Årets svenska rockklubb

Publikrekordet sattes i fjor när Torsson kom till Garaget i Hammenhög för att spela lundastomp. Siffran på hur många som trängdes i Garaget och strax utanför garagedörrarna är bäst att inte nämna (för myndigheterna). Publiken såg ut som om den flugits och bilats från Debaser i Stockholm och KB i Malmö.

Fast oftast är publiken en blandning av bofasta och sommarbor. Ibland kända ansikten, som Gudrun Schyman på Kajsa Grytt-konserten. Bland övriga arrangemang sommaren 2011 kan nämnas Casperfestivalen med lokala band och konserter med Stefan Sundström och Mikael Ramel.

När jag står inne i Garaget och tittar mot scenen förflyttas jag till 60-talet och Club Nette i Gamla stan i Stockholm. Ser jag ut genom de öppna dörrarna känns det som en folkpark på landsbygden.

Bild från www.garageprojektet.org

Kan man redan nu utnämna Garageprojektet, det fullständiga namnet, till årets rockklubb? Ja! Ikväll den 30/7 kommer Kebnekajse till Hammenhög för att lira folkrock så Garaget skakar.

Året som gick i Skåne med omnejd

1) Medan det gnälls och skälls på den dåliga – ja, usla – svenska kriminallitteraturen så har fler svenska deckardebutanter, nämligen hela tre stycken, av högre kvalitet än på länge presenterat sig år 2010: Anders De La Motte med IT-thrillern ”[geim]”, Elias Palm med den kvinnliga rättsläkardeckaren ”Corpus delicti” och – inte minst – Christoffer Carlsson med ”Fallet Vincent Franke”, en blandning av gangsterroman och modern noir.

2) Vart jag än styrde mina steg och vände mina öron (Maria Anderbergs releasekonsert på S:t Gertrud, Nils Bondessons debutalbum och Richard Lindgrens spelning på Palladium) så nog fanns Jon Eriksson där och spelade lika rootsy som spejsad akustisk dobro, elektrisk steel och på den sistnämnda konserten också elgitarr – likt en annan Pål Wikén i toppform. Utan tvekan årets skånska musiker!

Numera traditionellt skånskt jul- och vinterväder, som det verkar. Fotot togs i fjol men det ser likadant ut i år. Foto: Birgitta Olsson.

3) Blott tre exempel på alla personliga, olika och bra sångpoeter som finns i Skåne: debutanten Edda Magnason, Maria Anderberg och Ola Magnell, som gav ut varsitt album med egna sånger. Fast allra bäst var sångpoeten Anna Hertzman som med sin konsert på Palladium visade att hon hör hemma i samma klass som Kajsa Grytt och Annika Norlin, både vad gäller genre och kvalitet.

4) Ett allt mer och större kulturcentrum: Österlen. I år har jag berikat mig kulturellt med Edda Magnason (Bromma kyrka), ”Tjusan” (konstteater i Simrishamn), Lena Viredius (konstpåskrundan), Torsson (skånsk bonnastomp i Garaget, Hammenhög), ”Carola & jag” (teater i Sjöbo), ”Songs of Insanity” (dataopera på Ystads konstmuseum), Kris Kristofferson (countrysångpoesi vid Kronovalls slott), Vesa-Pekka Rannikko (Galleri Wallner, Simris)…

5) Till årets skånska bokförlag utnämns Roos & Tegnér, som bland annat gett ut Jan Hemmels prisbelönta bok ”Skånska brott”, Kalle Linds bok om 70-talets proggböcker och Larz Lundgrens rapporter från sina möten med alla kändisar och en okändis. På andra plats kommer Kira förlag med ”Raka rör”, boken om rocklegenden Kalle Pedal från Arlöv.

(Kvällsposten 2010)

Rock´n´roll i sandaler

Stacy Parrish
Torsson
N.H. Nilssons före detta garage, Hammenhög den 29 juli

Amerikanske rocksångpoeten Stacy Parrish inleder. Så får man titulera en sångpoet som sjunger till sin elgitarr, spelar ackord men också använder elgitarrens ljud för att illustrera sångerna.

Sångpoeten Parrish – en ny bekantskap för mig – sjunger inte som en folksångare utan mer konstnärligt, typ Jeff Buckley (för att göra en storstilad jämförelse). Hans låtar är melodiska utan att ha direkta melodier. Svårt att greppa honom i det före detta garaget i Hammenhög. Några i publiken sitter på stolar framme vid scen men de flesta minglar och småpratar, både i garaget och utanför på gården, dit dörrarna står öppna.

Parrish lockar mig i alla fall att lyssna igen, hemma vid skivspelaren.

Bort med stolarna! Nu ska det bli rock´n´roll i sandaler. Dags för lundabandet Torsson med och kring sångaren, låtskrivaren och kompgitarristen Bo Åkerström (sandalerna syftar på hans fotbeklädnad). Ett tag sen jag såg Torsson på scen och den här sättningen med de dubbla elgitarristerna Thomas Holst och Michael Sellers har jag aldrig upplevt.

Dagens upplaga av Torsson från Lund.

När Holst duellerar på ”spökgitarr” med Sellers som spelar ”mer rakt på” (enligt Åkerström) så låter det mer rock´n´roll än förr. Sticky Bomb, trummor, och Dan Persson, elbas, bildar en perfekt rytmsektion. Inga utvikningar utan de håller takten och får låtarna att svänga. Samtidigt som Bo Åkerström med sina texter (tyvärr gick de inte riktigt fram i ljudanläggningen), sättet att sjunga och inte minst med mellanpraten påpekar att Torsson är ett landsortsband.

Det närmaste Sven-Ingvars som något band kommit i Skåne, även om musiken rockar som aldrig förr så har Torsson kvar sin lantliga, lite bonniga attityd. Vilket inte ska misstas för töntighet (det är också en högst medveten attityd). Torsson lirar elektrisk bonnastomp & boogie med Bo Åkerström som en Lou Reed från Lund.

Nyare låtar – till exempel ”En tung missbrukare”, ”Bakom lasarettet” och ”Festen hos Lundins”– är både tyngre och mer musikaliskt kluriga. Medan tidiga låtar – ”Öresundstwist”, ”Klippans centrum” och ”Det spelades bättre boll” kommer som ett knippe i slutet – är kvar i den gamla, mjukrockiga stilen. Raka låtar som sitter i öronen, ingen glömmer dem, varken texterna eller… hmmm… de ”lånade” melodierna.

En smaksak vad man gillar bäst: gamla eller nya Torsson. Publiken, som till största delen nog bestod av sommaremigranter från Stockholm och Malmö, var lika entusiastisk rätt igenom spelningen. Det kan jag intyga från min plats mitt i garaget och stämningen.

Extra kul att Torsson är mycket mer än ”Det fjärde bästa bandet i Lund”, titeln på senaste albumet. Torssons musik och texter har blivit ett förhållningssätt till rockmusiken och samhället, en motvikt till storstadsattityden från Stockholm. Imponerande att Bo Åkerström fortfarande – det är tjugo år sen debutalbumet – har lusten och viljan och inte minst förmågan att locka till sig nya musiker som både kan förnya och bevara Torssons egenart. Jag hoppas han håller på långt in i pensionen…

(Ystads Allehanda 2010)