Etikettarkiv: MNW

Återlyssning i CD-spelaren: Gunder Hägg

Gunder Hägg: Tigerkaka (1969)
Omslagsteckning: Göran von Matérn

Samma sak första gången jag hörde Gunder Hägg, som då hette Sound of Music, s?om när jag hörde Pärson Sound, som skulle bli International Harvester.

Visst kan man efterklokt säga att jag var lomhörd som inte förstod att just då föddes den svenska musikrörelsen och skrek till. Men 1967-68 hade jag inte en tanke på det utan placerade också Gunder Hägg i en alternativ internationell musikrörelse, bland grupper som Fugs, Godz, Pearls Before Swine (och kanske Rolling Stones).

Fast att något var på gång anade nog ändå den unge musikskribent som 1969 tog bussen till Waxholm för att träffa Sverre Sundman, nybliven skivbolagsdirektör, och Bo Anders Larsson, inspelningstekniker. I en studio (visst var den inrymd i ett trädgårdsskjul?) höll de på att klippa ihop masterbandet till ”Tigerkaka”, både Gunder Häggs och Music Networks första utgivna LP-skiva.

”Tigerkaka” presenterar Gunder Hägg mitt emellan vad gruppen var och skulle bli. Nästan chockerande att LP:n inleds med en låt på engelska, ”Teddy Bear Baby”, skriven av Mats G Bengtsson. Med minimalistisk melodi och aviga ackord kunde ”Teddy Bear Baby” ha hämtats från en LP med just den amerikanska gruppen The Godz.

På debut-LP:n grundlägger Bengtsson, Leif Nylén, Tore Berger och Torkel Rasmusson, vilka skulle bli bärande kompositörer i Gunder Hägg/Blå Tåget, sitt låtskrivande.

Bengtsson har vid sidan om det engelska gjort flera annorlunda sånger på svenska – inte minst ”I hajars djupa vatten” är lika märklig som bra. ”Smoking”, framförd som lätt swingjazz, är en av Nyléns många politiska klassiker. Berger bidrar med sånger som visar hans bägge sidor: ”Jag tog bilen in till stan” är romantisk och dystopisk medan ”Enbomsvisan” förmedlar en bit av den svenska historien. Även Rasmusson visar sina sidor: titelspåret ”Tigerkaka” – också en klassiker! – är lika typiskt politisk som avslutande ”Låt mig få leva” är en typisk rasmussonsk folklig slagdänga (fast med undantag för refrängen så sjungs låten på engelska).

Torkel Rasmusson presenterar sig också som den svenska popsångens kastratsångare.

Intellektuellt, poetiskt och politiskt. Blandat eller var för sig. Gunder Hägg/Blå Tåget bestod av ett antal individer som skrev låtar på sin kammare för att sen träffas och framföra dem med varandras hjälp.

Kunde inte spela? Sjöng falskt? Hade man hört tidig rock´n´roll, upplevt Beatles eller Stones på scen och gillade Dylan så visste man väl att pop(ulär)musik inte kan VDN-märkas med stämplarna ”skönspel” och ”skönsång”. Personlighet däremot, det är viktigt. Det egna uttrycket.

Dessutom var Roland Keijser, sax, Kjell Westling, strängar och blås, och Urban Yman, bl a elbas och fiol, proffsmusiker redan då. Och Mats G Bengtsson, piano, Tore Berger, klarinett, och Leif Nylén, trummor, är så egenartade musikanter att de blir bra, de också.
__________________________________________

”Tigerkaka” finns på CD (MNW 1999). Gitarristen Göran von Matérn, som tecknade omslaget, var konstnär (främst skulptör) och försvann efter första LPn. Med undantag för Roland Keijser fanns de övriga kvar i gruppen när Blå Tåget gjorde sitt sista album, ”I tidens rififi” (MNW 2004).

Vid skivdebuten var Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Mats G Bengtsson ”etablerade som unga intellektuella”. Nylén och Rasmusson debuterade som poeter med varsin diktsamling, ”Kartbild” (1963) och ”En vit kal fläck” (1965). P O Enquist, Torsten Ekbom och Nylén samskrev (under pseudonymen Peter Husberg) romanen ”Bröderna Casey” (1964). Nylén hade också varit litteraturkritiker i Stockholms Tidningen samt redaktör för konsttidskrifterna Paletten och Konstrevy. Rasmusson var redaktör på Bonniers förlag.

Mats G Bengtsson, som dog 2005, introducerade mediaprofeten Marshall McLuhan och skrev flera böcker, bl a ”Äventyr i Riemannrummet” (1966), en kameleontisk blandning av konkretism, roman, poesi och tecknad serie. Han hade en (kort) karriär som popkritiker i Svenska Dagbladet och medverkade i TV-serien ”Tårtan”.

Tore Berger, utbildad på bl a Valand, deltog 1958 på Liljevalchs vårsalong och hade 1965 en separatutställning i Stockholm. Han skulle måla omslaget till Hoola Bandoola Bands debut-LP ”Garanterat Individuell” (MNW 1971). Berger betalade samma år skulderna för MNW och räddade det alternativa skivbolaget.

Nylén, Rasmusson och Bengtsson var även redaktörer för kulturkalendern Gorilla. Under namnet Gorilla Production arrangerades i samband med Andy Warhol-vernissagen på Moderna Museet (1968) en konsert med Tjalles Horisont, som sen bytte namn till Sound of Music, Gunder Hägg (efter barndomsidolen) och Blå Tåget (när idolen hotade med stämning).

Roland Keijser, Kjell Westling och Urban Yman, som hörs på skivor med t ex Arbete & Fritid, International Harvester, Låt & Trall, Skäggmanslaget, Jan Hammarlund, Bella Ciao och Peps var 1969 i början av sina musikaliska karriärer.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Annonser

Nationalteatern, från teater- till rockgrupp

”Hej, det är Musiknätet Waxholm. Vi tycker ni är musikpolitiskt intressanta. Skulle ni vara intresserade av att spela in en skiva?”

– Som jag minns det, säger Anders Melander, började det så. Det var antingen i slutet av 1971 eller början av 1972 som Musiknätet i Waxholm hörde av sig på telefon. Någon där hade väl sett och hört oss på scen.

– Observera, säger Anders, uttrycket ”musikpolitiskt intressanta”. Det kan tolkas på olika sätt, men jag tror de menade att Nationalteatern var en av flera saker som de tyckte var sympatiska och ville stödja. Att vår musik utstrålade något som de ville slå ett slag för. MNW gav ju också ut andra artister av, kan man tro, ungefär samma anledning – som Göran Persson. Hur många exemplar kan hans skiva ha sålt?

Omslag till CD-boxen ”Lägg av! Historien om Nationalteatern” (9 CD) med samliga LP-utgivningar samt live-inspelningar och andra bonusspår (utgiven 2010).

– Samtalet från MNW satte igång en febril verksamhet inom Nationalteatern för att bestämma vilket material som skulle vara med på LPn. Vi röstade, som på Tio i Topp. Varje medlem hade en röst. De låtar som fick tio röster, lika många som medlemmarna i Nationalteatern, kom med direkt. Sen fanns det också låtar som hade nio och åtta röster.

– Nationalteatern var ingen orkester utan en teatergrupp – inte lika stora som Narren men väl som Fickteatern. Syftet med musiken var att göra teatern bättre och mer attraktiv. Det här var första steget för Nationalteatern att rycka musiken ur sitt sammanhang. Så det kan ha krävts en viss knådning, en redaktionell bearbetning av materialet.

Det felaktiga ljusgröna omslaget till           debut-LPn ”Ta det som ett löfte… ta det inte som ett hot” (utgiven 1974).

– Första LPn, ”Ta det som ett löfte… ta det inte som ett hot”, fylldes med alldeles för mycket musik. Vi fick in 22 ½ minuter på varje sida. Men det fanns en gräns för hur mycket musik man kunde ha med på en LP för att hålla en anständig ljudnivå. Vi överskred den. Skivan blev alldeles för ljudsvag. Om ungdomsgårdarna spelade en skiva med Bonnie Tyler, för att ta en artist som var populär då, och sen la på vår skiva – utan att vrida upp volymen – så hördes inte Nationalteatern.

– Vi använde också för många instrument och gjorde för många pålägg på för få kanaler. Då var vi förmodligen nöjda med kvalitén. Hade vi varit på Metronome förut och arbetat med Anders Burman så hade vi väl fått tokspader. Men vi hade ju bara hemmainspelningar att jämföra med.

– MNW hade en bandspelare med fyra kanaler. Vi fyllde snabbt dom fyra kanalerna och behövde fler. Då måste man göra en så kallad förmix – en stereomix på två kanaler. Då blev det alltså två lediga kanaler att spela in på igen. Vi fyllde nog dom också. Och så fick det göras en andra förmix på två kanaler för att vi skulle spela in ännu mer. Varje gång ökade brusnivån.

Samma omslag – med den riktiga mörkgröna färgen, rättades till när LPn kom i nästa upplaga. Ansågs mycket snyggare så här. Nåja.  

– Ljudet hade blivit bättre om det funnits en bandspelare med åtta kanaler. Till nästa LP, ”Livet är en fest”, hade MNW skaffat sig en åttakanalare. Man kan också säga att vi eller teknikern (Torbjörn Falk) skulle ha sagt stopp. Det går inte att göra så här många pålägg, ljudkvalitén sjunker. Eller det skulle ha funnits en producent. Ingen tog ansvar för resultatet. Å andra sidan, om någon ställt krav så hade skivan kanske inte blivit av.

– Vi kom till Waxholm i mars 1972. Pale (Olofsson) var hundvakt åt en tjej som satt i fängelse, vill jag minnas. Det fanns ingenstans att göra av hunden så han fick vara med i studion. Hunden gick och trampade bland tamburiner och annat som låg där. När vi spelade in ”Profiternas profet” råkade hunden trampa på en tuta. Det lät bra. Det ville vi ha kvar. Men tutan gick inte ihop med rytmen. Så Torbjörn Falk måste använda ett rakblad och skära ut små stumpar av inspelningsbandet och sen tejpa ihop bitarna igen så att tutan hamnade rätt i rytmen.

– Det började redan under tiden som studentteater i Lund, då vi ännu inte hade flyttat till Göteborg och blivit Nationalteatern. Jag fick frågan av Peter Wahlqvist om jag kunde ta på mig uppdraget att skapa en musikteater. Att medlemmarna i teatern skulle kunna spela musik och vara musiker, det var utgångspunkten. Hade man inte tyckt och trott det, så hade det inte varit möjligt att starta Nationalteatern.

LPn ”Livet är en fest” (1974).

– I inspelningsstudion fick alla undervisning – ja, redan i bussen upp. Pale kunde spela lite popgitarr, så honom räckte det att ge harmonierna. Det gick också ganska fort att lära Håkan Wennberg spela bas till några melodier. Att lära Anki Rahlskog (senare Gudrun med tamburinen i Kurt Olssons orkester) spela bas tog lite längre tid. Då måste basgången förenklas. Åt Jakob (Lars Jakobsson) fick man vara psykolog. När han spelade fel och det gjorde han så ojade han sig varje gång och kom av sig ännu mer. Man fick uppmuntra honom: Fortsätt spela!

Ulf Dageby då? Fick han också undervisning?

– Nej, han var ju musiker. Men han var inte medlem i Nationalteatern från starten utan flyttade på eget bevåg från Skåne till Göteborg. Han anlitades i början som frilansmusiker av Nationalteatern.

– Något annat lite märkligt med första LP:n är att i vissa låtar las trummorna på efterhand. Då gällde det att hålla takten så att trummorna kunde läggas till senare. Har du inte hört och tänkt på det, så lyckades det väl. På scen spelade vi ju samtidigt. Men det kunde vi inte göra på inspelningen. Det finns en enda låt, ”Revolver Maggie”, som är inspelad live i studion med hela Nationalteatern tillsammans. Rättare sagt, i två live-omgångar. Dels den första delen, som går i sydamerikansk valstakt, och sen den andra, då det övergår till irländskt.

Dubbla barn-LPn ”Kåldolmar & kalsipper” (1976).

– När vi skulle spela in ”Livet är en fest” hade Ulf Dageby tröttnat på det här. Ulf var väl mer befriad från hämmande hänsyn så han sa högt det alla nog tänkte: Måste hela Nationalteatern vara här och spela in? Kan inte några åka och göra något annat medan vi lägger grunden och komma tillbaks när det är dags för pålägg? Nu hade Nationalteatern blivit mer av ett tajt rockband och då fungerade inte riktigt den kollektiva principen. När vi gjorde första LPn hade jag varit mer intresserad av att arrangera låtarna för fler instrument. Nu ville Ulf rocka och köra.

– Det muttrades förstås. Någon hade ordnat med barnvakt, i onödan. Men det var bra för plattan. ”Livet är en fest” blev inte alls så spretig utan en mer renodlad rockplatta. Ett visst musikaliskt kunnande hade väl också tillkommit och arren är glesare, mer luftiga. Vi vågade lita på groovet. Jag minns också att Curt-Åke Stefan, tekniker på ”Livet är en fest”, hade något han kallade ”expander”, en slags brusreducering, som han var väldigt förtjust i.

– Albumet ”Livet är fest” finns förresten i fyra olika versioner. När Ulf Dageby fick höra inspelningen så åkte han på eget bevåg ut till MNW och såg till att den mixades om. När MNW sen gav ut LPn på CD hade det tillkommit en massa eko som inte fanns på vinylen. När Ulf såg till att inspelningen remastrades så försvann det igen. Men hör med Ulf om det där!

LPn ”Barn av vår tid” (1978).

– Att jag skulle ha mixat om ”Livet är en fest”? Mixat den en gång till? Det vet jag inte, säger Ulf Dageby. Det minns jag inte. Vem bryr sig om mixningar? Men det stämmer att dom hade lagt på delay och höjt diskanten när plattan kom på CD. Det togs bort igen när ”Livet är en fest” remastrades för några år sen. ”Livet är en fest” har ett bra ljud. Ett torrt bra ljud. En av dom bästa rockinspelningar som gjordes i Sverige på 70-talet.

– Vet du att ”Livet är en fest” – låten alltså – var country från början? På scen kördes den som en countrylåt. När vi skulle spela in låten på skiva så tyckte vi väl att den skulle vara lite rockigare.

(Ur boken/ boxen ”Ljud från Waxholm 1969-2009”, utgiven av MNW 2009)

En sommar i Waxholm eller Fucking Waxholm! Fucking Sverre Sundman! Fucking Swedish meat balls!

Kort förhistorik:

Amerikanen Kim Fowley (och skolkompisen Skip Battin) skapade gruppen Hollywood Argyles som 1960 hamnade på de amerikanska topplistorna med låten ”Alley Oop”. Samma duo stod också bakom flera andra grupper som fick hits i början av 60-talet – t ex Paul Revere and the Raiders, ”Long Hair”, Rivingtons, ”Papa-Oom-Mow-Mow”, och B. Bumble and the Stingers, ”Nut Rocker”. Fowley blev PR-agent för P.J. Proby, började skriva låtar till The Byrds, Beach Boys, Soft Machine, Cat Stevens, Them m fl och medverkar även på ”Freak Out”, debut-LP:n för The Mothers of Invention.

– Vänta en stund, säger Kim Fowley i telefon från Los Angeles. Det är kallt idag. Jag måste få igång värmen i rummet innan jag kan prata.

– It’s a sad story, fortsätter Fowley. 1969 hade jag producerat Gene Vincents come back-album och gjort en rad ”Rock´n´Roll America”-konserter med John Lennon, Yoko Ono, The Doors m fl. Det var Lennons första soloframträdanden i USA och Kanada. 1970 åkte jag till Finland för att producera en LP med gruppen Wigwam. När det var klart så fortsatte jag till Stockholm.

– Jag träffade Dag Häggkvist på Sonet och han föreslog att om jag ville göra plattor i Sverige så borde jag ta kontakt med några unga killar i Waxholm som höll på att starta ett skivbolag.

Kim Fowleys LP ”The Day The Earth Stood Still” gavs ut 1970 av Music Network Corps Ltd i Waxholm.

– Så jag ringde dit, de kom in till Stockholm och vi träffades, bl a Sverre Sundman var med. Jag uppfattade dem som rich kids from Waxholm som wanted to change the world. De var väl mer än 10 år yngre än jag, som hade fyllt 30 och redan hunnit förändra världen. De sa att de hade inga pengar, kunde inte betala mig. Däremot kunde de ge mig nånstans att bo och se till att jag fick mat.

– That’s fine, svarade jag, stoppade in resväskan i deras van och vi åkte ut till Waxholm. Jag fick sova i inspelningsstudion, närmare bestämt i ett litet rum som var studions ekokammare. Där sov jag på golvet – jag som hade sålt platin records! – men det var ju vanligt då i slutet av 60-talet med hippies som sov på golvet. Varje dag gick vi på nåt ställe nere i hamnen i Waxholm och åt meat balls – samma fucking Swedish meat balls med spagetti varenda dag! Hemma hos killen som gjorde skivomslagen (Lennart Klein) hade jag möjlighet att bada – en gång i veckan!

(Inom parentes kan meddelas att enligt andra källor ska MNW:s omkostnad för Kim Fowley även ha omfattat ganska så hiskliga telefonräkningar för samtal till USA och kvitton på taxiresor mellan Stockholm och Waxholm.)

Från LP:ns omslag: Kim Fowley framför Lennart Kleins kakelugn i Waxholm.

– Med Bo Anders Larsson fick jag bäst musikalisk kontakt. Sverre Sundman var mer upptagen av att leka skivbolagsdirektör. MNW var som när Sun eller Motown Records startade. Musikerna bestod av Bo Anders Larsson och hans vänner. Varje dag undrade man vilka som skulle komma idag och vad som skulle spelas in. De musiker som infann sig kom med på dagens spelning.

– Det hade behövts en bra, permanent trummis men det fanns inga pengar. Däremot var det möjligt för låtskrivare och musiker att spela in sina drömmar. Det var fortfarande 60-tal och allting var möjligt. Vi levde i en galen dröm, skapade strange sounds, skrattade mycket, var uppe hela nätterna och spelade in. Och varje dag serverades fucking Swedish meat balls nere i hamnen.

– I’m a genius! Jag har sålt 102 miljoner skivor och spelat in i många usla studios. Jag säger som Ingmar Bergman när han fick frågan varför han använder så gammal teknik vid sina filminspelningar: Det får skådespelarna att göra ett bättre jobb.

– Låten ”How Was Your Summer”, som jag (med Ted Steerling) skrev till Contact, ger en ganska bra bild av hur det var den där sommaren 1970 i Waxholm. Jag producerade skivor med Contact och Scorpion (med Bo Anders Larsson på sång) och gjorde också en skiva med mig själv. Jag minns särskilt ”Velvet Blue Saloon” (komponerad av Ted Ström) – en jäkla bra låt. Vad jag bidrog med var mina erfarenheter från andra sidan Atlanten, jag kunde lägga en grund som musikerna gick vidare ifrån. Hur jag gjorde? När jag producerade? Inte mycket att förklara, inget märkvärdigt, det handlar ju inte om kärnkirurgi.

– Jag minns att vi åkte in och kollade Rolling Stones på en utomhusarena (Råsunda) och sen fortsatte vi till Gyllene Cirkeln där Buddy Guy och Junior Wells spelade. Mick Jagger kom dit också och han hoppade upp på scenen och ville sjunga men det gillade inte Guy och Wells som började spelade dubbeltakter så Jagger inte kunde hänga med.

– Sen gick jag upp scenen och sjöng om Chicagos South Side och bluesmusikerna kollade på mig, hur kunde den där killen från Stockholm – från Waxholm – veta nåt om Chicago och de började spela dubbeltakter igen så jag inte heller skulle hänga med – men det gjorde jag. De fattade inte alls hur en svensk kunde klara av att hänga med när inte Mick Jagger gjorde det.

– På Cirkeln träffade jag också Leena Skoog, som varit ihop med Sveriges kronprins, sas det. Hon följde med mig ut till Waxholm och vi knullade på golvet i ekokammaren. Fatta! Som att sätta på Britney Spears på en tvättomat. Leena Skoog var a fucking gudinna! Hon blev min flickvän, den enda jag hade i Sverige.

Också från LP-omslaget.

– Jag levde som en alien i Waxholm, en illegal flykting. Jag var ”the negro of Waxholm”. Att sova på golvet var åkej under den svenska sommaren men när vintern närmade sig… dags att resa tillbaks till Hollywood igen. Det var ju inte så att jag inte hade pengar, jag hade inte behövt sova på golvet, jag hade amerikanska pengar gömda i skon. Men varför skulle jag betala, det var deras skivbolag – inte mitt.

– I USA hamnade jag mitt i nån festival som skulle vara en uppföljare till Monterey, träffade Country Joe och Joan Baez. Var har du varit? frågade de och jag svarade att jag varit i Sverige och gjort skivor. Mer berättade jag inte. Jag har aldrig berättat om min tid i Sverige. Ibland har jag haft vänner hemma som velat höra nåt från den tiden och jag har spelat Contact och Scorpion, de har lyssnat och sagt: Hmmm, bra, intressant…

– No sex, no drugs, only rock´n´roll. Det var MNW. En oskyldig tid – en lycklig rock´n´roll-tid. The sad part är att jag aldrig fick nån royalty. 39 till 40 år senare har jag fortfarande inte fått en penny i royalty. Sverre Sundman was in love with the idea of beeing a powerful man – a real business man. Han var en rock´n´roll hustler, vi var rock´n´roll dreamers. Jag ringde Sverre en gång långt senare men han var jäktad och sa: Hej hej men hej kan inte prata just nu…

– Visst kan jag bli förbannad på fucking Sverre Sundman men det största felet var ju vårt – mitt – eget. Att man kunde tro att rock´n´roll skulle rädda världen. Sen dess har jag haft cancer – flera gånger – och när jag låg på sjukhuset så inte var det rock´n´roll som räddade mig, som räddade mitt liv.

Efterhistorik:

I USA (och även i Europa) fortsatte Kim Fowley att skriva låtar till och producera Emerson, Lake and Palmer, Blue Cheer, Kiss, Helen Reddy, Slade, Alice Cooper, Leon Russell, Kris Kristofferson, The Modern Lovers, Nirvana osv. Han producerade låtar till filmen ”American Graffiti” och fick en stor succé med tjejbandet Runaways, som han satte ihop 1975. Sen 2002 har Kim Fowley varit radio-DJ på Steven Van Zandts sattellitradiostation ”Underground Garage”.

Fotnot.

Ovanstående är Kim Fowleys minnesbild av sommaren 1970 i Waxholm (med omnejd). Andra har i sin tur olika minnesbilder av Fowley. Till exempel Lennart Klein: ”Kim Fowley hade hört talas om Leena Skoog och ville träffa henne. Så jag fick ringa och försöka få tag på henne. Fowley bodde i sommarstugan, där MNW förut hade haft sin studio, och på vägen dit hängde han tre slipsar: en pekade neråt, en var på väg upp och en stod rakt upp. Hans sätt att visa vad han ville. Men jag tror inte han fick ihop det med Leena Skoog. Han klarade nog inte av det. Han var i för dålig form.”

(Ur boken/ boxen ”Ljud från Waxholm 1969-2009”, utgiven av MNW 2009)

En sjöman hittar en ny våg – Wiehes poetiska politik

Mikael Wiehe är vänsterns okrönte hitmakare. En av de envisaste från musikrörelsen. En poetisk och politisk låtskrivare som vill kontrollera och delta i det hans musik är med att bygga upp. Ett efterkrigsbarn som fortsätter ställa siktet mot kommersialismen…

Idag är Mikael Wiehe 34 år. Han har etsat fast Hoola Bandoola Band på låthimlen. Med lättnynnade, flerbottnade texter. Hans musik hjälpte till att bygga upp en musikpolitisk rörelse, en skivbolagsapparat, ett nätverk som dagens aggressiva och anarkistiska nyavågare har nytta av.

Bengt Eriksson har hört delar av hans nya skiva, hittat synttoner och begeistrats av det poetiska schlagerspråket. Av Mikael Wiehes låtar.

Sångpoeten Mikael Wiehe vid sitt skrivarbord 1977. Foto: Birgitta Olsson.

Vi är inte särskilt många som orkat ta oss ut till Waxholm en fredag eftermiddag i januari. Noga räknat tre, inklusive artikelförfattaren.

I två veckor har Mikael Wiehe med band, (Håkan) Nyberg, (Arne) Franck och (Jan Eric) Fjellis (Fjellström) varit i MNW:s studio för att spela in sin nya LP, som i mitten av mars ges ut av Malmöbolaget Amalthea. Nu hålls det presskonferens och den församlade pressen ska få höra fyra omixade spår av LP:n. Tre nya Wiehe-låtar och en Dylan, ”All Along the Watchtower”, som Mikael översatt till svenska och kallat ”Längst upp i högsta tornet”. Vilket också är LP:ns titel [då vill säga, sen ändrades titeln till ”Kråksånger”).

En annan Dylan-översättning, ”The Time They Are A-Changin´”, som Mikael gjort finns med på Dan Tillbergs nya LP. Dylan lär ju vara en noggrann kompositör, säjer jag.

Han vill personligen godkänna varenda översättning, och flera (bl.a. Love Explosions försvenskning av ”Desolation Row” till ”Djävulens Patrask” på deras första och enda LP) har fått nobben. Men för dej verkar det vara fritt fram.

Det är hans norska fru, säjer Fredrik Gertten, som jobbar på Amalthea. Det är hon som godkänner översättningarna.

Visste du det? Säjer Mikael. Att Dylan har en norsk fru. Det visste inte jag, förrän nu. Jag fick just reda på det av Dylans musikförlag här i Sverige. Hon kan väl ”skandinaviska” då och översätter till engelska och sen säjer Dylan att det är grönt.

Nu sitter vi uppe i MNW:s studio och teknikern Curt Åke Stefan ska lägga på tejpen med dom fyra låtarna. ”Det liknar ingenting jag gjort förut”, har Mikael sagt. Jag tänker på det när jag sitter där och väntar.  ”Filmlåten”, kallar han en av låtarna. [Strebersång] Kanske, kanske inte ska den användas i en svensk film som just spelas in. En annan, ”Det finns ett rum längst där inne” (”Gossekungen”), är en ”killåt” om mansrollen, inte minst Mikaels, kanske. Den tredje är Dylan-låten. Den fjärde heter ”Flickan och kråkan”.

Jag tror alla vi journalister och fotografer som med stora öron hör låten för första gånger är överens. Det är en ”hit”, en slagdänga som sitter direkt, en schlager, kanske t.o.m. en ny ”Titanic”. Det är också den enda av dom fyra låtarna som jag tycker är lite ovanlig Wiehe-musik.

”Va!” utbrister Mikael, lite konfunderad, när jag talar om det för honom. ”Jag som tycker att hela LP:n skiljer sej från ALLT jag gjort förut”.

Saxofonisten Wiehe under Hoola Bandoolas avskedskonsert i Pildammsparken, Malmö. Kan det ha varit 1976? Foto: Birgitta Olsson.

Det är lite tyngre än Hoola och första LP:n med Kabaréorkestern, säjer jag. Men nog känner man igen Wiehe.

”Flickan och kråkan” är en typisk melodisk Wiehe-ballad med en lika typisk symbolisk/politisk text. Men textens stämning byggs ut med synthesizers, programmerade och spelade av Stockholms syntdemon, Greg Fitzpatrick. Syntarnas skrämmande kalla ljud kontrasterar mycket effektivt mot den mjuka melodin. Texten är inspirerad av en teckning på en flicka som springer med en kråka i famnen (av Oscar Cleve), som Mikael såg i ETC.

”Mitt hopp är en skadskjuten kråka”, sjunger Mikael. Varför kallar du inte LP:n för det? utbrister jag. ”Mitt hopp är en skadskjuten kråka”, är det inte så vi alla känner oss just nu?

Dagen efter träffar jag Mikael i en lägenhet som han lånat på Artillerigatan i Stockholm. Senaste numret av SCHLAGER ligger framme på bordet när jag kommer dit. Ute i Waxholm sa Mikael till mej att ”det är nåt lite suspekt med SCHLAGER. Fast jag ska väl inte säja det, jag har ju knappt läst den”.

Har du studerat SCHLAGER nu för att se vad du ska medverka i? säjer jag och flinar lite. Mikael nickar och flinar tillbaka. Han verkar inte ha bestämt sej för vad han ska tycka. Han är kritisk mot sättet som ”alla” artiklar skrivs på – subjektivt, beskrivande.

Han vill hellre ha fråga-svarartiklar, där intervjuobjektet får prata själv och intervjuaren hålla sej i bakgrunden. Är det då mindre subjektivt? säjer jag. Journalisten väljer ju subjektivt då också – vem man pratar med, vad man pratar om och vad som sen kommer i tidningen.

Vi pratar om trendsjukan bland fotografer också – att ”alla” fotografer plötsligt tar ”samma” bilder. Dom plåtar inte människor utan rockbilder, eller kanske rockbilden. Alla rockmusiker ser likadan ut, skitsamma vilka dom är. Även om jag – och inte Mikael – tycker att den subjektiva, beskrivande ”Annette Kullenberg-journalistiken” kan vara en mer effektiv och sann metod för att skildra en människa – en människa är ju inte bara VAD hon säjer utan också HUR hon säjer det o.s.v. – så är vi väl överens om att den journalistiska arbetsmetoden måste väljas med omsorg, utifrån varje intervjutillfälle.

Den får inte bli en stil, ett manér som används oavsett ämne.

Efter att ha mjukat upp oss lite till med att Mikael berättar om en journalist som skrev om den där ”pompöse” Mikael Wiehe och använde bandspelaren som ett slags alibi för att Mikael verkligen sagt det som stod i artikeln, så tar jag fram micken och sätter på kassettspelaren. Det blir en och en halv timmas associationsrikt samtal som jag här har ”klippt ut” delar av. Vi börjar – naturligtvis – med att prata om förberedelserna inför den nya, kommande LP:n.

Mikael: – Redan förra våren bestämde Tommy (ljudtekniker), Fjellis, Arne och jag oss för att vi skulle fortsätta att spela tillsammans. Sen pratade vi då med Håkan.

– Redan i våras började vi repa lite grann, men så har ju Håkan spelat med Nationalteatern ända fram till jul, så det har blivit lite sporadiskt. Jag började göra lite nya låtar redan i januari förra året. Sen kom det en jävla drös över sommaren. Men då visste jag ju inte riktigt vilken sättning bandet skulle få, så låtarna är inte direkt skrivna för den här sättningen. Som jag sa igår så tycker jag musiken vuxit fram medan vi har repat på ett sätt som är mer kollektivt än nåt jag har varit med om tidigare. Resultatet är ett grupparbete, faktiskt.

Håller dom andra med om det? Fjellis gav dej ju ett litet lätt tjuvnyp – ”Det är förstås inte så mycket kollektivt musikskapande Mikael varit med om” – när du sa det i Waxholm.

– Kanske är det mest jag som tycker att låtarna har förändrats till nåt jag inte kunde tänka mej från början. Men som jag tycker är jävligt bra.

– I Kabaréorkestern var vi alltid så stressade. Vi började som fyra man och lirade i ”Kabaret Öppen Kanal” i radion. I juni skulle vi lira på folkfesten i Malmö. Då gällde det att snabbt få ihop ett band som kunde spela på folkfesten. Sen skulle vi göra TV på hösten och det var snack om att vi skulle spela på Dramaten också, i fortsättningen på radiokabarén.

– Det var snabba ryck: få ihop ett band som fungerade, in och repetera, ha ett färdigt resultat på sex veckor, ut och turnera. Jävligt pressat. Och så måste vi ha en ny trummis, ny basist, ny gitarrist, Göran Skytte slutade på flöjt. Det blev aldrig nån sorts arbetsro.

– Det här har varit totala motsatsen – att sitta i ett halvår och tänka att när det blir färdigt blir det färdigt. Sen i november bestämde jag lite självsvåldigt att ”Ääh, nu gör vi en platta i januari”. Jag tänkte att nu gitter man inte sitta nere i källaren och finslipa och finslipa mer. Nu behöver man – också jag – den psykologiska pressen att nu sätter vi ett datum och då ska det fantamej också va klart till dess.

Mikael Wiehe hemma i lägenheten. Tidigt 80-tal. Foto: Birgitta Olsson.

Tänker du redan på arr när du skriver låtarna?

– Det beror på vad det är för sorts låt. ”Flickan och kråkan” t.ex. är ju en gitarrvisa egentligen. Det arret med syntarna hade jag inte en tanke på när jag gjorde låten. Men så sätter man sej ner och spelar den med gitarr och bas och det låter jättetråkigt.

– Sen lyssnar man på Marianne Faithfull och så åker man upp till Greg och säjer ”Ere inte synthesizer som hon har på ”Ballad of Lucy Jordan?” ”Nä, nä”, säjer han, ”det är en gitarr som dom kört genom en vocoder.” ”Vafan är en vocoder?” säjer man då. ”Jo, det låter så här” och så tar det fyra timmar och så har han riggat upp ett sorts ljud som jag aldrig har hört förut och tycker är jättekul.

– Eller en annan låt, som heter ”Katarina” och som jag gjorde för rätt så längesen. Vi spelade in den till ”Sjömansvisor” men den blev inte bra. Nu gjorde vi ett helt nytt arr och först tänkte vi att ”Äh, så utflippat kan man väl inte spela!”, men sen när man har spelat det två gånger låter det inte alls så flippat.

– Sen när vi kom till studion ville vi testa att spela in med rytmmaskin, som vi aldrig gjort förut. Bara prova, för att det är kul. Då satt jag och sjöng en stödsång, en oktav ner, visksjöng. När man sen lyssnade på det tyckte alla – inklusive jag själv – att ”Fan, det låter ju mycket roligare när den sjungs så här!”

– I december var jag ute på en ordentlig tripp, hade lyssnat på Cosmic Overdose och Ståålfågel och var myyyycket fascinerad. Tänkte i synttermer på rätt många låtar. Men om man velat ha syntar i fler låtar skulle man ha fått jobba mycket längre och av ekonomiska skäl kan man inte det. Kommer man upp till studion och lirar in låtarna och tycker det låter bra, då har man inte råd att låta inspelningarna ligga en månad och sen göra helt nya inspelningar med synthesizers och jämföra. Det hade varit kul, men det kostar.

– Sen tycker jag det är kul också med fyrmannagrupp. Det är klart, det är kul med dragspel, saxofon, bouzouki, trumpet, piano… allt möjligt. Men två gitarrer, bas, trummor. Själva tanken tilltalar mej. Men jag kan inte riktigt klargöra varför. Tillbaka till där det började? Javisst, nånting sånt…

”Flickan och kråkan” är alltså den enda låten på LP:n där Mikael använder syntar (eller vocoder då). Dom andra låtarna ”låter som vanligt ”, som jag uttryckte det – inte riktigt, men nästan så – i Waxholm. Vilket Mikael säjer att han blev småsur på mej för. Men jag menar att i jämförelse med all annan musik idag som verkligen tar i och experimenterar hör man tydligt på Mikael Wiehes nya LP att hans musik fortfarande har samma rötter som under Hoola Bandoola-tiden.

– Jag kan inte spekulera i att man nu måste låta så för att det är inne, eller se ut på det sättet för att det är inne. Vad man kan göra är att hålla sej någotsånär öppen för vad som händer runtomkring en. Somligt av det man hör tycker man är jävligt bra, annat tycker man inte alls är så bra. Men det är klart, både det man tycker är bra och det man inte tycker är bra påverkar en. Men jag skulle inte kunna gå in i ett experiment där jag inte har några referenser, där jag inte vet vad jag tycker är bra eller dåligt. Ens egen förtid, eller vad det heter, förflutna, det är också en viktig kaka i del hela.

Är inte det dom viktigaste influenserna – dom som fick en att börja spela och skriva låtar?

– Jovisst. Beatles och Bob Dylan,The Band, Neil Young, Joni Mitchell och ett par till kommer man aldrig ifrån. Man förhåller sej till dom även om man tröttnar på en del grejer.

– Ta Cornelis Vreeswijk som exempel. Han har mutat in ett område som han är jävligt bra på. Han är generationen före oss. Han kunde aldrig uttrycka våra erfarenheter. Icke desto mindre har man ju lyssnat på en del Cornelis Vreeswijk-plattor och många tycker man är jävla bra. Men det har varit hans grej. Om han 1972 hade startat ett band som hette Håret Blöder så hade det bara känts konstigt. Ännu konstigare hade det varit om han idag startat ett band som hette Ortodox Kemi, snaggat sej och uppträtt i bara hängslen. Man uppskattar honom för att han gör sin grej. Han är varken nya vågen eller min generation av proggmusiker. Han är sin generation.

Mikael Wiehes generation är ”progg-generationen”. Ända sen Hoola bildades har Mikael tillhört och varit en av ”ledargestalterna” i den progressiva musikrörelsen. Under 70-talet var musikrörelsen den kommersiella skivindustrins bittra fiende. I slutet av 70- och början på 80-talet har musikrörelsen utsatts för lika ilsken kritik från dom unga punk-och nya vågen-banden. Men Mikael Wiehe flyttar sej inte en tum. Han är och förblir musikrörelsen trogen…

– Ja, jag fortsätter envist – tillsammans med Affe (Björn Afzelius), Thomas (Wiehe), Nationalteatern och en massa andra – att spela in plattor på icke-kommersiella skivbolag. Trots att alla människor snackar om dom kommersiella bolagens jätteproffsiga studios med jätteproffsiga tekniker och jätteproffsigt ljud.

– Därför att det är en ekonomisk fråga. Spelar man in på MNW är det MNW man betalar och blir det pengar över vet man att dom används till plattor som man i princip ställer upp på. Spelar man in på Metronome vet man att dom använder pengarna till plattor som man av princip kanske inte ställer upp på. Även om man tycker att ett och annat band dom ger ut är bra.

Wiehe repar med Annie Bodelsson, Hans Åkerhjelm, Johan Valentin, ”Fjellis” Fjellström och  Joakim Rooke. Bör ha varit 1983. Foto: Birgitta Olsson.

Men du är privilegierad. Dina plattor säljer. Musikrörelsens skivbolag vill, minst sagt, mycket gärna att du spelar in för dom. Vad ska band som musikrörelsebolagen inte vill ha göra? Dom kan inte göra det till en ”ekonomisk fråga”.

– Är det nu så att man tror på möjligheten av ett samhälle som ser annorlunda ut än det blandekonomiska samhälle vi har, så kan man ju i praktiken inte med ena mungipan hela tiden säja att kapitalisterna egentligen gör allting bättre. Dom fixar bättre underhållning, dom har bättre studios och dom fixar bättre ljud, klarar managementet och PR:n bättre… Utan då får man för fan se till att lära sej att fixa det bättre själv.

– Det här är en motsättning som jag inte har lust att överbrygga. Då jobbar jag hellre på vår sida av planket. Frågan är bara var planket står.

På 70-talet var planket stort och tydligt, man visste exakt var det stod mellan kommersiella och icke-kommersiella skivbolag.

– Det vet man fortfarande. Egentligen vet man det. Det har bara inte gått riktigt så jävla lätt som vi trodde att det skulle gå. I ljuset av dom bistra realiteterna börjar man förhandla med sej själv om att planket egentligen kanske har flyttat sej lite eller blivit lite lägre eller står nån annanstans. Fast egentligen vet man att det inte är så.

– Jag menar, det är kasst att ha annonser för Metronome. Det är kasst. Men vill man så gärna göra en musiktidning så blir man kanske så illa tvingad att ha dom här annonserna i alla fall. Därför att man inbillar sej att musiktidningen fyller en funktion som är bättre än det dåliga inflytande som annonserna från Metronome har.

– Jag är osäker på om det positiva verkligen överväger det negativa. För jag är alldeles övertygad om att det i första hand inte är det man säjer som påverkar andra människor. Utan vad man gör: det levande exemplets kraft.

– Men man upptäcker ju efter ett tag att det finns en massa människor på dom kommersiella bolagen – artister, producenter o.s.v. – som i princip har samma åsikter som en själv. Som i en idealsituation hellre skulle vilja arbeta på ett skivbolag där dom har t.ex. medinflytande över alla plattor som bolaget ger ut.

– Felet med musikrörelsens kritik var att man satte likhetstecken mellan kommersiella bolag och artister, att dom som jobbar på kommersiella bolag utmålades som skurkar. När dom i själva verket bara är skraja. Dels för att dom tycker att folket på musikrörelsebolagen verkar så säkra, alltid vet vad dom tycker. Dels är dom skraja för att inte kunna försörja sej.

– Jag är inte riktigt så jävla hårdnackad som jag låter. Om det gäller att göra plattor så förstår jag oerhört väl den oerhörda kick som det innebär att få lov att göra sin första platta. Hade Hoola inte fått möjlighet att spela in för MNW så hade vi gjort det nån annanstans. I det läget var det viktigaste för oss att få göra en platta, inte att det absolut skulle vara på MNW.

– Men jag menar att när det gäller ens eget liv får man göra en personlig moralisk balansräkning. Åkej, för att kunna försörja mej måste jag nog jobba med det och det. Men samtidigt kan jag balansera det genom att ställa upp på lite andra grejer, hjälpa till med nånting eller vara aktiv nån annanstans. Jag tycker ofta att dom människor som ursäktar sej med att dom måste överleva, dom ursäktar sej med ord. Men sällan i handling – så att dom jobbar åtta timmar om dan för att försörja sej och sen gör nånting annat bredvid. Det behöver inte vara mycket – bara en timma i veckan.

– Jag är ju också väl medveten om att artister, tekniker och olika anställda människor på kommersiella bolag inte är några skurkar. Dom är ofta jävligt trevliga och sympatiska – i och för sej. Det är säkert dom som äger bolagen också. Men det har ingenting med trevligheten att göra. Det har med en politisk inställning att göra.

Dom icke-kommersiella bolagen är mindre profilerade idag än på 70-talet. Skillnaden mellan musiken på plattor från icke-kommersiella och kommersiella skivbolag är ofta inte hörbar. Artister, grupper har börjat vandra mellan kommersiella och icke-kommersiella bolag, nåt som var otänkbart på det tidiga 70-talet.

Beror inte det eventuellt förändrade läget för planket mellan ickekommersialism och kommersialism också på en kommersiell och politisk klimatförändring i samhället? Jag upplever en enorm skillnad mellan 70- och 80-talet. Också då tycker man att Sverige var kommersialiserat, men det var ändå ingenting mot idag. Det är som om USA låg lågt under Vietnam-kriget och nu kommer man igen!

– Visst! Det ser man ju bara på annonser. Det är blå-vit-röda färger och stjärnor nu igen – om det nu är popcorns eller hot dogs eller hamburgare eller skateboards. Vi är tillbaka vid vår uppväxt på 50-talet. ”Äntligen här från Amerika”, det var liksom grejen då. Det känns som om det har kommit igen. Man garvar åt det, men samtidigt ser man det hända och kan inte riktigt göra nåt åt det.

– Men jag uppfattar att en massa av dom här, vad man nu ska kalla dom, banden som är yngre än dom band jag spelar i, att dom är mer klarögda än vi var när vi var lika gamla. Dom är mer anarkistiska. Men det finns en grundmedvetenhet, en grundskeptisism mot det här kommersiella samhället som är mycket starkare och aggressivare än vår inställning.

– Det kommer att visa sej – somliga har det kanske lite som en modepryl, precis som somliga av våra jämnåriga hade det som en modepryl. Dom kommer att ursäkta sej på olika vis och glida in i olika etablissemang. Så har det alltid varit. Somliga kommer att utveckla sej till nånting som formar sej i politiska termer. För det måsta det göra.
– Det finns en nödvändig motsättning mellan nya vågen-generationen och musikrörelsegenerationen – och det är generations-motsättningen. Den är nödvändig på det viset att dom måste ta avstånd från det vi gjorde för att kunna göra nånting eget.

– Konstnärligt måste dom göra sin egen pryl, det är fullkomligt klart. Men politiskt tycker jag det är en onödig motsättning. Att proggrörelsens ideal är tråkiga och trista och fy fan. Därför att de facto har nya vågen-generationen haft en jävla nytta av det som Musikrörelsegenerationen byggde upp – skivbolag, distribution, presseri, en del musikställen. Och också vad det gäller inställning jag tycker nog att vi var med och breddade vägen.

Tidigt 80-tal. Foto: Birgitta Olsson.

Men motsättningarna kommer väl från bägge hållen? Nog har också musikrörelsegenerationen bidragit till dom?

– Joo, kanske lite i början var det väl så. Efterkrigsgenerationen – jag är född -46 – vi var en jävligt stor generation rent numerärt. Också en välartikulerad generation – i kraft av utbildning, ekonomiskt välstånd o.s.v. Jag har läst nånstans – i en bok om Charlie Parker, tror jag – att man kan räkna generationer i 7-årsperioder. Man kan säja att vår generation var så stark att vi dominerade också generationen efter. Vi sög upp människor ur generationen efter i samma typ av värderingar som vi själva hade.

– Vi kände oss lite hotade då av nästa generation igen – dom är 12-13-14-15 år yngre än jag – när dom kom och sa ”vafan pysslar ni med nu ska vi min själ lira en annan typ av musik ”STOPP DÄR” – det blev nån slags föräldra-barnförhållande som man aldrig upplevt själv eftersom man alltid varit yngst, mest progressiv och mest revolutionär. Sen kom dom efter oss och skulle va ännu mer provocerande. Det tog kanske två år att inse att man inte är tjugo längre.

– Men nu är den grejen avklarad, för min del. Nu gäller det att snabbt snappa vafan dom sysslar med för att få till stånd en kommunikation. Deras Oasen är ju samma sak som vårT Victoria. Deras Mullvaden är samma sak som Kårhuset eller almarna. Är man lite generös finns det inga principiella ideologiska motsättningar. Tycker jag.

En och en halv vecka senare träffas Mikael och jag igen. Dan innan har Mikael och Fjellis avslutat mixningen av LP:n – men fortfarande håller dom möjligheten öppen för att nånting kan ändras och förbättras – och på morronen har Mikael kommit med nattåget hem till Malmö.

När jag ringer på hos Mikael sitter han och Håkan Nyberg och lyssnar på en kassett med den färdiga mixen. Håkan verkar inte helt nöjd. Han mumlar nåt om att ”det står inte på marken, inte en enda låt”. Håkan lånar med sej kassetten för att lyssna mer noggrant. Hade Mikael eller jag rätt? Tycker jag nu när jag lyssnar på dom mixade låtarna att det låter som det alltid har gjort eller som ingenting Mikael gjort tidigare?

Det låter tyngre nu än i Waxholm, tycker jag. Jag gillar trumljudet. Det är kraftigt, hårt och snärtigt, påminner mej om trumljuden i reggae. Där kan ibland en virveltrumma låta som en pisksnärt.

Mikael: – Jag skriver sånger, inte symfonier eller magiska formler som Talking Heads gör, och när man spelar dom på gitarr låter dom ganska lika. Med tanke på det tycker jag Håkan Nyberg spelar trummor på ett sätt som han aldrig gjort förr. Effektivt, kort, snärtigt och med stor kraft. I stället för storslaget, lite mer pampigt som han spelar på t.ex. Affes (Björn Afzelius) Johnny Boy” – skivan.

– Jag tycker att Arne Franck spelar bas på ett sätt som han aldrig har spelat bas. I Hoola spelade han växelbas ba-bom, ba-bom, ba-bom. Men nu spelar han du-du-dudu-du-du, du-du –dudu – du-du. Basen har en annan funktion.Och jag tycker att Fjellis på några ställen på den här plattan spelar gitarr på ett sätt som han aldrig spelat gitarr förr. Ett sätt som jag tycker påminner om gitarristen i Talking Heads, som jag såg på TV häromdan.

– Vi har tagit större hänsyn till musikens uttryck. Musiken är inte bara kompande i förhållande till sången. Samma sak gäller min insats. I alla år har jag stått och spelat gitarr upp och ner, upp och ner, stått och dratt med armen. För första gången spelar jag nu kompgitarr på ett annat vis, lite mer sparsamt så att kompgitarren blir en pusselbit tillsammans med dom andra instrumenten.

Jag håller med Mikael om allt det här. Men samtidigt tycker jag att melodierna är så typiska Wiehe-melodier och så starka att dom blir mer än 50 procent av musiken. Därför tycker jag att den nya LP:n låter som Mikael alltid har gjort samtidigt som den är annorlunda.

Förra gången Mikael och jag träffades blev det mest prat om politik och samhälle, mindre om Mikaels sånger. Dom flesta upplever väl Mikael Wiehe som en klar- och genomtänkt låtskrivare som är mycket säker på sin sak och som sjunger sånger i nästan undervisande syfte. Men på den nya, kommande LP:n skymtar i några låtar, t ex ”Det finna ett rum längst där inne”, en ny Mikael Wiehe.

”Det finns ett rum…” (”Gossekungen”) handlar väl om dej, Mikael?

– Det är klart att den gör. Den låten handlar om att jag vill vara störst, bäst, snyggast, intelligentast, vackrast och mest omtyckt hela tiden. Allting annat är ett nerköp. Vill man vara tillsammans med en tjej och ha barn måste man då göra avkall på det – för den andra vill ju också vara störst, vackrast, mest omtyckt och kunna förverkliga sej. De t är självklart. Men om man tror att man kan lösa det med samtal så tror jag att man är fel ute. Känslomässigt här inne i det lilla rummet är det ett jävla nerköp i alla fall.

– Intellektuellt kan man resonera om att man ska balansera det, men känslomässigt vill man ändå ha allting. Tycker jag, i alla fall.

Ja, den handlar ju om dej.

– Va, din fege… Där ser man, den ärliga SCHLAGER-journalistiken i sin prydno…

Jag är väl oärlig då, men jag tycker nog inte ens känslomässigt att jag alltid vill vara bäst. Det är en träningssak, tror jag. Känslor är ju inte heller konstanta.

Jag tycker också att Mikael Wiehe vågar visa mer av sej själv på den nya LP:n. Han ställer sej i skottgluggen och visar att han kanske inte alltid är så jävla säker ändå. I ”Flickan och kråkan” sjunger han ”mitt hopp är en skadskjuten kråka” och även om han själv kallar det för en metafor så säjer strofen ändå väldigt mycket om Mikael Wiehe. Jag har svårt att tänka mej den sången på nån Hoola-LP.

– Joo, det är väl så. Kanske. Det är nog alldeles riktigt. Så ser utvecklingen ut. Men det här är känsligt, för här öppnar man vägen för en reträtt. Och jag känner mej inte på reträtt.

– Om vi går tillbaka till Hoola Bandoola så startade vi alla samtidigt, hade erfarenheterna gemensamma. Det kommer att bli svårt för mej att nånsin bli en del av en grupp på det sättet. Hoola var en del av musikrörelsen och musikrörelser och den kinesiska kulturrevolutionen. Då kände man sej som en del av ett väldigt stort sammanhang. Idag känner jag mej lite mer ensam.

– Nu pratar jag inte så mycket om ett ”vi” i texterna utan om ett ”jag” eller om ”du och jag”.

– Dom kollektiva målsättningarna är fortfarande oerhört viktiga. Men i och med att min objektiva grund för kollektivets t.ex. vänsterns och musikrörelsens fortsatta kamp inte längre är lika stark blir man mer hänvisad till sej själv och träder själv fram lite tydligare. Det är en förklaring. En annan förklaring är att den personliga biten utestängdes på 70-talet, så därför tar den nu gärna överhanden.

En massa människor som då arbetade politiskt överdriver nu istället det personliga.

– Det är möjligt.

Också tidigt 80-tal. Foto: Birgitta Olsson.

Du har alltid gjort personliga låtar. Det har alltid märkts att du har gjort dom, men nu får man en större bit av dej…

– Ja, det håller jag med om.

…som du inte vågade lämna ut på dom tidigare plattorna?

– Möööööööööööööööööööööööööööööööjligen. (Säjer Mikael och vi kan inte låta bli att skratta, varken jag eller han.)

– När det gäller mina texter så kan jag inte hålla med om att på 70-talet var det politik, på 80-talet är det personliga bekännelser. Den utvecklingen tycker jag inte finns. Men – lite, lite, lite grann, kanske, är det så…

Varför har SCHLAGER valt att intervjua Mikael Wiehe just i ”Schlagernumret”? Det har en enkel förklaring. Efter alla dessa låtar som Mikael skrev till Hoola Bandoola och då ingen hade rätt att kräva att han skulle få ihop en enda låt till av samma kvalitet som Hoola-låtarna – vad gjorde Mikael då om inte skrev ”Titanic”. En typisk schlager och, tycker jag, den bästa låt som Mikael Wiehe nånsin gjort.

– Det tycker jag nog också att den är. Det är lustig men på nästan varje platta har det funnits nån lite udda låt och nästan alltid har det varit den som folk gillat mest. Det upptäckte jag efter ”Titanic” och det gjorde mej lite förbryllad. För när man umgås med mycket människor, pratar och läser om musik, så inbillar man sej att man vet hur en hit ser ut. Det ska vara bra sjunget och spelat, men det är det mycket som är. Det måste också finnas en gimmick – ett litet ljud eller en refräng – och så ska det vara lätt, inbillar man sej.

– Men jag läste i ett reportage om Ola Magnell att publiken i en folkpark sjöng med i hans låtar – och dom är ju jättelånga. Jag tycker inte heller ”Titanic” är schlageraktig. Den har t.ex. ingen refräng. Jag hade aldrig väntat mej att folk speciellt skulle gilla den. På den plattan trodde jag på ”Teaterlåten”, som är enkel och har ett blåsriff.

Jag tror Mikael missar en sak i sin definition av schlager. Det finns nämligen en sak i ”Titanic” som saknas i ”Teaterlåten” – den personliga biten, som skiljer den från andra schlagers. Den personliga biten i en schlager kan i princip vara vad som helst, men den måste finnas. Till 98 procent kan man kopiera en schlager på en annan schlager, men dom 2 sista procenten måsta lägga till nåt som inte finns i andra schlagers.

Mikael: – Hit är inte samma sak som schlager. En schlager kan bli en hit men en hit behöver inte vara en schlager. En hit är en låt som är populär under en viss tid. En schlager var förmodligen en hit när den kom men fem år senare visar det sej att den fortfarande står sej. Och när det gäller om mina låtar kommer att stå sej har jag väldigt lite att säja. Det har gått för kort tid.

– Sen finns det evergreens också. En evergreen, precis som en schlager, är väl nånting som många människor känner igen och sjunger med i när dom hör den.

Men ligger det inte också nåt lättare i beteckningen schlager? En evergreen kan ju komma från en musical, vara nästan vad som helst, bara den är så bra och har så mycket i sej att den lever kvar. Medan en schlager är mer lättsinnig…

Ligger inte schlager mitt emellan hit och evergreen?

– Det har också med tidsperspektivet att göra. Evergreens är låtar som ”Nigt And Day”, ”Body and Soul” och ”All of Me”.

Vad ska man säja om Beatles? ”Yesterday” – är det en schlager, evergreen eller hit? Eller gamla rocklåtar, t.ex. ”Tutti Frutti”, som aldrig kommer att dö. Dom kan man ju inte kalla för schlager…

– Nej, och inte evergreen heller. Schlager är Ulla Billqvist och Alice Babs. Svensktoppslåtarna är inte heller schlager för mej. Schlager har lite grann patina. ”Han är min soldat, någonstans i Sverige”, det är en schlager.

– För mej är schlagern nationell. En schlager i Sverige är en svensk schlager, en schlager i Tyskland en tysk schlager o.s.v….men också ett tidsdokument

En schlager i USA är då en evergreen?

– Ja, kanske. En schlager är nästan ett tidsdokument. Man kan ta en schlager, t.ex. ”Någonstans i Sverige”, och av den få reda på hur det var eller är i Sverige. Schlagern kan handla om kärlek eller vad som helst men man känner äktheten, tiden och samhället som den kommer ur.

Det här låter väl som en närmast akademisk diskussion, men jag tycker tvärtom att det är viktigt, och roligt!!!, att leta efter schlagerns anatomi, så att säja. För vad Mikaels och mitt prat handlar om är ju ett försiktigt och lite ytligt försök att forska i populärmusik, att försöka skilja mellan äkta och oäkta musikaliska känslor.

Är Karl Gerhard schlager? Povel Ramel? Eller Evert Taube, som ”naturligtvis” är Mikaels favorit bland svenska låtmakare.

Är schlager nånting positivt? Det tycker både Mikael och jag. Men schlagern är nedvärderad uppifrån, säjer Mikael. ”Därför blev jag lite smickrad över att bli intervjuad just i schlagernumret. En av mina målsättningar har alltid varit att göra folklig musik.”

För visst måste det var målet för varje kompositör – att efterlämna en melodi eller två vars musik och text betyder så mycket för folk att melodierna stannar så länge i dem att melodierna blir schlagers.

Finns det nån låt på nya LP:n som Mikael tror kan bli en schlager?

– Först trodde jag på ”Längst upp i högsta tornet” eller ”Filmlåten” (”Strebersång”). Men nu börjar jag förstå att det nog blir ”Flickan och kråkan”.

(Schlager 1981)

I skivhyllan: Göran Persson

Göran Persson
Blir jag sen spelkarl
(MNW, 1971)
Omslag: Tore Berger / Lennart Klein
Foto: Carl-Johan de Geer

Göran Persson är förstås inte den Persson utan en annan Göran som hörde och fortfarande hör hemma i Dalarna.

1973 stoppade han gitarren i fodralet och åkte ner till MNW:s studio i Waxholm där han sjöng in debut-LPn ”Blir jag sen spelkarl”. Året därpå upprepades resan för att göra LPn ”Hundliv”. Sen åkte han hem till Dalarna igen och det var inte så mycket mer med det.

”Jag hade spelat mina låtar för högst tio personer innan jag kontaktade MNW”, skriver Göran Persson på omslaget till debuten. Okänd som artist när han gjorde plattorna och nästan lika okänd efter att ha gjort dem.

Det här var ett av musikrörelsens mest sympatiska drag. En okänd person – en så kallad vanlig människa – kunde få chansen att spela in en platta. Också idag kan okända namn få göra plattor. Fast nu handlar det om okända men potentiella artister med sikte på karriär – då var det just vanliga människor.

Hade Göran Persson ens en tanke på att bli artist? Han skrev av sig, förmedlade sina upplevelser och erfarenheter (av byggen, militärtjänst och arbetslöshet). Varken mer eller mindre. Tänkte MNW att här har vi en blivande Artist? Eller tyckte man bara att Göran hade någonting intressant att berätta. Och då var det bolagets skyldighet att se till att det kom på skiva så andra kunde få chansen att höra det.

Med kommersiellt dödsförakt inleds debut-LPn med en låt, ”Englunds bygge”, där Göran endast sjunger ett kort omkväde. Resten är mer en dikt som han deklamerar i lätt otakt. Det är en bra text, naiv men medveten, liksom nymornad (om förhållandet mellan byggarbetare och chefen). Samma naiva medvetenhet kännetecknar ”Pansarbåt” (om Gustav V:s borggårdstal 1914), ”Snälle arbetsförmedlare” (scen från arbetsförmedlingen), ”Präst och general” (goda vänner) och ”Blir jag sen spelkarl” (om att sjunga i skogen och i stan).

Produktionen är spontan. Göran, akustisk gitarr, brorsan Håkan Persson, elbas, Sam Ellison, trummor och gitarrer, Hans Wiktorsson, rytminstrument, och Tore Berger, klarinett, verkar bara ha spelat på tills kompet passat. Göran sjunger och pratar med samma röst. Också en skillnad mellan 70-talet och idag: Göran Persson kom ur studion i samma skick som han gick in. Man får känslan att han är exakt densamme på och utanför skivan.

Till uppföljaren ”Hundliv” kallades fler och kanske skickligare musiker in (bl a Roffe Wikström, elgitarr, och Lasse Englund, akustisk dito). Det spelas bättre – men det behöver ju inte betyda att det låter bättre.

——————————————————————————————————–

Varken ”Blir jag sen spelkarl” eller ”Hundliv” finns på CD. Däremot har ”Blir jag sen spelman” återutgivits digitalt och fanns för ett tag sen också utlagd för gratislyssning på Spotify. (Men nu är Göran Persson borta från Spotify igen. Vad hände?)

Efter inspelningarna fortsatte Göran Persson att arbeta inom vården och är numera gymnasielärare, bl a på vårdlinjen. Men han har också fortsatt att skriva. Det har blivit två diktsamlingar, ”Matiné” (1991) och ”Tillbaka till idyllen” (1998), samt två romaner, ”Ut i livet” (1993) och ”Allt har sin början” (2002). I samarbete med Ove Karlsson (Arbete & Fritid) gjorde han 1996 dessutom ett nytt album, ”Från Siljan”, med egna låtar. Göran Persson har även återbildat sitt och brorsan Håkans popband från 60-talet, The Greenhorns. En CD, ”XXL”, kom 2004. Allt utgivet på eget förlag/skivmärke.

Nu håller Göran Persson på att spela in ett nytt soloalbum som anknyter och går tillbaka till de sånger och inspelningar han gjorde på 70-talet – fast de nya sångerna utspelar sig på 2000-talet. T ex handlar en av de nya låtarna om ”en arrogant man från Östermalm.” Jo, säger Göran, ”det är nog egentligen Carl Bildt som jag sjunger om”.

(Uppfräschad version av texten i boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Hifi & Musik, 40 år

När och hur jag började skriva i Hifi & Musik (eller Stereo-Hifi Teknik och Musik, som den hette då) minns jag exakt.

Det var 1972 och Stereo-Hifi hade alltså funnits ett par år. Själv hade jag precis flyttat ner till Skåne från Stockholm och var, redan då som nu, diversearbetare inom kultur och nöje. Hade skrivit en skivspalt i ungdomstidningen Hej! och skrev nu om popmusik på Aftonbladets kultursida, samtidigt som jag jobbade med folkfesten i Malmö och på en fritidsgård i förorten Höja.

”Mitt” första nummer av Stereo-Hifi, tror jag: nr 12/december 1972. Observera det tidstypiska omslaget.

Där började det, under ett arbetspass på fritidsgården. Jag ville ha fler ställen där jag kunde skriva om musik så jag smög in i ett tomt rum, lånade telefonen och ringde upp Alf Agdler, som var chefredaktör för Stereo-Hifi (och även hade startat tidskriften och förlaget Nordpress med bland andra Thore Rösnes).

Grönt ljus direkt, inga problem. Det första jag föreslog att jag skulle skriva var en recension av en… fågelskiva, LP:n ”Birds and Wild Beasts of Africa”, som om det varit (och det var det väl?) en form av folksång (fast av och med fåglar).

Men nu, när jag letat reda på en tidskriftsbunt från 70-talet och låter fakta reparera mitt 70-talsminne, ser jag att jag satte full fart direkt. Snabbt bidrog jag också med en recension av en politisk fransk jazzskiva – med sångerskan Colette Magny – och en artikel som fick rubriken: ”Svensk folkmusik, vad är det?”.

Det här var utmärkande för Stereo-Hifis syn på det mesta: journalistik, musik och politik. 70-talet var ju en vänsterpolitisk tid då den progressiva musikrörelsen satte agendan för svensk musik, musikbevakning och nog hela musikindustrin. Vad man än tyckte om det så måste alla förhålla sig till proggrörelsen. På Stereo-Hifi förhöll man sig med öppenhet.

Mina politiska åsikter delades knappast av någon på redaktionen. (Thore Rösnes var till exempel den evige liberalen. Jag minns en redaktionslunch, långt senare, efter namnbytet till Hifi & Musik, då popskribenten Björn Håkansson utbrast (det här var när folkpartiet gjort ett riktigt uselt riksdagsval): ”Jaså, du är folkpartist! Undrade just hur en sån kunde se ut.”)

Första numret med namnet Hifi & Musik: nr 9/september 1976.

Men ingen på redaktionen protesterade mot att jag framförde mina politiska åsikter, i artikel efter artikel. Det enda som inträffade var att Thore Rösnes initierade en debattserie om jazzmusik, dess kommunikativa syfte och eventuella politiska koppling (utgångspunkten var en åsikt jag framfört om jazzmusikern Gato Barbieri och som Thore inte delade).

Stereo-Hifi/Hifi & Musik betraktades både som en musik- och en tekniktidskrift och togs på stort allvar på 70-talet – inte minst av Musikens Makt, den progressiva musikrörelsens tidning. Också fascinerande – ja, häpnadsväckande – att se vilken blandning av musikartiklar, intervjuer och recensioner som finns i den här 70-talstidskriftsbunten som jag sitter och bläddrar i. Det gäller både egna och andras bidrag.

Somliga musikaliska vinklingar är nog omöjliga för yngre nytillkomna att förstå – som att det på 70-talet var alldeles självklart att skriva en lång artikel (Hifi & Musik 9/76, första numret med det nya namnet) där följande frågor ställdes till både skivbolagens ägare/anställda och till artisterna: 1) Kände de sig träffade av kritiken mot att de arbetar på kommersiella, multinationella bolag, 2) Vad tycker de om förslaget att det bör finnas en ”statlig kvot” som stadgar att alla distributörer måste ta in udda skivor med till exempel folkmusik, 3) Hur behandlas musikskribenter/recensenter som är kritiska mot skivindustrin?

Många intressanta svar och uttalanden också – som detta från Ulf Lundell:

– Det första jag satt min fot på EMI så började dom snacka om vem man skulle smöra. Tommy Rander eller Mats Olsson? De har en jävla makt de där två herrarna. Det var ett tafsande om hur man skulle vinkla in det på ett snyggt sätt och smöra genom tredje hand så det inte märktes. Det är komiskt.

Hifi & Musik nr 6/7 juni/juli 1978. (J-a bra intervju med Robert Broberg om jag får säga.)

Ytterligare artiklar/intervjuer/artistnamn: Carmen på skiva, 50-talet – jazzens guldålder, Karl Gerhard, Dragspelstema (från Calle Jularbo till Clifton Chenier), Lill-Babs, artikelserie om afrikansk musik, Steely Dan, sexistiska skivomslag, Kevin Coyne, Ian Dury, flera countryspecialer (svensk country, Carter Family, Jerry Jeff Walker, Holy Modal Rounders med flera), Körhistorien genom tiderna, Janne Schaffer, Ray Davies/The Kinks, Rikskonserter och musikpolitiken, Skillingtryck, Blue Note – ett riktigt jazzmärke, Allan Pettersson, Chuck Berry, Jazzprofilen – Larry Coryell, Den kristna svenska skivindustrin, engelsk punk, gitarrtema (gitarren – en historisk exposé, jazzgitarr, akustiska virtuoser, den indiske ragagitarristen Brij Bushan Kabraq och Alf Hambe), vissångare från Norge, alternativet MNW, Debatt: ”Där socialismen går in går musiken ut”, Bob Dylan – popens förste poet, Jazzprofilen: Egil Johansen…

Många bra musikskribenter medverkade i Stereo Hifi/Hifi & Musik. Inte minst Thore Rösnes, som bland annat recenserade jazzskivor, och även Alf Agdler, mer intresserad av country. Henrik Salander var regelbunden popmedarbetare när jag började skriva, efter honom följde popskribenterna Sven Bernstrup, Per Mortensen och Björn Håkansson. De artiklar om klassisk musik som Åke Engström skrev minns jag fortfarande, lika klassiska som ämnet. Han efterföljdes av Stig Jacobsson, som ju fortfarande är medarbetare. Och Bengt Nyquist förstås, som skrev om bägge delarna, både teknik och musik. Bland de medverkande fanns även Göran Holmquist, Håkan Lahger, Lennart Persson, Gunnar Salander, Ingrid Strömdahl och Mats Zetterberg.

Vinjetten förekom första gången i Stereo-Hifi Musik och Teknik nr 3/mars 1973.

I slutet av 70-talet kom Erik Boman till Hifi & Musik, först som musik- och sen chefredaktör. Han fortsatte att hålla sidorna öppna för alla sorters musik.

Under andra halvan av 70-talet infördes fackredaktörer för recensionssidorna. Rösnes tog hand om jazz, Engström om klassisk musik, Bernstrup och Mortensen om pop, jag om folkmusik. Jag minns sovvagnsresor till Stockholm alternativt morgonflyg med snabb taxi från Bromma för att hinna till tidiga redaktionsmöten.

Annars minns jag inte så mycket från recensionsmötena. Men flera nya spännande recensenter tillkom – som Christina Mattsson, Britta Svensson, Peter Hackman, Karl-Erik Tallmo och Per Tjernberg – så skivredaktörerna gjorde nog lite nytta.

Ska jag till sist riktigt malla mig (och det ska jag) så är jag extra stolt över att jag i Stereo-Hifi nr 3 1973 – nästan otroligt också att redaktionen/ägarna var så öppna för vartåt musiksmaken kunde ta vägen långt in i framtiden – startade en återkommande krönika med vinjetten ”Musik från jordens alla hörn” för att skriva om den musik som först 1987 skulle bli allmänt känd som world music.

Popskribenten Eriksson nångång på 70-talet. Foto: Birgitta Olsson.

Nej, jag var inte först i Sverige med att skriva om ”världsmusik” (ära dem som äras bör, både Ludvig Rasmusson och Sören Erlandsson gick före) men ”Musik från jordens alla hörn” var den första satsningen på en regelbunden bevakning av folk- och världsmusik i någon svensk tidning/tidskrift.

1980 åkte jag ut från Hifi & Musik. Ägarna, fast jag tror inte hela redaktionen höll med, tyckte det var illojalt att jag samtidigt som jag skrivit i Hifi & Musik hade börjat planera och arbeta för starten av en rocktidning som skulle få namnet Schlager. Det var ju en konkurrent! Bara något år senare tog Erik Boman tillbaka mig. Och nu – sen dess – skriver jag på…

Thore Rösnes och jag blev också sams igen (när han 1995 skulle starta musiktidskriften Gränslöst så frågade Thore om jag ville återuppta världsmusikkrönikerandet under vinjetten ”Musik från jorden alla hörn” – och dessutom med samma fyrkantiga jordklot som i originalvinjetten från Stereo-Hifi).

(Hifi & Musik 2010)

Mikael Wiehe, skivbolaget Warner och politiken

Jag funderade, gjorde och skrev någon slags analys av sångerna på Mikael Wiehes nya album ”Ta det tillbaka!” Varför har Mikael Wiehe skrivit och sjunger – just nu – sina mest politiska sånger någonsin? Och varför är sångerna så grova – ja, vulgära? Bara blev det så, eller?

Mina funderingar kan läsas på LO-Tidningens kulturnätsida.

Något jag inte skriver om i mitt försök till analys är Mikael Wiehes val av skivbolag. På 70-talet och framåt gav Wiehe ut sina skivor på de progressiva skivbolagen MNW och Amalthea, idag väljer han att samarbeta med den multionaltioenlla – som man sa på 70-talet – skivkoncernen Warners svenska avdelning.

Inte nog med det – så här lyriskt uttrycker sig svenska Warner i ett reklammejl om albumet ”Ta det tillbaka!”:

”Att Mikael Wiehe besitter en folkligt förankrad respekt är det väl ingen som någonsin betvivlat. När han i februari proklamerade krig mot den borgerliga regeringen, bankdirektörerna och allehanda lakejer som försöker profitera på den svenska, lilla, ordinära varje-dags-människan var det väl ingen som heller betvivlade att hans lojala fans skulle sluta upp vid hans sida. Att han, cirka en månad efter release, skulle vara på stadig väg mot en av sin tids största succéer var kanske inte riktigt lika självklart. Detta är ändå något så omodernt som ett råpolitiskt album, ett musikaliskt försök att störta den sittande regeringen, med omskrivningar som jämför Maud Olofsson med Margret Thatcher och Jimmie Åkesson med en hund. Och svenska folket tar Mikael till sig med stora famnen – sedan albumet släpptes har det legat stadigt på svenska albumlistans topp fem, med en andraplats som högsta placering. Ett tecken på gensvar? Definitivt.”

På – återigen – 70-talet var det ju så gott som förbjudet för progressiva artister att ge ut skivor på sådana kommersiella skivmärken. Och på de svenska så kallat kommersiella/multinationella skivbolagen tyckte man i sin tur illa om musikrörelsen. Där spelades inte musik – allt var ju bara politik!

Numera dras tydligen gränsen någon annanstans. Varför har det blivit så här? Nej, jag har inget svar på – men det har kanske Mikael Wiehe? Eller svenska Warners ägare och anställda? Tål att funderas på…