I CD-spelaren: Hansson & Karlsson revisited

Hansson & Karlsson
For People In Love
(Treffpunkt/Border)

Hansson & Karlsson var något som hände en gång i livet, både för musiker och lyssnare.

Hade någon annan trummis, än Janne Carlsson, kunnat samspela så nära och effektivt med organisten Bosse Hansson? Kort svar: Nej.

Hade Hansson kunnat spela lika fritt och impulsivt med någon annan vid trummorna. Svaret på det måste nog också bli: Nej.

Hanssons & Karlssons gemensamma musik var – och är – enastående. Once in a lifetime, som sagt.

Den här dubbel-CD:n med outgivna inspelningar från scen och studio är på gott och ont.

Elva av tolv spår innehåller långa jam, där det ibland låter som om Bosse Hansson testar hammondorgeln, kollar vilka toner den innehåller. Det är mindre roligt att höra. Men plötsligt så kan han också börja spela som allra bäst, få hammondtonerna att än sippra och än flöda ut som både tuffa och varma lavaströmmar.

Ibland hamnar tonerna i rad och bildar en fin melodi.

Antingen inleds jammen med att Hansson fingrar på tangenterna eller också grundlägger Carlsson med en rytm för orgeln att spela på. Men vilket har liksom ingen betydelse, för Bosse Hansson lirar ändå som han vill (och kan).

De toner som kommer ur orgeln, de kommer ut. Ett tonflöde avbryts, rytmen ändras och så börjar han spela något helt annat. Och oavsett vad han gör och tar sig till så hänger Janne Carlsson med.

Han måste ju spela efter orgeltonerna men ändå är det som om trummorna driver på. Janne Carlsson har en unik rytmisk musikalitet, intuitiv och omedelbar. Som om han visste vad Bosse Hansson skulle spela trots att Hansson inte visste det själv.

I live-inspelningarna på andra CD:n har Hansson & Karlsson utökats med Bjärne Möller, gitarr, och Rune Carlsson, congas. De drar musiken från rock- till något mer åt jazzhållet.

Men de påverkar inte musiken särskilt mycket. Eller de kanske gör det, ändå. Något i dragkampen mellan det vi kallar jazz och det vi kallar pop och rock har försvunnit. På egna händer var Hansson & Karlsson genrelösa, liksom många band på sent 60-tal.

Nya lyssnare skulle jag inte rekommendera att börja med dubbelalbumet ”For People In Love”. Men här finns mycket hörvärd bonusmusik för den som redan hört den unika duon Hansson & Karlsson.

(Lira 2010)

Bosse Hansson (1943-2010)

Hansson & Karlsson: Monument (Polydor 1967)
Omslag: Ture Sjölander / Lars Weck
Foto: Per Wiklund

Med de följande snart 40 åren som facit så kan man tycka att Bosse Hansson och Janne Carlsson var en märklig konstellation. På 60-talet tyckte jag det var helt naturligt. En pop- respektive jazzmusiker spelar ihop – vad är det för konstigt med det?

En kväll 1966 gick Bosse Hansson på klubben Gyllene Cirkeln i Stockholm och hörde den amerikanske jazzorganisten Brother Jack McDuff. Det förändrade hans liv och musik: elgitarren ställdes undan och han började spela hammondorgel.

Vilket inte var lätt. Ja, själva spelandet var inte så svårt. Bosse Hansson lärde sej aldrig att spela enligt reglerna utan placerade fingrarna och fötterna där han ville på tangenterna och pedalerna. Lät det bra så var det rätt.

Svårare att hitta en hammond att repa på. Inget billigt instrument. Bill Öhrström, talagscout åt skivbolaget Polydor, och Bosse Hansson gick till en musikaffär. Bosse satte sig vid orgeln medan Bill muttrade att han ”glömt nåt” och sprang iväg. Sen satt Bosse kvar och spelade i väntan på att Bill skulle återkomma.

Efter att ha spelat sig igenom Stockholms musikaffärer blev han tvungen att köpa en hammond – på avbetalning. Men Bosse slarvade med betalningarna och efter en spelning i Göteborg kom kronofogden och tog orgeln.

Det var Öhrström som sammanförde jazztrummisen Janne Carlsson med Bosse. Tillfällighet eller snillrik idé? Resultatet blev genialt. Hur olika de än är som invidider så spelade de sällhört nära ihop – lyssnade och reagerade på varann som en musiker med fyra händer och fötter.

Debutalbumet ”Monument” förflyttar mig tillbaks till Club Surbrunn, Gyllene Cirkeln eller Filips. Jag minns och kan fortfarande höra hur Bosses orgeltoner virvlar upp och sköljer genom lokalen. Jannes bastrumdunk, virvelsmatter och cymbalklirr tränger längst in i hörnen.

Ordet ”maffigt” räcker inte för att beskriva orgelns toner. De är… ja, fluffiga och översvallande, liksom gräddfyllda. Melodiska teman varieras och utvecklas i spelögonblicken. Plötsliga taktbyten: snabbt blir lugnt. Jag har känslan av att Hansson spelar före och Carlsson lyssnar, avvaktar och hänger på. Men det kan också vara så att trumrytmerna sätter sej i Bosses fingrar och fötter, påverkar tonerna och takten.

Vad ska musiken kallas? Inte jazz, även om Hansson inspirerats av McDuff och Carlsson varit jazztrummis. Inte pop eller rock heller, väl? Kanske en modern form av konstmusik – fast med rytmer och improvision från jazzen, attityd och uttryck från rocken.

Denna frihetskänsla: alla musikaliska blandningar är både möjliga och tillåtna. Musik från en tid då ny musik ännu kunde födas. Hansson & Karlsson bygger en bro från det psykedeliska 60-talet framåt 70-talets musikrörelse. Ja, lyssna! I t ex ”Richard Lionheart” hörs en försmak av ”Sagan om Ringen”-musiken…
__________________________________________

Hela ”Monument” plus spår från LP-skivorna ”Rex” (1968) och ”Man at The Moon” (1969, alla Polydor) samt singelbaksidan ”Canada Lumberyard” (GP-Production 1967) utgavs 1998 på CD (Polydor). Omslaget till ”Monument” kom från en TV-film, gjord av Ture Sjölander, pionjär inom videokonsten, och Lars Weck, nöjesjournalist på DN. För filmmusiken svarade H&K.

Bosse Hansson var elgitarrist i Slim´s Blues Gang och Merrymen (där Bill Öhrström sjöng och spelade munspel). Hans musikaliska tolkning av ”Sagan om Ringen” (Silence 1970) skulle bli en miljonsäljare.

Janne Carlsson har spelat trummor med olika jazzgrupper – Lars Werner och hans vänner, Bengt Ernryd Quartet, Lars Gullin Octet m fl – och medverkar även på Pugh Rogefeldts debut-LP ”Ja, dä ä dä” (Metronome 1969). Han debuterade som skådespelare 1970 och blev ”Loffe” med svenska folket efter sin roll i TV-serien ”Någonstans i Sverige” (1973).

Varför hette duon Hansson & Karlsson när Janne stavar efternamnet med C? Ett svar: Någon skrev fel på en affisch. Ett annat: Det ser bättre ut. Nämnas kan också att Jimi Hendrix, som spelade in låten ”Tax Free” från ”Monument”-LP:n, var ett H&K-fan.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)