Etikettarkiv: John Lennon

Folkfestjubileum i Malmö

Det bör ha varit våren 1971.

Då bodde jag i Sollentuna utanför Stockholm och stod och väntade på bussen vid tidningen Arbetarens redaktion på Sveavägen. I något sammanhang måste jag ha träffat Lars Åberg (alltså inte Lasse utan Lars, inte konstnären med mera utan den blivande journalisten), för när vi stötte på varann vid busshållplatsen så började vi genast att prata.

Han gick på journalisthögskolan i Stockholm men skulle nu åka hem till Malmö för att ordna en folkfest i stil med de bägge Gärdesfesterna sommaren 1970.

Och så åkte han hem till Malmö och gjorde precis det. Sommaren 1971 ordnades – eller rättare sagt, ordnade Lars Åberg – den första folkfesten i Slottsparken.

Avadå? Något särskilt med en utomhusfest där det spelas lite musik och teater? Nej, inte numera. Sen dess har folk- och musikfester arrangerats överallt i Sverige.

Men 1970-71 var det nytt och speciellt – och inte så lätt. Den första Gärdesfesten var illegal, den arrangerades utan tillstånd, och Folkfesten i Malmö var inte heller så populär hos kommunpolitikerna.

Polisen gav klartecken, när Lars Åberg skickade in en ansökan om att hålla en musik- och folkfest vid den så kallade Himlabacken i Slottsparken, men hos gatunämnden blev det stopp. Där kunde det ha tagit slut. Gatunämnden krävde en deposition på 5000 kronor, ifall gräset blev söndertrampat eller parken skräpades ner.

Det fanns inga pengar. Folkfesten räddades av den subversiva organisationen Rikskonserter (så får man väl kalla en statlig institution när den står på kulturens och invånarnas sida gentemot myndigheterna?) som ryckte ut och gav ett lån på summan. Liksom Rikskonserter tidigare bidrog med pengar till den illegala Gärdesfesten.

Den 21-22 augusti 1971 var det dags för den första folkfesten i Malmö. Det blev succé: under två dagar besöktes Slottsparken av 20 000 personer!

Mer om folkfesterna i Malmö – och den fortsatta kulturpolitiska kampen mot Malmös socialdemokratiska politiker – kan man läsa i Örjan Svedbergs bok ”Hoola Bandoola, om ett band, en tid, en stad” (Ordfront). Ja, läs den! Det är den bästa genomgång som gjorts av Malmö under det politiska eller progressiva 70-talet.

Hela 40 år har gått sen den första folkfesten i Malmö. Skulle 40-årsjubiléet kunna firas bättre än att låta folkfesten återuppstå i just Slottsparken? Och det gör den nu i helgen den 4-5 juni. Klart jag måste dit och kolla om folkfesten år 2011 är som den var 1971.

Då var det en ”proggfest”, enligt Sydsvenskan. Men jag undrar det.

Visserligen medverkade både Hoola Bandoola och Nationalteatern men också amerikanske folk- och bluessångaren Spider John Koerner, Grus i dojjan och Cornelis Vreeswijk, som sjöng ”Folkfesten åt folket” till John Lennon-melodin ”Give Peace a Chance”. Den första folkfesten i Malmö var nog precis vad namnet sa – en folkfest.

Och visst, fler än Lars Åberg jobbade för och med den första folkfesten. Men hade det alls blivit en folkfest utan honom? Kanske eller kanske inte. Lars Åberg tog initiativet. Han var, som man hade sagt idag, entreprenören. Jag tycker vi ska minnas det.

(Trelleborgs Allehanda 2011)

Joan Baez i Malmö

Joan Baez
Malmö konserthus den 16/4

Hon ser trött ut.

Joan Baez pratar med publiken och skämtar om sin mamma som slog sig och föll i koma vid 96 men mirakulöst nog vaknade och vid 98 är pigg igen. I flera låtar fingerplockar Joan också precis så där fint på gitarren att Dylan häpnade. Men bakom ansiktet anas en trötthet som jag känner igen, jag som inte är så mycket yngre än Joan Baez, 70 år.

Hon kan inte sjunga som förr. Ändå sjunger hon lika bra som många – inte minst manliga – akustiska gitarrsångare. Problemet är att Joan tävlar med sig själv: den unga ängeln som polerade toner till pärlor. Hennes bubblande vibrato finns inte mer utan livserfarenheterna har satt sig som ringar på stämbanden.

Joan Baez sjunger en äldre sång, ”Donna Donna”, i en inspelning från 2007. Hon sjöng den också i Malmö. 

I Malmös fullsatta konserthus blandas sånger från hela karriären: traditionella folksånger och nyare sångpoesi, alltid med en text som är så viktig att hon artikulerar den väl för att vi ska höra orden.

Den äldsta sången, ”Silver Dagger”, fanns med på debut-LP:n för 52 år sen. Här medverkar också Dirk Powell, hennes enmansband, på banjo. Andra gånger byter han till bl a fiol, mandolin och piano.

För mig, som hörde henne på tidigt 60-tal, sjunger den unga och den äldre Joan Baez duett i de gamla sångerna. Det är svårt. Nyare sånger, skrivna för ett mindre röstomfång, passar bättre för den åldrande rösten.

I t ex ”Hello In There” (John Prine), ”Day After Tomorrow” (Tom Waits), ”There But For Fortune” (Phil Ochs) och ”Jerusalem” (Steve Earle) lägger Joan Baez in hela sitt livslånga fredsengagemang i texternas återkommande antikrigstema.

Särskilt ”Jerusalem” passar för det nakna framförandet och är så stark att jag glömde anteckna i blocket. Rösten blir en pensel som med orden målar en tavla av vanvettet – krig, våld, hat, död – i Israel/Palestina.

Musikaliskt har jag upplevt bättre konserter men sång och musik kan vara så mycket mer än toner. Joan Baez är en livssångerska som inkluderar publiken i sin förhoppning om en bättre värld.

Som när hon i ett extranummer, John Lennons ”Imagine”, byter jaget mot ett vi: ”You may say we are dreamers / but we´re not the only ones…”

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet/Trelleborgs Allehanda 2010)

Yoko Onos funderingar

Yoko Ono
Funderingar som jag gärna delar med dig
(Bakhåll; övers: Eiko och Yukiko Duke)

En av Yoko Onos specialiteter har varit att formulera en lika exakt som poetisk mening som både sätter fingret på och öppnar upp livet. Riktigt så är inte den nya boken, ”Funderingar som jag gärna delar med dig”, utan här flanerar och funderar hon sig igenom sitt – och våra – liv.

Boken skrevs efter att Yoko Ono höll ett föredrag i Tokyo för yngre japanskor och riktar sig till de unga kvinnor som inte fick plats på föreläsningen. Men det är att krympa målgruppen.

Yoko skriver inåt och utåt. Funderingarna sammanfattar hennes liv som kvinna och människa, 70 år plus, och blir därmed lika läsvärd för yngre som äldre, kvinnor som män.

Yoko Ono tänker och filosoferar vardagligdags på vad hon gjort och inte gjort, drar slutsatser och lärdom. Hon tänker på John (Lennon) förstås, allt annat vore orimligt, under livet och efter döden.

Hon måste – ändå – ”fortsätta framåt”. Men hur?

Yoko börjar välsigna sina fiender: ”Bless you, Jack. Bless you, Norman…” Det handlar inte om att få den andra personen – fienden – att ”älska dig” utan om att, som Yoko avslutar kapitlet, ”du blir en starkare och friskare människa genom att välsigna din fiende”.

Så det där jag hävdade – att hon inte skulle formulera sig så finkänsligt som tidigare – var nog fel.

Hon låter tankarna vandra – under rubriker som ”Ur den svages synvinkel”, ”Var inte rädd för någonting”, ”Det viktigaste är att börja med saker” och ”Att slå vakt om sina drömmar” – för att då och då, mot slutet eller mitt i, skriva en mening som limmar fast i hjärtat.

Till exempel: ”Om man vill något riktigt mycket, klarar man av att göra sådant man vanligtvis inte skulle kunna klara av”, ”Det man har skapat, lämnar en och arbetar sedan vidare på egen hand”, ”Det allra viktigaste för min hälsa är att förlåta och älska”, och så vidare.

Mumbo jumbo! utbrister någon. (Ja, några.) Fast det tycker inte jag (och Yoko).

Här finns en smart formulering även för klentrogna, egentligen syftar det på ”självhjälpsböcker” men orden kan också användas om Yoko Onos livsfunderingsbok: ”Om de inte passar dig, ska du inte… följa råden bara för att de står i en bok. ”

(Kvällsposten 2011)

Skivåret som gick i Hifi & Musik

Världen 2010

1. John Lennon / Yoko Ono: ”Double Fantasy Stripped Down” Capitol/Emi)
2. Deng Hong / Chen Shasha: ”The Sound of the Soul – Music for qin and xiao” (Caprice/Naxos)
3. Cecilia Bartoli / Il Giardino Armonico / Giovanni Antonio: ”Sacrificium” (Decca/Universal)
4. Ali Farka Touré & Toumani Diabaté: ”Ali and Toumani” (World Circuit/Playground)
5. Paban das Baul: ”Music of the Honey Gatherers” (Riverboat/Playground)
6. Natalie Merchant: ”Leave Your Sleep” (Nonesich/Warner)
7. Kronos Quartet with Alim & Fargana Qasimov and Homayun Sakhi: ”Music Of Central Asia Vol 8” (Smithsonian Folkways/Border)
8. Tom Jones: ”Praise & Blame” (Seconds Out/Universal)
9. The Chieftains featuring Ry Cooder: ”San Patricio” (Concord/Universal)
10. Emily Portman: ”The Glamoury” (Furrow/import)

I tur och ordning: Lennon (mest han) avklädd, mångtusenårigt kinesiskt skönspel, underbar italiensk manskvinnsång, afrikansk strängduett, bengalisk trudarurtradition, amerikana plus, avskalat & bluesigt, mexikanskirländskt och bästa brittiska folksångpoesin.

Sverige 2010

1. OK Star Orchestra: ”Sound Classique” (Dreamboat/Rootsy)
2. Handgjort (Psykofon, vinyl, och Silence, CD)
3. Maria Anderberg: ”Second Hand Blue” (Diva/Border)
4. Anders Svensson, Magnus Gustafsson m fl: ”Bålgetingen – Låtar efter August Strömberg” (Giga/Playground)
5. Yonder: ”Foreign Shore” (Veranda/Playground)
6. Edda Magnason: (Caprice/Nacos)
7. Ola Magnell: ”Rolös” (National/Border)
8. Susanne Rosenberg: ”Reboot – Omstart” (Playing With Music/Border)
9. First Aid Kit: ”The Big Black & The Blues” (Wichita/Playground)
10. Thuva Härdelin: ”Tidernas väg – Songs from Hälsingland” A Records/Danacord)

I tur och ordning: rytmiskt från Afrika till The Shadows, återutgiven improviserad världsmusik, skånskamerikansk country, småländsk folktradition, countrygospelvisor, bästa nya sångpoeten, bäste äldre sångpoeten, svensk folksång t/r, amerikansk fast svensk folksångcountryduo och fiolspel från Hälsingland till Skåne.

(Hifi & Musik 2010)

En sommar i Waxholm eller Fucking Waxholm! Fucking Sverre Sundman! Fucking Swedish meat balls!

Kort förhistorik:

Amerikanen Kim Fowley (och skolkompisen Skip Battin) skapade gruppen Hollywood Argyles som 1960 hamnade på de amerikanska topplistorna med låten ”Alley Oop”. Samma duo stod också bakom flera andra grupper som fick hits i början av 60-talet – t ex Paul Revere and the Raiders, ”Long Hair”, Rivingtons, ”Papa-Oom-Mow-Mow”, och B. Bumble and the Stingers, ”Nut Rocker”. Fowley blev PR-agent för P.J. Proby, började skriva låtar till The Byrds, Beach Boys, Soft Machine, Cat Stevens, Them m fl och medverkar även på ”Freak Out”, debut-LP:n för The Mothers of Invention.

– Vänta en stund, säger Kim Fowley i telefon från Los Angeles. Det är kallt idag. Jag måste få igång värmen i rummet innan jag kan prata.

– It’s a sad story, fortsätter Fowley. 1969 hade jag producerat Gene Vincents come back-album och gjort en rad ”Rock´n´Roll America”-konserter med John Lennon, Yoko Ono, The Doors m fl. Det var Lennons första soloframträdanden i USA och Kanada. 1970 åkte jag till Finland för att producera en LP med gruppen Wigwam. När det var klart så fortsatte jag till Stockholm.

– Jag träffade Dag Häggkvist på Sonet och han föreslog att om jag ville göra plattor i Sverige så borde jag ta kontakt med några unga killar i Waxholm som höll på att starta ett skivbolag.

Kim Fowleys LP ”The Day The Earth Stood Still” gavs ut 1970 av Music Network Corps Ltd i Waxholm.

– Så jag ringde dit, de kom in till Stockholm och vi träffades, bl a Sverre Sundman var med. Jag uppfattade dem som rich kids from Waxholm som wanted to change the world. De var väl mer än 10 år yngre än jag, som hade fyllt 30 och redan hunnit förändra världen. De sa att de hade inga pengar, kunde inte betala mig. Däremot kunde de ge mig nånstans att bo och se till att jag fick mat.

– That’s fine, svarade jag, stoppade in resväskan i deras van och vi åkte ut till Waxholm. Jag fick sova i inspelningsstudion, närmare bestämt i ett litet rum som var studions ekokammare. Där sov jag på golvet – jag som hade sålt platin records! – men det var ju vanligt då i slutet av 60-talet med hippies som sov på golvet. Varje dag gick vi på nåt ställe nere i hamnen i Waxholm och åt meat balls – samma fucking Swedish meat balls med spagetti varenda dag! Hemma hos killen som gjorde skivomslagen (Lennart Klein) hade jag möjlighet att bada – en gång i veckan!

(Inom parentes kan meddelas att enligt andra källor ska MNW:s omkostnad för Kim Fowley även ha omfattat ganska så hiskliga telefonräkningar för samtal till USA och kvitton på taxiresor mellan Stockholm och Waxholm.)

Från LP:ns omslag: Kim Fowley framför Lennart Kleins kakelugn i Waxholm.

– Med Bo Anders Larsson fick jag bäst musikalisk kontakt. Sverre Sundman var mer upptagen av att leka skivbolagsdirektör. MNW var som när Sun eller Motown Records startade. Musikerna bestod av Bo Anders Larsson och hans vänner. Varje dag undrade man vilka som skulle komma idag och vad som skulle spelas in. De musiker som infann sig kom med på dagens spelning.

– Det hade behövts en bra, permanent trummis men det fanns inga pengar. Däremot var det möjligt för låtskrivare och musiker att spela in sina drömmar. Det var fortfarande 60-tal och allting var möjligt. Vi levde i en galen dröm, skapade strange sounds, skrattade mycket, var uppe hela nätterna och spelade in. Och varje dag serverades fucking Swedish meat balls nere i hamnen.

– I’m a genius! Jag har sålt 102 miljoner skivor och spelat in i många usla studios. Jag säger som Ingmar Bergman när han fick frågan varför han använder så gammal teknik vid sina filminspelningar: Det får skådespelarna att göra ett bättre jobb.

– Låten ”How Was Your Summer”, som jag (med Ted Steerling) skrev till Contact, ger en ganska bra bild av hur det var den där sommaren 1970 i Waxholm. Jag producerade skivor med Contact och Scorpion (med Bo Anders Larsson på sång) och gjorde också en skiva med mig själv. Jag minns särskilt ”Velvet Blue Saloon” (komponerad av Ted Ström) – en jäkla bra låt. Vad jag bidrog med var mina erfarenheter från andra sidan Atlanten, jag kunde lägga en grund som musikerna gick vidare ifrån. Hur jag gjorde? När jag producerade? Inte mycket att förklara, inget märkvärdigt, det handlar ju inte om kärnkirurgi.

– Jag minns att vi åkte in och kollade Rolling Stones på en utomhusarena (Råsunda) och sen fortsatte vi till Gyllene Cirkeln där Buddy Guy och Junior Wells spelade. Mick Jagger kom dit också och han hoppade upp på scenen och ville sjunga men det gillade inte Guy och Wells som började spelade dubbeltakter så Jagger inte kunde hänga med.

– Sen gick jag upp scenen och sjöng om Chicagos South Side och bluesmusikerna kollade på mig, hur kunde den där killen från Stockholm – från Waxholm – veta nåt om Chicago och de började spela dubbeltakter igen så jag inte heller skulle hänga med – men det gjorde jag. De fattade inte alls hur en svensk kunde klara av att hänga med när inte Mick Jagger gjorde det.

– På Cirkeln träffade jag också Leena Skoog, som varit ihop med Sveriges kronprins, sas det. Hon följde med mig ut till Waxholm och vi knullade på golvet i ekokammaren. Fatta! Som att sätta på Britney Spears på en tvättomat. Leena Skoog var a fucking gudinna! Hon blev min flickvän, den enda jag hade i Sverige.

Också från LP-omslaget.

– Jag levde som en alien i Waxholm, en illegal flykting. Jag var ”the negro of Waxholm”. Att sova på golvet var åkej under den svenska sommaren men när vintern närmade sig… dags att resa tillbaks till Hollywood igen. Det var ju inte så att jag inte hade pengar, jag hade inte behövt sova på golvet, jag hade amerikanska pengar gömda i skon. Men varför skulle jag betala, det var deras skivbolag – inte mitt.

– I USA hamnade jag mitt i nån festival som skulle vara en uppföljare till Monterey, träffade Country Joe och Joan Baez. Var har du varit? frågade de och jag svarade att jag varit i Sverige och gjort skivor. Mer berättade jag inte. Jag har aldrig berättat om min tid i Sverige. Ibland har jag haft vänner hemma som velat höra nåt från den tiden och jag har spelat Contact och Scorpion, de har lyssnat och sagt: Hmmm, bra, intressant…

– No sex, no drugs, only rock´n´roll. Det var MNW. En oskyldig tid – en lycklig rock´n´roll-tid. The sad part är att jag aldrig fick nån royalty. 39 till 40 år senare har jag fortfarande inte fått en penny i royalty. Sverre Sundman was in love with the idea of beeing a powerful man – a real business man. Han var en rock´n´roll hustler, vi var rock´n´roll dreamers. Jag ringde Sverre en gång långt senare men han var jäktad och sa: Hej hej men hej kan inte prata just nu…

– Visst kan jag bli förbannad på fucking Sverre Sundman men det största felet var ju vårt – mitt – eget. Att man kunde tro att rock´n´roll skulle rädda världen. Sen dess har jag haft cancer – flera gånger – och när jag låg på sjukhuset så inte var det rock´n´roll som räddade mig, som räddade mitt liv.

Efterhistorik:

I USA (och även i Europa) fortsatte Kim Fowley att skriva låtar till och producera Emerson, Lake and Palmer, Blue Cheer, Kiss, Helen Reddy, Slade, Alice Cooper, Leon Russell, Kris Kristofferson, The Modern Lovers, Nirvana osv. Han producerade låtar till filmen ”American Graffiti” och fick en stor succé med tjejbandet Runaways, som han satte ihop 1975. Sen 2002 har Kim Fowley varit radio-DJ på Steven Van Zandts sattellitradiostation ”Underground Garage”.

Fotnot.

Ovanstående är Kim Fowleys minnesbild av sommaren 1970 i Waxholm (med omnejd). Andra har i sin tur olika minnesbilder av Fowley. Till exempel Lennart Klein: ”Kim Fowley hade hört talas om Leena Skoog och ville träffa henne. Så jag fick ringa och försöka få tag på henne. Fowley bodde i sommarstugan, där MNW förut hade haft sin studio, och på vägen dit hängde han tre slipsar: en pekade neråt, en var på väg upp och en stod rakt upp. Hans sätt att visa vad han ville. Men jag tror inte han fick ihop det med Leena Skoog. Han klarade nog inte av det. Han var i för dålig form.”

(Ur boken/ boxen ”Ljud från Waxholm 1969-2009”, utgiven av MNW 2009)

När jag träffade John – eller groupisar är vi allihop!

Att samla autografer är ett bra sätt att få träffa sina idoler. Det praktiserade jag mycket under 50- och början av 60-talet.

Då gällde det mest sportidoler: fotboll på sommaren (inte minst Hammarbys träningskvällar på Johanneshov), ishockey på vintern (VM, nyårscuper m m) och friidrottare från hela Europa (under EM i Stockholm 1958).

Med tiden blev det lite tradigt att hänga på järnvägsstationer och flygplatser och i blåsten och snön utanför hotell tills någon barmhärtig portier släppte in en i hotellfoajén ( sådana portierer var det dessutom ont om).

När sportidolerna några år in på 60-talet byttes mot rock- och popidoler kom jag på ett bättre knep: fanclubar. Då fick man inte bara ett namn på ett tidningsurklipp eller i ett block utan man fick ju ta sina idoler i hand och prata med dom.

Jag och en kompis började bilda fanclubar på löpande band. En för varje ny engelsk popgrupp som besökte Stockholm: Billy J Kramer, Searchers, Gerry & The Pacemakers och – Beatles.

(Fast i det sistnämnda fallet hann en idag progressiv sångerska och en idag kvinnlig PR-chef på ett svenskt skivbolag och några andra tjejer före mig och min kompis. Inget att säga om: tjejerna var ju hetare på det.)

Men 1963 – på hotell Continental, snett över gatan från Stockholms centralstation  – hälsade vi på fyra prydliga unga män – Paul, George, Ringo och John (i hälsningsordning) – som tog oss i hand och bockade lite, log och sa några vänliga, blyga ord på engelska.

John behövde en vinterrock, tyckte han, och vi – John, Neil Aspinall, som var en barndomsvän till John, har jag för mig, och nu reste med som road manager, min kompis och jag – knallade uppför Klarabergsgatan mot Hötorget (det här var alltså första gången Beatles var i Sverige och inte en människa kände igen John Lennon) för att till slut hamna på Ströms, klädaffären i hörnet av Kungsgatan/Sveavägen.

John kollade in rockarna, särskilt en och utbrast:

– Oj, vilken lång rock! Alla engelska rockar slutar ovanför knät. Den här långa rocken blir jag ensam om, va?!

Och så fick expediten på Ströms sälja en rock till en blivande legend, fast det visste han inte och vem visste det.

Det här, det är stort för mig. (Fortfarande saknas en skylt på Ströms, där det står typ att här sålde vi en överrock till John Lennon 1963, för affären finns kvar, häromåret var jag också inne hos Ströms och köpte en ny rock, en lång).

Året efter, när Beatles återkom till Sverige, var dom redan berömda och bodde på hotell Foresta på Lidingö, där fansen häckade i klasar natt som dag. Jag lyckades slinka in på presskonferensen, men närmare än så kom jag inte The Beatles.

(Något omskrivet utdrag ur den längre artikeln ”Minnen från 60-talet”, Schlager 1982)

I CD-spelaren: Yoko Ono

Yoko Ono
Between My Head And The Sky
(Chimera/Border)

Minns inte vad jag såg av hennes konst men i början av 60-talet blev jag kär i Yoko Ono. Det var innan John Lennon åt av Yokos äpple och blev likadan.

En stark, modig och egenartad kvinna, som gått sin egen väg genom konsten och inte minst musiken. Utskälld av manliga musikkritiker och en förebild för yngre kvinnliga musiker och artister.

Till sitt nya album, ”Between My Head And The Sky”, har Yoko återupplivat Plastic Ono Band, som hon och John hade tillsammans. Nu finns istället Sean Lennon, deras son, med på bl a klaviatur och gitarr.

Låtarna har mamma gjort. Hon deklamerar, sjunger och skriker, använder rösten som ett improviserande instrument.

Visst kan det bli lite mycket av det sistnämnda, men hennes lockrop och primalskrik till bubblande experimentfunkrock kan också vara medryckande och nyskapande, som i ”Waiting For The D Train” och ”Ask The Elephant”.

Och lyssna på ”Memory Of Footsteps”, där Yoko pratsjunger till Seans piano och Michael Leonharts trumpet. Helt annorlunda, raka motsatsen. Så stilla och stämningsfullt, lika vackert som otäckt.

”Between My Head And The Sky” är en skiva för lyssnare som vill att musik ska riva upp och skaka om, förändra oss för stunden och livet.

Det är rockmusik just nu med och av Yoko Ono, 76 år. Wow!

(Ystads Allehanda 2009)