Jazz på svenska (igen)

Alltid lika spännande att jämföra Grammis och Manifest, alltså vilka artister och skivor som nominerats i främst kategorierna ”Folk” och ”Visa”. Också Manifest har nu offentligt sina nominerade:

Folk
Bridget Marsden & Leif Ottosson – Mountain Meeting (Playing with Music)
Filip Jers Quartet – Plays Swedish Folk (Schmalensee Production)
Blå bergens borduner – Inga kônstiheter (Gammalthea)
Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelye – A Farblondzhete Blondinke (Maestro Music)

Visa
Charlie Engstrand Sommar – Bortom orden (Dead Microphone Records)
CajsaStina Åkerström – Vreden och Stormen (Gamlestans Grammofonbolag)
Fröken Elvis – Elvis på Svenska (Ladybird)
Sofie Livebrant – Lighthouse Stories (Brus & Knaster)

Och här är de Grammisnominerade:

Årets folkmusik/visa
Anders Jormin, Lena Willemark & Karin Nakagawa – Trees of Light
Cajsastina Åkerström – Vreden och stormen
Ebba Forsberg – Om jag lämnar dig: Ebba Forsberg sjunger Tom Waits
Sofia Karlsson & Martin Hederos – Stjärnenätter
Sven-Bertil Taube – Hommage Vol. 2

Joho, det är min enda kommentar tills vidare. Istället – recension av en av de Manifestnominerade skivorna (bör väl ljusa också att jag satt i den Manifestjuryn)…

_______________________________________________________

Filip Jers Quartet
Plays Swedish Folk
(Schmalensee)

Filip Jers Quartet är en jazzgrupp som på albumet ”Plays Swedish Folk” spelar svenska folkmelodier. I vilken genre ska resultatet placeras: folk- eller jazzmusik? En smaksak.

Att låta just Filip Jers göra en senkommen efterföljare till Jan Johanssons ”Jazz på svenska” (från 1964) – idén kom från producenten Martin von Schmalensee – var rätt självklart.

Filip Jers brukar växla mellan jazz- och folkmusik (samt en del annat) på sina olika munspel och hans kvartett består av alerta, nyfikna musiker – Henrik Hallberg, gitarrer, Johan Lindbom, kontrabas, och Wille Alin, trummor – som kan följa med Jers åt olika håll, poängtera och komplettera.

Alltså munspel istället för piano och dessutom elgitarr i sättningen.

Redan i förstaspåret ”Slängpolska efter Bruun” hörs kvartettens specialitet. Jers munspel inleder solo med att spela folkmelodin mer bluesmurrigt; så kommer Hallbergs elgitarr in och byter av, spelar melodin men plussar på med jazz; sen återkommer munspelet – nu med ljus ton á la spilåpipa – och samspelar med gitarren; också munspelet lirar jazz men återgår strax till folkmelodin.

I ”Polska efter Pers Olle” samspelar Jers istället med Lindboms kontrabas. Resultatet blir verkligen ett möte och en nära bekantskap mellan folk, jazz och lite blues. Trummisen Alin inleder ”Visa om ett mord” med så kraftiga rytmer att det nästan blir rock.

(H&M 2015)

Jazziga folktoner

Jazztrion InFocus inledde årets konsertsäsong i Hammenhög med att blanda egna låtar och svenska folkmelodier som hämtats från Jan Johansson. Personligt, spröd musik med tyngd, tyckte YA:s recensent.

Artister: InFocus
Var & när: Garaget, Hammenhög 22 maj

Bäst: Ola Melanders förmåga att få elpianot att nästan låta som ett riktigt = akustiskt piano.
Synd: Alldeles för kort konsert, tyckte hela publiken.

Lugn, stilla jazz med folkton inledde årets säsong på Garaget i Hammenhög. Så antecknade jag i blocket precis när Ola Melander växlade från lätta, enstaka fingerplink till tyngre dunk med hela handen på elpianots tangenter.

Nog detta som kännetecknar InFocus: dynamiken. Att musiken både är spröd och har tyngd.

Intressant att samtidigt lyssna och se den nära ögonkontakten mellan pianisten Melander och Hannes Wall på kontrabas. Ibland också med trummisen Christoffer Dahl – som när en pianoton får ligga kvar som bordun under ett trumsolo.

InFocus – från vänster: trummisen Christoffer Dahl, kontrabasisten Hannes Wall och elpianisten Ola Melander – inledde i lördags konsertsäsongen på Garaget i Hammenhög. Foto: Bengt Eriksson

Gruppen InFocus har blivit mest uppmärksammad för sina tolkningar av svenska folklåtar från Jan Johanssons skivor. Just tolkningar, inga efterapningar, för så mycket Johansson finns inte kvar i till exempel ”Visa från Utanmyra” och ”Emigrantvisan”.

Melander improviserar på ett annat sätt än Johansson, går utanför såväl svensk folkton som amerikansk jazz. Mer tyngd, andra känslor och annan rytm; en annan riktning också, som om folkmelodierna utvandrat neråt Balkan. Eller tvärtom: folklig musik från Bulgarien, varifrån Melander har sin härkomst, invandrar hit.

Måste också nämna trions version av en ”Gammal bröllopsmarsch”. De lite för långa pauserna i melodin, som skapar en mättad tystnad. Johanssons folkmelodier blandas dessutom med Melanders egna låtar där det balkanska – så tyckte i alla fall jag att det lät – ersätter det svenska.

Eventuell genre: jazz på bulgariska.

I en mer jazzig låt får basisten Wall möjlighet att spela ett mjukt, fint solo. På enträgna rop från någon i publiken framförs ”Här kommer Pippi Långstrump” (Jan Johansson gjorde melodin). Kort och snabbt, spontant och väl mest på skoj. ”Närmare Gud till dig” blev sista låt och då kan jag påpeka att det också infinner sig en känsla av koral, både här och var när InFocus spelar.

(Ystads Allehanda 2015)

Allfolkjazz utan bestämd geografi

Hannah Tolf
The Park
(Havtorn)

Hannah Tolf är ännu en (jazz)sångerska och kompositör som skapat ett eget musikaliskt utrymme och därmed sin egen musik och genre.

Jazz eller inte jazz? Som ofta numera en personlig definitionsfråga. Soloalbumsdebuten ”The Park” kan lika gärna placeras i facket för nutida folk- och världsmusik.

Atmosfäriska ljud, som enligt beskrivningen på det medföljande bladet kommer från en fors i Pyrenéerna och en morgon i Mexiko City, skapar en park- eller snarare större naturkänsla tillsammans med Hannah Tolfs sång och ett antal körsångerskor.

Sång, förresten. Jo, hon sjunger melodier, där det folkmelodiska blandas med influenser från gospel, blues och jazz, men ännu mer använder hon också sin röst för att skapa ljud som i sin tur bidrar till att skapa stämning.

Oftast – men inte alltid, det handlar ju om naturen – stilla och vackert, meditativt på ett sätt som inspirerar och aktiverar snarare än motsatsen.

Fascinerande också att de musiker som hon samarbetar med på skivan – stommen består av Per Walfridsson, piano, Donovan von Martens, bas, och Anna Lund, trummor – förstås bidrar till stämningsskapandet (tillsammans med gästande trumpeter, trombon och rytminstrument) men i de instrumentala partierna också blir en egen jazztrio.

Liksom för sig: en konsert i konserten, sin egen skiva i skivan. Genre: allfolkjazz, typ Jan Johansson utan bestämd geografisk hemvist.

Nog är det häpnadsväckande att det kommer så många personliga – ja, säregna – svenska album med nya, unga jazzartister. ”The Park” är ännu ett.

Hannah Tolf har redan nu börjat skapa ny, spännande och bra (jazz)musik och hon lovar ännu mer. Också jazztrion Walfridsson, von Martens och Lund skulle jag vilja höra mer av, både ihop med Hannah och på egna händer.

(Lira 2014)

I CD-spelaren: Filip Jers Quartet

Filip Jers Quartet
(Fojablue)

Likt en Jan Johansson på munspel inleder Filip Jers med ”Polska efter J Bruun” för att visa att nu övergår han från folkmusik till jazz.

De flesta låtarna på debutalbumet med Filip Jers Quartet känns igen från konserten på Ystad jazzfestival i somras.

Melodiskt och smeksamt i standardlåten ”Sophisticated Lady”, som Jers lärde sig efter ett möte med inspirationskällan Toots Thielemans, och lite mer improviserat jazzigt i egna låtar som ”Bopweiser”, ”Who is Bob”, ”The Blue Hour” och ”509 Djursholms torg”.

Både kromatiskt och diatoniskt munspel, någon gång ett basmunspel. Varje munspel lika mästerligt hanterat.

Hela kvartetten – övriga medlemmar heter Henrik Hallberg, elgitarr, Johan Lindbom, bas, och Niclas Lindström, trummor – spelar tätt och gensvarar lyhört och snabbt på varann.

Munspels- och gitarrduetten ”It´s Only A Paper Moon” är nog faktiskt ännu mer millimeternära på skiva än på scen.

Albumet avslutas med ”Blues 2001” så att Jers kan visa att han spelar sånt också.

(Olika versioner i KB/YA/TA och Hifi & Musik)

På scenen: Bobo Stensons trio

Bobo Stensons trio Mellby Atelier

Två jazzrävar och en valp.

Den senare, trummisen Jon Fält, skojar så med de förra, Bobo Stenson, piano, och Anders Jormin, bas, att de kittlas att spela toner i riktning framåt. Stenson skrattar till när Fält avslutar en låt med ett, tydligen, helt oväntat trumslag.

Inte för att Stenson/Jormin, som spelat ihop i plus 20 år, är jazzpensionärer. Fortfarande lika nyfikna lyssnar de in andra musikformer (sydamerikanska melodier, ett körstycke med medeltida ton, en norsk koral och klassisk musik av Carl Nielsen) som införlivas med jazzen.

Genrerna befruktar varann och föder en ny sorts musik, deras egen.

Bobo Stenson och Anders Jormin spelar så lyriskt att tonerna sjunger.

Bobo Stenson. Foto: Wikipedia  / Creative Commons  / Richard Karby.

Stensons flygel placerar sig på ett ställe mellan Bill Evans och (en mer världsmusikalisk) Jan Johansson. Nej, det stämmer inte men ger ändå en antydan om pianospelet.

Jormins bas har alltid låtit som en ljuvt trallande folksångerska. Antecknat i blocket: kubanskt i jazzen, rytmiskt i det melodiska, improviserat i melodierna, spännande i det finspelta, ”oseriöst” i det konstmusikaliska, innovativt i det redan hörda…

Med betoning på det lilla ordet ”i”.

En annan beskrivning: eftermiddagsjazz som aldrig blir tråkig.

Ännu mer imponerar trions unge trummis, eftersom jag tidigare inte upplevt Jon Fält på scen. Han trummar i strumplästen som ett lekfullt barn: slår, vispar, gnider, gnisslar, drar och handklappar rytmer och ljud som först nu finns i trummorna.

Bobo Stensons trio inledde med en melodi av kubanen Silvio Rodriguez och avslutar med ett snarlikt (ingen titel nämns) extranummer. Melodiskt och rytmiskt, vackert, fint och spännande.

(Ystads Allehanda 2011)

Georg Riedel vs Cornelis Vreeswijk

Mest känd är nog Georg Riedel för melodin till ”Idas sommarvisa”. Han har gjort musik till Astrid Lindgren-filmer och till många andra barnvisor, spelat jazz och komponerat opera, tonsatt poeter som Tomas Tranströmer och Karin Boye. Nya albumet ”Riedel vs Cornelis” innehåller tonsatta texter av Cornelis Vreeswijk.

Varför Cornelis?

– Jag gjorde musik till några Cornelis-texter redan när han var aktiv. De senaste åren hade jag börjat fundera på att tonsätta fler texter.

– Det finns tre tjocka böcker, sammanställda av Jan Erik Vold, med både sånger och dikter. Jag letade där och hittade först ingenting – sen hittade jag desto mer.

– Dels har jag valt texter som berättar vidare om personer i visorna. Vad hände med Fredrik Åkare? Texterna måste också passa för en kvinna, en sångerska. De skulle ju sjungas av min dotter Sarah Riedel.

Nicolai Dunger, Sarah Riedel och Georg Riedel. Foto: Per Kristiansen.

Var det bestämt vilka som skulle sjunga redan när du komponerade?

– Sarah har varit med från början och kommit med synpunkter – många synpunkter – på musiken. Däremot hade vi inte bestämt att Nicolai Dunger skulle sjunga. Det var Sarah som tog med honom.

– Han är en ovanlig Cornelis-sångare, ingen burdus trubadur utan en vekare man. Och det finns ju också något melankoliskt i texterna, en mörkare sida, som Cornelis kanske försökte dölja med ett gamängaktigt utspel.

Hur ska man tonsätta Cornelis?

– Jag gjorde som vanligt när jag komponerar. Genrer bryr jag mig inte om. Det kan vara jazz, klassiskt eller visor. Nu har jag också börjat intressera mig för judiska musiktraditioner.

Det är som om både du och Cornelis finns med på skivan. Man hör hans speciella tonfall samtidigt som musiken är din.

– Ja, låter det så, säger Georg Riedel. Då är det ju väldigt bra.

Georg Riedel
Född: 1934.
Var: I Tjeckoslovakien, till Sverige som 4-åring.
Bor: Stockholm.
Familj: Gift, fem döttrar och en son.
Gör: Jazzmusiker, kontrabasist och kompositör.
Gjort: Idas sommarvisa och ytterligare cirka 1200 titlar registrerade hos Stim, basist på pianisten Jan Johanssons album ”Jazz på svenska” och mycket mer.
Aktuell med: Albumet ”Cornelis vs Riedel” (Playground) med dottern Sarah Riedel och Nicolai Dunger samt ett jazzalbum med pianisten Lars Jansson och norska musiker.

—————————————————————————

Sarah Riedel om pappa, Cornelis Vreeswijk och Nicolai Dunger:

– Jag är ju uppvuxen med Georgs musik, känner hans sätt att komponera väldigt väl.

– Fantastiska texter! Ett direkt tilltal samtidigt som det är högkvalitativ poesi.

– Nicolai sjunger finstämt, nästan introvert. Ett annat sätt att tolka Cornelis.

———————————————————————-

Nicolai Dunger om Cornelis Vreeswijk:

– Min favorit på albumet är ”Visa till Veronika”. Lite hurtig men texten innehåller också – som ofta hos Cornelis – nåt jävligt jobbigt, nåt som gör ont.

Och det försöker du uttrycka?

– Jo, jag gör väl det.

(Ljuva Livet 2011)

Ett försök att utforska Kebnekajse, andra etappen

Från 60-talets sista år och in på 70-talet var Kenny Håkansson, elgitarrist i Mecki Mark Men och Kebnekajse, en av de mest anlitade studiogitarristerna. (Märkligt nog, eftersom han med sitt personliga gitarrspel och sin högst egna gitarrton är en otypisk studiomusiker.)

Kenny medverkar på skivinspelningar med bl a Hawkey Franzén, Bernt Staf, John Holm, Björn J:son Lindh, Pugh Rogefeldt, Bosse Hansson och Turid. Allra viktigast – för Kennys och därmed Kebnekajses fortsatta musikaliska utveckling – är hans medverkan på den Bellman-LP, ”Spring mot Ulla – spring!”, som Cornelis Vreeswijk gjorde 1971.

Samma år reste Kenny Håkansson på turné med Cornelis. I turnésällskapet ingick spelmännen Björn Ståbi och Pers Hans Olsson, som både kompade i Bellman-visorna och spelade några traditionella svenska folklåtar på fiol. Bl a ”Barkbrödlåten”, som Cornelis hade gjort en text till, och ”Skänklåt från Rättvik” (bägge melodierna skulle återfinnas på Kebnekajses kommande andra LP).

Kebnekajse på 70-talet.

Kenny lyssnade och blev imponerad, inte minst när han hörde Björn Ståbi och Pers Hans värma upp bakom scen. Tidigare, då Kenny någon gång råkat höra folkmusik på dragspel eller fiol, hade han mest tyckt att det var ”gnöl”. Nu upptäcker han att den svenska folkmusiken är ”en stor musikskatt” och vill själv börja spela svenska folklåtar – eller, för att vara noga, svenska folkmelodier (skillnaden förklaras längre ner) – på elgitarr men också på fiol. Av Ståbi fick han låna en fiol, som Starke Arvid (en gammal kraftkarl) hade ägt. Kenny lärde sej spela fiol ”hyfsat bra”, enligt Mats Glenngård.

”Det låg i luften”, säger Kenny i texthäftet till den föregående cd-n med Kebnekajse, ”Resa mot okänt mål”. Då syftade han på de svenska texterna och gruppens namn.

Kebnekajse: ”Resa mot okänt mål” (1971, återutgivning 2001).

I början av 70-talet låg också den svenska folkmusiken i luften. Exempelvis hade det unga progressiva Stockholm börjat invadera spelmanstämman i Delsbo, 1970 placerades ett foto av en gammal spelman på affischen till den första Gärdesfesten och 1971 släpptes LP-n ”Hon kom över mon” där popbandet Contact samarbetar med fiolspelmännen i Skäggmanslaget. När Kenny Håkansson presenterade svenska folkmelodier för ”storgruppen” Kebnekajse så hade flera av medlemmarna både hört och spelat svensk folkmusik längre än Kenny.

Kebnekajse ”II” (1973/2001).

Fregatten var en klubb i Stockholms frihamn. Klubben drevs av gitarristen Ingemar Böcker – som även tidigare hade drivit olika klubbar där han blandat jazz och rock, konst och poesi – med hjälp av Pelle Ekman, trummis i Kebnekajse. Både Kebnekajse och gruppen Homo Sapiens, som är kör på ”Resa mot okänt mål”, spelade på Fregatten. När de delade en spelkväll brukade de avsluta med att spela tillsammans, bli en dubbelt så stor rockgrupp under namnet Companiddros. Så även om sättningen blev lite märklig – bl a dubbla basar och trummor – var det rätt naturligt att bägge banden gick ihop under namnet Kebnekajse.

Kebnekajse ”III” ( 1975/2001).

Från Homo Sapiens kom bl a Mats Glenngård, som börjat spela fiol när han var 8-9 år och studerat för en violinpedagog som även var riksspelman. Pelle Lindström, också Homo Sapiens, hade flyttat ner till Stockholm från Dalarna. Hans far, Rune Lindström, skrev flera bygdespel, bl a ”Himlaspelet” och ”Skinnarspelet”.

Göran Lagerberg, som avlöste Bella Linnarsson/Ferlin som basist mellan Kebnekajses första och andra LP, blev tonårsidol i popbandet Tages. 1969 ombildades Tages och bytte namn till Blond. Även om man fortsatte att sjunga på engelska var Blond ett försök att skapa popmusik med en svensk ton. Titelspåret på LP-n ”The Lilac Years” är samma svenska folkmelodi, ”De sålde sina hemman”, som tolkats av jazzpianisten Jan Johansson. Tillsammans med skivproducenten Anders Henriksson åkte Lagerberg också och besökte spelmännen Päkkos-Gustaf och Påhl-Olle.

Kebnekajse: ”Ljus från Afrika” (Kebnekajses ”afrikanska” album från 1976 har tyvärr förblivit outgivet).

Sångpoeten/vissångerskan Turid Lundqvist, som kände och följde med Homo Sapiens till Kebnekajse, sjöng svenska folkvisor redan på 60-talet.

Både Mats Glenngård, t ex ”Polska från Härjedalen” (kan höras på Kebnekajses tredje, ”bruna” LP), och Pelle Lindström bidrog med traditionella låtar till Kebnekajses repertoar av ”spelmansrock” (så kallades musiken i en pressrelease från skivbolaget Silence). Fast det var Kenny som letade fram de flesta melodierna.

Kebnekajse: ”Elefanten” (1977, inte heller återutgivet).

Observera nu igen: melodierna. Kenny var – och är – intresserad av svensk folkmusik på ett ovanligt och smått förvånande sätt. Han brydde/bryr sej mindre om folkmusiken som folkmusik (om man med begreppet folkmusik menar den stämning som skapas i kontakten mellan spelman och lyssnare/dansare, traditionen som levt vidare från spelman till spelman, olika bygders och spelmäns dialekter och spelstilar osv) men desto mer om de svenska folkmelodierna. Sååå vackra melodier, tyckte Kenny.

Kebnekajse: ”Vi drar vidare” (1978; Kebnekajse utan Kenny Håkansson (?), inte återutgivet).

Därför hämtade han hellre nedtecknade folkmelodier från notpapper än lyssnade på inspelningar med gamla spelmän. ”Noterna är mer neutrala”, menade Kenny. På notpapper var det lättare att se vad som måste vara en ”drill”, som spelmannen lagt till, som inte hört till melodin från början, och vad som var den ursprungliga folkmelodin.

”Det är med svensk folkmusik som med blues”, säger Kenny. ”Många folkmelodier liknar varann. Få står ut.” Några av de folkmelodier som Kenny valde ut till Kebnekajse för att de har ”en tydlig profil” var ”Rättvikarnas gånglåt”, ”Horgalåten” och ”Skänklåt från Rättvik” (alla tre finns med på det här albumet).

Lyssna på Kennys gitarr! Hör hur nära melodierna han lägger sej, hur knappt han spelar: melodins toner och inte mycket mer. Rakt och rent. Det är nästan som om Hank B. Marvin (i The Shadows, det engelska instrumentalbandet från 50- och 60-talen) eller Bosse Winberg (i det svenska instrumentalbandet The Spotnicks) hade börjat spela svenska folklåtar. Bägge gitarristerna har Kenny lyssnat på, berättar han, och uppskattar.

”När Rolf (Scherrer) flyttade ut i skogen” (citat från pressreleasen till den här LP-n) kom ovannämnde Ingemar Böcker med i Kebnekajse. Spännande att lyssna och jämföra Kenny Håkanssons och Ingemar Böckers gitarrspel! De spelar så olika. ”Ska man plantera en björk får man inte lägga in en massa tallkottar”, säger Kenny. Ibland brukade han muttra och tycka att Ingemars gitarr var ”lite störande”. Ingemar Böcker hade varit med i jazzgrupper och spelade gärna lite beboppigt också i Kebnekajse – inte raka melodier, som Kenny, utan liksom runt om melodin.

Det berättas att en gång när Ingemar på en konsert spelat ett, enligt Kenny, alltför bebopjazzigt solo så imiterade Kenny solot, spelade ett likadant solo han också. Ingemar Böcker kommenterade: ”Biblioteksfilialen.”

Jag håller inte med Kenny. Deras olika gitarrspel diskuterar med och kompletterar varann. Kenny och Ingemar är varandras musikaliska motsatser – därmed blir de också varandras nödvändigheter. De inspirerar varann. Det är fantastiskt så bra deras olika gitarrstilar fungerar tillsammans. Utan Ingemar Böcker hade Kebnekajse varit en annan grupp.

Kebnekajse spelade också en del låtar av Ingemar Böcker. Även de bryter mot – i betydelsen kompletterar – ”spelmansrocken”. Musikaliskt är det svårplacerade låtar, som pendlar fram och åter över gränsen mellan rock-jazz-rock-jazz-rock… Ingemar beskriver ”Comanche Spring” som en politisk instrumentallåt: hans kommentar till de amerikanska indianernas situation, massakern vid Wounded Knee och Red Power.

En konsert är en konsert och en skiva är en skiva. Så brukar det ofta(st) vara och det stämmer definitivt när det gäller Kebnekajse. Skivinspelningarna skiljer sej på flera sätt från konserterna.

Inte minst blev låtarna mycket längre på scen. ”Ibland kunde man stå och harva på d-moll”, säger Göran Lagerberg. På konserterna hände det också att Kenny Håkansson, Mats Glenngård och Pelle Lindström spelade en låt på enbart fioler. Något sådant finns inte inspelat och utgivet på skiva.

Turid Lundqvist turnerade med Kebnekajse från 1971 till –74. Men på skiva medverkar hon bara i ”Rättvikarnas gånglåt”. På scen brukade Turid sjunga ordlösa stämmor i lugnare, mer folkviseaktiga låtar. Något exempel på detta finns inte heller på skiva. När jag börjar fråga varför förstår jag att jag hamnat i en intern kontrovers. Kebnekajse var ”hela min värld ett tag”, säger Turid. Medan några av de övriga medlemmarna undrar om hon egentligen var medlem i Kebnekajse.

Kebnekajse” på 2000-talet.

Jag spelade med dom men dom spelade inte med mej”, säger Turid. Till sist fick hon en egen avdelning, blev ”pausfågel”, där hon sjöng till akustisk gitarr. Andra medlemmar menar att de lyfte fram Turid och placerade henne i centrum. Det här vill inte jag lägga mej i. Men jag konstaterar att när jag (åter)hör Turids överstämma i ”Rättvikarnas gånglåt” så vill jag – fortfarande – gärna höra mer.

När Kebnekajse gick ihop med Homo Sapiens fick gruppen alltså dubbla trumslagare, Pelle Ekman och Gunnar Andersson. Bägge sitter i det tecknade trädet på LP-omslaget. Men på den pressrelease som Silence skickade ut i samband med LP-n kunde man läsa att ”Pelle var sjuk” vid inspelningstillfället. ”Pelle L var i Leksand”, så han ska inte heller ha varit med.

Jag lyssnar men det är faktiskt inte så lätt att höra om det är två trumslagare som spelar eller inte. Pelle och Gunnar spelade nämligen mycket lika varann: som fyra armar på samma kropp, det var det som var vitsen. Det kan ju också ha varit så att de turades om, spelade ensamma fast i olika låtar.

”Kanske var det då hade jag hade brutit benet”, säger Pelle Ekman. Han minns inte. Pelle Lindström hävdar däremot bestämt att han var med. Anders Lind hävdar att uppgifterna i pressreleasen stämmer. Trots att Kebnekajse hade dubbla uppsättningar trumslagare är det bara en trummis som spelar på Kebnekajse plattor: Gunnar Andersson på den ”blåa” och Pelle Ekman på den ”bruna” LP-n.

Kebnekajse (2009, första albumet efter att ha återuppstått på 2000-talet).

Men lyssna på bonus-spåret, som finns på återutgivningen av det ”blåa” albumet: live-inspelningen av ”Horgalåten”. En enkel, lite brusig inspelning, gjord 1974 av ett fan, Timo Koivanen, som fanns i publiken vid en konsert i Finland. I all enkelhet fångar inspelningen mycket av live-känslan och stämningen från Kebnekajses spelningar. Och här spelar både Pelle och Gunnar trummor, samtidigt. (Under avdelningen kuriosa kan nämnas att Timo Koivanen varit medlem i gruppen Stenblomma som gav ut en LP på Silence).

Förresten innehöll Kebnekajse även en tredje trummis: handtrumslagaren/slagverkaren Hassan Bah, som kommit till Sverige från Guinea-Conakry. Han bodde i lägenheten ovanpå Mats Glennmark och Thomas Netzler så de tog med honom till Kebnekajse.

Kebnekajse: ”Idioten” (2011).

Måste ha varit svårt för en afrikan att spela svensk folkmusik? ”Inte alls”, säger Hassan. ”Afrikansk och svensk musik liknar varann. De har samma rytm: tretakt.” Och det stämmer, faktiskt. Hassans congatrummor lägger sej liksom ovanpå de västerländska trumrytmerna och får Kebnekajses ”spelmansrock” att dansa, spritta och svänga ännu mer.

Texten bygger på egna öron och minnen, samtal med Kebnekajses medlemmar och andra hörsägner. Fortsättning följer i texthäftet till den återutgivna cd-n av Kebnekajses ”bruna” LP.

Medlemmar i och kring Kebnekajses ”blåa” album:

Kenny Håkansson, elgitarr och sång. Tidigare T-Boones, Baby Grand Mothers och Mecki Mark Men. Studiomusiker på inspelningar med bl a Hawkey Franzén, Pugh Rogefeldt, Bernt Staf, John Holm, Björn J:son Lindh, Bosse Hansson, Mikael Ramel, Cornelis Vreeswijk och Turid.

Pelle Ekman, trummor, spelade med Kenny i T-Boones, Baby Grand Mothers och Mecki Mark Men.

Göran Lagerberg, elbas, hade tidigare spelat i Tages, Blond och Heta Linjen. Kring 1970 medverkade han också på inspelningar med Uffe Neidemar, Björn Skifs, Jason´s Fleece, Claes af Geijerstam, Björn J:son Lindh, Lalla Hansson, Bernt Staf, Hawkey Franzén, Rune Andersson, Tomas Ledin, Pugh Rogefeldt m fl.

Mats Glenngård, fiol och elgitarr, började i popbandet Funny Faces och fortsatte till Homo Sapiens. Spelar på skivor med Mikael Ramel, Jan Hammarlund, Turid Lundqvist, Joakim Skogsberg, Coste Apetrea och ABBA. Vid tiden för Kebnekajse gjorde Glenngård dessutom en LP i eget namn.

Thomas Netzler, elbas, var också med i Funny Faces och Homo Sapiens. Medverkar på Glenngårds LP och även på skivor med Jan Hammarlund, Turid Lundqvist, Joakim Skogsberg och Bosse Hansson.

Pelle Lindström, sång, munspel, gitarr, fiol, hade varit med i banden Tumble Downs, Ad Libs (vann Sveriges Radios popbandstävling 1969) och Homo Sapiens. Är också med på Mats Glenngårds LP.

Gunnar Andersson, trummor, hade varit med i Ad Libs och Homo Sapiens.

Ingemar Böcker, elgitarr, spelade i ungdomstidningen Bildjournalens rock & roll-orkester i samband med den svenska premiären av filmen ”Vänd dem inte ryggen” (1955). Har spelat med så olika musiker/grupper som Rock-Boris, Telefon Paisa, Christer Boustedt och Bernt Rosengren.

Turid Lundqvist, sångpoet, har gjort ett flertal LP-skivor i eget namn och även spelat med Jan Hammarlund, Lena Ekman, Thomas Wiehe och jazzgruppen Resa. Arbetar idag som postkassörska och sjunger offentligt bara någon gång om året.

Hassan Bah, handtrummor och rytminstrument, hade spelat med gruppen Levande Livet (en fortsättning på Telefon Paisa).

(Texten, skriven 2001, återfinns i texthäftet till återutgivningen på CD av Kebnekajses andra album. En föregående text finns i häftet till återutgivningen av Kebnekajses första album och en följande i häftet till återutgivningen av det tredje albumet.)

I CD-spelaren: Yonder – musik ovan där

Yonder
Foreign Shore
(Veranda)

Yonder är en – ordagrant – unik svensk grupp, som blandar sin egen genre av blues, country, gospel och svensk folktradition. Så makalöst framförande av ”Vi sålde våra hemman” på munspel och mandola att det nästan, nästan blir lika fint som när Jan Johansson spelar.

Stilla, tystlåtet och så gott som akustiskt rätt igenom. I några spår tillkommer trummor och elgitarr, tror jag, men också den senare har ett mjukt, vackert ljud.

Egna låtar och äldre blueslåtar med ofta religiösa texter. En innerlig version av ”Louis Collins” (efter Mississippi John Hurt) och ”Cypress Grove” (Skip James) är bara något mer högljudd.

Mats Qwarfordt, sång och munspel, svarar för de flesta egna låtarna. Som meditativa ”Closer”, där Björn J:son Lindh gästar på fågelkvittrande flöjt, och titelspåret: en ny men klassisk gospelsång, framförd a cappella.

Det omsjungna ”Foreign Shore” hittas inte i något väderstreck – utan blicka uppåt.

(Liknande i Ystads Allehanda/Hifi & Musik 2010)

När Hansson & Karlsson spelade igen

Innan jag kommer till ämnet:

På jazzfestivalen i Kristianstad 1998 bevisade Niels-Henning Ørsted Pedersen ännu en gång att han är världens näst bästa akustiska jazzbasist (i de ”banala” och t o m ”sentimentala” men innehållsrika, innerliga och underbart vackra balladmelodierna, t ex ”Moon Over Bourbon Street” och ”Our Love Is Here To Stay”, avbrutna av ekvilibristiska dprinterlopp, och sen tillbaka till de lugna, varma tonerna igen).

Trion Ørsted Pedersen, Ulf Wakenius, elgitarr, och Jonas Johansen, trummor, spelade strax före Hansson & Karlsson, som det här ska handla om.

Vi flyttar oss bakåt till eftermiddagen. Det är soundcheck på Sommarlust-restaurangen. Bosse Hansson har placerat någon annan vid hammondorgeln och ställt sej längst bak i salen.

– Trampa på fotpedalerna, ropar han. Tryck ner en vit tangent. Nej, släpp inte fotpedalerna! Trampa! Trampa på fotpedalen och tryck – samtidigt- på tangenten. Tryck ner en svart tangent också. Nej, släpp inte den vita! Tryck på den vita och den svarta!

Bosse Hansson vill höra hur ljudet kommer att låta när han spelar. När han trampar på pedalerna, trycker ner så många vita och svarta tangenter som möjligt – samtidigt. Inte alltid men ibland spelar han så: allt på en gång. Ingen kan krama så mycket ljud ur en hammondorgel, få den att ösa så fullt, som Bosse Hansson.

– Jo, säger han. Nog har jag hört jazzmusiker som fått hammondorgeln att låta lika mycket som jag kan.

Nää, protesterar jag. Jimmy Smith, ”Brother” Jack McDuff, Jimmy Griff m fl kan/kunde få sina hammondorglar att låta som stora, virvlande jazz- och R&B-floder. Men du spelar helt annorlunda. Du spelar mycket mer – många fler toner, många fler ljud – samtidigt. Du spelar upp till storm, din hammondorgel är en orkan.

Bosse Hansson ler. Det är liksom ett retoriskt samtal det här, för både han och jag vet att ingen spelar orgel som Bosse Hansson. Det beror på att han är självlärd. Åtminstone på 60-talet, när han började spela, så visste han faktiskt inte hur man gjorde. Han ”kunde” inte spela men spelade ändå.

Det stämmer, som det sägs, att han nästan gick direkt från musikaffären med hammondorgeln och upp på scenen för att spela med jazztrummisen Janne Carlsson.

– Ett par veckor hade jag nog haft orgeln, men inte längre. I början, säger han, kunde jag bara spela på dom vita tangenterna. Men sen lärde jag mej att spela på dom svarta tangenterna också.

Så mycket mer säger han inte. För nu är soundchecket över och Janne Carlsson kommer och sätter sej. Bosse tystnar, han blir stum i Jannes sällskap. Egentligen är det otroligt att dessa två personligheter kan spela tillsammans. De verkar ju vara varandras direkta motsatser: den ene utåtriktad med tusen skämt på tungan, den andre blyg, skygg och tystlåten.

Janne Karlsson och Bosse Hansson spelade tillsammans igen 1998  på jazzfestivalen i Kristianstad. Foto: Birgitta Olsson.

Umgås ni privat? frågar jag. Bosse ler och skakar på huvet.

Också Janne Carlsson är – fast det verkar vara en hemlighet för större delen av musik-Sverige – en både skicklig och personlig musiker. Att han spelat trummor med Lars Gullin, Jan Johansson, Lasse Werner och nu senast på CD:n ”Boplovers” (Estrad, 1995) med bl a Göran Östling, tenorsax, Staffan Abeleen, piano, och Claes Jansson, sång, är det nog inte så många som vet. (Bebop-musikalen ”Boplovers” måste jag erkänna att inte heller jag kände till.)

Den enda jag kan tänka mej att jämföra Janne Carlssons trumspel med är faktiskt Ginger Baker (The Cream bl a). Janne är inte en trumslagare, som nöjer sej med att slå rytmen. Han är en enmans trumorkester, som spelar rytm, melodi och komp på ett och samma trumset.

– Kul att du tycker det, säger han. Men (han rycker på axlarna) jag bara spelar på. Jag har lite hyssch för mej på trummorna, tänker inte på hur jag spelar.

– Det var en kort tid när jag inte spelade så mycket, men annars har jag alltid repat, varenda dag. Nu spelar vi tillsammans, Bosse och jag. Vi försöker repa några timmar varje dag.

Varenda dag?

– Ja.

Vad är skillnaden mellan att spela tillsammans 1998 och 1968?

– Då visste vi inte vad vi spelade förrän vi spelade det, säger Janne. Vi kunde vi gå upp på scenen och spela en timme musik som ingen hade hört. Inte vi heller.

– Då var det så trippat ibland, säger Bosse. (Fast det sa han tidigare, innan Janne hade lagt sej i samtalet. Nu är han, som jag skrev, tyst.)

Det låter mer jazz idag också?

Bosse igen: – Det bara blir så. Jazzen finns liksom i instrumentet. Och så har man blivit äldre också.

Duon Hansson & Karlsson bildades 1966 och upplöstes 1969. Nästan 30 år senare spelar de tillsammans igen. Första gången var när den psykedeliska stockholmsklubben Filips skulle fira 30-årsjubileum. Det gick bra – så bra att de fortsatte. Nu lär det också, enligt Janne Carlsson, vara dags för skivinspelning – först en singel och sen förhoppningsvis också ett album.

När jag återhör dem på jazzfestivalen i Kristianstad är det lockande att skriva att Hansson & Karlsson låter som om de kommer direkt från Gyllene Cirkeln (där jag minns att jag hörde dem för exakt 30 eller kanske 31 år sen). Men det är inte riktigt sant. 2 gånger 30 år av liv har passerat. Det är samma Hansson & Karlsson som spelar, men mellan då och nu har ett antal blåa toner kommit in i musiken.

När Bosse Hansson börjar spela ”Februari” – en låt ”från förr”, som också finns på CD-samlingen med 60-talsinspelningar (se recensionssidorna), så förvandlas musiken till en låt om åren som gått. Bosse Hansson spelar
långsammare. Orgeltonerna är nära att brista. De rymmer mycket smärta. Men tonerna är vackra också: där finns en stämning av återerövrat liv.

På festivalprogrammet har jag antecknat intryck från spelningen:

Bosse Hansson spelar en B-3:a – den klassiska hammondmodellen – med en pumpande Leslie. Han har tagit av sej skorna, spelar i strumplästen.

De är oerhört samspelta, har ögonkontakt. När en improvisation (strax nu) är över, tittar Bosse på Janne och så byter de rytm, exakt på tonen och slaget.

Janne reser sej från trumsetet och presenterar låtar med sin omedelbara – ”instant” är ordet – humor. Drar en anekdot, medan Bosse går en nervig promenad på scenen, in i ett hörn och tillbaka igen, som om han inte kan sitta still. Men han skrattar också. Bosse har mycket roligt åt Janne.

Jag får för mej att det är därför som de spelar så bra och nära tillsammans. För att de är en person, två delar av ett jag. Janne Carlsson är en känslig konstnär: han har en Bosse Hansson inom sej. Bosse Hansson är en spelevink, nånstans långt inom sej har han en Janne Carlsson, som han aldrig släpper fram (i alla fall inte i offentliga sammanhang.)

De spelar ”Tax Free”, som också Jimi Hendrix gjorde på platta. Vilket orgelös! Verkligen allt på en gång! Bosse spelar med hela kroppen, vrider överkroppen, förvrider ansiktet. Varje ton är han: toner ur hans liv.

Varje trumslag är också Janne Carlssons. Vilken tajming! Otroligt!

Han lägger en rytm och låter den liksom fortsätta av sej själv medan trumpinnarna springer runt på varenda pryl i trumsettet – stort som en trumaffär – och sen återkommer han till rytmen. Så ”nonchalant” och ”enkelt”, som om ingenting.

Han trampar med två pedaler på bastrumman, ändrar tonhöjden i en puka med annan pedal, låter alla cymbalerna klirra som en djungel. Det här är en annan Janne Carlsson än den ni kan se i TV 3. En allvarlig, seriös och hängiven musiker, som ler och myser ibland, när han får till det.

Vilken återuppståndelse, har jag skrivit i anteckningarna. Nej! avbryter jag mej själv. Det här är ingen återkomst. Hansson & Karlsson fortsätter, spelar vidare. Så är det.

När konserten är slut har de gamla jazzgubbarna och tanterna i publiken redan lämnat Sommarlust och jazzfestivalen. Ni skulle skämmas! När jag, uppvuxen med pop och rock, kan uppskatta Niels-Henning Ørsted Pedersen
då är inte för mycket begärt att gamla jazzstofiler ska kunna lyssna på och lära sej att uppskatta Hansson & Karlsson. Deras genialitet är en annan men deras genialitet är lika stor som Ørsted Pedersens!

(Kristianstad den 11/7 1998, publicerat i musiktidskriften Gränslöst samma år)

När Pippi Långstrump kom till stan

Pippi Långstrump kommer till stan
Regi: Katrin Melin
Manus: Staffan Götestam
Musik: Georg Riedel, Anders Berglund och Jan Johansson
Koreografi: Siân Playsted
Scenografi: Johan Sjöstedt
I rollerna: Ellen Malmström, Gustav Dolk, Victoria Ekelund, Cecilia Hjalmarsson med flera
Ystads teater

Barnmusikalen ”Pippi Långstrump kommer till stan” sattes i fjol upp på Nöjesteatern i Malmö. Nu är den ute på turné i övriga Skåne. Musikalens producent, Julius Malmström, reser med. Han både log och suckade när Pippi Långstrump kom till Ystads teater.

– Roligt men jobbigt och lite nervöst, sa Julius. Att spela på en och samma scen är en sak. Att få uppsättningen att fungera på olika scener är något helt annat. Mycket som ska fungera och klaffa.

Och det förstår man ju, när man ser föreställningens imponerande scenbyggen och upplever de snabba scenbytena. Snygg scenografi med till exempel Villa Villekulla som trähus i rosa, gult, grönt och blått och smart uttänkta scenväxlingar. På en halvminut sådär kan Villekullahuset förvandlas till cirkus, skola eller hamnen där Pippis pappa lägger till med sjörövarskeppet Hoppetossa.

Pippi Långstrump med poliserna Kling & Klang.

Den skånska Pippi Långstrump-musikalen skiljer sig på flera sätt från andra Pippi-musikaler och pjäser. Dels spelas alla barnroller av just barn, i samma ålder som Pippi, Tommy och Annika kan vara i Astrid Lindgrens berättelse (och Karin var i verkligheten). Dels har uppsättningen ordagrant blivit en musikal med många sång- och dansnummer.

Vilka dessutom är imponerande proffsigt framförda, inte minst av de unga skådespelarna. Ellen Malmström (jo, om ni reagerar på efternamnet, så är hon dotter till Julius) missar väl en ton här och var men dansar och rör sig helt professionellt. (Några sånglektioner bara så kommer hon om ett par år att ha huvudrollen i någon musikal på en stor svensk scen).

Också Gustav Dolk, Victoria Ekelund och Beata Ljunggren (i rollerna som Tommy, Annika och Karin) agerar, sjunger och dansar mycket bra. (Undrar ni vem Karin är så förmodar jag att hon representerar Astrid Lindgrens dotter, som heter Karin. Det var för dottern som mamma Astrid första gången berättade historien om Pippi.)

Pippi, Tommy och Annika på cirkus.

Låt mig ta det från början, för redan inledningen är magnifik med Pippi Långstrump som gör entré på Lilla Gubben, sin stora vita häst med svarta prickar och vita damasker. Och jag måste referera några dansscener också – från Pippis solouppvisning i hiphop, tango, calypso med mera till den stora dansföreställningen med pappa sjörövarkaptenen Långstrump och alla sjörövarna.

Ja, det är mer än bra. Jag har sett sämre på Malmö opera.

Cecilia Hjalmarsson (Prussiluskan, det vill säga Fru Prysselius i barnavårdsnämnden), Olof Gustafsson och Toni Rhodin (tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom), Jonas Åhnberg och Cornelius Löfmark (poliserna Kling & Klang) måste också nämnas. De har mejslat ut sina roller, gjort dem till fyndiga karikatyrer. Både tjuv- och polisduon blir lite av slapstick från gamla stumfilmer.

Ska jag ha någon invändning så tycker jag att det blir väl många scenbyten och därmed alltför korta scener i andra akten. Annars roades YA:s recensent lika mycket som barnen med föräldrar eller mor- och farföräldrar i salongen.

Det är alltid extra kul med barnföreställningar också. Barn sitter ju inte tysta utan deltar i föreställningen. Då blir det en annan slags teater, för man vet aldrig när något barn kan ropa till och tipsa poliserna om att Pippi ju har gömt sig på taket till Villa Villekulla.

Pippi utanför Villa Villekulla.
Samtliga foton: Gustav Dahlgren.

Innan föreställningen såg jag förresten mig omkring och funderade över den svenska jämlikheten. Hur många män (pappa, far- eller morfar) respektive kvinnor (mamma, mor- eller farmor) hade följt med barn och barnbarn på Pippi-musikalen? Så vitt jag kunde bedöma gick det ungefär en man på tre kvinnor.

(Ystads Allehanda 2010)

”Pippi Långstrump kommer till stan” spelas av två alternerande ensembler, vad gäller barnrollerna. De unga skådespelarna kan alltså variera i Helsingborg (den 13-14/2) och Landskrona (20-21/2).