Etikettarkiv: Lasse Stefanz

En gammal mans sånger

Mikael Wiehe
En gammal man
(EMI)

en-gammal-man_omslag_WEB_250x250”Men kan jag fortfarande göra bra melodier?” undrade Mikael Wiehe i samband med en intervju.

Det var några år sen och jag svarade: Ja, definitivt. Idag skulle svaret nog bli: Ja, ibland.

Däremot gör Wiehe aldrig något mindre än – till både text och melodi – en helt åkej låt.

Albumet ”En gammal man” är fullt med åkej låtar och några som lyfter sig ytterligare något snäpp. Fast inte själva låten i sig utan kombinationen text-melodi-framförande.

Mycket kärlek och lite politik, akustiskt och mer elektriskt, rock och funk, vals och visa, en aning chilenskt och grekiskt, kanske också lite cajun.

Titelspåret ”Jag vill bara va en gammal man” får till råga på allt beskrivas som ”dansbandsmusik”. Hör dragspelet – albumet igenom spelat av den suveräne Lars Holm – på väg mellan zydeco och gammeltjo.

Nog skulle den låten passa bra när Lasse Stefanz spelar upp till dans på Kulla?

”Om stjärnor föll” är en såndär långsam vals á la Olle Adolphson som Wiehe verkar kunna göra hur många som helst. Fast han gör det bra, ju.

”Med mig blir du aldrig av” är svängig folkcountry med allsångsrefräng och Petra Kvist på cajunpepprig fiol. ”Min bäste vän är död” går långsamt i moll, än åt chilenskt och än grekiskt håll, och griper in i hjärtat.

Wiehes goes Peps i ”Hur tänker du då?” med afrikanskt tumpiano och politisk text om = mot den så kallat fria marknaden och nu med reggaeallssångrefräng.

Svårare har jag för samarbetet med Timbuktu i rappen ”Huset (P´Potemkin)”, som trots titeln väl handlar om det svenska folkhemmet? Att rappa är en konst och Wiehe sjunger klart bättre än talar rytmiskt.

Den alldagliga bluesen ”Om du saknar nåt” och lättfunkiga ”Kärleken tror jag på” är två låtar av den sorten som jag tror att Wiehe har minst hundra stycken i en låda. Bara att ta fram vid behov.

Någon melodi som kommer att leva lika länge som, säg, ”Vem kan man lita på” (från Hoola-tiden) och ”Titanic?” Nej, det finns det nog inte. Skulle vara ”Hur tänker du då?” i så fall.

Fast ändå, som helhet: helt åkej album.

(Hifi & Musik 2012)

Annonser

Två bonnalortar från Tomelilla

Lösa tyglar
Country och humor
Jan Sigurd och Anna-Lena Brundin
Teaterhallen, Folkets park Tomelilla

Stämning och budskap sätts direkt när de inleder med Tammy Wynettes countrylåt ”Stand by your man”. På svenska eller snarare skånska vänds låten in och ut, omtolkas till ”Stå vid din spis”.

Johnny och Jeanette är bonnalortar från Tomelilla, gillar country och att köra omkring i husbilen. Det är den röda tråden, fast mer slak än rak och avklippt här och där, i Jan Sigurds och Anna-Lena Brundins föreställning med sånger, ståupp-komik och smärre sketcher.

Johnny Sigurd och Jeanette Brundin är klädda som svenska countryfans kan vara på konserter, alltså i cowboyhatt och westernboots. Oavsett om låtarna kommer från country, rock´n´roll, dansband, visor eller jazz så hör de hemma i samma genre.

Skåntry kan musikformen kallas, eftersom det sjungs på bredaste skånska.

För kompet svarar hillbillyorkestern Lasse Muhammedz (akustiska gitarrer, elbas och trummor) i cowboyhattar och westernskjortor med krusiduller. Scenkläderna kunde lika gärna sitta på Lasse Stefanz.

Johnny Sigurd och Jeanette Brundin, bonnalortar från Tomelilla.

Innehållsligt, vad gäller själva manuset, går det än upp och än ner. Höjder och dalar.

Till exempel i ett nummer där roligheterna bygger på felbetoningar. Johnny och Jeanette har rest omkring i världen, till och med ”vat i kan”. Eller när en dansk turist i öknen undrar: ”E de moske en kirke”.

Jag hängde bara med på hälften.

Ändå är det roligt nästan jämnt. Vilket mer beror på framförandet än texterna. Och det gäller framför allt Anna-Lena Brundin, som vet att det inte bara handlar om vad man säger utan hur man säger det man säger.

Hon sjunger och pratar på bredaste skånska, använder också blickar och leenden (av alla sorter). Hon har dessutom en otrolig förmåga att helomvända på en bokstav, gå från stort skratt till djupt allvar.

Som när hon kallar kvinnors vallningar för ”fattigmansbastu” eller undrar varför guld är finare än silver. Ja, vi tycker ju bättre om guldfisk än silverfisk. Eller kommer in på omskärelse av män respektive kvinnor. Dags för ”kvinnokamp”, som lika snabbt omvandlas till ”människokamp”.

Har jag varit orättvis mot Jan Sigurd? Också han är fyndig och rolig men verkar mer beroende av ett bra manus.

Bäst är han i sångnumren. Till Mikael Wiehes ”Titanic”-melodi sjunger Jan Sigurd om en vinglig båtresa, som ska visa sig vara en färjefärd mellan Helsingborg och Helsingör. Resan gestaltas exakt och mycket roligt av Sigurds sång (och allt vingligare gång).

Countryduetten om småstaden ”Jackson” – eller ”Laxå” i en tidigare översättning – fungerar också fint med Lee Hazlewoods och Nancy Sinatras svenska motsvarigheter Johnny och Jeanette. Nu handlar texten om bonnalortarnas möte med ”Stockholm”.

Fast också vad gäller sången står Anna-Lena Brundin för toppnumren: ”Crazy” (skriven av Willie Nelson) har fått titeln ”Galen” och ”Jolene” (Dolly Parton) har blivit ”Katrine”. Att bara våga ta dessa countryklassiker i mun och dessutom lyckas personliggöra dem!

Vilken skåntrysångerska hon är, Anna-Lena ”Jeanette” Brundin.

(Ystads Allehanda 2012)

Kvinnocountry på svenska

Nej, Christina Lindberg är ingen dansbandssångerska. Det bara råkade bli så.

Hon fick en kassett med en låt och en förfrågan om hon ville vara med och sjunga. ”De sista ljuva åren”, som hon gjorde tillsammans med dansbandet Lasse Stefanz, låg på Svensktoppen i 65 veckor.

Titeln på det nya soloalbumet, ”Hemma igen” (Frituna), stämmer precis. Nu är Christina hemma igen: hemma i Skåne, hemma med familjen (man och dotter) och så har hon återvänt till countrymusiken.

– Pappa lyssnade på Hank Williams-skivor och gjorde egna countrylåtar. Och Emmylou Harris har varit min idol sen jag var sååå liten, säger hon och visar med handen.

Vad är skillnaden mellan dansbandsmusik och country?

– Både melodierna och texterna kan vara ganska lika. Det handlar ofta om hjärta och smärta. Men country är liksom mer på allvar. Hjärtat blöder på riktigt.

Christina Lindberg sjunger Kris Kristoffersons ”Help Me Make It Through The Night” i Bingolotto.

”Hemma igen” innehåller svenska countrylåtar av Peter LeMarc, Staffan Hellstrand, Nisse Hellberg med flera. Låtarna är specialskrivna för Christina och, i något fall, om henne. ”En ängel följer i ditt spår” av Marianne Flynner är ett exempel.

– Vi satt och pratade om barnen och släkten. Sen skrev Marianne en text om min mormor och mig och min lilla dotter.

I USA finns det countrysångerskor – Pam Tillis, Patty Loveless, Faith Hill, Mary Chapin Carpenter och många fler – som sjunger kvinnocountry. Sångerna handlar om både ljuv och bitter kärlek, skilsmässor och otrogna knölar till män.

Också Christina Lindberg sjunger kvinnocountry. Men texterna har inte skrivits av någon kvinna – utan av Dan Hylander.

– Vilken poet han är! I ”Fläderblomsvin” har han lyckats formulera exakt hur det känns när kärleken går ifrån en, säger Christina och sjunger: ”Tiden lindrar och söver…”

En annan Hylander-text, ”Jag vet vart jag vill (när jag kommer fram)”, handlar om en kvinna som lämnar sin man med ett avskedsbrev på köksbordet.

– Dan vet faktiskt hur en kvinna kan känna sig. Otroligt.

I skrivögonblicket repeterar Christina Lindberg med sin nya kompgrupp.

Hon sätter ihop en låtlista med amerikansk country och lite rock’n’roll, ett par av pappas låtar, ”De sista ljuva åren”, förstås, de svenska countrylåtarna från det nya albumet och några sånger som hon gjort själv men inte vågade ha med på albumet.

Sommarens turné blir en resa hemifrån och hem: från barndomen till vuxenlivet.

– Det är som om jag sjunger ur min dagbok, säger Christina.

(Femina 1997)

I CD-spelaren: Nisse Hellberg

Nisse Hellberg
En modern man
(Metronome/Warner)

Nisse HJa, man får hoppas att Wilmer X inte återbildas igen. Jalle Lorensson och Nisse Hellberg har ju aldrig varit bättre än nu, när den ene spelar munspel med Michael Saxell och den andre gett ut albumet ”En modern man”.

Med traditionen in i framtiden, rot och krona. Så ska nog skivtiteln uppfattas. ”En modern man” är ett akustiskt album där 50-tal förenas med det nya seklet utan att det låter vare sig gammalt eller modernistiskt. Dagens teknik har fått inspelningen att bli extra bra och gett en vassare ton åt Janne Lindéns sologitarr. Inte mer än så.

Musiken gungar mjukt, lätt och varmt – och ändå tufft.

Nisse Hellberg spelar akustiska gitarrer och förutom Lindén innehåller The Helltones också Marcus Källström, trummor, och Affe Östlund, ståbas. Gästpianisten PJ Altin får ”Den står där du ställt den” att gunga ännu mer.

Mest rockabilly, blues ibland och någon gång country, som i Johnny Cash-hyllningen ”En man i svart”.

Nisse Hellberg, före detta smygproggare, har också börjat göra riktigt politiska låtar. ”Bok i retur” kritiserar Bibeln och kristendomen, ”Gräver där jag står” beskriver klassamhället och ”Ett enda kugghjul” är ett rop på solidaritet. Medan ”Håll ut, håll i, håll igen” och ”Vem ska ro båten i land”väl kan beskrivas som uppmuntrande. påhejande kamplåtar.

Och inte gör det sig saken sämre heller (eller?) att flera låtar nog lär kan hamna på repertoaren för olika dansband. Märkligt så liten och smal gränsen ibland kan vara mellan Nisse Hellberg och t ex Lasse Stefanz musik.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2009)

Lasse Stefanz på Kulla festplats

Det hände i våras. Thomas Deutgen, dansbandstok och programledare för radioprogrammet P4 Dans, ville skoja med mig. Han hade de nya albumen med Nisse Hellberg och Lasse Stefanz i datorn och växlade – snabbt! – från en låt med den ena till en låt med den andra. Det lät mer än snarlikt. När det sjöngs så kände jag förstås igen Nisse Hellberg respektive Olle Jönsson, sångare i Lasse Stefanz. Men i instrumentala partier?

På bägge spelas country, rock och boogie.  Ändå klassas ett album som riktig rockmusik, medan det andra ju är sån där dansbandsmusik (= musikalisk kiosklitteratur). Men vilken var vilken? Varför hade jag så svårt att höra skillnaden? Kanske inte är någon större skillnad, annat än i mytologin, i mina (och dina?) fördomar…

I sommar har Lasse Stefanz-albumen ”Röd Chevrolet” (2004), ”Pickup-58”(2006), ”Vagabond” (2007) och ”Rallarsväng” (2008) samt dubbelsamlingen ”40 ljuva år!” snurrat i bilens CD-spelare. Musiken blir allt tuffare, år för år och skiva för skiva. På det nya albumet har just Nisse Hellberg bidragit med ett par låtar. Så nu kan det vara dags att avmytologisera några fler fördomar om dansband.

Det finns ingen dansbandsmusik, i betydelsen att dansband skulle spela en viss sorts musik. Bara att lyssna på några skivor med Lasse Stefanz räcker för att konstatera det: en blandning av lugna och snabba låtar, schlager, country och rock´n´roll, nyskrivet på svenska och amerikanska covers.

Vad som krävs är att det måste gå att dansa till låtarna: bugg eller dansbandsfoxtrot, lekfullt och nära intill. Men det är ändå fel att det skulle vara bruksmusik att dansa till men aldrig lyssna på – att texterna saknar betydelse, deras enda funktion är att vara ord som kan sjungas.

Lasse på Kulla

Danbandet Lasse Stefanz (från vänster): Anders Pettersson, Gunnar Nilsson, Lasse Sigfridsson, Hasse Sigfridsson, Christer Ericsson och Olle Jönsson. Foto: Birgitta Olsson

Jag åker till Kulla festplats på Österlen för att fortsätta mina studier på dansbanan. Kvällens dansband är Lasse Stefanz. ”Förut tyckte jag inte texterna var viktiga”, säger Olle Jönsson. ”Men jag har ändrat mig. Numera, när det skickas nya låtar, läser jag alltid texterna mycket noga.”

Har inte låttexterna förändrats också? Allt oftare verkar de handla om kärlek som tagit slut, om människors ensamhet.” Tårar från himlen”, ”Ta den tid du behöver”, ”Innan allt är för sent” och ”När skuggorna faller” är bara några låtar med grundstämning sorg (och lite hopp). Kan det spegla en förändring i samhället, i människors liv? ”Det kanske är mig som texterna speglar”, säger Olle Jönsson. ”Kärleken är inte alltid så lätt.”

En sista myt handlar om publiken, i singular. Det stämmer inte heller att dansbanden skulle ha sin egen, särskilda publik. Lasse Stefanz förra album, ”Vagabond”, har sålt över 100 000 exemplar! Det måste bero på att dansband har en äldre publik som inte fildelar utan fortfarande köper skivor. Trodde jag, tills jag upptäckte att också Lasse Stefanz-skivorna kan laddas ner olagligt via Pirate Bay.

På Kulla festplats finns alla åldrar och sorter: från nyfödda och så långt upp man kan gå, stå och dansa, en möhippa, någon MC-klubb, sommar-08:or och lokalbefolkning, precis-nedanför-rumpan-tajta klänningar, kavajer och byxor, jeans och t-tröjor.

Lasse Stefanz ser ut som sin publik: mest jeans, någon i kortbrallor, en brunbränd och en solskygg. Sångaren Olle Jönsson har en gul t-tröja med papegojor och på armen anas en tatuering med de inledande tonerna ur ”De sista ljuva åren” (dansbandets största hit). De byter om till Waylon Jennings-svarta cowboykläder och går upp på scenen. Någon takt in i första låten, ”Blueberry Hill”, är banan full med dansande.

 (Tryckt i LO-Tidningen 2008)

I CD-spelaren: Lasse Stefanz

Lasse Stefanz
Truck Stop
(Mariann/Warner)

Lasse StefanzInnan den här recensionen hann komma i tryck så hade albumet sålt platina och hamnat etta på försäljningslistan – vem är då jag att kritisera?

Lasse Stefanz fortsätter att spela ännu tuffare och ännu hårdare för varje nytt album. Musiken hade lika gärna kunnat höras på Hultfredsfestivalen i sommar som på alla Sveriges dansbanor.

Problemet med det nya albumet är låtarna.

Jag trodde att Lasse Stefanz på senare tid hade lagt allt större vikt vid vilka låtar som tas upp på repertoaren, särskilt när de ska spelas in på skiva. Men det här låtvalet kan väl ändå inte vara bästa möjliga?

Lite av rock, country, baktaksshuffle och lite gammaldags dansbandsmusik också. Men låtarna är ju så slarvigt gjorda, också i sin dansbandsgenre.

Dansbandstexter måste inte vara poesi men nog ska de gripa tag, både i benet och hjärtat? Och ”Till en hjälte” är nog den enda låten på albumet som kan nå in i hjärtat.

Annars har texterna blivit så allmänna och diffusa att de måste vara omöjliga att identifiera sig med, både vid stereon och på dansbanan. Inte ens ”Här hör jag hemma”, den obligatoriska årliga Skåne-låten, når upp till samma klass som föregångarna.

Om Olle Jönsson finns det mycket gott att säga men han är ju ingen höjdare på engelska. Hur i hela världen fick han för sig att sjunga en låt som ”Green, Green Grass Of Home” – i konkurrens med Tom Jones och Elvis Presley?

På dansbanan, visst. Men på skiva, aldrig! Det måste finnas en lång rad med kompositörer som kan göra bättre svenska låtar och en ännu längre rad amerikanska countrylåtar som kunde översättas!

(Snarlik recension i Ystads Allehanda 2009)