Återlyssning i CD-spelaren: Gunder Hägg

Gunder Hägg: Tigerkaka (1969)
Omslagsteckning: Göran von Matérn

Samma sak första gången jag hörde Gunder Hägg, som då hette Sound of Music, som när jag hörde Pärson Sound, som skulle bli International Harvester.

Visst kan man efterklokt säga att jag var lomhörd som inte förstod att just då föddes den svenska musikrörelsen och skrek till. Men 1967-68 hade jag inte en tanke på det utan placerade också Gunder Hägg i en alternativ internationell musikrörelse, bland grupper som Fugs, Godz, Pearls Before Swine (och kanske Rolling Stones).

Fast att något var på gång anade nog ändå den unge musikskribent som 1969 tog bussen till Waxholm för att träffa Sverre Sundman, nybliven skivbolagsdirektör, och Bo Anders Larsson, inspelningstekniker. I en studio (visst var den inrymd i ett trädgårdsskjul?) höll de på att klippa ihop masterbandet till ”Tigerkaka”, både Gunder Häggs och Music Networks första utgivna LP-skiva.

”Tigerkaka” presenterar Gunder Hägg mitt emellan vad gruppen var och skulle bli. Nästan chockerande att LP:n inleds med en låt på engelska, ”Teddy Bear Baby”, skriven av Mats G Bengtsson. Med minimalistisk melodi och aviga ackord kunde ”Teddy Bear Baby” ha hämtats från en LP med just den amerikanska gruppen The Godz.

På debut-LP:n grundlägger Bengtsson, Leif Nylén, Tore Berger och Torkel Rasmusson, vilka skulle bli bärande kompositörer i Gunder Hägg/Blå Tåget, sitt låtskrivande.

Bengtsson har vid sidan om det engelska gjort flera annorlunda sånger på svenska – inte minst ”I hajars djupa vatten” är lika märklig som bra. ”Smoking”, framförd som lätt swingjazz, är en av Nyléns många politiska klassiker. Berger bidrar med sånger som visar hans bägge sidor: ”Jag tog bilen in till stan” är romantisk och dystopisk medan ”Enbomsvisan” förmedlar en bit av den svenska historien. Även Rasmusson visar sina sidor: titelspåret ”Tigerkaka” – också en klassiker! – är lika typiskt politisk som avslutande ”Låt mig få leva” är en typisk rasmussonsk folklig slagdänga (fast med undantag för refrängen så sjungs låten på engelska).

Torkel Rasmusson presenterar sig också som den svenska popsångens kastratsångare.

Intellektuellt, poetiskt och politiskt. Blandat eller var för sig. Gunder Hägg/Blå Tåget bestod av ett antal individer som skrev låtar på sin kammare för att sen träffas och framföra dem med varandras hjälp.

Kunde inte spela? Sjöng falskt? Hade man hört tidig rock´n´roll, upplevt Beatles eller Stones på scen och gillade Dylan så visste man väl att pop(ulär)musik inte kan VDN-märkas med stämplarna ”skönspel” och ”skönsång”. Personlighet däremot, det är viktigt. Det egna uttrycket.

Dessutom var Roland Keijser, sax, Kjell Westling, strängar och blås, och Urban Yman, bl a elbas och fiol, proffsmusiker redan då. Och Mats G Bengtsson, piano, Tore Berger, klarinett, och Leif Nylén, trummor, är så egenartade musikanter att de blir bra, de också.
__________________________________________

”Tigerkaka” finns på CD (MNW 1999). Gitarristen Göran von Matérn, som tecknade omslaget, var konstnär (främst skulptör) och försvann efter första LPn. Med undantag för Roland Keijser fanns de övriga kvar i gruppen när Blå Tåget gjorde sitt sista album, ”I tidens rififi” (MNW 2004).

Vid skivdebuten var Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Mats G Bengtsson ”etablerade som unga intellektuella”. Nylén och Rasmusson debuterade som poeter med varsin diktsamling, ”Kartbild” (1963) och ”En vit kal fläck” (1965). P O Enquist, Torsten Ekbom och Nylén samskrev (under pseudonymen Peter Husberg) romanen ”Bröderna Casey” (1964). Nylén hade också varit litteraturkritiker i Stockholms Tidningen samt redaktör för konsttidskrifterna Paletten och Konstrevy. Rasmusson var redaktör på Bonniers förlag.

Mats G Bengtsson, som dog 2005, introducerade mediaprofeten Marshall McLuhan och skrev flera böcker, bl a ”Äventyr i Riemannrummet” (1966), en kameleontisk blandning av konkretism, roman, poesi och tecknad serie. Han hade en (kort) karriär som popkritiker i Svenska Dagbladet och medverkade i TV-serien ”Tårtan”.

Tore Berger, utbildad på bl a Valand, deltog 1958 på Liljevalchs vårsalong och hade 1965 en separatutställning i Stockholm. Han skulle måla omslaget till Hoola Bandoola Bands debut-LP ”Garanterat Individuell” (MNW 1971). Berger betalade samma år skulderna för MNW och räddade det alternativa skivbolaget.

Nylén, Rasmusson och Bengtsson var även redaktörer för kulturkalendern Gorilla. Under namnet Gorilla Production arrangerades i samband med Andy Warhol-vernissagen på Moderna Museet (1968) en konsert med Tjalles Horisont, som sen bytte namn till Sound of Music, Gunder Hägg (efter barndomsidolen) och Blå Tåget (när idolen hotade med stämning).

Roland Keijser, Kjell Westling och Urban Yman, som hörs på skivor med t ex Arbete & Fritid, International Harvester, Låt & Trall, Skäggmanslaget, Jan Hammarlund, Bella Ciao och Peps var 1969 i början av sina musikaliska karriärer.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

En sommar i Waxholm eller Fucking Waxholm! Fucking Sverre Sundman! Fucking Swedish meat balls!

Kort förhistorik:

Amerikanen Kim Fowley (och skolkompisen Skip Battin) skapade gruppen Hollywood Argyles som 1960 hamnade på de amerikanska topplistorna med låten ”Alley Oop”. Samma duo stod också bakom flera andra grupper som fick hits i början av 60-talet – t ex Paul Revere and the Raiders, ”Long Hair”, Rivingtons, ”Papa-Oom-Mow-Mow”, och B. Bumble and the Stingers, ”Nut Rocker”. Fowley blev PR-agent för P.J. Proby, började skriva låtar till The Byrds, Beach Boys, Soft Machine, Cat Stevens, Them m fl och medverkar även på ”Freak Out”, debut-LP:n för The Mothers of Invention.

– Vänta en stund, säger Kim Fowley i telefon från Los Angeles. Det är kallt idag. Jag måste få igång värmen i rummet innan jag kan prata.

– It’s a sad story, fortsätter Fowley. 1969 hade jag producerat Gene Vincents come back-album och gjort en rad ”Rock´n´Roll America”-konserter med John Lennon, Yoko Ono, The Doors m fl. Det var Lennons första soloframträdanden i USA och Kanada. 1970 åkte jag till Finland för att producera en LP med gruppen Wigwam. När det var klart så fortsatte jag till Stockholm.

– Jag träffade Dag Häggkvist på Sonet och han föreslog att om jag ville göra plattor i Sverige så borde jag ta kontakt med några unga killar i Waxholm som höll på att starta ett skivbolag.

Kim Fowleys LP ”The Day The Earth Stood Still” gavs ut 1970 av Music Network Corps Ltd i Waxholm.

– Så jag ringde dit, de kom in till Stockholm och vi träffades, bl a Sverre Sundman var med. Jag uppfattade dem som rich kids from Waxholm som wanted to change the world. De var väl mer än 10 år yngre än jag, som hade fyllt 30 och redan hunnit förändra världen. De sa att de hade inga pengar, kunde inte betala mig. Däremot kunde de ge mig nånstans att bo och se till att jag fick mat.

– That’s fine, svarade jag, stoppade in resväskan i deras van och vi åkte ut till Waxholm. Jag fick sova i inspelningsstudion, närmare bestämt i ett litet rum som var studions ekokammare. Där sov jag på golvet – jag som hade sålt platin records! – men det var ju vanligt då i slutet av 60-talet med hippies som sov på golvet. Varje dag gick vi på nåt ställe nere i hamnen i Waxholm och åt meat balls – samma fucking Swedish meat balls med spagetti varenda dag! Hemma hos killen som gjorde skivomslagen (Lennart Klein) hade jag möjlighet att bada – en gång i veckan!

(Inom parentes kan meddelas att enligt andra källor ska MNW:s omkostnad för Kim Fowley även ha omfattat ganska så hiskliga telefonräkningar för samtal till USA och kvitton på taxiresor mellan Stockholm och Waxholm.)

Från LP:ns omslag: Kim Fowley framför Lennart Kleins kakelugn i Waxholm.

– Med Bo Anders Larsson fick jag bäst musikalisk kontakt. Sverre Sundman var mer upptagen av att leka skivbolagsdirektör. MNW var som när Sun eller Motown Records startade. Musikerna bestod av Bo Anders Larsson och hans vänner. Varje dag undrade man vilka som skulle komma idag och vad som skulle spelas in. De musiker som infann sig kom med på dagens spelning.

– Det hade behövts en bra, permanent trummis men det fanns inga pengar. Däremot var det möjligt för låtskrivare och musiker att spela in sina drömmar. Det var fortfarande 60-tal och allting var möjligt. Vi levde i en galen dröm, skapade strange sounds, skrattade mycket, var uppe hela nätterna och spelade in. Och varje dag serverades fucking Swedish meat balls nere i hamnen.

– I’m a genius! Jag har sålt 102 miljoner skivor och spelat in i många usla studios. Jag säger som Ingmar Bergman när han fick frågan varför han använder så gammal teknik vid sina filminspelningar: Det får skådespelarna att göra ett bättre jobb.

– Låten ”How Was Your Summer”, som jag (med Ted Steerling) skrev till Contact, ger en ganska bra bild av hur det var den där sommaren 1970 i Waxholm. Jag producerade skivor med Contact och Scorpion (med Bo Anders Larsson på sång) och gjorde också en skiva med mig själv. Jag minns särskilt ”Velvet Blue Saloon” (komponerad av Ted Ström) – en jäkla bra låt. Vad jag bidrog med var mina erfarenheter från andra sidan Atlanten, jag kunde lägga en grund som musikerna gick vidare ifrån. Hur jag gjorde? När jag producerade? Inte mycket att förklara, inget märkvärdigt, det handlar ju inte om kärnkirurgi.

– Jag minns att vi åkte in och kollade Rolling Stones på en utomhusarena (Råsunda) och sen fortsatte vi till Gyllene Cirkeln där Buddy Guy och Junior Wells spelade. Mick Jagger kom dit också och han hoppade upp på scenen och ville sjunga men det gillade inte Guy och Wells som började spelade dubbeltakter så Jagger inte kunde hänga med.

– Sen gick jag upp scenen och sjöng om Chicagos South Side och bluesmusikerna kollade på mig, hur kunde den där killen från Stockholm – från Waxholm – veta nåt om Chicago och de började spela dubbeltakter igen så jag inte heller skulle hänga med – men det gjorde jag. De fattade inte alls hur en svensk kunde klara av att hänga med när inte Mick Jagger gjorde det.

– På Cirkeln träffade jag också Leena Skoog, som varit ihop med Sveriges kronprins, sas det. Hon följde med mig ut till Waxholm och vi knullade på golvet i ekokammaren. Fatta! Som att sätta på Britney Spears på en tvättomat. Leena Skoog var a fucking gudinna! Hon blev min flickvän, den enda jag hade i Sverige.

Också från LP-omslaget.

– Jag levde som en alien i Waxholm, en illegal flykting. Jag var ”the negro of Waxholm”. Att sova på golvet var åkej under den svenska sommaren men när vintern närmade sig… dags att resa tillbaks till Hollywood igen. Det var ju inte så att jag inte hade pengar, jag hade inte behövt sova på golvet, jag hade amerikanska pengar gömda i skon. Men varför skulle jag betala, det var deras skivbolag – inte mitt.

– I USA hamnade jag mitt i nån festival som skulle vara en uppföljare till Monterey, träffade Country Joe och Joan Baez. Var har du varit? frågade de och jag svarade att jag varit i Sverige och gjort skivor. Mer berättade jag inte. Jag har aldrig berättat om min tid i Sverige. Ibland har jag haft vänner hemma som velat höra nåt från den tiden och jag har spelat Contact och Scorpion, de har lyssnat och sagt: Hmmm, bra, intressant…

– No sex, no drugs, only rock´n´roll. Det var MNW. En oskyldig tid – en lycklig rock´n´roll-tid. The sad part är att jag aldrig fick nån royalty. 39 till 40 år senare har jag fortfarande inte fått en penny i royalty. Sverre Sundman was in love with the idea of beeing a powerful man – a real business man. Han var en rock´n´roll hustler, vi var rock´n´roll dreamers. Jag ringde Sverre en gång långt senare men han var jäktad och sa: Hej hej men hej kan inte prata just nu…

– Visst kan jag bli förbannad på fucking Sverre Sundman men det största felet var ju vårt – mitt – eget. Att man kunde tro att rock´n´roll skulle rädda världen. Sen dess har jag haft cancer – flera gånger – och när jag låg på sjukhuset så inte var det rock´n´roll som räddade mig, som räddade mitt liv.

Efterhistorik:

I USA (och även i Europa) fortsatte Kim Fowley att skriva låtar till och producera Emerson, Lake and Palmer, Blue Cheer, Kiss, Helen Reddy, Slade, Alice Cooper, Leon Russell, Kris Kristofferson, The Modern Lovers, Nirvana osv. Han producerade låtar till filmen ”American Graffiti” och fick en stor succé med tjejbandet Runaways, som han satte ihop 1975. Sen 2002 har Kim Fowley varit radio-DJ på Steven Van Zandts sattellitradiostation ”Underground Garage”.

Fotnot.

Ovanstående är Kim Fowleys minnesbild av sommaren 1970 i Waxholm (med omnejd). Andra har i sin tur olika minnesbilder av Fowley. Till exempel Lennart Klein: ”Kim Fowley hade hört talas om Leena Skoog och ville träffa henne. Så jag fick ringa och försöka få tag på henne. Fowley bodde i sommarstugan, där MNW förut hade haft sin studio, och på vägen dit hängde han tre slipsar: en pekade neråt, en var på väg upp och en stod rakt upp. Hans sätt att visa vad han ville. Men jag tror inte han fick ihop det med Leena Skoog. Han klarade nog inte av det. Han var i för dålig form.”

(Ur boken/ boxen ”Ljud från Waxholm 1969-2009”, utgiven av MNW 2009)

Musikrörelsen i Malmö

Örjan Svedberg
Hoola Bandoola, om ett band, en tid, en stad
(Ordfront)

På sidan 72 tar jag fram pennan och stryker under: ”Det var en rörelse som skulle märka oss för livet…”

Örjan Svedberg syftar på den första folkfesten i Malmö och 70-talets progressiva musikrörelse. Han beskriver sig själv också – som arbetarklass, nästan trash. Resultatet blir en alternativ historieskrivning som punkterar myten om 60- och 70-talet.

Det är inte sant att progg- och vänsterrörelsen bestod av rika borgarbarn som gjort avbön och röstar på moderaterna, arbetar med reklam, på TV3 eller någon tevekanal med ännu högre nummer. Där fanns också arbetarungar. Och många som var aktiva i t ex musikrörelsen har samma syn på politik och musik, än idag.

”Hoola Bandoola, om ett band, en tid, en stad” är tre böcker inom samma pärmar. Först tyckte jag det blev rörigt, att berättelsen föll isär. Men det var fel. De tre delarna smälter ihop, ju längre jag läser…

Större delen av boken har Örjan Svedberg ägnat åt att teckna ett porträtt av Hoola Bandoola, musikrörelsens kanske mest kända band. Han noterar biografiska uppgifter, går igenom skivutgivningarna och intervjuar medlemmarna. (Två Hoola-medlemmar har dött.)

Detta varvas med dels en historik över musikrörelsen i Malmö och den kulturkamp som fördes mot stadens politiker, inte minst socialdemokraterna, och dels en självbiografisk berättelse om pojken Örjan som 1964 kom till Malmö med sin ensamstående mor.

Ska jag sätta någon bock i kanten är det för att vissa fakta verkar ha inhämtats genom intervjuer och det är ingen säker metod. Varje gång jag hör historien om hur Stikkan Anderson och proggbolaget MNW konkurrerade om Hoola så har den förändrats något. Och vart tog Sverre Sundman vägen? Det var faktiskt han som grundade skivbolaget MNW.

Men det är liten bock. Det viktiga dominerar – så totalt! Svedbergs bok är den mest marknära och därmed bästa som skrivits, om man vill veta och förstå vad 70-talets musikrörelse handlade om och betydde.

Ur porträttet av Hoola Bandoola växer en sensmoral. Musikerna kom från olika samhällsklasser men förenades i synen på musiken, samhället och politiken. Mellan raderna beskrivs Hoola som en solidaritetsrörelse. Vilket kanske var bandets viktigaste funktion, viktigare än Mikael Wiehes låtar?

Genom sig själv betonar Örjan Svedberg också den betydelse som musikrörelsen hade för enskilda ungdomar. Boken fokuserar både uppåt (på proggartisterna) och här nere (hos publiken). För det var publiken – aktivisterna – som utgjorde den egentliga musikrörelsen.

(Bl a Kvällsposten 2009)