Hansson & Karlsson: Monument (Polydor 1967)
Omslag: Ture Sjölander / Lars Weck
Foto: Per Wiklund
Med de följande snart 40 åren som facit så kan man tycka att Bosse Hansson och Janne Carlsson var en märklig konstellation. På 60-talet tyckte jag det var helt naturligt. En pop- respektive jazzmusiker spelar ihop – vad är det för konstigt med det?
En kväll 1966 gick Bosse Hansson på klubben Gyllene Cirkeln i Stockholm och hörde den amerikanske jazzorganisten Brother Jack McDuff. Det förändrade hans liv och musik: elgitarren ställdes undan och han började spela hammondorgel.
Vilket inte var lätt. Ja, själva spelandet var inte så svårt. Bosse Hansson lärde sej aldrig att spela enligt reglerna utan placerade fingrarna och fötterna där han ville på tangenterna och pedalerna. Lät det bra så var det rätt.
Svårare att hitta en hammond att repa på. Inget billigt instrument. Bill Öhrström, talagscout åt skivbolaget Polydor, och Bosse Hansson gick till en musikaffär. Bosse satte sig vid orgeln medan Bill muttrade att han ”glömt nåt” och sprang iväg. Sen satt Bosse kvar och spelade i väntan på att Bill skulle återkomma.
Efter att ha spelat sig igenom Stockholms musikaffärer blev han tvungen att köpa en hammond – på avbetalning. Men Bosse slarvade med betalningarna och efter en spelning i Göteborg kom kronofogden och tog orgeln.
Det var Öhrström som sammanförde jazztrummisen Janne Carlsson med Bosse. Tillfällighet eller snillrik idé? Resultatet blev genialt. Hur olika de än är som invidider så spelade de sällhört nära ihop – lyssnade och reagerade på varann som en musiker med fyra händer och fötter.
Debutalbumet ”Monument” förflyttar mig tillbaks till Club Surbrunn, Gyllene Cirkeln eller Filips. Jag minns och kan fortfarande höra hur Bosses orgeltoner virvlar upp och sköljer genom lokalen. Jannes bastrumdunk, virvelsmatter och cymbalklirr tränger längst in i hörnen.
Ordet ”maffigt” räcker inte för att beskriva orgelns toner. De är… ja, fluffiga och översvallande, liksom gräddfyllda. Melodiska teman varieras och utvecklas i spelögonblicken. Plötsliga taktbyten: snabbt blir lugnt. Jag har känslan av att Hansson spelar före och Carlsson lyssnar, avvaktar och hänger på. Men det kan också vara så att trumrytmerna sätter sej i Bosses fingrar och fötter, påverkar tonerna och takten.
Vad ska musiken kallas? Inte jazz, även om Hansson inspirerats av McDuff och Carlsson varit jazztrummis. Inte pop eller rock heller, väl? Kanske en modern form av konstmusik – fast med rytmer och improvision från jazzen, attityd och uttryck från rocken.
Denna frihetskänsla: alla musikaliska blandningar är både möjliga och tillåtna. Musik från en tid då ny musik ännu kunde födas. Hansson & Karlsson bygger en bro från det psykedeliska 60-talet framåt 70-talets musikrörelse. Ja, lyssna! I t ex ”Richard Lionheart” hörs en försmak av ”Sagan om Ringen”-musiken…
__________________________________________
Hela ”Monument” plus spår från LP-skivorna ”Rex” (1968) och ”Man at The Moon” (1969, alla Polydor) samt singelbaksidan ”Canada Lumberyard” (GP-Production 1967) utgavs 1998 på CD (Polydor). Omslaget till ”Monument” kom från en TV-film, gjord av Ture Sjölander, pionjär inom videokonsten, och Lars Weck, nöjesjournalist på DN. För filmmusiken svarade H&K.
Bosse Hansson var elgitarrist i Slim´s Blues Gang och Merrymen (där Bill Öhrström sjöng och spelade munspel). Hans musikaliska tolkning av ”Sagan om Ringen” (Silence 1970) skulle bli en miljonsäljare.
Janne Carlsson har spelat trummor med olika jazzgrupper – Lars Werner och hans vänner, Bengt Ernryd Quartet, Lars Gullin Octet m fl – och medverkar även på Pugh Rogefeldts debut-LP ”Ja, dä ä dä” (Metronome 1969). Han debuterade som skådespelare 1970 och blev ”Loffe” med svenska folket efter sin roll i TV-serien ”Någonstans i Sverige” (1973).
Varför hette duon Hansson & Karlsson när Janne stavar efternamnet med C? Ett svar: Någon skrev fel på en affisch. Ett annat: Det ser bättre ut. Nämnas kan också att Jimi Hendrix, som spelade in låten ”Tax Free” från ”Monument”-LP:n, var ett H&K-fan.
(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)
Erikssons kultursidor 