Hur har året varit? Blev 2010 som vi önskade varandra för ett år sen? Och nu är det snart dags igen – samma sak varje nyårsafton – att önska ett gott nytt år. Stora och uppfordrande ord: det kommande året ska inte bara vara nytt och annorlunda utan också bli ett bra år.
Ännu mer krävande är man i engelsktalande länder, där ska det nya året bli lyckligt, alltså ”happy”. Det franska uttrycket är ”bonne année”, som kan betyda både ett gott och vackert nytt år. Tyskarna önskar ”ein gesundes neues Jahr”, ett sunt eller hälsosamt nytt år.
Inte riktigt men nästan samma ord, som överallt ger uttryck för människans oändliga optimism. Nästa år ska – ja, måste! – bli bättre än året som gick. Kanske alla nyårsönskningar jorden runt bör tolkas så: som just önskningar och förhoppningar; ett mantra. För nog finns det många skäl (från kriget i Afghanistan till borgerliga kommunpolitikers samarbete med Sjöbopartiet) att inte vara så förhoppningsfull inför år 2011.
Men önska och hoppas måste man. Hur ska man annars kunna leva och titulera sig människa? Livet består av lika delar rättighet och krav. Försöker man göra livet lätt för sig, så gör man livet svårare för andra. Det är kravet som ställs på varje människa: försöka leva så att livet blir en liten smula lättare för medmänniskorna.
Uppståndelsekyrkan i Jerusalem. Foto: Bengt Eriksson.
Några dagar före jul. Jag har varit i Malmö och sitter i bilen på väg hem till Vollsjö. Lätt snöfall och blåst, snön fyker över vägen. Ur bilradion hörs plötsligt några meningar som jag ska bära med mig in i nästa år, och nästa, och nästa…
Pascal Moulas, grek och utbildad i akutsjukvård, var och handlade julklappar. Han gick på Drottninggatan i Stockholm när han hörde smällen, såg en människa som låg skadad på gatan, vem visste han inte, och började ge första hjälpen, göra hjärt- och lungräddning.
I radion ställs frågan: Om han vetat att det var en självmordsbombare som låg där, vad hade han gjort då? Pascal Moulas svarar: ”Då skulle jag hjälpa igen. Han var ju först och främst människa. Han var far till sina barn. Alla har rätt till en andra chans.”
Dessa kärleksfulla ord, så långt ifrån hat och vi- och dom-tänkande, förtjänar att upprepas inför varje nyår: ”Alla har rätt till en andra chans.” Där skrevs ett nytt kapitel i den politiska solidaritetens manifest och ett nytt evangelium i Bibeln, Koranen, Toran och så vidare.
Den medmänskliga handling som Pascal Moulas utförde var något stort i det lilla. Jag tror på det stora i det lilla och det lilla i det stora. Att tänka på vad man gör, inte rycka på axlarna och strunta i att bry sig, utan varje dag och stund göra så gott man kan, så mycket man förmår. Varje människa är en liten men viktig bit i livets, världens och mänsklighetens stora pussel.
Det kan, för mig, handla om att välja rätt ämne till en krönika. Att countrysångpoeten Kris Kristofferson på scen vid Kronovalls slott framförde sånger som verkligen handlar om våra liv eller att den skånska sångerskan Anna Hertzman efter julkonserterna i Marsvinsholm åkte in med den överblivna julmaten till Stadsmissionen i Malmö. Och så vidare.
(Krönika i Ystads Allehanda 2010)
Erikssons kultursidor 