Etikettarkiv: Contact

Hans låtar är som hans målningar

Ted Ström och söner
GyllenGården, Smedstorp

”Vintersagor & Sommarskrönor” är titeln både för Ted Ströms utställning – landskapsmotiv med hus – på GyllenGården och hans konsert i ett hörn av galleriet på söndagkvällen.

Målningarna är som hans låtar och låtarna är som hans målningar. Han skildrar verkligheten genom ett dis, tillsätter några gnuttor magi till realismen. Och i allt han skapar – målningar som låtar – drar det stora och ibland det något mindre vemodet fram.

Naturligtvis sjunger han just den låten, alltså ”Vintersaga”, om vårt stora svenska vemod. Monica Törnell och Jerry Williams må ha gjort de mest kända tolkningarna men det här är hans låt. Ted Ström skrev den och det uppstår en annan närhet mellan melodi, text och sång när Ted sjunger.

Ted Ström fixad lite 2 liten

      Ted, Johan och Albin Ström på GyllenGården, Smedstorp.              Foto: Bengt Eriksson

Visst sjunger han också ”Hon kom över mon”, den stora succén från Contact-tiden. Pastisch eller allvar? Det har jag aldrig förstått. Inte min favoritlåt. Men vad gör det, när Ted Ström skrivit så många andra låtar i genren visor på väg att bli rock.

Akustisk gitarr och lite elpiano spelar han själv. Sönerna Johan, stämningsklaviatur och elektroniska rytmer, samt – inte minst – Albin Ström, elgitarr, hjälper till med det musikaliska. Den senare har sitt eget, speciella sound: mjukt elektrisk folkcountryrockgitarr där svenska folktoner möter amerikana.

Vilket passar bra – ja, exakt – till stämningen i farsans låtar. Albins elgitarr lyfter låtarna!

Ted Ström sjunger bra också, faktiskt bättre än jag kunde minnas. Han förmedlar känslan av att det här är hans låtar och att låtarna är hans liv. Mycket natur och alla årstider i texterna: Skagerrak, vägen från Löderup och Norrland. Ibland en dos av, som han själv sa, ”norrländsk blues”.

Kul att återhöra ”Jag och du” – en vardagssolidaritetssång från hans tid med gruppen Norrbottens Järn. Det instrumentala ledmotivet till tv-serien ”Tre kärlekar” är mycket vackert. Och i ”Vinterresa” skojar Ted Ström med de slitna ackordföljderna och sig själv genom att låta sin låt bli Dylans ”All Along The Watchtower”.

(Ystads Allehanda 2014)

Annonser

Ett försök att utforska Kebnekajse, andra etappen

Från 60-talets sista år och in på 70-talet var Kenny Håkansson, elgitarrist i Mecki Mark Men och Kebnekajse, en av de mest anlitade studiogitarristerna. (Märkligt nog, eftersom han med sitt personliga gitarrspel och sin högst egna gitarrton är en otypisk studiomusiker.)

Kenny medverkar på skivinspelningar med bl a Hawkey Franzén, Bernt Staf, John Holm, Björn J:son Lindh, Pugh Rogefeldt, Bosse Hansson och Turid. Allra viktigast – för Kennys och därmed Kebnekajses fortsatta musikaliska utveckling – är hans medverkan på den Bellman-LP, ”Spring mot Ulla – spring!”, som Cornelis Vreeswijk gjorde 1971.

Samma år reste Kenny Håkansson på turné med Cornelis. I turnésällskapet ingick spelmännen Björn Ståbi och Pers Hans Olsson, som både kompade i Bellman-visorna och spelade några traditionella svenska folklåtar på fiol. Bl a ”Barkbrödlåten”, som Cornelis hade gjort en text till, och ”Skänklåt från Rättvik” (bägge melodierna skulle återfinnas på Kebnekajses kommande andra LP).

Kebnekajse på 70-talet.

Kenny lyssnade och blev imponerad, inte minst när han hörde Björn Ståbi och Pers Hans värma upp bakom scen. Tidigare, då Kenny någon gång råkat höra folkmusik på dragspel eller fiol, hade han mest tyckt att det var ”gnöl”. Nu upptäcker han att den svenska folkmusiken är ”en stor musikskatt” och vill själv börja spela svenska folklåtar – eller, för att vara noga, svenska folkmelodier (skillnaden förklaras längre ner) – på elgitarr men också på fiol. Av Ståbi fick han låna en fiol, som Starke Arvid (en gammal kraftkarl) hade ägt. Kenny lärde sej spela fiol ”hyfsat bra”, enligt Mats Glenngård.

”Det låg i luften”, säger Kenny i texthäftet till den föregående cd-n med Kebnekajse, ”Resa mot okänt mål”. Då syftade han på de svenska texterna och gruppens namn.

Kebnekajse: ”Resa mot okänt mål” (1971, återutgivning 2001).

I början av 70-talet låg också den svenska folkmusiken i luften. Exempelvis hade det unga progressiva Stockholm börjat invadera spelmanstämman i Delsbo, 1970 placerades ett foto av en gammal spelman på affischen till den första Gärdesfesten och 1971 släpptes LP-n ”Hon kom över mon” där popbandet Contact samarbetar med fiolspelmännen i Skäggmanslaget. När Kenny Håkansson presenterade svenska folkmelodier för ”storgruppen” Kebnekajse så hade flera av medlemmarna både hört och spelat svensk folkmusik längre än Kenny.

Kebnekajse ”II” (1973/2001).

Fregatten var en klubb i Stockholms frihamn. Klubben drevs av gitarristen Ingemar Böcker – som även tidigare hade drivit olika klubbar där han blandat jazz och rock, konst och poesi – med hjälp av Pelle Ekman, trummis i Kebnekajse. Både Kebnekajse och gruppen Homo Sapiens, som är kör på ”Resa mot okänt mål”, spelade på Fregatten. När de delade en spelkväll brukade de avsluta med att spela tillsammans, bli en dubbelt så stor rockgrupp under namnet Companiddros. Så även om sättningen blev lite märklig – bl a dubbla basar och trummor – var det rätt naturligt att bägge banden gick ihop under namnet Kebnekajse.

Kebnekajse ”III” ( 1975/2001).

Från Homo Sapiens kom bl a Mats Glenngård, som börjat spela fiol när han var 8-9 år och studerat för en violinpedagog som även var riksspelman. Pelle Lindström, också Homo Sapiens, hade flyttat ner till Stockholm från Dalarna. Hans far, Rune Lindström, skrev flera bygdespel, bl a ”Himlaspelet” och ”Skinnarspelet”.

Göran Lagerberg, som avlöste Bella Linnarsson/Ferlin som basist mellan Kebnekajses första och andra LP, blev tonårsidol i popbandet Tages. 1969 ombildades Tages och bytte namn till Blond. Även om man fortsatte att sjunga på engelska var Blond ett försök att skapa popmusik med en svensk ton. Titelspåret på LP-n ”The Lilac Years” är samma svenska folkmelodi, ”De sålde sina hemman”, som tolkats av jazzpianisten Jan Johansson. Tillsammans med skivproducenten Anders Henriksson åkte Lagerberg också och besökte spelmännen Päkkos-Gustaf och Påhl-Olle.

Kebnekajse: ”Ljus från Afrika” (Kebnekajses ”afrikanska” album från 1976 har tyvärr förblivit outgivet).

Sångpoeten/vissångerskan Turid Lundqvist, som kände och följde med Homo Sapiens till Kebnekajse, sjöng svenska folkvisor redan på 60-talet.

Både Mats Glenngård, t ex ”Polska från Härjedalen” (kan höras på Kebnekajses tredje, ”bruna” LP), och Pelle Lindström bidrog med traditionella låtar till Kebnekajses repertoar av ”spelmansrock” (så kallades musiken i en pressrelease från skivbolaget Silence). Fast det var Kenny som letade fram de flesta melodierna.

Kebnekajse: ”Elefanten” (1977, inte heller återutgivet).

Observera nu igen: melodierna. Kenny var – och är – intresserad av svensk folkmusik på ett ovanligt och smått förvånande sätt. Han brydde/bryr sej mindre om folkmusiken som folkmusik (om man med begreppet folkmusik menar den stämning som skapas i kontakten mellan spelman och lyssnare/dansare, traditionen som levt vidare från spelman till spelman, olika bygders och spelmäns dialekter och spelstilar osv) men desto mer om de svenska folkmelodierna. Sååå vackra melodier, tyckte Kenny.

Kebnekajse: ”Vi drar vidare” (1978; Kebnekajse utan Kenny Håkansson (?), inte återutgivet).

Därför hämtade han hellre nedtecknade folkmelodier från notpapper än lyssnade på inspelningar med gamla spelmän. ”Noterna är mer neutrala”, menade Kenny. På notpapper var det lättare att se vad som måste vara en ”drill”, som spelmannen lagt till, som inte hört till melodin från början, och vad som var den ursprungliga folkmelodin.

”Det är med svensk folkmusik som med blues”, säger Kenny. ”Många folkmelodier liknar varann. Få står ut.” Några av de folkmelodier som Kenny valde ut till Kebnekajse för att de har ”en tydlig profil” var ”Rättvikarnas gånglåt”, ”Horgalåten” och ”Skänklåt från Rättvik” (alla tre finns med på det här albumet).

Lyssna på Kennys gitarr! Hör hur nära melodierna han lägger sej, hur knappt han spelar: melodins toner och inte mycket mer. Rakt och rent. Det är nästan som om Hank B. Marvin (i The Shadows, det engelska instrumentalbandet från 50- och 60-talen) eller Bosse Winberg (i det svenska instrumentalbandet The Spotnicks) hade börjat spela svenska folklåtar. Bägge gitarristerna har Kenny lyssnat på, berättar han, och uppskattar.

”När Rolf (Scherrer) flyttade ut i skogen” (citat från pressreleasen till den här LP-n) kom ovannämnde Ingemar Böcker med i Kebnekajse. Spännande att lyssna och jämföra Kenny Håkanssons och Ingemar Böckers gitarrspel! De spelar så olika. ”Ska man plantera en björk får man inte lägga in en massa tallkottar”, säger Kenny. Ibland brukade han muttra och tycka att Ingemars gitarr var ”lite störande”. Ingemar Böcker hade varit med i jazzgrupper och spelade gärna lite beboppigt också i Kebnekajse – inte raka melodier, som Kenny, utan liksom runt om melodin.

Det berättas att en gång när Ingemar på en konsert spelat ett, enligt Kenny, alltför bebopjazzigt solo så imiterade Kenny solot, spelade ett likadant solo han också. Ingemar Böcker kommenterade: ”Biblioteksfilialen.”

Jag håller inte med Kenny. Deras olika gitarrspel diskuterar med och kompletterar varann. Kenny och Ingemar är varandras musikaliska motsatser – därmed blir de också varandras nödvändigheter. De inspirerar varann. Det är fantastiskt så bra deras olika gitarrstilar fungerar tillsammans. Utan Ingemar Böcker hade Kebnekajse varit en annan grupp.

Kebnekajse spelade också en del låtar av Ingemar Böcker. Även de bryter mot – i betydelsen kompletterar – ”spelmansrocken”. Musikaliskt är det svårplacerade låtar, som pendlar fram och åter över gränsen mellan rock-jazz-rock-jazz-rock… Ingemar beskriver ”Comanche Spring” som en politisk instrumentallåt: hans kommentar till de amerikanska indianernas situation, massakern vid Wounded Knee och Red Power.

En konsert är en konsert och en skiva är en skiva. Så brukar det ofta(st) vara och det stämmer definitivt när det gäller Kebnekajse. Skivinspelningarna skiljer sej på flera sätt från konserterna.

Inte minst blev låtarna mycket längre på scen. ”Ibland kunde man stå och harva på d-moll”, säger Göran Lagerberg. På konserterna hände det också att Kenny Håkansson, Mats Glenngård och Pelle Lindström spelade en låt på enbart fioler. Något sådant finns inte inspelat och utgivet på skiva.

Turid Lundqvist turnerade med Kebnekajse från 1971 till –74. Men på skiva medverkar hon bara i ”Rättvikarnas gånglåt”. På scen brukade Turid sjunga ordlösa stämmor i lugnare, mer folkviseaktiga låtar. Något exempel på detta finns inte heller på skiva. När jag börjar fråga varför förstår jag att jag hamnat i en intern kontrovers. Kebnekajse var ”hela min värld ett tag”, säger Turid. Medan några av de övriga medlemmarna undrar om hon egentligen var medlem i Kebnekajse.

Kebnekajse” på 2000-talet.

Jag spelade med dom men dom spelade inte med mej”, säger Turid. Till sist fick hon en egen avdelning, blev ”pausfågel”, där hon sjöng till akustisk gitarr. Andra medlemmar menar att de lyfte fram Turid och placerade henne i centrum. Det här vill inte jag lägga mej i. Men jag konstaterar att när jag (åter)hör Turids överstämma i ”Rättvikarnas gånglåt” så vill jag – fortfarande – gärna höra mer.

När Kebnekajse gick ihop med Homo Sapiens fick gruppen alltså dubbla trumslagare, Pelle Ekman och Gunnar Andersson. Bägge sitter i det tecknade trädet på LP-omslaget. Men på den pressrelease som Silence skickade ut i samband med LP-n kunde man läsa att ”Pelle var sjuk” vid inspelningstillfället. ”Pelle L var i Leksand”, så han ska inte heller ha varit med.

Jag lyssnar men det är faktiskt inte så lätt att höra om det är två trumslagare som spelar eller inte. Pelle och Gunnar spelade nämligen mycket lika varann: som fyra armar på samma kropp, det var det som var vitsen. Det kan ju också ha varit så att de turades om, spelade ensamma fast i olika låtar.

”Kanske var det då hade jag hade brutit benet”, säger Pelle Ekman. Han minns inte. Pelle Lindström hävdar däremot bestämt att han var med. Anders Lind hävdar att uppgifterna i pressreleasen stämmer. Trots att Kebnekajse hade dubbla uppsättningar trumslagare är det bara en trummis som spelar på Kebnekajse plattor: Gunnar Andersson på den ”blåa” och Pelle Ekman på den ”bruna” LP-n.

Kebnekajse (2009, första albumet efter att ha återuppstått på 2000-talet).

Men lyssna på bonus-spåret, som finns på återutgivningen av det ”blåa” albumet: live-inspelningen av ”Horgalåten”. En enkel, lite brusig inspelning, gjord 1974 av ett fan, Timo Koivanen, som fanns i publiken vid en konsert i Finland. I all enkelhet fångar inspelningen mycket av live-känslan och stämningen från Kebnekajses spelningar. Och här spelar både Pelle och Gunnar trummor, samtidigt. (Under avdelningen kuriosa kan nämnas att Timo Koivanen varit medlem i gruppen Stenblomma som gav ut en LP på Silence).

Förresten innehöll Kebnekajse även en tredje trummis: handtrumslagaren/slagverkaren Hassan Bah, som kommit till Sverige från Guinea-Conakry. Han bodde i lägenheten ovanpå Mats Glennmark och Thomas Netzler så de tog med honom till Kebnekajse.

Kebnekajse: ”Idioten” (2011).

Måste ha varit svårt för en afrikan att spela svensk folkmusik? ”Inte alls”, säger Hassan. ”Afrikansk och svensk musik liknar varann. De har samma rytm: tretakt.” Och det stämmer, faktiskt. Hassans congatrummor lägger sej liksom ovanpå de västerländska trumrytmerna och får Kebnekajses ”spelmansrock” att dansa, spritta och svänga ännu mer.

Texten bygger på egna öron och minnen, samtal med Kebnekajses medlemmar och andra hörsägner. Fortsättning följer i texthäftet till den återutgivna cd-n av Kebnekajses ”bruna” LP.

Medlemmar i och kring Kebnekajses ”blåa” album:

Kenny Håkansson, elgitarr och sång. Tidigare T-Boones, Baby Grand Mothers och Mecki Mark Men. Studiomusiker på inspelningar med bl a Hawkey Franzén, Pugh Rogefeldt, Bernt Staf, John Holm, Björn J:son Lindh, Bosse Hansson, Mikael Ramel, Cornelis Vreeswijk och Turid.

Pelle Ekman, trummor, spelade med Kenny i T-Boones, Baby Grand Mothers och Mecki Mark Men.

Göran Lagerberg, elbas, hade tidigare spelat i Tages, Blond och Heta Linjen. Kring 1970 medverkade han också på inspelningar med Uffe Neidemar, Björn Skifs, Jason´s Fleece, Claes af Geijerstam, Björn J:son Lindh, Lalla Hansson, Bernt Staf, Hawkey Franzén, Rune Andersson, Tomas Ledin, Pugh Rogefeldt m fl.

Mats Glenngård, fiol och elgitarr, började i popbandet Funny Faces och fortsatte till Homo Sapiens. Spelar på skivor med Mikael Ramel, Jan Hammarlund, Turid Lundqvist, Joakim Skogsberg, Coste Apetrea och ABBA. Vid tiden för Kebnekajse gjorde Glenngård dessutom en LP i eget namn.

Thomas Netzler, elbas, var också med i Funny Faces och Homo Sapiens. Medverkar på Glenngårds LP och även på skivor med Jan Hammarlund, Turid Lundqvist, Joakim Skogsberg och Bosse Hansson.

Pelle Lindström, sång, munspel, gitarr, fiol, hade varit med i banden Tumble Downs, Ad Libs (vann Sveriges Radios popbandstävling 1969) och Homo Sapiens. Är också med på Mats Glenngårds LP.

Gunnar Andersson, trummor, hade varit med i Ad Libs och Homo Sapiens.

Ingemar Böcker, elgitarr, spelade i ungdomstidningen Bildjournalens rock & roll-orkester i samband med den svenska premiären av filmen ”Vänd dem inte ryggen” (1955). Har spelat med så olika musiker/grupper som Rock-Boris, Telefon Paisa, Christer Boustedt och Bernt Rosengren.

Turid Lundqvist, sångpoet, har gjort ett flertal LP-skivor i eget namn och även spelat med Jan Hammarlund, Lena Ekman, Thomas Wiehe och jazzgruppen Resa. Arbetar idag som postkassörska och sjunger offentligt bara någon gång om året.

Hassan Bah, handtrummor och rytminstrument, hade spelat med gruppen Levande Livet (en fortsättning på Telefon Paisa).

(Texten, skriven 2001, återfinns i texthäftet till återutgivningen på CD av Kebnekajses andra album. En föregående text finns i häftet till återutgivningen av Kebnekajses första album och en följande i häftet till återutgivningen av det tredje albumet.)

En sommar i Waxholm eller Fucking Waxholm! Fucking Sverre Sundman! Fucking Swedish meat balls!

Kort förhistorik:

Amerikanen Kim Fowley (och skolkompisen Skip Battin) skapade gruppen Hollywood Argyles som 1960 hamnade på de amerikanska topplistorna med låten ”Alley Oop”. Samma duo stod också bakom flera andra grupper som fick hits i början av 60-talet – t ex Paul Revere and the Raiders, ”Long Hair”, Rivingtons, ”Papa-Oom-Mow-Mow”, och B. Bumble and the Stingers, ”Nut Rocker”. Fowley blev PR-agent för P.J. Proby, började skriva låtar till The Byrds, Beach Boys, Soft Machine, Cat Stevens, Them m fl och medverkar även på ”Freak Out”, debut-LP:n för The Mothers of Invention.

– Vänta en stund, säger Kim Fowley i telefon från Los Angeles. Det är kallt idag. Jag måste få igång värmen i rummet innan jag kan prata.

– It’s a sad story, fortsätter Fowley. 1969 hade jag producerat Gene Vincents come back-album och gjort en rad ”Rock´n´Roll America”-konserter med John Lennon, Yoko Ono, The Doors m fl. Det var Lennons första soloframträdanden i USA och Kanada. 1970 åkte jag till Finland för att producera en LP med gruppen Wigwam. När det var klart så fortsatte jag till Stockholm.

– Jag träffade Dag Häggkvist på Sonet och han föreslog att om jag ville göra plattor i Sverige så borde jag ta kontakt med några unga killar i Waxholm som höll på att starta ett skivbolag.

Kim Fowleys LP ”The Day The Earth Stood Still” gavs ut 1970 av Music Network Corps Ltd i Waxholm.

– Så jag ringde dit, de kom in till Stockholm och vi träffades, bl a Sverre Sundman var med. Jag uppfattade dem som rich kids from Waxholm som wanted to change the world. De var väl mer än 10 år yngre än jag, som hade fyllt 30 och redan hunnit förändra världen. De sa att de hade inga pengar, kunde inte betala mig. Däremot kunde de ge mig nånstans att bo och se till att jag fick mat.

– That’s fine, svarade jag, stoppade in resväskan i deras van och vi åkte ut till Waxholm. Jag fick sova i inspelningsstudion, närmare bestämt i ett litet rum som var studions ekokammare. Där sov jag på golvet – jag som hade sålt platin records! – men det var ju vanligt då i slutet av 60-talet med hippies som sov på golvet. Varje dag gick vi på nåt ställe nere i hamnen i Waxholm och åt meat balls – samma fucking Swedish meat balls med spagetti varenda dag! Hemma hos killen som gjorde skivomslagen (Lennart Klein) hade jag möjlighet att bada – en gång i veckan!

(Inom parentes kan meddelas att enligt andra källor ska MNW:s omkostnad för Kim Fowley även ha omfattat ganska så hiskliga telefonräkningar för samtal till USA och kvitton på taxiresor mellan Stockholm och Waxholm.)

Från LP:ns omslag: Kim Fowley framför Lennart Kleins kakelugn i Waxholm.

– Med Bo Anders Larsson fick jag bäst musikalisk kontakt. Sverre Sundman var mer upptagen av att leka skivbolagsdirektör. MNW var som när Sun eller Motown Records startade. Musikerna bestod av Bo Anders Larsson och hans vänner. Varje dag undrade man vilka som skulle komma idag och vad som skulle spelas in. De musiker som infann sig kom med på dagens spelning.

– Det hade behövts en bra, permanent trummis men det fanns inga pengar. Däremot var det möjligt för låtskrivare och musiker att spela in sina drömmar. Det var fortfarande 60-tal och allting var möjligt. Vi levde i en galen dröm, skapade strange sounds, skrattade mycket, var uppe hela nätterna och spelade in. Och varje dag serverades fucking Swedish meat balls nere i hamnen.

– I’m a genius! Jag har sålt 102 miljoner skivor och spelat in i många usla studios. Jag säger som Ingmar Bergman när han fick frågan varför han använder så gammal teknik vid sina filminspelningar: Det får skådespelarna att göra ett bättre jobb.

– Låten ”How Was Your Summer”, som jag (med Ted Steerling) skrev till Contact, ger en ganska bra bild av hur det var den där sommaren 1970 i Waxholm. Jag producerade skivor med Contact och Scorpion (med Bo Anders Larsson på sång) och gjorde också en skiva med mig själv. Jag minns särskilt ”Velvet Blue Saloon” (komponerad av Ted Ström) – en jäkla bra låt. Vad jag bidrog med var mina erfarenheter från andra sidan Atlanten, jag kunde lägga en grund som musikerna gick vidare ifrån. Hur jag gjorde? När jag producerade? Inte mycket att förklara, inget märkvärdigt, det handlar ju inte om kärnkirurgi.

– Jag minns att vi åkte in och kollade Rolling Stones på en utomhusarena (Råsunda) och sen fortsatte vi till Gyllene Cirkeln där Buddy Guy och Junior Wells spelade. Mick Jagger kom dit också och han hoppade upp på scenen och ville sjunga men det gillade inte Guy och Wells som började spelade dubbeltakter så Jagger inte kunde hänga med.

– Sen gick jag upp scenen och sjöng om Chicagos South Side och bluesmusikerna kollade på mig, hur kunde den där killen från Stockholm – från Waxholm – veta nåt om Chicago och de började spela dubbeltakter igen så jag inte heller skulle hänga med – men det gjorde jag. De fattade inte alls hur en svensk kunde klara av att hänga med när inte Mick Jagger gjorde det.

– På Cirkeln träffade jag också Leena Skoog, som varit ihop med Sveriges kronprins, sas det. Hon följde med mig ut till Waxholm och vi knullade på golvet i ekokammaren. Fatta! Som att sätta på Britney Spears på en tvättomat. Leena Skoog var a fucking gudinna! Hon blev min flickvän, den enda jag hade i Sverige.

Också från LP-omslaget.

– Jag levde som en alien i Waxholm, en illegal flykting. Jag var ”the negro of Waxholm”. Att sova på golvet var åkej under den svenska sommaren men när vintern närmade sig… dags att resa tillbaks till Hollywood igen. Det var ju inte så att jag inte hade pengar, jag hade inte behövt sova på golvet, jag hade amerikanska pengar gömda i skon. Men varför skulle jag betala, det var deras skivbolag – inte mitt.

– I USA hamnade jag mitt i nån festival som skulle vara en uppföljare till Monterey, träffade Country Joe och Joan Baez. Var har du varit? frågade de och jag svarade att jag varit i Sverige och gjort skivor. Mer berättade jag inte. Jag har aldrig berättat om min tid i Sverige. Ibland har jag haft vänner hemma som velat höra nåt från den tiden och jag har spelat Contact och Scorpion, de har lyssnat och sagt: Hmmm, bra, intressant…

– No sex, no drugs, only rock´n´roll. Det var MNW. En oskyldig tid – en lycklig rock´n´roll-tid. The sad part är att jag aldrig fick nån royalty. 39 till 40 år senare har jag fortfarande inte fått en penny i royalty. Sverre Sundman was in love with the idea of beeing a powerful man – a real business man. Han var en rock´n´roll hustler, vi var rock´n´roll dreamers. Jag ringde Sverre en gång långt senare men han var jäktad och sa: Hej hej men hej kan inte prata just nu…

– Visst kan jag bli förbannad på fucking Sverre Sundman men det största felet var ju vårt – mitt – eget. Att man kunde tro att rock´n´roll skulle rädda världen. Sen dess har jag haft cancer – flera gånger – och när jag låg på sjukhuset så inte var det rock´n´roll som räddade mig, som räddade mitt liv.

Efterhistorik:

I USA (och även i Europa) fortsatte Kim Fowley att skriva låtar till och producera Emerson, Lake and Palmer, Blue Cheer, Kiss, Helen Reddy, Slade, Alice Cooper, Leon Russell, Kris Kristofferson, The Modern Lovers, Nirvana osv. Han producerade låtar till filmen ”American Graffiti” och fick en stor succé med tjejbandet Runaways, som han satte ihop 1975. Sen 2002 har Kim Fowley varit radio-DJ på Steven Van Zandts sattellitradiostation ”Underground Garage”.

Fotnot.

Ovanstående är Kim Fowleys minnesbild av sommaren 1970 i Waxholm (med omnejd). Andra har i sin tur olika minnesbilder av Fowley. Till exempel Lennart Klein: ”Kim Fowley hade hört talas om Leena Skoog och ville träffa henne. Så jag fick ringa och försöka få tag på henne. Fowley bodde i sommarstugan, där MNW förut hade haft sin studio, och på vägen dit hängde han tre slipsar: en pekade neråt, en var på väg upp och en stod rakt upp. Hans sätt att visa vad han ville. Men jag tror inte han fick ihop det med Leena Skoog. Han klarade nog inte av det. Han var i för dålig form.”

(Ur boken/ boxen ”Ljud från Waxholm 1969-2009”, utgiven av MNW 2009)

Svensk folkmusikvecka (5): När Skäggmanslaget reste till Indien

Skäggmanslaget
Snus, mus och brännvin
(Sonet 1971)

Thore Härdelin, Wilhelm Grindsäter och Petter Logård kom från Delsbo och kallade sig Skäggmanslaget. De hade långt hår, skägg och ring i örat redan då (åtminstone Thore). De såg ut som rockmusiker. De spelade också på ungdomsgårdar, diskotek och klubbar.

Som Thore Härdelin sa i en intervju våren 1970:

– När vi spelar på ungdomsgårdar frågar ungarna: Va är ni för band då? Vi spelar folkmusik, säger vi. Aha, Bob Dylan och dom. Nä, svensk folkmusik. Då ser ungdomarna ut som om det inte finns.

– Det är viktigt att publiken kan identifiera sig med oss. Vi ser ut som dom. Skulle en gammal spelman komma i folkdräkt skulle dom aldrig lyssna. Men på oss lyssnar dom.

Måns Rossander, producent på ungdomsradion, föste ihop Skäggmanslagets unga spelmän med popbandet Contact i bl a ”Gråtlåten”, en polska efter Hjort Anders. Vilket inspirerade Ted Ström att skriva ”Hon kom över mon”, som Contact med bistånd av Skäggmanslaget gjorde till en svensk folkmusikrörelseklassiker. (Fast jag har aldrig begripit om låten ska tas på allvar eller är en pastisch.)

”Gråtlåten” finns på Skäggmanslagets debut-LP, ”Pjål, gnäll & ämmel” (Sonet 1970). Då var det en sensation att höra svensk folkmusik med komp av trummor, elbas osv.

Det lät tufft! Men så kan jag inte tycka idag. Tre spelmän plus kompband. Exakt så: plus komp. De spelar inte ihop utan var för sig, skapar ingen ny, gemensam musik.

Skäggmanslagets andra LP, ”Snus, mus och brännvin”, är mycket mer experimentell och nyskapande – inte bara 1971 utan fortfarande. Kan det ha berott på amerikanen Sam Charters, då bosatt i Sverige, som producerade? Att han inte hade några förutfattande meningar om svenska folkmusiktraditioner utan ville att inspelningen skulle bli så bra, spännande och varierad som möjligt.

Det både låter och spelas bättre än på debuten. Direkt i förstaspåret, en annan polska efter Hjort Anders, klingar Skäggmansfiolerna samspelt, melodiskt och rytmiskt, grovt och grant. Thore har ett solospår och gör en duett med Petter. Dessutom medverkar ett par inbjudna spelkamrater – Ceylon Wallin, nyckelharpa, och Vifast Björklund, gitarr och jojk – vilka fått flera egna spår.

Ett par gånger spelar Vifast också gitarr med Skäggmanslaget. Då börjar någonting att hända. Idag har akustisk gitarr, bosoki och mandola blivit självklara instrument inom svensk folkmusik. I början av 70-talet var det ovanligt och högst otraditionellt.

I de bägge LP-sidornas avslutningsspår samspelar Skäggmanslaget med Kjell Westling, gitarr och klarinett, Urban Yman, bas, och Bengt Beche Berger, trummor. Då händer ännu mer! De tre lyhörda musikerna tar sig först in i den svenska folkmusiken och lockar sen med fiolerna på resor bortåt Balkan och Indien. Svensk folkmusik blir världsmusik långt innan ordet fanns!
____________________________________________

”Pjål, gnäll & ämmel” och ”Snus, mus och brännvin” har återutgivits på CD (Sonet 1990 och 1996). Debuten tilldelades en grammis i den märkliga kategorin ”debutpopulärproduktion med sångartist” (Marie Selander sjunger i ett par spår). Skäggmanslaget gjorde också LP-skivorna ”Kniviga låtar tillägnade länsman i Delsbo” (Sonet 1973), ”På jakt efter Skäggmanslaget” (Fjedur 1974) och – med Delsbopojkarna – ”Gammeldans på Skansen” (YTF 1975).

Petter Logård spelar inte längre men Wilhelm Grindsäter och Thore Härdelin har fortsatt. Grindsäter hörs på inspelningar med t ex Delsbopojkarna och Grindsäters Spelmän medan Härdelin bl a gjort album med dottern Thuva Härdelin (Amigo 1991) och hustrun Oline Sofie Bakkom-Härdelin, ”Union” (Center 1994). Folksångerskan Emma Härdelin (i gruppen Garmarna) är också dotter till Thore.

1971 var Kjell Westling (Gunder Hägg, Arbete & Fritid), Urban Yman (Gunder Hägg, Låt & Trall) och Bengt Berger (Arbete & Fritid) medlemmar i nämnda grupper. Vifast Björklund jojkar också på Norrlåtars LP ”Folkmusik från Norrbotten” (Manifest 1975).

Producenten Sam Charters har gjort skivor med Lightnin´ Hopkins, Country Joe & The Fish, Peps Persson och många fler. Han är författare till böcker som ”The Poetry Of The Blues” (1963), ”Spelmännen” (1979) och ”Mambo Time: från Havanna till Haninge. Historien om Bebo Valdés” (2001).

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Contact in English

Contact Mon liten”Hon kom över mon” med Contact är ett av de album som det progressiva skivbolaget MNW nu har återutgett i samband med sitt 40-årsfirande.

Så där intressant, om jag får säga. Betydligt mer spännande är då den extra bonus-CD som följer med: nämligen Contacts debut-LP ”Nobody Wants To Be Sixteen”, härmed för första gången på CD.

(Dessutom har MNW vid återutgivningen lagt till Contacts engelska singel med två låtar, som inte fanns med på LP:n.)

Jag har alltid hävdat, vilket brukar reta både gamla proggare och andra, att ”Nobody Wants To Be Sixteen”, producerad av ingen mindre än – jo, minsann! – den legendomsusade amerikanen Kim Fowley, då på besök i Sverige, var det bästa som Contact gjorde…

Jag skriver lite – inte minst – om den inspelningen i MNW:s nyutgivna bok ”Ljud från Waxholm” och i mitt grovmanus till boken hade jag skrivit ännu mer. Så här följer mina mer utförliga och högst personliga åsikter om Contacts inspelningar för MNW:

————————————————————————————

Contact omslag litenContact började med att ge ut två singlar, ”Fairy Tale” / ”Colvulsions” (1969) och ”Jag är lite lessen ikväll” / ”Hon kom över mon” (1970). På den första dröjde Contact kvar i 60-talspopen medan de på den andra singeln alltså hade börjat göra låtar med svenska texter.

”Hon kom över mon”, där spelmansfioler kombineras med popmusik, skulle bli en musikrörelsehit – en progglåt med evigt liv. Observera att den var B-sida på singeln, trodde inte Contact och MNW på låten? (Själv har jag alltid undrat om ”Hon kom över mon” är en pastisch eller gjord på största allvar…)

Mellan singlarna hände detta: Contact medverkade i ett radioprogram där Måns Rossander lät popbandet träffa spelmännen i Skäggmanslaget. Följden blev att Contact medverkar i ”Gråtlåten” på Skäggmanslagets LP ”Pjål, gnäll och ämmel” (1970) medan Skäggsmanslaget står för det folkmusikaliska fiolspelandet i ”Hon kom över mon”. Det kan ju tyckas att Contact borde ha följt upp singeln med en hel LP med svenska, lite folkmusikaliska låtar. Men inte, för Kim Fowley kom i vägen.

Sommaren 1970 anlände den (ö)kände amerikanen Kim Fowley till Waxholm och övertygade MNW att det borde satsas internationellt. Kim Fowley producerade tre LP-skivor med låtar på engelska: Contact, ”Nobody Wants To Be Sixteen”, Scorpion (sångaren Bo Anders Larsson plus komp), ”I Am The Scorpion”, och Fowleys egen LP, ”The Day The Earth Stood Still” (alla 1970).

Riktigt bra låtar, spel och ljud, men när MNW övergick till musik med svenska texter så hamnade dessa LP-titlar på en undanskymd skamhylla; den internationella lanseringen blev det inte så mycket av och skivorna har inte återutgivits (med undantag för Fowleys LP, som långt senare på CD-tiden gavs ut i Frankrike på licens och även såldes till Japan.)

Lennart Klein (delägare och MNW:s första omslagsmakare): ”Kim Fowley gick på nån slags avgiftning. Drack inte, använde inga droger. Han var rädd att det skulle vara gift i maten också. Men han litade på den mat som Lisa, min tjej, lagade. Han var ofta här hos oss. Fotot av Fowley på baksidan till hans LP-omslag togs framför kakelugnen i vår lägenhet. Han har en hatt som var Lisas, rocken och väskan var mina. Äpplet ska symbolisera det friska, att han är avgiftad.”

Contact färgfotoMan behöver inte veta det för att förstå att de spelades in parallellt. Kim Fowley har samskrivit med Ted Steerling (på Contact-LP:n), Bo Anders Larsson (Scorpion-LP:n) och Lorne de Wolfe, som nu börjat spela bas med Contact (på Fowleys LP). En överbliven Contact-låt (kanske, för det är Contact som kompar Kim Fowleys sång i just den här låten) av Ted Ström återfinns också på Fowley-LP:n.

Många musiker medverkar: Lorne de Wolfe spelar elbas på alla tre och på ”Scorpion”-LP:n hörs bl a Lasse Summanen (medlem i den ”utökade” duon Charlie & Esdor, idag med i Grizzly och BC & Heartkeys), Sam Ellison (gjorde en solo-LP och blev medlem i Jason´s Fleece) och Rolf Färdigh (hörs på skivor med bl a Ulf Lundell, Ola Magnell och Magnus Lindberg), alla gitarr, Rolf Adolfsson (NJA-gruppen/Mascots) och Pelle Holm (snart medlem i Kebnekajse), bägge trummor.

Lasse Summanen (om hur han spelade gitarr cirka 1970): ”Hmmm. Lite omoget, inte så självständigt. Influenserna hördes tydligt. Mycket taget från Cream, Jimi Hendrix och Led Zeppelin.”

Bo Anders Larsson (ur boken ”Plommonpop och proggrock”): ”Jag har ett minne av en trumslagare vid namn Pelle Holm, som blev utjagad ur studion med en vrålande Kim Fowley i hälarna, svängande en yxa över huvudet. Han hade spelat fel en gång för mycket.”

Bo Anders Larssons ”I Am The Scorpion” innehåller popiga melodier till rockigare, mer vildsint komp. T ex ”Funny Yellow Car” (av Larsson-Fowley) och ”Hey la, la, la” (endast Larsson) kletar tuggummifast i öronen. Den akustiska balladen ”Are You My Friend” är en samkomposition mellan Mars Bonfire (som skrev ”Born To Be Wild” till amerikanska Steppenwolfs debut-LP) och Fowley.

LP:n ”The Day The Earth Stood Still” blev en av Kim Fowleys bästa skivor under en 50-årig karriär. (Västkust)amerikansk, tuff och rockig. LP:n inleds med en för-punkig version av ”Cadillac” (1965 en hit i Sverige med Hep Stars) och titelspåret (av deWolfe-Fowley) är en tidstypisk – och därmed politisk – amerikansk låt.

Contact omslag baksidaFast allra bäst av de tre LP-skivor som Fowley producerade sommaren 1970 i Waxholm blev ”Nobody Wants To Be Sixteen” med Contact. Ja, får jag bestämma så har Contact inte gjort någon bättre LP!

Det berodde inte minst på att bandets bägge låtskrivare – Ted Ström och Ted Steerling – fick ta lika stor plats. Båda var bra – men olika. Ström var en mer traditionell låtskrivare och Steerling mer utflippad och experimentell. Lite som Paul McCartney kontra John Lennon med några skillnader: de gjorde inga låtar tillsammans och Ström inspirerades mer av engelsk pop (plus lite jazz och kabaret) och Steerling av amerikansk rock.

Det berodde också på att varken Ström eller Steerling hade fastnat i första hälften av 60-talet utan fortsatte att aktualisera och personliggöra popen och rocken. Förstaspåret ”What´s That” (Steerling-Fowley) låter visserligen ganska Beatles-aktigt men Steerlings övriga låtar – som ”Visions Of Apple”, ”Misjudgment” och ”She Is Impossible To See” – är desto mer personliga: fåackordiga, ”stillastående” och ”enformiga” = meditativa.

De föds, växer och förändras i lyssnarens öron. Ströms bästa bidrag, det tycker både jag och Fowley, heter ”Velvet Blue Saloon”. Det är också den låt på LP:n – melodiös och popig, lite av kabaret – som fastnar fortast.

Lorne de Wolfe:Ted Steerling var vänsterhänt. Men han strängade inte om gitarren utan vände den upp och ner. Det bidrog till att det lät annorlunda när han spelade.”

När Contact övergick till svenska låtar fick inte Steerling så stor plats. Och det var kanske ett riktigt beslut. Steerlings rocklåtar kom inte till sin rätt när han måste skriva och sjunga på svenska, till skillnad mot Ströms poplåtar som kom riktigt till sin rätt först när melodierna fick svenska texter och sammanfördes med folkmusik. Då tillkom också den vemodiga tonen som skulle bli typisk för Ted Ström.

Skivtiteln hämtades konstigt nog från LP:ns mest osannolika spår, ”Nobody Wants To Be Sixteen” (av Ström), som framförs i form av en kort (1:21) jazzig instrumentallåt med klarinettisten Björn Holmsten i centrum. Melodin skulle sen få svensk text och bli ”Samma vindar, samma dofter” på LP:n ”Hon kom över mon” (1971).

(Ur grovmanuset till ”Ljud från Waxholm” 2009)

MNW fyller 40 år

MNW omslag 2Nu börjar MNW 40-årsjubilera. I veckan damp det ner en packe återutgivningar m m i posten. T ex albumet »Retur Waxholm« där nyare artister tolkar äldre låtar från MNW:s plattor. Som att Johan Johansson kör en av de bästa progglåtarna någonsin – smart val! – nämligen »Vårdsjuk blågul fanblues« (fast nog var det Ingemar Nilsson som gjorde både text och melodi till den låten och inte hela Smutsiga Hundarna, utan Ingemar?). Plura Jonsson tolkar Mats G Bengtsson också, Love Antell tolkar Contact och Kajsa Grytt gör en enorm version av »Gunga bergets topp« (Babylon Blues/Stry). Bl a. Fast allra roligast och bäst är kanske Jonas Kullhammars inspelning av »Badidoom« (från Archimedes Badkar).

Dessutom är Contact-LPn »Hon kom över mon« återutgiven igen – och nu med en extra CD: »Nobody Wants To Be Sixteen«, alltså Contacts debut-LP för första gången på CD. Den kom sent, 1970, men jag räknar den till 60-talets svenska pop – och det är en av de bästa plattor som gjordes då. (Jag har dessutom ända sen 1970 också tyckt att det här är Contacts bästa LP, men det är ju jag.)

Någon föreslog att jag skulle sätta ihop en MNW-topplista, det klarar jag inte. Om den inte får bli så här lång förstås och onumrerad. En väldans massa plattor som jag gillar på MNW-etiketten:

Gunder Hägg: ”Tigerkaka” (1969)
NJA: ”Hör upp allt folk” (1970)
Contact, ”Nobody Wants To Be Sixteen” (1970)
Kim Fowley: ”The Day The Earth Stood Still” (1970).
Gläns över sjö & strand: ”Är du lönsam lille vän” (1970)
Atacama: ”Arriba quemando el sol” (1971)
Love Explosion: ”Love Explosions bästa låtar” (1971)
Södra Bergens Balalajkor: ”Södra Bergens Balajkor” (1971)
Hoola Bandoola: ”Vem kan man lita på?” (1972),
Rolf Lundqvist /Arbete & Fritid: ”Slottsbergets hambo å andra valser” (1972)
Eric Bibb: ”Ain´t It Grand” (1972),
Charlie & Esdor: ”Grönt är skönt” (mini-LP)
Arbete & Fritid: ”Abete & Fritid” (1973),
Göran Persson: ”Blir jag sen spelkarl” (1973)
Nationalteatern: ”Livet är en fest” (1974)
Olika kvinnliga artister: ”Tjejclown” (1974)
Risken Finns: ”Hästgryta” (1975),
Avgrunden: ”Nu närmar vi oss… Avgrunden” (1975)
Wille Toors: ”Natt vid Skvaltkvarn” (1975)
Spjärnsvallet: ”Spjärnsvallet” (1976)
Archimedes Badkar: ”Tre” (1977),
Anita Livstrand: ”Mötet” (1978)
Styrbjörn Bergelt: ”Tagelharpa och videflöjt” (1979)
KSMB: ”Auktion” (1980)
Commando M Pigg: ”Commando M Pigg” (1981)
Tant Strul: ”Amazon” (1983)
Babylon Blues: ”Babylon Blues” (1985)
Peter LeMarc: t ex ”Marmor” (1986)
Stefan Sundström: ”Hå hå ja ja” (1993)
Olle Adolphson: ”Älskar inte du mig då” (1994)
Montys Loco: ”Guess It´s Fine” (2000)
Rolf Wikström: t ex ”Allting förändras” (2001)

Boxar:
”Föregångare – Sveriges Radios dokumentära folkmusikinspelningar 1949-1967” (1993)
”100 svenska visor 1965-1995”