Etikettarkiv: Gyllene Cirkeln

En sommar i Waxholm eller Fucking Waxholm! Fucking Sverre Sundman! Fucking Swedish meat balls!

Kort förhistorik:

Amerikanen Kim Fowley (och skolkompisen Skip Battin) skapade gruppen Hollywood Argyles som 1960 hamnade på de amerikanska topplistorna med låten ”Alley Oop”. Samma duo stod också bakom flera andra grupper som fick hits i början av 60-talet – t ex Paul Revere and the Raiders, ”Long Hair”, Rivingtons, ”Papa-Oom-Mow-Mow”, och B. Bumble and the Stingers, ”Nut Rocker”. Fowley blev PR-agent för P.J. Proby, började skriva låtar till The Byrds, Beach Boys, Soft Machine, Cat Stevens, Them m fl och medverkar även på ”Freak Out”, debut-LP:n för The Mothers of Invention.

– Vänta en stund, säger Kim Fowley i telefon från Los Angeles. Det är kallt idag. Jag måste få igång värmen i rummet innan jag kan prata.

– It’s a sad story, fortsätter Fowley. 1969 hade jag producerat Gene Vincents come back-album och gjort en rad ”Rock´n´Roll America”-konserter med John Lennon, Yoko Ono, The Doors m fl. Det var Lennons första soloframträdanden i USA och Kanada. 1970 åkte jag till Finland för att producera en LP med gruppen Wigwam. När det var klart så fortsatte jag till Stockholm.

– Jag träffade Dag Häggkvist på Sonet och han föreslog att om jag ville göra plattor i Sverige så borde jag ta kontakt med några unga killar i Waxholm som höll på att starta ett skivbolag.

Kim Fowleys LP ”The Day The Earth Stood Still” gavs ut 1970 av Music Network Corps Ltd i Waxholm.

– Så jag ringde dit, de kom in till Stockholm och vi träffades, bl a Sverre Sundman var med. Jag uppfattade dem som rich kids from Waxholm som wanted to change the world. De var väl mer än 10 år yngre än jag, som hade fyllt 30 och redan hunnit förändra världen. De sa att de hade inga pengar, kunde inte betala mig. Däremot kunde de ge mig nånstans att bo och se till att jag fick mat.

– That’s fine, svarade jag, stoppade in resväskan i deras van och vi åkte ut till Waxholm. Jag fick sova i inspelningsstudion, närmare bestämt i ett litet rum som var studions ekokammare. Där sov jag på golvet – jag som hade sålt platin records! – men det var ju vanligt då i slutet av 60-talet med hippies som sov på golvet. Varje dag gick vi på nåt ställe nere i hamnen i Waxholm och åt meat balls – samma fucking Swedish meat balls med spagetti varenda dag! Hemma hos killen som gjorde skivomslagen (Lennart Klein) hade jag möjlighet att bada – en gång i veckan!

(Inom parentes kan meddelas att enligt andra källor ska MNW:s omkostnad för Kim Fowley även ha omfattat ganska så hiskliga telefonräkningar för samtal till USA och kvitton på taxiresor mellan Stockholm och Waxholm.)

Från LP:ns omslag: Kim Fowley framför Lennart Kleins kakelugn i Waxholm.

– Med Bo Anders Larsson fick jag bäst musikalisk kontakt. Sverre Sundman var mer upptagen av att leka skivbolagsdirektör. MNW var som när Sun eller Motown Records startade. Musikerna bestod av Bo Anders Larsson och hans vänner. Varje dag undrade man vilka som skulle komma idag och vad som skulle spelas in. De musiker som infann sig kom med på dagens spelning.

– Det hade behövts en bra, permanent trummis men det fanns inga pengar. Däremot var det möjligt för låtskrivare och musiker att spela in sina drömmar. Det var fortfarande 60-tal och allting var möjligt. Vi levde i en galen dröm, skapade strange sounds, skrattade mycket, var uppe hela nätterna och spelade in. Och varje dag serverades fucking Swedish meat balls nere i hamnen.

– I’m a genius! Jag har sålt 102 miljoner skivor och spelat in i många usla studios. Jag säger som Ingmar Bergman när han fick frågan varför han använder så gammal teknik vid sina filminspelningar: Det får skådespelarna att göra ett bättre jobb.

– Låten ”How Was Your Summer”, som jag (med Ted Steerling) skrev till Contact, ger en ganska bra bild av hur det var den där sommaren 1970 i Waxholm. Jag producerade skivor med Contact och Scorpion (med Bo Anders Larsson på sång) och gjorde också en skiva med mig själv. Jag minns särskilt ”Velvet Blue Saloon” (komponerad av Ted Ström) – en jäkla bra låt. Vad jag bidrog med var mina erfarenheter från andra sidan Atlanten, jag kunde lägga en grund som musikerna gick vidare ifrån. Hur jag gjorde? När jag producerade? Inte mycket att förklara, inget märkvärdigt, det handlar ju inte om kärnkirurgi.

– Jag minns att vi åkte in och kollade Rolling Stones på en utomhusarena (Råsunda) och sen fortsatte vi till Gyllene Cirkeln där Buddy Guy och Junior Wells spelade. Mick Jagger kom dit också och han hoppade upp på scenen och ville sjunga men det gillade inte Guy och Wells som började spelade dubbeltakter så Jagger inte kunde hänga med.

– Sen gick jag upp scenen och sjöng om Chicagos South Side och bluesmusikerna kollade på mig, hur kunde den där killen från Stockholm – från Waxholm – veta nåt om Chicago och de började spela dubbeltakter igen så jag inte heller skulle hänga med – men det gjorde jag. De fattade inte alls hur en svensk kunde klara av att hänga med när inte Mick Jagger gjorde det.

– På Cirkeln träffade jag också Leena Skoog, som varit ihop med Sveriges kronprins, sas det. Hon följde med mig ut till Waxholm och vi knullade på golvet i ekokammaren. Fatta! Som att sätta på Britney Spears på en tvättomat. Leena Skoog var a fucking gudinna! Hon blev min flickvän, den enda jag hade i Sverige.

Också från LP-omslaget.

– Jag levde som en alien i Waxholm, en illegal flykting. Jag var ”the negro of Waxholm”. Att sova på golvet var åkej under den svenska sommaren men när vintern närmade sig… dags att resa tillbaks till Hollywood igen. Det var ju inte så att jag inte hade pengar, jag hade inte behövt sova på golvet, jag hade amerikanska pengar gömda i skon. Men varför skulle jag betala, det var deras skivbolag – inte mitt.

– I USA hamnade jag mitt i nån festival som skulle vara en uppföljare till Monterey, träffade Country Joe och Joan Baez. Var har du varit? frågade de och jag svarade att jag varit i Sverige och gjort skivor. Mer berättade jag inte. Jag har aldrig berättat om min tid i Sverige. Ibland har jag haft vänner hemma som velat höra nåt från den tiden och jag har spelat Contact och Scorpion, de har lyssnat och sagt: Hmmm, bra, intressant…

– No sex, no drugs, only rock´n´roll. Det var MNW. En oskyldig tid – en lycklig rock´n´roll-tid. The sad part är att jag aldrig fick nån royalty. 39 till 40 år senare har jag fortfarande inte fått en penny i royalty. Sverre Sundman was in love with the idea of beeing a powerful man – a real business man. Han var en rock´n´roll hustler, vi var rock´n´roll dreamers. Jag ringde Sverre en gång långt senare men han var jäktad och sa: Hej hej men hej kan inte prata just nu…

– Visst kan jag bli förbannad på fucking Sverre Sundman men det största felet var ju vårt – mitt – eget. Att man kunde tro att rock´n´roll skulle rädda världen. Sen dess har jag haft cancer – flera gånger – och när jag låg på sjukhuset så inte var det rock´n´roll som räddade mig, som räddade mitt liv.

Efterhistorik:

I USA (och även i Europa) fortsatte Kim Fowley att skriva låtar till och producera Emerson, Lake and Palmer, Blue Cheer, Kiss, Helen Reddy, Slade, Alice Cooper, Leon Russell, Kris Kristofferson, The Modern Lovers, Nirvana osv. Han producerade låtar till filmen ”American Graffiti” och fick en stor succé med tjejbandet Runaways, som han satte ihop 1975. Sen 2002 har Kim Fowley varit radio-DJ på Steven Van Zandts sattellitradiostation ”Underground Garage”.

Fotnot.

Ovanstående är Kim Fowleys minnesbild av sommaren 1970 i Waxholm (med omnejd). Andra har i sin tur olika minnesbilder av Fowley. Till exempel Lennart Klein: ”Kim Fowley hade hört talas om Leena Skoog och ville träffa henne. Så jag fick ringa och försöka få tag på henne. Fowley bodde i sommarstugan, där MNW förut hade haft sin studio, och på vägen dit hängde han tre slipsar: en pekade neråt, en var på väg upp och en stod rakt upp. Hans sätt att visa vad han ville. Men jag tror inte han fick ihop det med Leena Skoog. Han klarade nog inte av det. Han var i för dålig form.”

(Ur boken/ boxen ”Ljud från Waxholm 1969-2009”, utgiven av MNW 2009)

Annonser

När Hansson & Karlsson spelade igen

Innan jag kommer till ämnet:

På jazzfestivalen i Kristianstad 1998 bevisade Niels-Henning Ørsted Pedersen ännu en gång att han är världens näst bästa akustiska jazzbasist (i de ”banala” och t o m ”sentimentala” men innehållsrika, innerliga och underbart vackra balladmelodierna, t ex ”Moon Over Bourbon Street” och ”Our Love Is Here To Stay”, avbrutna av ekvilibristiska dprinterlopp, och sen tillbaka till de lugna, varma tonerna igen).

Trion Ørsted Pedersen, Ulf Wakenius, elgitarr, och Jonas Johansen, trummor, spelade strax före Hansson & Karlsson, som det här ska handla om.

Vi flyttar oss bakåt till eftermiddagen. Det är soundcheck på Sommarlust-restaurangen. Bosse Hansson har placerat någon annan vid hammondorgeln och ställt sej längst bak i salen.

– Trampa på fotpedalerna, ropar han. Tryck ner en vit tangent. Nej, släpp inte fotpedalerna! Trampa! Trampa på fotpedalen och tryck – samtidigt- på tangenten. Tryck ner en svart tangent också. Nej, släpp inte den vita! Tryck på den vita och den svarta!

Bosse Hansson vill höra hur ljudet kommer att låta när han spelar. När han trampar på pedalerna, trycker ner så många vita och svarta tangenter som möjligt – samtidigt. Inte alltid men ibland spelar han så: allt på en gång. Ingen kan krama så mycket ljud ur en hammondorgel, få den att ösa så fullt, som Bosse Hansson.

– Jo, säger han. Nog har jag hört jazzmusiker som fått hammondorgeln att låta lika mycket som jag kan.

Nää, protesterar jag. Jimmy Smith, ”Brother” Jack McDuff, Jimmy Griff m fl kan/kunde få sina hammondorglar att låta som stora, virvlande jazz- och R&B-floder. Men du spelar helt annorlunda. Du spelar mycket mer – många fler toner, många fler ljud – samtidigt. Du spelar upp till storm, din hammondorgel är en orkan.

Bosse Hansson ler. Det är liksom ett retoriskt samtal det här, för både han och jag vet att ingen spelar orgel som Bosse Hansson. Det beror på att han är självlärd. Åtminstone på 60-talet, när han började spela, så visste han faktiskt inte hur man gjorde. Han ”kunde” inte spela men spelade ändå.

Det stämmer, som det sägs, att han nästan gick direkt från musikaffären med hammondorgeln och upp på scenen för att spela med jazztrummisen Janne Carlsson.

– Ett par veckor hade jag nog haft orgeln, men inte längre. I början, säger han, kunde jag bara spela på dom vita tangenterna. Men sen lärde jag mej att spela på dom svarta tangenterna också.

Så mycket mer säger han inte. För nu är soundchecket över och Janne Carlsson kommer och sätter sej. Bosse tystnar, han blir stum i Jannes sällskap. Egentligen är det otroligt att dessa två personligheter kan spela tillsammans. De verkar ju vara varandras direkta motsatser: den ene utåtriktad med tusen skämt på tungan, den andre blyg, skygg och tystlåten.

Janne Karlsson och Bosse Hansson spelade tillsammans igen 1998  på jazzfestivalen i Kristianstad. Foto: Birgitta Olsson.

Umgås ni privat? frågar jag. Bosse ler och skakar på huvet.

Också Janne Carlsson är – fast det verkar vara en hemlighet för större delen av musik-Sverige – en både skicklig och personlig musiker. Att han spelat trummor med Lars Gullin, Jan Johansson, Lasse Werner och nu senast på CD:n ”Boplovers” (Estrad, 1995) med bl a Göran Östling, tenorsax, Staffan Abeleen, piano, och Claes Jansson, sång, är det nog inte så många som vet. (Bebop-musikalen ”Boplovers” måste jag erkänna att inte heller jag kände till.)

Den enda jag kan tänka mej att jämföra Janne Carlssons trumspel med är faktiskt Ginger Baker (The Cream bl a). Janne är inte en trumslagare, som nöjer sej med att slå rytmen. Han är en enmans trumorkester, som spelar rytm, melodi och komp på ett och samma trumset.

– Kul att du tycker det, säger han. Men (han rycker på axlarna) jag bara spelar på. Jag har lite hyssch för mej på trummorna, tänker inte på hur jag spelar.

– Det var en kort tid när jag inte spelade så mycket, men annars har jag alltid repat, varenda dag. Nu spelar vi tillsammans, Bosse och jag. Vi försöker repa några timmar varje dag.

Varenda dag?

– Ja.

Vad är skillnaden mellan att spela tillsammans 1998 och 1968?

– Då visste vi inte vad vi spelade förrän vi spelade det, säger Janne. Vi kunde vi gå upp på scenen och spela en timme musik som ingen hade hört. Inte vi heller.

– Då var det så trippat ibland, säger Bosse. (Fast det sa han tidigare, innan Janne hade lagt sej i samtalet. Nu är han, som jag skrev, tyst.)

Det låter mer jazz idag också?

Bosse igen: – Det bara blir så. Jazzen finns liksom i instrumentet. Och så har man blivit äldre också.

Duon Hansson & Karlsson bildades 1966 och upplöstes 1969. Nästan 30 år senare spelar de tillsammans igen. Första gången var när den psykedeliska stockholmsklubben Filips skulle fira 30-årsjubileum. Det gick bra – så bra att de fortsatte. Nu lär det också, enligt Janne Carlsson, vara dags för skivinspelning – först en singel och sen förhoppningsvis också ett album.

När jag återhör dem på jazzfestivalen i Kristianstad är det lockande att skriva att Hansson & Karlsson låter som om de kommer direkt från Gyllene Cirkeln (där jag minns att jag hörde dem för exakt 30 eller kanske 31 år sen). Men det är inte riktigt sant. 2 gånger 30 år av liv har passerat. Det är samma Hansson & Karlsson som spelar, men mellan då och nu har ett antal blåa toner kommit in i musiken.

När Bosse Hansson börjar spela ”Februari” – en låt ”från förr”, som också finns på CD-samlingen med 60-talsinspelningar (se recensionssidorna), så förvandlas musiken till en låt om åren som gått. Bosse Hansson spelar
långsammare. Orgeltonerna är nära att brista. De rymmer mycket smärta. Men tonerna är vackra också: där finns en stämning av återerövrat liv.

På festivalprogrammet har jag antecknat intryck från spelningen:

Bosse Hansson spelar en B-3:a – den klassiska hammondmodellen – med en pumpande Leslie. Han har tagit av sej skorna, spelar i strumplästen.

De är oerhört samspelta, har ögonkontakt. När en improvisation (strax nu) är över, tittar Bosse på Janne och så byter de rytm, exakt på tonen och slaget.

Janne reser sej från trumsetet och presenterar låtar med sin omedelbara – ”instant” är ordet – humor. Drar en anekdot, medan Bosse går en nervig promenad på scenen, in i ett hörn och tillbaka igen, som om han inte kan sitta still. Men han skrattar också. Bosse har mycket roligt åt Janne.

Jag får för mej att det är därför som de spelar så bra och nära tillsammans. För att de är en person, två delar av ett jag. Janne Carlsson är en känslig konstnär: han har en Bosse Hansson inom sej. Bosse Hansson är en spelevink, nånstans långt inom sej har han en Janne Carlsson, som han aldrig släpper fram (i alla fall inte i offentliga sammanhang.)

De spelar ”Tax Free”, som också Jimi Hendrix gjorde på platta. Vilket orgelös! Verkligen allt på en gång! Bosse spelar med hela kroppen, vrider överkroppen, förvrider ansiktet. Varje ton är han: toner ur hans liv.

Varje trumslag är också Janne Carlssons. Vilken tajming! Otroligt!

Han lägger en rytm och låter den liksom fortsätta av sej själv medan trumpinnarna springer runt på varenda pryl i trumsettet – stort som en trumaffär – och sen återkommer han till rytmen. Så ”nonchalant” och ”enkelt”, som om ingenting.

Han trampar med två pedaler på bastrumman, ändrar tonhöjden i en puka med annan pedal, låter alla cymbalerna klirra som en djungel. Det här är en annan Janne Carlsson än den ni kan se i TV 3. En allvarlig, seriös och hängiven musiker, som ler och myser ibland, när han får till det.

Vilken återuppståndelse, har jag skrivit i anteckningarna. Nej! avbryter jag mej själv. Det här är ingen återkomst. Hansson & Karlsson fortsätter, spelar vidare. Så är det.

När konserten är slut har de gamla jazzgubbarna och tanterna i publiken redan lämnat Sommarlust och jazzfestivalen. Ni skulle skämmas! När jag, uppvuxen med pop och rock, kan uppskatta Niels-Henning Ørsted Pedersen
då är inte för mycket begärt att gamla jazzstofiler ska kunna lyssna på och lära sej att uppskatta Hansson & Karlsson. Deras genialitet är en annan men deras genialitet är lika stor som Ørsted Pedersens!

(Kristianstad den 11/7 1998, publicerat i musiktidskriften Gränslöst samma år)

Bosse Hansson (1943-2010)

Hansson & Karlsson: Monument (Polydor 1967)
Omslag: Ture Sjölander / Lars Weck
Foto: Per Wiklund

Med de följande snart 40 åren som facit så kan man tycka att Bosse Hansson och Janne Carlsson var en märklig konstellation. På 60-talet tyckte jag det var helt naturligt. En pop- respektive jazzmusiker spelar ihop – vad är det för konstigt med det?

En kväll 1966 gick Bosse Hansson på klubben Gyllene Cirkeln i Stockholm och hörde den amerikanske jazzorganisten Brother Jack McDuff. Det förändrade hans liv och musik: elgitarren ställdes undan och han började spela hammondorgel.

Vilket inte var lätt. Ja, själva spelandet var inte så svårt. Bosse Hansson lärde sej aldrig att spela enligt reglerna utan placerade fingrarna och fötterna där han ville på tangenterna och pedalerna. Lät det bra så var det rätt.

Svårare att hitta en hammond att repa på. Inget billigt instrument. Bill Öhrström, talagscout åt skivbolaget Polydor, och Bosse Hansson gick till en musikaffär. Bosse satte sig vid orgeln medan Bill muttrade att han ”glömt nåt” och sprang iväg. Sen satt Bosse kvar och spelade i väntan på att Bill skulle återkomma.

Efter att ha spelat sig igenom Stockholms musikaffärer blev han tvungen att köpa en hammond – på avbetalning. Men Bosse slarvade med betalningarna och efter en spelning i Göteborg kom kronofogden och tog orgeln.

Det var Öhrström som sammanförde jazztrummisen Janne Carlsson med Bosse. Tillfällighet eller snillrik idé? Resultatet blev genialt. Hur olika de än är som invidider så spelade de sällhört nära ihop – lyssnade och reagerade på varann som en musiker med fyra händer och fötter.

Debutalbumet ”Monument” förflyttar mig tillbaks till Club Surbrunn, Gyllene Cirkeln eller Filips. Jag minns och kan fortfarande höra hur Bosses orgeltoner virvlar upp och sköljer genom lokalen. Jannes bastrumdunk, virvelsmatter och cymbalklirr tränger längst in i hörnen.

Ordet ”maffigt” räcker inte för att beskriva orgelns toner. De är… ja, fluffiga och översvallande, liksom gräddfyllda. Melodiska teman varieras och utvecklas i spelögonblicken. Plötsliga taktbyten: snabbt blir lugnt. Jag har känslan av att Hansson spelar före och Carlsson lyssnar, avvaktar och hänger på. Men det kan också vara så att trumrytmerna sätter sej i Bosses fingrar och fötter, påverkar tonerna och takten.

Vad ska musiken kallas? Inte jazz, även om Hansson inspirerats av McDuff och Carlsson varit jazztrummis. Inte pop eller rock heller, väl? Kanske en modern form av konstmusik – fast med rytmer och improvision från jazzen, attityd och uttryck från rocken.

Denna frihetskänsla: alla musikaliska blandningar är både möjliga och tillåtna. Musik från en tid då ny musik ännu kunde födas. Hansson & Karlsson bygger en bro från det psykedeliska 60-talet framåt 70-talets musikrörelse. Ja, lyssna! I t ex ”Richard Lionheart” hörs en försmak av ”Sagan om Ringen”-musiken…
__________________________________________

Hela ”Monument” plus spår från LP-skivorna ”Rex” (1968) och ”Man at The Moon” (1969, alla Polydor) samt singelbaksidan ”Canada Lumberyard” (GP-Production 1967) utgavs 1998 på CD (Polydor). Omslaget till ”Monument” kom från en TV-film, gjord av Ture Sjölander, pionjär inom videokonsten, och Lars Weck, nöjesjournalist på DN. För filmmusiken svarade H&K.

Bosse Hansson var elgitarrist i Slim´s Blues Gang och Merrymen (där Bill Öhrström sjöng och spelade munspel). Hans musikaliska tolkning av ”Sagan om Ringen” (Silence 1970) skulle bli en miljonsäljare.

Janne Carlsson har spelat trummor med olika jazzgrupper – Lars Werner och hans vänner, Bengt Ernryd Quartet, Lars Gullin Octet m fl – och medverkar även på Pugh Rogefeldts debut-LP ”Ja, dä ä dä” (Metronome 1969). Han debuterade som skådespelare 1970 och blev ”Loffe” med svenska folket efter sin roll i TV-serien ”Någonstans i Sverige” (1973).

Varför hette duon Hansson & Karlsson när Janne stavar efternamnet med C? Ett svar: Någon skrev fel på en affisch. Ett annat: Det ser bättre ut. Nämnas kan också att Jimi Hendrix, som spelade in låten ”Tax Free” från ”Monument”-LP:n, var ett H&K-fan.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)