Etikettarkiv: Brother Jack McDuff

När Hansson & Karlsson spelade igen

Innan jag kommer till ämnet:

På jazzfestivalen i Kristianstad 1998 bevisade Niels-Henning Ørsted Pedersen ännu en gång att han är världens näst bästa akustiska jazzbasist (i de ”banala” och t o m ”sentimentala” men innehållsrika, innerliga och underbart vackra balladmelodierna, t ex ”Moon Over Bourbon Street” och ”Our Love Is Here To Stay”, avbrutna av ekvilibristiska dprinterlopp, och sen tillbaka till de lugna, varma tonerna igen).

Trion Ørsted Pedersen, Ulf Wakenius, elgitarr, och Jonas Johansen, trummor, spelade strax före Hansson & Karlsson, som det här ska handla om.

Vi flyttar oss bakåt till eftermiddagen. Det är soundcheck på Sommarlust-restaurangen. Bosse Hansson har placerat någon annan vid hammondorgeln och ställt sej längst bak i salen.

– Trampa på fotpedalerna, ropar han. Tryck ner en vit tangent. Nej, släpp inte fotpedalerna! Trampa! Trampa på fotpedalen och tryck – samtidigt- på tangenten. Tryck ner en svart tangent också. Nej, släpp inte den vita! Tryck på den vita och den svarta!

Bosse Hansson vill höra hur ljudet kommer att låta när han spelar. När han trampar på pedalerna, trycker ner så många vita och svarta tangenter som möjligt – samtidigt. Inte alltid men ibland spelar han så: allt på en gång. Ingen kan krama så mycket ljud ur en hammondorgel, få den att ösa så fullt, som Bosse Hansson.

– Jo, säger han. Nog har jag hört jazzmusiker som fått hammondorgeln att låta lika mycket som jag kan.

Nää, protesterar jag. Jimmy Smith, ”Brother” Jack McDuff, Jimmy Griff m fl kan/kunde få sina hammondorglar att låta som stora, virvlande jazz- och R&B-floder. Men du spelar helt annorlunda. Du spelar mycket mer – många fler toner, många fler ljud – samtidigt. Du spelar upp till storm, din hammondorgel är en orkan.

Bosse Hansson ler. Det är liksom ett retoriskt samtal det här, för både han och jag vet att ingen spelar orgel som Bosse Hansson. Det beror på att han är självlärd. Åtminstone på 60-talet, när han började spela, så visste han faktiskt inte hur man gjorde. Han ”kunde” inte spela men spelade ändå.

Det stämmer, som det sägs, att han nästan gick direkt från musikaffären med hammondorgeln och upp på scenen för att spela med jazztrummisen Janne Carlsson.

– Ett par veckor hade jag nog haft orgeln, men inte längre. I början, säger han, kunde jag bara spela på dom vita tangenterna. Men sen lärde jag mej att spela på dom svarta tangenterna också.

Så mycket mer säger han inte. För nu är soundchecket över och Janne Carlsson kommer och sätter sej. Bosse tystnar, han blir stum i Jannes sällskap. Egentligen är det otroligt att dessa två personligheter kan spela tillsammans. De verkar ju vara varandras direkta motsatser: den ene utåtriktad med tusen skämt på tungan, den andre blyg, skygg och tystlåten.

Janne Karlsson och Bosse Hansson spelade tillsammans igen 1998  på jazzfestivalen i Kristianstad. Foto: Birgitta Olsson.

Umgås ni privat? frågar jag. Bosse ler och skakar på huvet.

Också Janne Carlsson är – fast det verkar vara en hemlighet för större delen av musik-Sverige – en både skicklig och personlig musiker. Att han spelat trummor med Lars Gullin, Jan Johansson, Lasse Werner och nu senast på CD:n ”Boplovers” (Estrad, 1995) med bl a Göran Östling, tenorsax, Staffan Abeleen, piano, och Claes Jansson, sång, är det nog inte så många som vet. (Bebop-musikalen ”Boplovers” måste jag erkänna att inte heller jag kände till.)

Den enda jag kan tänka mej att jämföra Janne Carlssons trumspel med är faktiskt Ginger Baker (The Cream bl a). Janne är inte en trumslagare, som nöjer sej med att slå rytmen. Han är en enmans trumorkester, som spelar rytm, melodi och komp på ett och samma trumset.

– Kul att du tycker det, säger han. Men (han rycker på axlarna) jag bara spelar på. Jag har lite hyssch för mej på trummorna, tänker inte på hur jag spelar.

– Det var en kort tid när jag inte spelade så mycket, men annars har jag alltid repat, varenda dag. Nu spelar vi tillsammans, Bosse och jag. Vi försöker repa några timmar varje dag.

Varenda dag?

– Ja.

Vad är skillnaden mellan att spela tillsammans 1998 och 1968?

– Då visste vi inte vad vi spelade förrän vi spelade det, säger Janne. Vi kunde vi gå upp på scenen och spela en timme musik som ingen hade hört. Inte vi heller.

– Då var det så trippat ibland, säger Bosse. (Fast det sa han tidigare, innan Janne hade lagt sej i samtalet. Nu är han, som jag skrev, tyst.)

Det låter mer jazz idag också?

Bosse igen: – Det bara blir så. Jazzen finns liksom i instrumentet. Och så har man blivit äldre också.

Duon Hansson & Karlsson bildades 1966 och upplöstes 1969. Nästan 30 år senare spelar de tillsammans igen. Första gången var när den psykedeliska stockholmsklubben Filips skulle fira 30-årsjubileum. Det gick bra – så bra att de fortsatte. Nu lär det också, enligt Janne Carlsson, vara dags för skivinspelning – först en singel och sen förhoppningsvis också ett album.

När jag återhör dem på jazzfestivalen i Kristianstad är det lockande att skriva att Hansson & Karlsson låter som om de kommer direkt från Gyllene Cirkeln (där jag minns att jag hörde dem för exakt 30 eller kanske 31 år sen). Men det är inte riktigt sant. 2 gånger 30 år av liv har passerat. Det är samma Hansson & Karlsson som spelar, men mellan då och nu har ett antal blåa toner kommit in i musiken.

När Bosse Hansson börjar spela ”Februari” – en låt ”från förr”, som också finns på CD-samlingen med 60-talsinspelningar (se recensionssidorna), så förvandlas musiken till en låt om åren som gått. Bosse Hansson spelar
långsammare. Orgeltonerna är nära att brista. De rymmer mycket smärta. Men tonerna är vackra också: där finns en stämning av återerövrat liv.

På festivalprogrammet har jag antecknat intryck från spelningen:

Bosse Hansson spelar en B-3:a – den klassiska hammondmodellen – med en pumpande Leslie. Han har tagit av sej skorna, spelar i strumplästen.

De är oerhört samspelta, har ögonkontakt. När en improvisation (strax nu) är över, tittar Bosse på Janne och så byter de rytm, exakt på tonen och slaget.

Janne reser sej från trumsetet och presenterar låtar med sin omedelbara – ”instant” är ordet – humor. Drar en anekdot, medan Bosse går en nervig promenad på scenen, in i ett hörn och tillbaka igen, som om han inte kan sitta still. Men han skrattar också. Bosse har mycket roligt åt Janne.

Jag får för mej att det är därför som de spelar så bra och nära tillsammans. För att de är en person, två delar av ett jag. Janne Carlsson är en känslig konstnär: han har en Bosse Hansson inom sej. Bosse Hansson är en spelevink, nånstans långt inom sej har han en Janne Carlsson, som han aldrig släpper fram (i alla fall inte i offentliga sammanhang.)

De spelar ”Tax Free”, som också Jimi Hendrix gjorde på platta. Vilket orgelös! Verkligen allt på en gång! Bosse spelar med hela kroppen, vrider överkroppen, förvrider ansiktet. Varje ton är han: toner ur hans liv.

Varje trumslag är också Janne Carlssons. Vilken tajming! Otroligt!

Han lägger en rytm och låter den liksom fortsätta av sej själv medan trumpinnarna springer runt på varenda pryl i trumsettet – stort som en trumaffär – och sen återkommer han till rytmen. Så ”nonchalant” och ”enkelt”, som om ingenting.

Han trampar med två pedaler på bastrumman, ändrar tonhöjden i en puka med annan pedal, låter alla cymbalerna klirra som en djungel. Det här är en annan Janne Carlsson än den ni kan se i TV 3. En allvarlig, seriös och hängiven musiker, som ler och myser ibland, när han får till det.

Vilken återuppståndelse, har jag skrivit i anteckningarna. Nej! avbryter jag mej själv. Det här är ingen återkomst. Hansson & Karlsson fortsätter, spelar vidare. Så är det.

När konserten är slut har de gamla jazzgubbarna och tanterna i publiken redan lämnat Sommarlust och jazzfestivalen. Ni skulle skämmas! När jag, uppvuxen med pop och rock, kan uppskatta Niels-Henning Ørsted Pedersen
då är inte för mycket begärt att gamla jazzstofiler ska kunna lyssna på och lära sej att uppskatta Hansson & Karlsson. Deras genialitet är en annan men deras genialitet är lika stor som Ørsted Pedersens!

(Kristianstad den 11/7 1998, publicerat i musiktidskriften Gränslöst samma år)

Annonser

Bosse Hansson (1943-2010)

Hansson & Karlsson: Monument (Polydor 1967)
Omslag: Ture Sjölander / Lars Weck
Foto: Per Wiklund

Med de följande snart 40 åren som facit så kan man tycka att Bosse Hansson och Janne Carlsson var en märklig konstellation. På 60-talet tyckte jag det var helt naturligt. En pop- respektive jazzmusiker spelar ihop – vad är det för konstigt med det?

En kväll 1966 gick Bosse Hansson på klubben Gyllene Cirkeln i Stockholm och hörde den amerikanske jazzorganisten Brother Jack McDuff. Det förändrade hans liv och musik: elgitarren ställdes undan och han började spela hammondorgel.

Vilket inte var lätt. Ja, själva spelandet var inte så svårt. Bosse Hansson lärde sej aldrig att spela enligt reglerna utan placerade fingrarna och fötterna där han ville på tangenterna och pedalerna. Lät det bra så var det rätt.

Svårare att hitta en hammond att repa på. Inget billigt instrument. Bill Öhrström, talagscout åt skivbolaget Polydor, och Bosse Hansson gick till en musikaffär. Bosse satte sig vid orgeln medan Bill muttrade att han ”glömt nåt” och sprang iväg. Sen satt Bosse kvar och spelade i väntan på att Bill skulle återkomma.

Efter att ha spelat sig igenom Stockholms musikaffärer blev han tvungen att köpa en hammond – på avbetalning. Men Bosse slarvade med betalningarna och efter en spelning i Göteborg kom kronofogden och tog orgeln.

Det var Öhrström som sammanförde jazztrummisen Janne Carlsson med Bosse. Tillfällighet eller snillrik idé? Resultatet blev genialt. Hur olika de än är som invidider så spelade de sällhört nära ihop – lyssnade och reagerade på varann som en musiker med fyra händer och fötter.

Debutalbumet ”Monument” förflyttar mig tillbaks till Club Surbrunn, Gyllene Cirkeln eller Filips. Jag minns och kan fortfarande höra hur Bosses orgeltoner virvlar upp och sköljer genom lokalen. Jannes bastrumdunk, virvelsmatter och cymbalklirr tränger längst in i hörnen.

Ordet ”maffigt” räcker inte för att beskriva orgelns toner. De är… ja, fluffiga och översvallande, liksom gräddfyllda. Melodiska teman varieras och utvecklas i spelögonblicken. Plötsliga taktbyten: snabbt blir lugnt. Jag har känslan av att Hansson spelar före och Carlsson lyssnar, avvaktar och hänger på. Men det kan också vara så att trumrytmerna sätter sej i Bosses fingrar och fötter, påverkar tonerna och takten.

Vad ska musiken kallas? Inte jazz, även om Hansson inspirerats av McDuff och Carlsson varit jazztrummis. Inte pop eller rock heller, väl? Kanske en modern form av konstmusik – fast med rytmer och improvision från jazzen, attityd och uttryck från rocken.

Denna frihetskänsla: alla musikaliska blandningar är både möjliga och tillåtna. Musik från en tid då ny musik ännu kunde födas. Hansson & Karlsson bygger en bro från det psykedeliska 60-talet framåt 70-talets musikrörelse. Ja, lyssna! I t ex ”Richard Lionheart” hörs en försmak av ”Sagan om Ringen”-musiken…
__________________________________________

Hela ”Monument” plus spår från LP-skivorna ”Rex” (1968) och ”Man at The Moon” (1969, alla Polydor) samt singelbaksidan ”Canada Lumberyard” (GP-Production 1967) utgavs 1998 på CD (Polydor). Omslaget till ”Monument” kom från en TV-film, gjord av Ture Sjölander, pionjär inom videokonsten, och Lars Weck, nöjesjournalist på DN. För filmmusiken svarade H&K.

Bosse Hansson var elgitarrist i Slim´s Blues Gang och Merrymen (där Bill Öhrström sjöng och spelade munspel). Hans musikaliska tolkning av ”Sagan om Ringen” (Silence 1970) skulle bli en miljonsäljare.

Janne Carlsson har spelat trummor med olika jazzgrupper – Lars Werner och hans vänner, Bengt Ernryd Quartet, Lars Gullin Octet m fl – och medverkar även på Pugh Rogefeldts debut-LP ”Ja, dä ä dä” (Metronome 1969). Han debuterade som skådespelare 1970 och blev ”Loffe” med svenska folket efter sin roll i TV-serien ”Någonstans i Sverige” (1973).

Varför hette duon Hansson & Karlsson när Janne stavar efternamnet med C? Ett svar: Någon skrev fel på en affisch. Ett annat: Det ser bättre ut. Nämnas kan också att Jimi Hendrix, som spelade in låten ”Tax Free” från ”Monument”-LP:n, var ett H&K-fan.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)