovanstående är Kim Fowleys minnesbild av sommaren 1970 i Waxholm (med omnejd). Andra har i sin tur olika minnesbilder av Fowley. Till exempel Lennart Klein: ”Kim Fowley hade hört talas om Leena Skoog och ville träffa henne. Så jag fick ringa och försöka få tag på henne. Fowley bodde i sommarstugan, där MNW förut hade haft sin studio, och på vägen dit hängde han tre slipsar: en pekade neråt, en var på väg upp och en stod rakt upp. Hans sätt att visa vad han ville. Men jag tror inte han fick ihop det med Leena Skoog. Han klarade nog inte av det. Han var i för dålig form.”

(Ur boken/ boxen ”Ljud från Waxholm 1969-2009”, utgiven av MNW 2009)

Evert Taube-stipendium till Michael Saxell

”2010 års stipendium ur SKAP:s stipendiefond till Evert Taubes minne: Michael Saxell.

Musiker och låtskrivare som skrivit och producerat musik tillsammans med en rad kända artister och kompositörer, både svenska och internationella.

Samarbetat med bland andra Lill Lindfors, Karin Glenmark, Steve Porcaro från Toto, Mikael Wiehe, Procol Harums Keith Reid och Jacques Werup. Skrivit text och musik åt de skånska klassikerna ”Om himlen och Österlen” och ”När en flicka talar skånska”.”

Följande kommer från en längre text som jag skrivit om Saxell och Taube:

Både Michael Saxell och Evert Taube skildrar och hyllar naturen, t ex i sånger som ”Om himlen och Österlen” av Saxell och ”Änglamark” av Taube.

Det här är inte sånger som nöjer sig med att besjunga naturen utan kompositionerna går längre än så: naturen blir en del av själva kompositionen.

Ämnet påverkar både texten och framför allt musiken, får ”Om himlen och Österlen” och ”Änglamark” att bli ett slags naturmusik, där ”budskapet” ligger i tonerna lika mycket som i orden.

För Michael Saxell är ”Om Himlen och Österlen” också en programförklaring.

När sången skrevs stod han visserligen på sin svenska – ja skånska – bostadsrättsbalkong, men i sången minns Michael den gången han satt med sitt ensamma hjärta på en bar i Chicago och snackade med bartendern Joe. Han längtade hem, hem till Österlen: ”Om jag dör vill jag inte till Himlen, jag vill hellre till Österlen.”

”När en flicka talar skånska” är den andra av hans låtar som blivit mest känd. Också den kan tas som en programförklaring – fast mer musikaliskt. ”När en flicka talar skånska” är ett möte mellan country och Sverige, typ en svensk-amerikan (eller svensk-kanadensare) återvänder. Med text på engelska kunde det varit en stor countrylåt.

Under många år bodde Michael Saxell utanför Sverige, på andra sidan Atlanten, i Kanada (och även USA), en period jobbade han som låtskrivare i Nashville. Kanske är det därför som också hans svenska texter påminner om det berättande som är vanligt i countrysånger.

Undan för undan har han stigit in i sina sånger, själv och personligen. Han har också allt mer integrerat sin livsmiljö – alltså Skåne, Ystad, Österlen, Malmö – i både texter och musik. På ett liknande sätt som också Evert Taube förevigat ”sina” miljöer.

Resultatet blir just denna sammansmältning som jag efterlyste, en importerad musikgenre förändras med hjälp av text, musik, framförande och arrangemang så att en ny genre föds: svensk/skånsk sångpoesi.

Inte minst beror det på hans skånska dialekt och de skånska orden, som påverkar tonerna vilka i sin tur förändrar melodierna och nyskapar traditionen, förankrar sångerna och planterar om dem i skånsk mylla. Amerikanska musikformer förskånskas, hos Michael Saxell, liksom sydamerikansk och provençalsk sång och musik blev svensk, hos Taube.

Kalla det skåntry, och när det gäller Saxell så är benämningen på allvar, eller nutida skånsk sångpoesi med rötter bakåt i den svenska visan (och poesin).

De nämnda ”Om Himlen och Österlen” och ”När en flicka talar skånska” hör hit förstås – och hör hit allt mer, när Michael Saxell fortsätter att spela och sjunga dem, för varje gång blir sångerna allt mer skånska – men också cykelvisan ”Piraten, Werup, och jag”, där Michael trampat till Vitemölla för att ta ett dopp i havet och hälsa på konstnärsparet Ia och Hasse (Karlsson).

Ja, bara sångtiteln ”Motvind” är ju också skånsk och ”Prärien av is” handlar om hyreshuset på Köpenhamnsvägen i Malmö, där Michael växte upp.

Den sistnämnda skrevs på väg hem till Jalle Lorensson, som i inspelningen av låten lägger till ett bluesmunspel som inte alls låter som blues utan svenskt och skånskt, det också. På Michaels – och hela familjen Saxells – julalbum finns bl a en ny julvisa/sång/låt där Stortorget och Lurblåsaren i Ystad blir en del av julen, vinternatten och universum.

Att Michael Saxell dessutom har tonsatt Hjalmar Gullbergs dikt ”Näktergalen” är ju logiskt (fast helst ska sången höras med Michaels talade, improviserade inledning, där han och Hjalmar Gullberg möts på sjukhuset i Malmö, mitt emellan verklig och diktad verklighet).

(2010)