Etikettarkiv: Jacques Werup

Alla dessa sjungande författare

Björn Ranelid fick frågan i en chatt på nätet: ”Anser du att ditt bidrag är sång eller inte.” Ranelid svarade: ”Eminem, Petter och 50 Cent framför sina verk i en blandform mellan tal och sång. Det finns inga regler.”

Låt gå för det. Även om jag tyckte att Ranelids medverkan i Melodifestivalen lät som nånting mitt emellan skånsk rap och högtidstal.

Björn Ranelid blev ju smått hybriskt glad när han och Sara Li med låten ”Mirakel” gick direkt till Globen. Han utbrast: ”Idag har jag tagit ett svensk rekord som författare. För första gången står en svensk litteraturförfattare på scenen och går till final i Melodifestivalen.”

Nej, jag vill inte ta glädjen ifrån Ranelid. Men om inte litteraturförfattarens egna fötter måste ha stått på just Melodifestivalscenen så finns det ju en som både tagit sig till den svenska finalen – och vunnit. Nämligen Lars Forssell, när han 1973 skrev texten till ”Sommaren som aldrig säger nej”.

Jodå, också Forssell har sjungit. Det kan man höra på skiva.

————————————————————————————————————————Ranelid utbrast dessutom: ”Jag har varit med i ”Let’s dance”, ”Stjärnorna på slottet” och ”Skavlan”. Har någon annan svensk författare gjort det?”

Må vara. Fast talar vi om publikstorlek så har också Ulf Lundell och Plura Jonsson, som faktiskt skrivit mer än kokböcker, nått ut till en stor del av Sveriges befolkning. Augustprisvinnaren Carl-Johan Vallgren och Jacques Werup är andra sjungande författare.

Och om man inkluderar internationella namn så har Ranelid ändå en bit kvar innan han fått lika stor publik som Bob Dylan, Leonard Cohen och Patti Smith. Ja, de ska också räknas med. Cohen och Smith gav ut böcker innan de gjorde skivor och Dylan började skriva ”Tarantula” redan 1965.

Jorden är – faktiskt – överfull av sjungande författare. Både historiskt och idag…

Vad var Bellman, om inte en sjungande författare? Evert Taube gav ut flera prosaböcker som hade förtjänat fler lovord. Birger Sjöberg turnerade med gitarr.

Brendan Behan skrev och sjöng på Irland och Boris Vian skrev både noir och sånger, som han själv framförde i Paris. Den välkända ”Jag står här på ett torg” (med svensk text av Lars Forssell) är en chanson av Vian.

Amerikanen Kinky Friedman sjunger country och skriver deckare. Den norske spänningsförfattaren Jo Nesbø har haft ett popband. Den i Sverige bosatte norrmannen Jan Erik Vold har liksom Gunnar Harding gjort flera skivor där de till jazzmusik deklamerar dikter så rytmiskt att det blir ”sång”.

Mattias Alkberg, Kajsa Grytt, Karin Ström och Stefan Sundström är ytterligare några sjungande författare alternativt författande sångare i dagens Sverige. Förresten, hur ska mångsysslaren Hans Alfredson tituleras?

Även Nils Ferlin och Pär Rådström sjöng små trudelutter. Och så vidare.

Tre sjungande svenska författare som jag velat uppleva just där och då:

  1. Carl-Michael Bellman hemma hos Anders Lissander i Stockholm på 1760-talet.
  2. Evert Taube på restaurang Gillet i Stockholm 1919.
  3. Birger Sjöberg på turné med ”Fridas visor” 1922.

(Krönika i Kristianstadsbladet / Ystads Allehanda 2012)

Annonser

Serier och andra teckningar

Liv Strömquist visar serier
Neon, Brösarp

Liv Strömquist växte upp på Österlen, närmare bestämt i Ravlunda, så naturligtvis ska hon ställa ut på Neongalleriet i Brösarp. Hon visar typiska exempel ur sin produktion: skämtteckningar och seriestrippar, oftast svart tusch på vitt papper men också någon serie i färg.

Titeln på en av serierna, ”Våra mest älskade torskar”, anger tonen. Inte alltid men ofta kan hon uttrycka sig så grovt – och grövre ändå – att just det tonläget stannar kvar som karaktäristik av serietecknaren Liv Strömquist.

Ur serien ”Det är sant, kulturtant”.

Hon kombinerar text och bild, ibland trängs bilden undan av en text som kräver läsning. Det är lite synd, eftersom Strömquist är en skicklig seriekonstnär som både kan teckna streckfigurer och använda mer teknik, när hon tycker det behövs.

Vissa teckningar och serier bjuder in publiken och lockar till diskussion.

Som skämtteckningen av en kvinna med det enkla men tänkvärda budskapet: ”Jag gråter i en jourbutik. Det kan man göra dygnet runt.”

Eller när två ”gubbar” har ett så att säga kvinnligt samtal och den ena gubben säger att det är ”en såndär dag när man bara känner sig, misslyckad, ful och tjock”.

Andra teckningar delar upp publiken – för och emot. Som den nämnda torskserien men också serierna om svenska ”kulturtanter” och sångerskan Whitney Houston.

Inte så att jag känner mig träffad (och gör jag det så står jag ut) men Strömquists grova – ja, nyanslösa – ja, ensidiga – kritik av mäns kvinnosyn träffar även de kvinnor som ”älskar” dessa ”torskar” (Fröding, Bellman, Werup med flera) och betalar ”inträdet till en pjäs av en obegåvad manlig isterbuk”.

Ur serien ”Jag tänker på Whitney” (version med text).

Skildringen av Whitney Houstons kärlek till Bobby Brown är direkt elak. Jag trodde de var söndriga, problemfyllda människor, bägge två.

Återkommande fråga när tecknade serier visas som konst i gallerier: Fungerar Liv Strömquists teckningar på en vägg? Javisst och det märkte ni väl, varför skulle jag annars bli så engagerad?

Även om jag önskar att Strömquist tagit ett steg till och beaktat att konsthallen är en annan visningsform än sidan i ett seriealbum. Ett – enda – sådant exempel syns på Neonutställningen.

Den teckning i svart, vitt och grått, som inleder serien ”Jag tänker på Whitney”, finns också i separattryck – utan text. Då växer teckningen. Minnet av serien och de tankar som väcktes, ilskan och sympatin, följer med och får bilden att bli större, än mer innehållsrik.

(Kvällsposten 2010)

Klarinettisten som inte blev vid sin klarinett

YSTAD Är du morgonpigg? Jacques skakar på huvet och sätter sig vid bordet. Men han sover dåligt, säger han. Så du är ändå uppe på morgon? Oavsett om det är en biografi eller memoarbok (se bokens titelblad respektive baksida) som Jacques Werup har skrivit, så handlar ”Medan jag levde” om hans liv. Därför får också intervjun inledas personligt. Man mot man.

Jacques, du beskriver dig själv som ”en ganska ful pojke, vindögd och försedd med jättelika framtänder”. Ditt öknamn var ”Geten”. Men vad i… tänker intervjuaren. Den där charmören, som fortfarande har håret i behåll och svart är det också. Så hade man velat se ut!

– O, utbrister Jacques, det var gulligt sagt.

Foto: Adam Haglund.

– Så lustiga vi är, fortsätter han. Ja, både jag och du, tydligen. Och de flesta människor. Vi bär med oss vår mänsklighet, djupt inom oss. Synen på sig själv, vad och vem man tyckte att man var, det lever kvar och påverkar oss, livet igenom.

Det finns en dubbeltydig mening i boken: ”Jag minns ju vad jag minns.”

– Exakt så är det. Jag minns vad jag minns och har lust att minnas. En del av det kom med i boken, annat strök jag. Aldrig har jag arbetat så mycket som när jag skrev den här boken. Jag har använt rödpennan mer än någonsin.

Andra kan minnas samma händelser på andra sätt?

– Javisst, så är det också. Men jag har inte skrivit en memoar, poängterar (= rättar) Jacques, utan en självbiografi. Ja, det kan vara en hårfin gräns, men biografin är mindre anspråksfull. De som skriver memoarer brukar ha behov att manifestera sig, rada upp vad de åstadkommit i livet. Jag skriver nästan inte alls om mina yrkesmässiga turer, det handlar mer om existensen.

Fast nog innehåller boken också minnen från olika delar av hans yrkesliv. Nästan hela bredden finns med: jazzmusikern, poeten, den skönlitteräre prosaförfattaren, sångpoeten, den mer faktabaserade författaren…

Jacques Werup är matthandlarsonen som aldrig sålt en matta. Han var också den unge malmöitiske jazzklarinettisten som inte blev vid sin klarinett. Det är mycket ovanligt att svenska författare har en så spretig litterär och även musikalisk verksamhet. Varför blev det så här?

– Det beror på oviljan att anpassa mig och en lika stor vilja att tänja gränser, våga riskera att formen förändras och att man därmed tar ett steg vidare. Det är poesins fel, tror jag. I poesin är ingenting bestämt, man kommer aldrig fram, letandet är själva målet. Om jag vill vara någonting så är det poet.

Men, invänder intervjuaren, jag tror att ditt kulturella flersyssleri också har andra orsaker, som jag tänkte vi skulle reda ut. Så självkritisk som i den nya boken har du inte varit tidigare. Du redogör för dina sämre sidor, citerar din hustru som tyckte att du var ”tillgjord” på scen och synar dina – eventuella – litterära och musikaliska färdigheter.

Foto: Adam Haglund.

– Du kan ha rätt i det, jag har nog inte beskrivit mig så här förut. Jag är ju en dålig jazzmusiker, egentligen. Fast så bra som idag har jag aldrig spelat på mina blåsinstrument (klarinett och tenorsaxofon), jag tränar mer än någonsin. Och min hustru är min största kritiker.

– Du kan förresten ha rätt i bäggedera. Om man förringar sig själv för mycket, alltför många gånger, så kan det istället uppfattas som att man framhäver sig. Man verkar, som du säger, ”pompös”.

Och vad beror det på, att du försöker göra dig både mindre och större? Och att du hoppat från det ena till det andra litterära och musikaliska uttrycket. Jag tror det beror på förhållandet mellan far och son, att din pappa inte ville acceptera att du skulle ägna dig åt musik eller litteratur.

– Det är klart det gör. Även om jag inte tänker på det så handlar det förstås om det stora godkännandet. Att äntligen bli godkänd. Det är ju därför min far har så stor plats i boken.

Och nog accepterade han – ”godkände” – ditt livsval till slut. Så måste man väl se hans förtjusning över att han själv i sin äldsta höst fick stå på scenen som statist i ”Svansjön” på Malmö stadsteater.

– Javisst var det kul!

Du skriver mycket om åldrande, om den åldrande mannen: din pappa, dig själv och andra män. En ung kvinnlig läsare kanske tycker annorlunda, men jag som också är en åldrande man med sjukdomar och fel på kroppen (vad Jacques råkat ut för kan ni läsa i boken och vad jag lider av ska ni inte bry er om) tycker att Jacques Werup redogör för åldrandet, ganska sakligt, liksom konstaterar hur det är, men han självömkar inte.

– Nej, jag tror inte att jag ömkar, varken mig själv eller andra. Det åldern för med sig, tycker jag, är att man bättre förstår andra människor. Förut hade man sagt: ”Den där fan…” Nu tänker man: ”Jag är ju likadan själv.”

– Man blir mer förstående, får större medkänsla. Även om inte livet är lättare så blir ens egna beteende bättre. Sjukdom gör en mer vänligt inställd, om inte mot livet så mot andra människor.

Vi sitter på konditoriet i ”den lilla staden”, vid sidan om Mariakyrkan, och fikar medan vi pratar. ”Nu ska jag gå min dagliga runda i den lilla staden”, skriver Jacques Werup. I självbiografin återkommer han gång på gång till ”min lilla stad”. Några rader här, en halvsida där, någon enstaka gång flera boksidor i följd. Stycke för stycke och sida för sida kommer läsaren allt närmare ”den lilla staden” men aldrig riktigt nära. Som Jacques Werup också skriver: ”Idyllen i min lilla stad är helt igenom äkta, sammansatt av ett autentiskt livs alla motsägelser.”

– I mitt liv har jag pendlat mellan små och stora platser. Allra först var det Malmö, sen blev det Lövestad-Paris, nu är det Ystad. Det är en härlig stad med alla kommunikationer. Man stiger på tåget och åker från Ystad rätt in till incheckningsdisken på Kastrup.

Ystad är, skriver du, ”knappt mindre idyllisk än en större by”. Men ”den lilla staden” kan väl också bli som en liten by, i betydelsen ”en sluten stad” med få och små glipor utåt.

– Då får man själv öppna upp! Ystad är en behaglig ort, här är fantastiskt. Det finns många kosmopolitiska människor här omkring. Ja, motsatsen också. Men så är det ju. Ystad är en förort till mycket, till allt, till världen.

”Nu är det natt i den lilla staden. Det kan det vara i morgon också.” Så slutar Jacques Werups självbiografi.

(Ystads Allehanda 2010)

Musik, liv och död

Jacques Werup
Lev länge, dö ung
(Natur och Kultur)

På nyhetsbladet som medföljde recensionsboken finns ett foto där Jacques Werup spelar klarinett. Men spelade han inte saxofon i Werup-Sjöströmgruppen?

– Klarinetten var mitt första instrument, säger Werup i telefon. Och nu har jag börjat spela på den igen. Fast det blir inte så ofta. Senast jag tog fram klarinetten fick jag skaka ur tvestjärtarna.

Jacques Werup har andats in, satt munstycket mellan tänderna och skrivit en roman i toner. ”Lev länge, dö ung” är en kortroman, ungefär så lång som huvudpersonens ”Welcome home”-konsert i Luleå. Ungefär likadan också: kapitlen är som låtar med improvisationer.

Jazzmusikern Lennart ”Lennie Blue” Olsson från norrländska Notviken köpte första ”kvarpan” (Werup skriver ”klarran”, sa man så i Malmö?) på postorder och lärde sig spela efter Artie Shaw på vevgrammofonen. Han drömde om ”success” (den stora i Amerika) men det blev som mest ”sacksäss” (den mindre i Sverige) med topp kring 1950.

På ålderns höst återvänder jazzmusikern till Luleå och spelkompisarna från starten. Han står på scenen med den hustru och det barn som han äntligen stannat hos nedanför. Lennie Blue spelar och sjunger, leker med musiken och livet, så som han alltid lekt med livet och musiken, försökt få alla problem att försvinna med ett garv. Lennie drar en scatramsa som sitter som p i G (pitten i Greta). Den låter som ett skämt men är på allvar: ”ba doo bi doo bi dooo bi doo badoo bedi doo bi lennie blue…”

Lennie minns berg- och dalbanan genom musiken och livet: spriten, alla kvinnorna och barnen på bygderna, från Harlem på Nalen (full på scen, gjorde bort sig och missade USA-resan) via städjobbet på Kockums med klarran på stampen till husbandet hos Lasse Holmqvist på TV.

Som Lennie minns, så skriver Jacques. Orden blir toner, meningarna blir melodier. Spontant formulerat, ur ryggmärgen och erfarenheten. Så som improvisationer är: sämre och bättre, rätt i hjärtat och bom på tavlan.

Jacques Werup skriver Lennies blues med själva orden, sitt stilistiska val. Han har valt att skriva vad en del nog vill kalla ”mellanbok”: en ”liten” roman på något hundratal sidor om en ”liten” stjärna. För Lennie blev aldrig någon ”yxan bravo”: ingen stor stjärna som alla älskar utan en av de små stjärnorna med skorr, kantigheter och skavanker. Sådana som är på topp när det inte gäller – som ”en sur kväll i Hallstahammar för fjorton pers”.

Lennie Blue står på scenen och betraktar lilltösen, dottern Johanna. ”Måtte hon bli som folk är mest”, tänker han. Hur många gånger har inte Lennie tittat efter musiker som förmått kombinera musiken med civila yrken, som haft det där ”vanliga”: ett liv utanför jazzen?

Lennie har levt i jazzmusiken – livet utanför var han så rädd för. Han har hyllats och glömts, för att livsrädslan speglades i musiken och påverkade karriären: upp och ner, upp och ner, upp och ner…

Liksom tusen andra. Till exempel klarinettisten och sångaren Gunnar ”Siljabloo” Nilsson, som Werup tillägnat boken. Eller en annan svensk jazzklarinettist, Casper Hjukström, som jag själv gjorde en radiodokumentär om.

Snart, om inte redan, bortglömda bägge två.

Romanen Lev länge, dö ung är en liten men stor hyllning till de små men egentligen största stjärnorna inom musiken, litteraturen, konsten och hela kulturen. De som gjorde så gott – och fel – de kunde med sina liv och sin konst. De som inte kunde och kan göra annat.

(Kvällsposten 2010)

Olssons galleri: Jacques Werup

Jacques Werup på Malmö central något år i början av 80-talet, strax skulle han stiga på tåget till Paris. Foto: Birgitta Olsson.

 

Evert Taube-stipendium till Michael Saxell

”2010 års stipendium ur SKAP:s stipendiefond till Evert Taubes minne: Michael Saxell.

Musiker och låtskrivare som skrivit och producerat musik tillsammans med en rad kända artister och kompositörer, både svenska och internationella.

Samarbetat med bland andra Lill Lindfors, Karin Glenmark, Steve Porcaro från Toto, Mikael Wiehe, Procol Harums Keith Reid och Jacques Werup. Skrivit text och musik åt de skånska klassikerna ”Om himlen och Österlen” och ”När en flicka talar skånska”.”

Följande kommer från en längre text som jag skrivit om Saxell och Taube:

Både Michael Saxell och Evert Taube skildrar och hyllar naturen, t ex i sånger som ”Om himlen och Österlen” av Saxell och ”Änglamark” av Taube.

Det här är inte sånger som nöjer sig med att besjunga naturen utan kompositionerna går längre än så: naturen blir en del av själva kompositionen.

Ämnet påverkar både texten och framför allt musiken, får ”Om himlen och Österlen” och ”Änglamark” att bli ett slags naturmusik, där ”budskapet” ligger i tonerna lika mycket som i orden.

För Michael Saxell är ”Om Himlen och Österlen” också en programförklaring.

När sången skrevs stod han visserligen på sin svenska – ja skånska – bostadsrättsbalkong, men i sången minns Michael den gången han satt med sitt ensamma hjärta på en bar i Chicago och snackade med bartendern Joe. Han längtade hem, hem till Österlen: ”Om jag dör vill jag inte till Himlen, jag vill hellre till Österlen.”

”När en flicka talar skånska” är den andra av hans låtar som blivit mest känd. Också den kan tas som en programförklaring – fast mer musikaliskt. ”När en flicka talar skånska” är ett möte mellan country och Sverige, typ en svensk-amerikan (eller svensk-kanadensare) återvänder. Med text på engelska kunde det varit en stor countrylåt.

Under många år bodde Michael Saxell utanför Sverige, på andra sidan Atlanten, i Kanada (och även USA), en period jobbade han som låtskrivare i Nashville. Kanske är det därför som också hans svenska texter påminner om det berättande som är vanligt i countrysånger.

Undan för undan har han stigit in i sina sånger, själv och personligen. Han har också allt mer integrerat sin livsmiljö – alltså Skåne, Ystad, Österlen, Malmö – i både texter och musik. På ett liknande sätt som också Evert Taube förevigat ”sina” miljöer.

Resultatet blir just denna sammansmältning som jag efterlyste, en importerad musikgenre förändras med hjälp av text, musik, framförande och arrangemang så att en ny genre föds: svensk/skånsk sångpoesi.

Inte minst beror det på hans skånska dialekt och de skånska orden, som påverkar tonerna vilka i sin tur förändrar melodierna och nyskapar traditionen, förankrar sångerna och planterar om dem i skånsk mylla. Amerikanska musikformer förskånskas, hos Michael Saxell, liksom sydamerikansk och provençalsk sång och musik blev svensk, hos Taube.

Kalla det skåntry, och när det gäller Saxell så är benämningen på allvar, eller nutida skånsk sångpoesi med rötter bakåt i den svenska visan (och poesin).

De nämnda ”Om Himlen och Österlen” och ”När en flicka talar skånska” hör hit förstås – och hör hit allt mer, när Michael Saxell fortsätter att spela och sjunga dem, för varje gång blir sångerna allt mer skånska – men också cykelvisan ”Piraten, Werup, och jag”, där Michael trampat till Vitemölla för att ta ett dopp i havet och hälsa på konstnärsparet Ia och Hasse (Karlsson).

Ja, bara sångtiteln ”Motvind” är ju också skånsk och ”Prärien av is” handlar om hyreshuset på Köpenhamnsvägen i Malmö, där Michael växte upp.

Den sistnämnda skrevs på väg hem till Jalle Lorensson, som i inspelningen av låten lägger till ett bluesmunspel som inte alls låter som blues utan svenskt och skånskt, det också. På Michaels – och hela familjen Saxells – julalbum finns bl a en ny julvisa/sång/låt där Stortorget och Lurblåsaren i Ystad blir en del av julen, vinternatten och universum.

Att Michael Saxell dessutom har tonsatt Hjalmar Gullbergs dikt ”Näktergalen” är ju logiskt (fast helst ska sången höras med Michaels talade, improviserade inledning, där han och Hjalmar Gullberg möts på sjukhuset i Malmö, mitt emellan verklig och diktad verklighet).

(2010)

Michael & Jalle på väg igen

Också 2009 reser den akustiska visbluesrockcountryduon Michael Saxell & Jalle Lorensson på världsturné. De har redan spelat på Visfestivalen i Västervik och Kristianstads Konserthus. Nu är det dags för Malmös och Växjös Palladium (den 9 respektive 10/10).

Med anledning av detta lägger jag ut den intervju som jag i fjol gjorde med Michael & Jalle, då de precis hade börjat spela tillsammans och skulle släppa albumet ”Alltid en vals”.

För övrigt fortsätter Michael Saxell att skriva – minst – en låt om dagen, senast har jag fått provhöra både en lång rad låtar som han sjunger och spelar själv och ett färdigmixat album som han gjort med Agi Lindroth (de hittills nämnda låtarna har svenska texter) samt Christoffer Lundquists ännu inte riktigt färdiginspelade och mixade solodebutalbum med Michael Saxells engelska texter till Lundquists melodier.

*

– Vi känner ju knappt varann, säger Michael. Hur har det här gått till? Det är, för att använda ett flummigt ord, lite magiskt.

– Ja, hur många gånger har vi träffats? fortsätter Jalle. Fem, sex, kanske sju gånger. Fler kan det inte vara.

Det började förra sommaren på Månstorps gavlar (en slottsruin i södra Skåne som på sommaren används för konserter). Där träffades Michael Saxell och Jalle Lorensson första gången. Sångpoeten Saxell skulle spela i eget namn och munspelaren Lorensson hade ett gig med Pontus Snibb och hans band. Det regnade.

– Vi råkade hamna under samma paraply, säger Michael.

– Paraply? invänder Jalle. Nej, det var en presenning mellan två träd.

– Där ser man, småler Michael. Så olika man minns. Vi drack väl i alla fall kaffe och började snacka?

– Vi hade kört bil dit bägge två, intygar Jalle, och kunde inte ens dricka en mellanöl på mer än 2,8.

SaxellLorensson[1]

Det här är ju lite kul, tycker intervjuaren.

Sångpoeten Saxell omvandlar genast verkligheten till något mer poetiskt som kunde bli en sångtext, medan den mer jordnäre munspelaren Lorensson håller sig närmare verkligheten och melodin.

Och nu ska alltså journalisten Eriksson återberätta allt en tredje gång, då förstår ni – Jalle, Michael och ni läsare – att det här jobbet är inte alltid så lätt…

– Mer jordnära! utbrister Jalle. Hmm.

– Vi snackade om musik, säger Michael, och apropå country så sa du väl nånting om att du inte lyssnar så mycket på country men att du gillar Dickey Lee-låten ”She Thinks I Still Care”.

– Och då, säger Jalle, berättade du att du hade varit i Nashville och gjort låtar tillsammans med Dickey Lee.

Fyra korta anmärkningar, innan intervjun fortsätter: Dickey Lee är en känd countrylåtskrivare som gjort många hitlåtar. En av dem, just ”She Thinks I Still Care”, låg etta med George Jones på countrytopplistan i USA. Samma låt har översatts av Michael Saxell och finns med på det album, för att gå händelserna i förväg, som Michael och Jalle skulle göra tillsammans. På ett föregående album, ”Wonky Windmill”, sjöng Michael Saxell dessutom duett med Dickey Lee.

– Jag hade nog aldrig hört dig, medger Jalle.

– Jag hade nog knappt hört dig heller, medger Michael. När Wilmer X var som störst så bodde jag i Kanada.

Det blev dags för Michael Saxell att gå upp på scenen. Han sjöng ”Om himlen och Österlen”, ”När en flicka talar skånska” och tonsättningen av Hjalmar Gullberg-dikten ”Näktergalen”. Och Jalle… häpnade.

– Jag tänkte: ”Himlen och Österlen”, vilken bra låt och den har han alltså gjort. ”När en flicka talar skånska” är väl en låt av Danne Stråhed? Trodde jag, men då påpekade någon att också den hade Michael gjort. Och ”Näktergalen”… en fin tonsättning.

Sen blev det dags för Jalle Lorensson att spela med Pontus Snibbs band.

– Och nu var det min tur att häpna. Hörde jag det jag hörde? En kille härifrån, från Malmö, som spelar munspel på det här sättet. Nej, han kan ju inte vara härifrån. Han måste vara från… jag vet inte var…

Saxell_Lorensson2[1]Då och där på Månstorps gavlar bestämde Michael Saxell och Jalle Lorensson sig för att de måste testa att spela tillsammans.

Så Michael tog bilen från Ystad, där han bor, till Malmö, eller rättare sagt Limhamn, där Jalle bor. Det var en lördageftermiddag. Michael måste berätta också om detta, eftersom han körde längs Köpenhamnsvägen i Malmö, där han växte upp, och fick se något som skulle bli en sång på Michaels och Jalles kommande, gemensamma album.

– Jag fick, som jag sjunger i sången, se en kvinna som såg ut som min dotter. Hon gick in i samma hus vid Rönneholmsparken där jag bodde som barn. Jag flyttade bakåt till barndomen, jag var där och här, det var då och nu, på samma gång. Och jag började skriva sången, direkt i bilen började jag skriva. Jag körde runt-runt-runt med bilen, höll på att köra ihjäl mig, för jag måste skriva den här sången. Den blev i stort sett klar medan jag körde omkring på väg till Jalle.

– Sen när jag kom fram till Jalle så spelade vi väl kanske tre låtar, innan vi bestämde oss…

– Nej, protesterar Jalle. Vi spelade en halv låt, mer än så var det inte. Sen bestämde vi oss för att vi skulle göra en platta tillsammans.

Albumet, som blev klart i somras, fick titeln ”Alltid en vals”. Vilken märklig titel, för det finns väl ingen vals på albumet?

– Titeln syftar på något som Emmylou Harris har sagt, att hon alltid sjunger en vals på sina konserter: ”Världen behöver en vals.” Det stämmer nog, världen blir lite bättre med en vals. Fast när vi hade spelat in och tyckte att det räckte, nu var plattan klar, då saknades ändå en vals. Så Tessa, en av mina döttrar, som sjunger på albumet, fick nynna en vals, som blev titelspåret.

Snabb presentation av Michael Saxell (för Jalle) och av Jalle Lorensson (för Michael), eftersom det ju verkar behövas…

Efter plugget, när han var 19 år, gick Michael och en kompis till en resebyrå och sa: ”Vi har x antal kronor. Hur långt kommer vi?” Resebyrån svarade: ”Ni kan komma till Vancouver.” I Kanada skulle Michael stanna i 17 år. Han spelade på gator och på klubbar, jobbade som studiomusiker och var med i coverband, gjorde en egen singel och en LP. Därefter satsade han på att bli professionell låtskrivare och skrev kompositörskontrakt med ett förlag i Nashville, där han satt i en skrubb och gjorde låtar ihop med någon annan låtskrivare.

När familjen Saxell (då hade Michael gift sig med Jennifer, också en lysande sångpoet och dessutom målande konstnär) 1991 skulle flytta från Kanada så stod valet mellan Nashville och Ystad. Som kompositör i Ystad har Michael gjort låtar som en fontän (cirka en per dag, vilket resulterat i tusen förlagda och stimmade kompositioner, enligt egen utsago, och utöver dessa nog ett par tusen till).

Först blev det många låtar till olika dansband (som Lasse Stefanz, Grönwalls, Sven-Ingvars, Arvingarna och Wizex), på senare tid har Michael också komponerat till Sylvia Vrethammar, Jacques Werup och Lill Lindfors. Han har också delskrivit ett par låtar – och sjunger dessutom på en av låtarna – till ett nytt album, ”The Common Thread”, med Keith Reid (från Procol Harum).

De flesta av Michael Saxells låtar kan placeras i countryfacket, samtidigt som Michael har en egenartad förmåga att göra melodier med ett personligt hjärta men utan kläder – låtarna kan kläs i nästan vilken sorts musik som helst och fortfarande vara personliga.

Jalle Lorensson behöver knappast presenteras (för någon annan än Michael). Så lite kort, bara: En av två ständiga och eviga medlemmar i Wilmer X (om nu bandet finns eller inte finns längre), har också spelat munspel med bluesgitarristen och gitarristen Jan-Eric ”Fjellis” Fjellström (tyvärr död i förtid 1999) och likaså gitarristen och sångaren Pontus Snibb.

Jalle spelar blues. Men det är inte hela sanningen, blott inledningen. Också med Jalle Lorensson är det lite grann som med Michael Saxell. Han har sitt eget sätt att spela bluesmunspel. Jalle kan spela med vilka musiker som helst från vilken genre som helst och få munspelandet att passa in – utan att förändra sättet att spela. Hur kan det komma sig?

– Det stämmer att så är det. Men varför jag kan göra det, svarar Jalle. Nej, det vet jag inte, det kan jag inte svara på. Det är bara nåt som finns där, nåt jag gör.

– Berätta nu, manar Michael. För det var väl häftigt.

– Jaja, visst. Jag spelar munspelssolo på Roxette-låten ”Dangerous”, som i USA låg etta på Cash Box-listan och tvåa på Billboard, säger Jalle.

Saxell_Lorensson[1]

Alla foton: Jennifer Saxell

På albumet ”Bara en vals” möts Michael Saxell och Jalle Lorensson. De presenterar country och blues för varann, tar åt sig och påverkas av varandras musik. Michael har gjort några låtar – ”Nu när jag har dig”, ”Fel sida av spåren” och ”Ett, tu, tre” – med mer blues i sig än någonsin förr.

– ”Ett, tu, tre” – som ju är en boogie – trodde inte jag att vi kunde spela, säger Jalle. Det skulle bara bli en kopia av Wilmer X. Men det gick. Om Wilmer spelat låten så hade det gått mer åt rockabilly. Med Michael på gitarr blev resultatet något helt annat. Jag måste spela upp låten för Nisse (som i Hellberg)…

– Jag tycker om att Michael också gjort en låt som ”Fel sida av spåren”. Det görs inte så många såna låtar nu för tiden, såna… ja, politiska sånger.

– Nej, säger Michael, det skrivs kanske inte så många såna texter. Men jag har bara gjort en sång om mig, min uppväxt, hur det kändes. Det var inte fattigt, gick ingen nöd på oss, men det var kännbart att bo i en liten lägenhet, min bror och jag sov i samma rum och våra föräldrar i vardagsrummet, när de andra i plugget bodde i stora villor.

– Just här, för det var just här, säger Michael, där vi sitter på en restaurang vid Ribersborgsvägen i Malmö, nära Bellevue och Limhamn, kändes det bokstavligen som att komma från ”fel sida av spåren”.

”Prärien av is” blev titeln på sången om huset på Köpenhamnsvägen i Malmö, som Michael Saxell alltså skrev i bilen på väg till först spelmötet med Jalle Lorensson.

– Vet inte hur jag fick till munspelet på den låten, säger Jalle. Det gick inte alls när jag testade hemma, men när jag kom till studion och satte på mig hörlurarna, då gick det, då lyckades det. Jag spelade rätt ur hjärtat utan att knappt veta vilka ackord det var i låten.

– Det var målsättningen också – att vi skulle spela som två 17-åringar, hugga på alla idéer som kom upp. När man är 17 år ser man inte till nästa idag och är man så gamla som vi, säger Jalle Lorensson, så vet man ju inte om man lever i morgon.

– Vi spelar både som 17-åringar, säger Michael Saxell, och med den äldre mannens svarta dörr.

Diskografi (urval)

Michael Saxell & Jalle Lorensson:
”Alltid en vals” (Egna Händer, 2008)

Michael Saxell:
”Wonky Windmill” (Egna Händer, 2005)
”Om Himlen och Österlen” (Egna Händer, 2007)

Keith Reid Project:
”The Common Thread” (www.rockville-music.de, 2008)

Jalle Lorensson / Wilmer X (valda med hjälp av Jalle):
”Djungelliv” (MNW, 1983)
”Teknikens under” (EMI, 1988)
”Mambo Feber” (EMI, dubbelalbum 1991)
”Den blå vägen hem” (EMI, 1997)
”Arkiv X” (EMI, box med fyra CD 2001)

Jalle med Fjellis Fjellström:
”Fjellis: Till och från en blå man” (Playground, dubbelalbum, 1999)
Här finns de få låtar som Jalle Lorensson hann spela in med gitarristen och sångaren Jan-Eric Fjellström.

Wilmer X-special:
”Jalle mår bra idag” /”Jalles boogie” (High Fidelity, 1997)
Singel, pressad i några enstaka ex, som Jalle fick i present på 40-årsdagen.

Roxette:
”A Collection Of Roxette Hits! – Their 20 Greatest Songs!” (EMI, 2006)
Bland annat ”Dangerous” med Jalle på munspel.

(Publicerat i Hifi & Musik 2008)