Hemma hos Kris Kristofferson

Solokonsert med Kris Kristofferson
Kronovalls vinslott, Österlen (7/7)

Det är inte sångaren och absolut inte gitarristen (eller munspelaren med spelet i en ställning kring halsen) utan det är sången. Eller livet; ur vars djup varje sång uppstått. Och hjärtat; i vilket sångerna – orden, berättelserna – förädlats innan de kom på papper och i mun.

Kris Kristofferson sjunger och berättar med sin åldrade, mörkare och cigarettrökta röst, blåser toner in i och ut ur munspelet (typ Dylan och Young) och sällan eller aldrig har någon plinkat så ynka toner ur en så svindyr akustisk Gibson. Men det hör liksom inte hit, det har nära 0 betydelse.

Fotat från där jag stod: Bengt Eriksson.

 Han gör något mycket märkligare. Det är som om Kris Kristofferson tar med sig lyssnarna bortom skivinspelningar och scenframträdanden, som om de cirka 1 300 som sitter i vilstolar eller på marken med Kronovalls slott som fond bakom scenen får följa med hem till Kristoffersons arbetsrum. Vi bjuds in i skrivarverkstaden. Eller hotellrummet eller var det nu var han skrev just den där låten.

Där får vi vara med eller kan åtminstone låtsas att vi är med – i själva skapelsestunden, då ett minne, en erfarenhet eller känsla, någon händelse i hans eget eller någon annans liv, blev en berättelse som diktades till en sång. En rimmad novell med melodi till. För varje sång berättar en historia, varje sångtext kunde också ha skrivits i form av en novell eller en kortroman.

Det är texten, berättelsen som är viktigast men också melodierna är viktiga och bra. Var och en, som försökt göra så kallat enkla låtar med få ackord i en genre som country (eller blues och rock´n´roll för delen), vet ju hur svårt det är, att både hålla sig till genrens form och samtidigt vara personlig och fyndig. Göra ”gamla” och – på samma gång – nya låtar.

Kris Kristofferson varvar sina mest kända sånger – som ”Me & Bobby McGee” förstås, ”Sunday Mornin´ Comin´ Down”, ”Help Me Make It Through The Night” och ”From The Bottle To The Bottom” – med mindre kända, procenten av det ena och det andra beror ju på hur välbekant var och en av oss i publiken är med Kris Kristofferson. 

I och under varje sång finns en djup kärlek till människor som är lika ynka – ja, ynkliga – som Kristoffersons akustiska gitarrtoner. Där finns en hör- och kännbar solidaritet med ”verklighetens folk” och ”vanliga människor” utan att han någonsin använder så dumma uttryck. Säkert har livet lärt Kris Kristofferson – som sagt, det hörs ju och känns i sångerna, det känns i så gott som varenda sång – att bakom det man kallar vanligt finns alltid, alltid något ovanligt, människor handlar inte bara rätt eller bara fel utan både fel och rätt; varje människa är och förblir unik.

Han talar och berättar, innan han börjar sjunga ”The Circle”, om att något av det första Barack Obama gjorde när han blev president var att släppa två bomber över Bagdad. Bomberna dödade en av Iraks mest kända kvinnliga artister och hennes man, barnen skadades. Detta binder Kristofferson ihop med USA:s tidigare hjälp till militärdiktaturen i Argentina.

Han sjunger och berättar, i talking countrybluesen ”To Beat The Devil”, om hur han eller någon annan ensam sångare kom in på en bar med sin gitarr och mötte Djävulen, i form av en gammal man. Djävulen bjöd på en öl och sångaren stal ”his song”.

Han sjunger om ”Billy Dee”, som dog på ett hotellrum med sprutan bredvid sig, och han sjunger, i ”Jesus Was A Capricorn”, om rasismen, åtminstone är det detta som sången handlar om i mina öron, om rasismens grogrund som finns i oss alla och som vi måste hålla koll på, vakta över, aldrig släppa lös. För alla verkar vi behöva någon att ”look down on” och sätta oss på. Varför? Rädslan för det annorlunda och främmande.

Han sjunger i klartext om solidariteten också, den dagliga – ja, stundliga – tanken på medmänniskan, den vardagliga omtanken, i ”Here Comes That Rainbow Again”. Om servitrisen på ett café som lät några barn köpa karameller trots att de egentligen inte hade tillräckligt med småslantar och lastbilschauffören som lämnade mer pengar kvar till servitrisen än vad maten kostade. Exempel på praktisk ekonomisk fördelningspolitik i vardagen och den enskildes solidariska ansvar.

Men varför sjunger Kris Kristofferson just här, i trädgården till Kronovalls vinslott. Ja, förlåt mig, kanske fördomsfullt men tanken går genom huvet. Det är som om Kris Kristofferson medverkar på fel valmöte. Kronovalls vinslott är dyrt, här är det lyxigt. Och det syns på publiken. Kris Kristoffersons sånger handlar knappast om… säg, hälften av publiken. De omfattas inte av sångerna. Han sjunger kanske för och säkert om den andra halvan.

Eller jag kanske inte ens skulle ha tagit upp det här? Jag menar, jag har nog också, om jag skulle vilja, råd att boka in på slottet för en weekend med övernattning och vinprovning. Men så många av hans sånger känns malplacerade. Sångerna är dom rätta men den här platsen är fel.

Å andra sidan, han har ju också diktat sånger och berättelser som inkluderar alla, både halva och hela mänskligheten. Som sången han gjorde till och om sin pappa och sig själv och alla pappor, ”Jody And The Kid”.

Och det som händer i ”From The Bottle To The Bottom” kan hända rik som fattig. Varför känner folk sig dåliga, varför mår de inte bra? Har det med pengar att göra? I mindre grad kanske men inte så mycket.

Eller alla kärlekssångerna, så ömma, och faktiskt så lite mansömkliga, så ömkliga som manliga countrysångare brukar känna sig och dikta. Kristoffersons sorgsna kärlekssånger – som den eviga klassikern ”Help Me Make It Through The Night” – är snarare människoömkliga; mannen kan vara kvinna och kvinnan kan vara man.

”Loving Her Was Easier Than All I Ever Done” och ”Moment Of Forever” är två andra, kort sagt underbara kärlekssånger; så varma, så levda, så kroppskända, så allmängiltiga och alltomfattande kärleksfulla. Som om Kris Kristofferson bestämt sig för att om man sår bitterhet så blir det missväxt och det tjänar ju inget till. Så Kristofferson sår istället hoppfullhet, i alla och vilket fall.

En fantastisk kväll. En så personlig kväll. Han berättade och sjöng bara för mig, liksom säkert, säkert också för en massa andra ”jag” av de 1 300 i publiken. Vi satt hemma hos honom, han och jag, på varsin stol, och han sjöng, och jag kanske fick låna gitarren och sjunga också någon av mina mer taffliga sånger men lika levda.

Hela stora Kronovalls slottsträdgård förvandlades till ett rum, ett arbets- eller vardagsrum. Han sa det också, på ett ungefär: ”Jag ser att några av er undrar hur jag kan livnära mig på det här? Jo, Gud har humor.”

Jag tror inte han skämtade ens. Jag tror han var helt allvarlig. Jag tror nästan han skämdes lite.

Hur bra hans sånger är, det vet han ju säkert. Men han vet nog lika säkert att egentligen är det inte så mycket till uppträdande längre när han står på en scen. Och detta betalar ni för, så mycket, för att se och höra. Det tror jag att han står och tänker.

Han har inte arrangerat låtarna, för han klarar ju ändå inte av att spela något solo, bara blåsa lite i munspelet, när han inte sjunger. Han kör rakt igenom låtarna och sen är låten slut, t o m innan låten är slut så slutar han. Och varenda låt går – numera – i ungefär samma sävliga tempo. Det tempo han klarar av att spela och sjunga i.

Det är så sympatiskt. Så otroligt sympatiskt. Det står en humanist där uppe på scenen. Varje ord och ton andas humanism (i ordets rätta betydelse). Om inte pappan (eller var det farfar?) emigrerat till USA hade sonen kunnat spela på första Gärdesfesten. Och hade oppositionen då frågat honom så hade han ställt upp och sjungit på rödgröna valmöten. Jag tror det. Det tror jag. Kris Kristofferson hade kanske gjort en turné med Mikael Wiehe?

Förresten så gick jag in på  Spotify och gjorde en spellista  med (nästan) samtliga sånger som Kris Kristofferson sjöng och spelade på Kronovalls vinslott, mest hans egna inspelningar men också några tolkningar av Bobby Bare, Johnny Cash och Willie Nelson.

Och vill du höra ungefär, bara ungefär hur solokonserten på Kronovalls slott lät, så lyssna på live-albumet ”Broken Freedom Songs: Live From San Francisco”.

Annonser

5 responses to “Hemma hos Kris Kristofferson

  1. Jag håller med om varje ord efter att ha sett konserten på Trägårn i Göteborg i går kväll. Du formulerar det fint Bengt – men jag har bättre bilder! 🙂

    Gilla

  2. erikssonskultur

    Det har du säkert, bättre bilder alltså. Den här ovan var ju inge vidare, håller jag med om.

    Gilla

  3. Tack Bengt för en fin recension (jag har en invändning, men den är rätt obetydlig och kan vara osagd).
    Jag såg själv Kristofferson på Katalin i kväll och skrev nu mitt i natten ett svagt försök till recension och renskrev också den låtlista jag antecknade under konserten. Om någon är intresserad, här är vad jag skrev:

    ”Kris Kristoffersons bästa sånger är fyllda med visdom, empati och humor. Många av dessa sånger framförde nu 74-årige Kristofferson under lördag kväll inför en stående och entusiastisk publik på ett sedan länge utsålt Katalin i Uppsala. En snuvig Kristofferson (”isn’t it great to pay big money to see an old fart blow his nose?” frågade han vid ett tillfälle publiken) gav Uppsala-publiken ett framträdande som knappast kan ha gjort någon som fördjupat sig i hans musik besviken. Under drygt 90 minuter bjöd han på de kvaliteter jag nämnt ovan (visdom, empati, humor), liksom uppriktighet, uppmuntran och en liten gnutta politik.

    Tyvärr stördes upplevelsen för min del lite av att jag i min omedelbara närhet hade några extremt berusade personer, som tycktes helt ointresserade av musiken men desto mer intresserade av att prata i telefon, snacka skit med varandra och att klappa i otakt och busvissla när ingen annan gjorde det. Trots upprepade tillsägelser fortsatte de hålla på. Det är märkligt hur vissa kan lägga stora pengar på konsertbiljetter och vara så totalt ointresserade av konserten de betalat för. Jag lyckades tack och lov för det mesta stänga dem ute från mitt medvetande.

    Kristofferson är på sätt och vis en osannolik stjärna. Han är en extremt begåvad låtskrivare, men har aldrig varit mycket till sångare och hans gitarrspel är rätt taffligt. Ändå lyckas han ofta trollbinda sin publik, utan hjälp av något kompband. Det beror främst på att han kan lyckas få allt han sjunger att framstå som totalt uppriktigt, liksom på att han har en stark personlig karisma. Han har också lärt sig mellansnackets svåra konst och förmår att aldrig låta humorn och självdistansen övergå i buskis.

    Låtlista (enligt mina anteckningar):

    1. Shipwrecked In The Eighties
    2. Darby’s Castle
    3. Me And Bobby McGee (kvällens främsta allsångsnummer)
    4. Here Comes That Rainbow Again
    5. The Best Of All Possible Worlds
    6. Help Me Make It Through The Night
    7. Casey’s Last Ride
    8. Nobody Wins
    9. ? (var väldigt distraherad under detta framförande)
    10. I’d Rather Be Sorry
    11. Billy Dee
    12. Loving Her Was Easier (Than Anything I’ll Ever Do Again)
    13. Come Sundown
    14. Kiss The World Goodbye (önskemål från någon vid konserten i Göteborg, framförd först i Uppsala)
    15. Heart (tror jag den heter)
    16. Just The Other Side Of Nowhere
    17. Jody And The Kid
    18. The Pilgrim, Chapter 33
    19. To Beat The Devil
    20. From Here To Forever
    21. Jesus Was A Capricorn (önskemål från publikmedlem)
    22. The Promise
    23. Sunday Morning Coming Down
    24. The Silver Tongued Devil And I
    25. For The Good Times

    Extranummer:

    26. Blame It On The Stones (se Kiss The World om önskemål i Gbg, Kris ledde publiken i allsång)
    27. Moment Of Forever
    28. Please Don’t Tell Me How The Story Ends”

    Gilla

  4. Bengt, den där historien om Obama och bomberna i Bagdad är precis samma historia som han berättar på ”Broken Freedom Song: Live In San Francisco”, fast där heter presidenten Bill Clinton.
    Pratade Kris verkligen om Obama den här gången?

    Tillägg till min kommentar ovan: nionde låten i Uppsala var förmodligen ”You Show Me Yours (And I’ll Show You Mine)”.

    Gilla

  5. erikssonskultur

    När du nu påpekar det så tycker ju också jag att ”min” uppgift låter märklig och antagligen fel. Antingen hade jag öronen på flera håll samtidigt eller också slank Kristofferson med tungan. Nng annan som var på Kronovalls slott får gärna höra av sig och korrigera, om det behövs.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s