Kvinnocountry på svenska

Nej, Christina Lindberg är ingen dansbandssångerska. Det bara råkade bli så.

Hon fick en kassett med en låt och en förfrågan om hon ville vara med och sjunga. ”De sista ljuva åren”, som hon gjorde tillsammans med dansbandet Lasse Stefanz, låg på Svensktoppen i 65 veckor.

Titeln på det nya soloalbumet, ”Hemma igen” (Frituna), stämmer precis. Nu är Christina hemma igen: hemma i Skåne, hemma med familjen (man och dotter) och så har hon återvänt till countrymusiken.

– Pappa lyssnade på Hank Williams-skivor och gjorde egna countrylåtar. Och Emmylou Harris har varit min idol sen jag var sååå liten, säger hon och visar med handen.

Vad är skillnaden mellan dansbandsmusik och country?

– Både melodierna och texterna kan vara ganska lika. Det handlar ofta om hjärta och smärta. Men country är liksom mer på allvar. Hjärtat blöder på riktigt.

Christina Lindberg sjunger Kris Kristoffersons ”Help Me Make It Through The Night” i Bingolotto.

”Hemma igen” innehåller svenska countrylåtar av Peter LeMarc, Staffan Hellstrand, Nisse Hellberg med flera. Låtarna är specialskrivna för Christina och, i något fall, om henne. ”En ängel följer i ditt spår” av Marianne Flynner är ett exempel.

– Vi satt och pratade om barnen och släkten. Sen skrev Marianne en text om min mormor och mig och min lilla dotter.

I USA finns det countrysångerskor – Pam Tillis, Patty Loveless, Faith Hill, Mary Chapin Carpenter och många fler – som sjunger kvinnocountry. Sångerna handlar om både ljuv och bitter kärlek, skilsmässor och otrogna knölar till män.

Också Christina Lindberg sjunger kvinnocountry. Men texterna har inte skrivits av någon kvinna – utan av Dan Hylander.

– Vilken poet han är! I ”Fläderblomsvin” har han lyckats formulera exakt hur det känns när kärleken går ifrån en, säger Christina och sjunger: ”Tiden lindrar och söver…”

En annan Hylander-text, ”Jag vet vart jag vill (när jag kommer fram)”, handlar om en kvinna som lämnar sin man med ett avskedsbrev på köksbordet.

– Dan vet faktiskt hur en kvinna kan känna sig. Otroligt.

I skrivögonblicket repeterar Christina Lindberg med sin nya kompgrupp.

Hon sätter ihop en låtlista med amerikansk country och lite rock’n’roll, ett par av pappas låtar, ”De sista ljuva åren”, förstås, de svenska countrylåtarna från det nya albumet och några sånger som hon gjort själv men inte vågade ha med på albumet.

Sommarens turné blir en resa hemifrån och hem: från barndomen till vuxenlivet.

– Det är som om jag sjunger ur min dagbok, säger Christina.

(Femina 1997)

Gott nytt år!

Hur har året varit? Blev 2010 som vi önskade varandra för ett år sen? Och nu är det snart dags igen – samma sak varje nyårsafton – att önska ett gott nytt år. Stora och uppfordrande ord: det kommande året ska inte bara vara nytt och annorlunda utan också bli ett bra år.

Ännu mer krävande är man i engelsktalande länder, där ska det nya året bli lyckligt, alltså ”happy”. Det franska uttrycket är ”bonne année”, som kan betyda både ett gott och vackert nytt år. Tyskarna önskar ”ein gesundes neues Jahr”, ett sunt eller hälsosamt nytt år.

Inte riktigt men nästan samma ord, som överallt ger uttryck för människans oändliga optimism. Nästa år ska – ja, måste! – bli bättre än året som gick. Kanske alla nyårsönskningar jorden runt bör tolkas så: som just önskningar och förhoppningar; ett mantra. För nog finns det många skäl (från kriget i Afghanistan till borgerliga kommunpolitikers samarbete med Sjöbopartiet) att inte vara så förhoppningsfull inför år 2011.

Men önska och hoppas måste man. Hur ska man annars kunna leva och titulera sig människa? Livet består av lika delar rättighet och krav. Försöker man göra livet lätt för sig, så gör man livet svårare för andra. Det är kravet som ställs på varje människa: försöka leva så att livet blir en liten smula lättare för medmänniskorna.

Uppståndelsekyrkan i Jerusalem. Foto: Bengt Eriksson.

Några dagar före jul. Jag har varit i Malmö och sitter i bilen på väg hem till Vollsjö. Lätt snöfall och blåst, snön fyker över vägen. Ur bilradion hörs plötsligt några meningar som jag ska bära med mig in i nästa år, och nästa, och nästa…

Pascal Moulas, grek och utbildad i akutsjukvård, var och handlade julklappar. Han gick på Drottninggatan i Stockholm när han hörde smällen, såg en människa som låg skadad på gatan, vem visste han inte, och började ge första hjälpen, göra hjärt- och lungräddning.

I radion ställs frågan: Om han vetat att det var en självmordsbombare som låg där, vad hade han gjort då? Pascal Moulas svarar: ”Då skulle jag hjälpa igen. Han var ju först och främst människa. Han var far till sina barn. Alla har rätt till en andra chans.”

Dessa kärleksfulla ord, så långt ifrån hat och vi- och dom-tänkande, förtjänar att upprepas inför varje nyår: ”Alla har rätt till en andra chans.” Där skrevs ett nytt kapitel i den politiska solidaritetens manifest och ett nytt evangelium i Bibeln, Koranen, Toran och så vidare.

Den medmänskliga handling som Pascal Moulas utförde var något stort i det lilla. Jag tror på det stora i det lilla och det lilla i det stora. Att tänka på vad man gör, inte rycka på axlarna och strunta i att bry sig, utan varje dag och stund göra så gott man kan, så mycket man förmår. Varje människa är en liten men viktig bit i livets, världens och mänsklighetens stora pussel.

Det kan, för mig, handla om att välja rätt ämne till en krönika. Att countrysångpoeten Kris Kristofferson på scen vid Kronovalls slott framförde sånger som verkligen handlar om våra liv eller att den skånska sångerskan Anna Hertzman efter julkonserterna i Marsvinsholm åkte in med den överblivna julmaten till Stadsmissionen i Malmö. Och så vidare.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

Året som gick i Skåne med omnejd

1) Medan det gnälls och skälls på den dåliga – ja, usla – svenska kriminallitteraturen så har fler svenska deckardebutanter, nämligen hela tre stycken, av högre kvalitet än på länge presenterat sig år 2010: Anders De La Motte med IT-thrillern ”[geim]”, Elias Palm med den kvinnliga rättsläkardeckaren ”Corpus delicti” och – inte minst – Christoffer Carlsson med ”Fallet Vincent Franke”, en blandning av gangsterroman och modern noir.

2) Vart jag än styrde mina steg och vände mina öron (Maria Anderbergs releasekonsert på S:t Gertrud, Nils Bondessons debutalbum och Richard Lindgrens spelning på Palladium) så nog fanns Jon Eriksson där och spelade lika rootsy som spejsad akustisk dobro, elektrisk steel och på den sistnämnda konserten också elgitarr – likt en annan Pål Wikén i toppform. Utan tvekan årets skånska musiker!

Numera traditionellt skånskt jul- och vinterväder, som det verkar. Fotot togs i fjol men det ser likadant ut i år. Foto: Birgitta Olsson.

3) Blott tre exempel på alla personliga, olika och bra sångpoeter som finns i Skåne: debutanten Edda Magnason, Maria Anderberg och Ola Magnell, som gav ut varsitt album med egna sånger. Fast allra bäst var sångpoeten Anna Hertzman som med sin konsert på Palladium visade att hon hör hemma i samma klass som Kajsa Grytt och Annika Norlin, både vad gäller genre och kvalitet.

4) Ett allt mer och större kulturcentrum: Österlen. I år har jag berikat mig kulturellt med Edda Magnason (Bromma kyrka), ”Tjusan” (konstteater i Simrishamn), Lena Viredius (konstpåskrundan), Torsson (skånsk bonnastomp i Garaget, Hammenhög), ”Carola & jag” (teater i Sjöbo), ”Songs of Insanity” (dataopera på Ystads konstmuseum), Kris Kristofferson (countrysångpoesi vid Kronovalls slott), Vesa-Pekka Rannikko (Galleri Wallner, Simris)…

5) Till årets skånska bokförlag utnämns Roos & Tegnér, som bland annat gett ut Jan Hemmels prisbelönta bok ”Skånska brott”, Kalle Linds bok om 70-talets proggböcker och Larz Lundgrens rapporter från sina möten med alla kändisar och en okändis. På andra plats kommer Kira förlag med ”Raka rör”, boken om rocklegenden Kalle Pedal från Arlöv.

(Kvällsposten 2010)

En sommar i Waxholm eller Fucking Waxholm! Fucking Sverre Sundman! Fucking Swedish meat balls!

Kort förhistorik:

Amerikanen Kim Fowley (och skolkompisen Skip Battin) skapade gruppen Hollywood Argyles som 1960 hamnade på de amerikanska topplistorna med låten ”Alley Oop”. Samma duo stod också bakom flera andra grupper som fick hits i början av 60-talet – t ex Paul Revere and the Raiders, ”Long Hair”, Rivingtons, ”Papa-Oom-Mow-Mow”, och B. Bumble and the Stingers, ”Nut Rocker”. Fowley blev PR-agent för P.J. Proby, började skriva låtar till The Byrds, Beach Boys, Soft Machine, Cat Stevens, Them m fl och medverkar även på ”Freak Out”, debut-LP:n för The Mothers of Invention.

– Vänta en stund, säger Kim Fowley i telefon från Los Angeles. Det är kallt idag. Jag måste få igång värmen i rummet innan jag kan prata.

– It’s a sad story, fortsätter Fowley. 1969 hade jag producerat Gene Vincents come back-album och gjort en rad ”Rock´n´Roll America”-konserter med John Lennon, Yoko Ono, The Doors m fl. Det var Lennons första soloframträdanden i USA och Kanada. 1970 åkte jag till Finland för att producera en LP med gruppen Wigwam. När det var klart så fortsatte jag till Stockholm.

– Jag träffade Dag Häggkvist på Sonet och han föreslog att om jag ville göra plattor i Sverige så borde jag ta kontakt med några unga killar i Waxholm som höll på att starta ett skivbolag.

Kim Fowleys LP ”The Day The Earth Stood Still” gavs ut 1970 av Music Network Corps Ltd i Waxholm.

– Så jag ringde dit, de kom in till Stockholm och vi träffades, bl a Sverre Sundman var med. Jag uppfattade dem som rich kids from Waxholm som wanted to change the world. De var väl mer än 10 år yngre än jag, som hade fyllt 30 och redan hunnit förändra världen. De sa att de hade inga pengar, kunde inte betala mig. Däremot kunde de ge mig nånstans att bo och se till att jag fick mat.

– That’s fine, svarade jag, stoppade in resväskan i deras van och vi åkte ut till Waxholm. Jag fick sova i inspelningsstudion, närmare bestämt i ett litet rum som var studions ekokammare. Där sov jag på golvet – jag som hade sålt platin records! – men det var ju vanligt då i slutet av 60-talet med hippies som sov på golvet. Varje dag gick vi på nåt ställe nere i hamnen i Waxholm och åt meat balls – samma fucking Swedish meat balls med spagetti varenda dag! Hemma hos killen som gjorde skivomslagen (Lennart Klein) hade jag möjlighet att bada – en gång i veckan!

(Inom parentes kan meddelas att enligt andra källor ska MNW:s omkostnad för Kim Fowley även ha omfattat ganska så hiskliga telefonräkningar för samtal till USA och kvitton på taxiresor mellan Stockholm och Waxholm.)

Från LP:ns omslag: Kim Fowley framför Lennart Kleins kakelugn i Waxholm.

– Med Bo Anders Larsson fick jag bäst musikalisk kontakt. Sverre Sundman var mer upptagen av att leka skivbolagsdirektör. MNW var som när Sun eller Motown Records startade. Musikerna bestod av Bo Anders Larsson och hans vänner. Varje dag undrade man vilka som skulle komma idag och vad som skulle spelas in. De musiker som infann sig kom med på dagens spelning.

– Det hade behövts en bra, permanent trummis men det fanns inga pengar. Däremot var det möjligt för låtskrivare och musiker att spela in sina drömmar. Det var fortfarande 60-tal och allting var möjligt. Vi levde i en galen dröm, skapade strange sounds, skrattade mycket, var uppe hela nätterna och spelade in. Och varje dag serverades fucking Swedish meat balls nere i hamnen.

– I’m a genius! Jag har sålt 102 miljoner skivor och spelat in i många usla studios. Jag säger som Ingmar Bergman när han fick frågan varför han använder så gammal teknik vid sina filminspelningar: Det får skådespelarna att göra ett bättre jobb.

– Låten ”How Was Your Summer”, som jag (med Ted Steerling) skrev till Contact, ger en ganska bra bild av hur det var den där sommaren 1970 i Waxholm. Jag producerade skivor med Contact och Scorpion (med Bo Anders Larsson på sång) och gjorde också en skiva med mig själv. Jag minns särskilt ”Velvet Blue Saloon” (komponerad av Ted Ström) – en jäkla bra låt. Vad jag bidrog med var mina erfarenheter från andra sidan Atlanten, jag kunde lägga en grund som musikerna gick vidare ifrån. Hur jag gjorde? När jag producerade? Inte mycket att förklara, inget märkvärdigt, det handlar ju inte om kärnkirurgi.

– Jag minns att vi åkte in och kollade Rolling Stones på en utomhusarena (Råsunda) och sen fortsatte vi till Gyllene Cirkeln där Buddy Guy och Junior Wells spelade. Mick Jagger kom dit också och han hoppade upp på scenen och ville sjunga men det gillade inte Guy och Wells som började spelade dubbeltakter så Jagger inte kunde hänga med.

– Sen gick jag upp scenen och sjöng om Chicagos South Side och bluesmusikerna kollade på mig, hur kunde den där killen från Stockholm – från Waxholm – veta nåt om Chicago och de började spela dubbeltakter igen så jag inte heller skulle hänga med – men det gjorde jag. De fattade inte alls hur en svensk kunde klara av att hänga med när inte Mick Jagger gjorde det.

– På Cirkeln träffade jag också Leena Skoog, som varit ihop med Sveriges kronprins, sas det. Hon följde med mig ut till Waxholm och vi knullade på golvet i ekokammaren. Fatta! Som att sätta på Britney Spears på en tvättomat. Leena Skoog var a fucking gudinna! Hon blev min flickvän, den enda jag hade i Sverige.

Också från LP-omslaget.

– Jag levde som en alien i Waxholm, en illegal flykting. Jag var ”the negro of Waxholm”. Att sova på golvet var åkej under den svenska sommaren men när vintern närmade sig… dags att resa tillbaks till Hollywood igen. Det var ju inte så att jag inte hade pengar, jag hade inte behövt sova på golvet, jag hade amerikanska pengar gömda i skon. Men varför skulle jag betala, det var deras skivbolag – inte mitt.

– I USA hamnade jag mitt i nån festival som skulle vara en uppföljare till Monterey, träffade Country Joe och Joan Baez. Var har du varit? frågade de och jag svarade att jag varit i Sverige och gjort skivor. Mer berättade jag inte. Jag har aldrig berättat om min tid i Sverige. Ibland har jag haft vänner hemma som velat höra nåt från den tiden och jag har spelat Contact och Scorpion, de har lyssnat och sagt: Hmmm, bra, intressant…

– No sex, no drugs, only rock´n´roll. Det var MNW. En oskyldig tid – en lycklig rock´n´roll-tid. The sad part är att jag aldrig fick nån royalty. 39 till 40 år senare har jag fortfarande inte fått en penny i royalty. Sverre Sundman was in love with the idea of beeing a powerful man – a real business man. Han var en rock´n´roll hustler, vi var rock´n´roll dreamers. Jag ringde Sverre en gång långt senare men han var jäktad och sa: Hej hej men hej kan inte prata just nu…

– Visst kan jag bli förbannad på fucking Sverre Sundman men det största felet var ju vårt – mitt – eget. Att man kunde tro att rock´n´roll skulle rädda världen. Sen dess har jag haft cancer – flera gånger – och när jag låg på sjukhuset så inte var det rock´n´roll som räddade mig, som räddade mitt liv.

Efterhistorik:

I USA (och även i Europa) fortsatte Kim Fowley att skriva låtar till och producera Emerson, Lake and Palmer, Blue Cheer, Kiss, Helen Reddy, Slade, Alice Cooper, Leon Russell, Kris Kristofferson, The Modern Lovers, Nirvana osv. Han producerade låtar till filmen ”American Graffiti” och fick en stor succé med tjejbandet Runaways, som han satte ihop 1975. Sen 2002 har Kim Fowley varit radio-DJ på Steven Van Zandts sattellitradiostation ”Underground Garage”.

Fotnot.

Ovanstående är Kim Fowleys minnesbild av sommaren 1970 i Waxholm (med omnejd). Andra har i sin tur olika minnesbilder av Fowley. Till exempel Lennart Klein: ”Kim Fowley hade hört talas om Leena Skoog och ville träffa henne. Så jag fick ringa och försöka få tag på henne. Fowley bodde i sommarstugan, där MNW förut hade haft sin studio, och på vägen dit hängde han tre slipsar: en pekade neråt, en var på väg upp och en stod rakt upp. Hans sätt att visa vad han ville. Men jag tror inte han fick ihop det med Leena Skoog. Han klarade nog inte av det. Han var i för dålig form.”

(Ur boken/ boxen ”Ljud från Waxholm 1969-2009”, utgiven av MNW 2009)

Hemma hos Kris Kristofferson

Solokonsert med Kris Kristofferson
Kronovalls vinslott, Österlen (7/7)

Det är inte sångaren och absolut inte gitarristen (eller munspelaren med spelet i en ställning kring halsen) utan det är sången. Eller livet; ur vars djup varje sång uppstått. Och hjärtat; i vilket sångerna – orden, berättelserna – förädlats innan de kom på papper och i mun.

Kris Kristofferson sjunger och berättar med sin åldrade, mörkare och cigarettrökta röst, blåser toner in i och ut ur munspelet (typ Dylan och Young) och sällan eller aldrig har någon plinkat så ynka toner ur en så svindyr akustisk Gibson. Men det hör liksom inte hit, det har nära 0 betydelse.

Fotat från där jag stod: Bengt Eriksson.

 Han gör något mycket märkligare. Det är som om Kris Kristofferson tar med sig lyssnarna bortom skivinspelningar och scenframträdanden, som om de cirka 1 300 som sitter i vilstolar eller på marken med Kronovalls slott som fond bakom scenen får följa med hem till Kristoffersons arbetsrum. Vi bjuds in i skrivarverkstaden. Eller hotellrummet eller var det nu var han skrev just den där låten.

Där får vi vara med eller kan åtminstone låtsas att vi är med – i själva skapelsestunden, då ett minne, en erfarenhet eller känsla, någon händelse i hans eget eller någon annans liv, blev en berättelse som diktades till en sång. En rimmad novell med melodi till. För varje sång berättar en historia, varje sångtext kunde också ha skrivits i form av en novell eller en kortroman.

Det är texten, berättelsen som är viktigast men också melodierna är viktiga och bra. Var och en, som försökt göra så kallat enkla låtar med få ackord i en genre som country (eller blues och rock´n´roll för delen), vet ju hur svårt det är, att både hålla sig till genrens form och samtidigt vara personlig och fyndig. Göra ”gamla” och – på samma gång – nya låtar.

Kris Kristofferson varvar sina mest kända sånger – som ”Me & Bobby McGee” förstås, ”Sunday Mornin´ Comin´ Down”, ”Help Me Make It Through The Night” och ”From The Bottle To The Bottom” – med mindre kända, procenten av det ena och det andra beror ju på hur välbekant var och en av oss i publiken är med Kris Kristofferson. 

I och under varje sång finns en djup kärlek till människor som är lika ynka – ja, ynkliga – som Kristoffersons akustiska gitarrtoner. Där finns en hör- och kännbar solidaritet med ”verklighetens folk” och ”vanliga människor” utan att han någonsin använder så dumma uttryck. Säkert har livet lärt Kris Kristofferson – som sagt, det hörs ju och känns i sångerna, det känns i så gott som varenda sång – att bakom det man kallar vanligt finns alltid, alltid något ovanligt, människor handlar inte bara rätt eller bara fel utan både fel och rätt; varje människa är och förblir unik.

Han talar och berättar, innan han börjar sjunga ”The Circle”, om att något av det första Barack Obama gjorde när han blev president var att släppa två bomber över Bagdad. Bomberna dödade en av Iraks mest kända kvinnliga artister och hennes man, barnen skadades. Detta binder Kristofferson ihop med USA:s tidigare hjälp till militärdiktaturen i Argentina.

Han sjunger och berättar, i talking countrybluesen ”To Beat The Devil”, om hur han eller någon annan ensam sångare kom in på en bar med sin gitarr och mötte Djävulen, i form av en gammal man. Djävulen bjöd på en öl och sångaren stal ”his song”.

Han sjunger om ”Billy Dee”, som dog på ett hotellrum med sprutan bredvid sig, och han sjunger, i ”Jesus Was A Capricorn”, om rasismen, åtminstone är det detta som sången handlar om i mina öron, om rasismens grogrund som finns i oss alla och som vi måste hålla koll på, vakta över, aldrig släppa lös. För alla verkar vi behöva någon att ”look down on” och sätta oss på. Varför? Rädslan för det annorlunda och främmande.

Han sjunger i klartext om solidariteten också, den dagliga – ja, stundliga – tanken på medmänniskan, den vardagliga omtanken, i ”Here Comes That Rainbow Again”. Om servitrisen på ett café som lät några barn köpa karameller trots att de egentligen inte hade tillräckligt med småslantar och lastbilschauffören som lämnade mer pengar kvar till servitrisen än vad maten kostade. Exempel på praktisk ekonomisk fördelningspolitik i vardagen och den enskildes solidariska ansvar.

Men varför sjunger Kris Kristofferson just här, i trädgården till Kronovalls vinslott. Ja, förlåt mig, kanske fördomsfullt men tanken går genom huvet. Det är som om Kris Kristofferson medverkar på fel valmöte. Kronovalls vinslott är dyrt, här är det lyxigt. Och det syns på publiken. Kris Kristoffersons sånger handlar knappast om… säg, hälften av publiken. De omfattas inte av sångerna. Han sjunger kanske för och säkert om den andra halvan.

Eller jag kanske inte ens skulle ha tagit upp det här? Jag menar, jag har nog också, om jag skulle vilja, råd att boka in på slottet för en weekend med övernattning och vinprovning. Men så många av hans sånger känns malplacerade. Sångerna är dom rätta men den här platsen är fel.

Å andra sidan, han har ju också diktat sånger och berättelser som inkluderar alla, både halva och hela mänskligheten. Som sången han gjorde till och om sin pappa och sig själv och alla pappor, ”Jody And The Kid”.

Och det som händer i ”From The Bottle To The Bottom” kan hända rik som fattig. Varför känner folk sig dåliga, varför mår de inte bra? Har det med pengar att göra? I mindre grad kanske men inte så mycket.

Eller alla kärlekssångerna, så ömma, och faktiskt så lite mansömkliga, så ömkliga som manliga countrysångare brukar känna sig och dikta. Kristoffersons sorgsna kärlekssånger – som den eviga klassikern ”Help Me Make It Through The Night” – är snarare människoömkliga; mannen kan vara kvinna och kvinnan kan vara man.

”Loving Her Was Easier Than All I Ever Done” och ”Moment Of Forever” är två andra, kort sagt underbara kärlekssånger; så varma, så levda, så kroppskända, så allmängiltiga och alltomfattande kärleksfulla. Som om Kris Kristofferson bestämt sig för att om man sår bitterhet så blir det missväxt och det tjänar ju inget till. Så Kristofferson sår istället hoppfullhet, i alla och vilket fall.

En fantastisk kväll. En så personlig kväll. Han berättade och sjöng bara för mig, liksom säkert, säkert också för en massa andra ”jag” av de 1 300 i publiken. Vi satt hemma hos honom, han och jag, på varsin stol, och han sjöng, och jag kanske fick låna gitarren och sjunga också någon av mina mer taffliga sånger men lika levda.

Hela stora Kronovalls slottsträdgård förvandlades till ett rum, ett arbets- eller vardagsrum. Han sa det också, på ett ungefär: ”Jag ser att några av er undrar hur jag kan livnära mig på det här? Jo, Gud har humor.”

Jag tror inte han skämtade ens. Jag tror han var helt allvarlig. Jag tror nästan han skämdes lite.

Hur bra hans sånger är, det vet han ju säkert. Men han vet nog lika säkert att egentligen är det inte så mycket till uppträdande längre när han står på en scen. Och detta betalar ni för, så mycket, för att se och höra. Det tror jag att han står och tänker.

Han har inte arrangerat låtarna, för han klarar ju ändå inte av att spela något solo, bara blåsa lite i munspelet, när han inte sjunger. Han kör rakt igenom låtarna och sen är låten slut, t o m innan låten är slut så slutar han. Och varenda låt går – numera – i ungefär samma sävliga tempo. Det tempo han klarar av att spela och sjunga i.

Det är så sympatiskt. Så otroligt sympatiskt. Det står en humanist där uppe på scenen. Varje ord och ton andas humanism (i ordets rätta betydelse). Om inte pappan (eller var det farfar?) emigrerat till USA hade sonen kunnat spela på första Gärdesfesten. Och hade oppositionen då frågat honom så hade han ställt upp och sjungit på rödgröna valmöten. Jag tror det. Det tror jag. Kris Kristofferson hade kanske gjort en turné med Mikael Wiehe?

Förresten så gick jag in på  Spotify och gjorde en spellista  med (nästan) samtliga sånger som Kris Kristofferson sjöng och spelade på Kronovalls vinslott, mest hans egna inspelningar men också några tolkningar av Bobby Bare, Johnny Cash och Willie Nelson.

Och vill du höra ungefär, bara ungefär hur solokonserten på Kronovalls slott lät, så lyssna på live-albumet ”Broken Freedom Songs: Live From San Francisco”.